Funderingar
Hur kan saker och ting gå från att kännas jättebra till att bara kännas skit på ungefär 0,2 sekunder utan någon märkbar anledning?
Jag förstår inte...ibland känns det som om jag kämpar och kämpar för att allting bara ska vara bra, och sedan blir det ändå bara skit av det hela och det går inte som jag vill, trots allt. För trots allting jag strävar efter, hur hårt jag än arbetar så känns det ändå fel.
Jag har nog inte hittat vad jag verkligen vill göra ännu. Igår fick jag för mig att jag skulle bli ingenjör. Folk säger hela tiden åt mig att det inte är min grej, för det är för mycket matte. Men frågan är om jag faktiskt inte skulle klara av det, jag menar, om folk hela tiden säger åt mig att det är för mycket matte för att jag ska fixa det - gör det mig inte automatiskt dålig på matte? Om folk hade trott att jag skulle klara det så hade jag kanske gjort det?
När jag tänker efter är jag inte säker på att jag vill bli ingenjör. Men jag är inte säker på att jag vill bli lärare heller. Och saker och ting har slutat kännas roligt. Jag har ingen lust att gå och se spexen imorgon. Jag har ingen lust att göra saker ensam, men vad ska jag göra när folk inte vill göra samma saker som jag?
Jag tycker det är tråkigt att folk inte kommer hit och hälsar på utan att jag först måste be dem typ 35 gånger. Vad är det för fel? Är det fel på mig eller är det fel på resten av världen?
Jag har ingen lust att sitta här och älta längre, för då börjar jag bara gråta och jag har ingen lust att svara på frågor om varför jag gråter utan någon märkbar anledning. Jag går och lägger mig istället.
Jag förstår inte...ibland känns det som om jag kämpar och kämpar för att allting bara ska vara bra, och sedan blir det ändå bara skit av det hela och det går inte som jag vill, trots allt. För trots allting jag strävar efter, hur hårt jag än arbetar så känns det ändå fel.
Jag har nog inte hittat vad jag verkligen vill göra ännu. Igår fick jag för mig att jag skulle bli ingenjör. Folk säger hela tiden åt mig att det inte är min grej, för det är för mycket matte. Men frågan är om jag faktiskt inte skulle klara av det, jag menar, om folk hela tiden säger åt mig att det är för mycket matte för att jag ska fixa det - gör det mig inte automatiskt dålig på matte? Om folk hade trott att jag skulle klara det så hade jag kanske gjort det?
När jag tänker efter är jag inte säker på att jag vill bli ingenjör. Men jag är inte säker på att jag vill bli lärare heller. Och saker och ting har slutat kännas roligt. Jag har ingen lust att gå och se spexen imorgon. Jag har ingen lust att göra saker ensam, men vad ska jag göra när folk inte vill göra samma saker som jag?
Jag tycker det är tråkigt att folk inte kommer hit och hälsar på utan att jag först måste be dem typ 35 gånger. Vad är det för fel? Är det fel på mig eller är det fel på resten av världen?
Jag har ingen lust att sitta här och älta längre, för då börjar jag bara gråta och jag har ingen lust att svara på frågor om varför jag gråter utan någon märkbar anledning. Jag går och lägger mig istället.
Kommentarer
Trackback
