Knyttsak

Dagens tema, känns det som.

Jag kände det på mig redan igår egentligen, när jag kom hem från skolan, men jag är så otroligt bra på att förtränga saker. Imorse orkade jag bara inte bry mig. Jag har tillbringat större delen av dagen i sängen och varvat Moment 22 med att sova. Det har känts lagom ansträngande. Så fort jag har rest mig upp har det känts som jag skulle kräka.

Det känns som om allting är på väg att rasa (igen) och jag kan inte göra någontign för att hindra det, utan bara stå och titta på och vänta. Men, underligt nog (eller, för er som känt mig länge, så är det egentligen inte alls speciellt underligt, vi känner igen det här), så längtar jag efter det. Jag arbetar egentligen bäst när jag ligger underläge och måste arbeta mig uppåt.

Jag drar mig till minnes något som Ilja sade för många år sedan. man kan inte bygga stabila torn på skakiga ruiner. Ibland behöver man gå tillbaka, och tänka om och göra om. Jag kanske svamlar?

Jag försöker få in alla ord som du sa
Men du vet hur de smakar
Det är nånting skumt med stan just idag
Det är nånting som knakar

Det är varning för ras
Gå så försiktigt du kan
Dina ögon kan krossa min värld
Som stenar mot glas
Varning för ras
(L. Winnerbäck)


I kväll går mina tankar även till två kompisar som har lite bekymmer. Jag tycker synd om er och håller av er och hoppas att det snart blir bättre. Det vänder, förr eller senare.