Det finns hopp!

Äntligen! Aftonbladet har publicerat en artikel om lajv i icke-nedsättande bemärkelse! Ni kan läsa den här. Värt att poängtera är att det är em debattartikel skriven av kristdemokrater. Trots detta tar den upp en del bra saker om lajv som jag känner kommer i skymundan allt som oftast när det pratas om denna hobby:

"Dimensionerna i både i lajv och brädspel är minst lika mångbottnade som de etablerade kulturyttringarna från landets olika scengolv." skriver de.

Det här tycker jag är viktigt och jag vågar påstå att man lär sig mer av att vara deltagare på ett lajv än man gör av att vara passiv observatör till en gammal Strindberg-pjäs. Inget ont om Strindberg, eller om teater för den delen - de kan innehålla mycket djupa och viktiga tankar, men när man lajvar går man in i en roll som en annan person. Man tar del av en annan person tankar och känslor på ett annat sätt än man gör när man ser en taterpjäs. Man får tänka saker som "skulle min roll kunna göra det här och i så fall varför då?" Genom att spela olika roller får man på så vis en djupare förståelse för hur andra människor tänker och varför de gör som de gör. Lajv är så mycket mer än att bara skapa en berättelse och uppleva spänning och stämning.

Att lajva gör dessutom att man blir mer lyhörd för andra personer. Lajv är ett spel, och genom att tolka olika personers agerande och själv i sin tur välja att agera utifrån det bejakar man det de andra spelarna gör och bidrar själv till att föra spelet och historien vidare. Man tränar upp sin uppmärksamhet och det kreativa tänkandet.

Eftersom det är ett spel blir man som spelare också lyhörd för personen bakom rollen. Jag har aldrig någonsin på allvar under ett lajv känt mig rädd för att någon skulle skada min person på riktigt, eller vilja mig illa på riktigt. Tvärtom har jag upplevt de gånger då jag mått dåligt på riktigt av till exempel vätskebrist eller en stukad fot att de personer som finns runt omkring och som i spelet varit mina fiender varit noga med att jag fått i mig vatten och sett till att få dit någon som kunde linda om min fot.

Ett exempel:
En gång när jag spelade mörkeralv blev vi jagade och sprang fort som fan för att söka skydd. Jag tramade snett och stukade foten, men vi lyckades ändå komma undan. Ryktet nådde de som jagade oss att jag hade blivit skadad och en av tjejerna från gruppen som jagade oss tog sig upp till vårt läger för att kolla så att jag mådde bra.

Som lajvare lär man sig att visa hänsyn. Det kan se hemskt och våldsamt ut ibland, men vi vet om vilka skador som kan inträffa och gör vårt bästa för att förhindra och förebygga. Vi tar hand om varandra. Jag vågar därför påstå att det är betydligt säkrare och bättre för självkänslan att lajva än att spela fotboll, eller att titta på fotboll för den delen. Vi kan inlajv vara jätterädda när orcherna mitt i natten kommer och slåss och härjar i byn och vi blir "nerslagna" och får sminka skador. När lajvet tar slut dagen efter och vi tvättat bort sminket har vi roliga minnen kvar över hur läskiga orchspelarna lyckades göra sig och över hur snygga sårsminkingarna blev. Vi kan skratta åt det tillsammans. Vi behöver inte vara rädda för att huliganer ska storma planen och kasta saker på oss och ge oss skador som inte går över till dagen efter och hemska minnen som man kanske måste dras med livet ut.

Så, tack Aftonbladet för att ni äntligen, äntligen, äntligen publicerar en artikel som vågar visa upp lajv för vad det är. Det är ett litet steg i rätt riktning och det finns fortfarande hopp om mänskligheten!

Kommentarer
Postat av: Jeanette

sv: Åh, en må-bra bok är ju aldrig fel.. Ska bli kul att läsa den. :)

2010-08-13 @ 19:48:51
URL: http://karinjeanettesblogg.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0