Midnattsgnäll
Och så var det återigen konstaterat att
a) Dygnet har för få timmar
b) Jag borde gå och lägga mig innan midnatt, eftersom jag antingen blir gnällig, eller nostalgisk eller (som oftast) både och.
Först och främst: rollspel. Vi har i vanlig ordning svårt att hitta tider som passar alla i gruppen. Vi har egentligen 1½ spelgrupp. Vi har en kille från Falkenberg som kommer ner och gästspelleder Fallen Reich med oss en gång i månaden ungefär. Det brukar vara relativt lätt att hitta en tid då. Problemet är i vår mer fasta rollspelsgrupp, där jag egentligen ska börja spelleda så snart vi kan få till en tid.
I söndags blev jag riktigt sur på en av killarna i gruppen som gnällde något fruktansvärt. Först tjatade han som fan på mig för att vi skulle försöka spela på fredag, vilket jag inte var jättepepp på eftersom jag har en del att göra i skolan. Läser man 150% (45 hp på en termin) är det inte riktigt så enkelt att hitta tid och motivation till att sitta ner med rollspelsförberedelser i tre timmar, vilket jag försökte förklara för den här killen utan bra resultat. Då kommer en av de andra killarna på att han inte heller kan på fredag, eftersom som han hade något inplanerat. Det brukar oftast vara han som inte kan, men gnällde kille nummer ett någonting om det? Nej, det blev en suck och lite mutter, men inte mer, vilket faktiskt gjorde mig duktigt irriterad. Kille nummer ett blev för övrigt tyst när jag sade att om han tyckte det var så himla enkelt att spelleda (vilket han är den som har gjort mest i gruppen, förutom jag, ironiskt nog) kunde ju han göra det.
Det blir så mycket tjafs och jag är trött på att det tjafsas, så just nu har jag mer motivation att läsa Språkbyte och språkbevarande - underlagsrapport utgiven av samerättsutredningen, än att spela rollspel. Den är ungefär lika underhållande som den låter. Språket är precis så torrt som man förväntar sig av en statlig utredningsrapport, och dessutom fattas det sidor i tryckningen (sidnummerna står rätt, men innehåll saknas. Skitbok).
Sen har jag insett att jag saknar U mer än jag trodde att jag skulle göra. Jag saknar inte direkt lektionerna och sådär (även om jag trivdes), men jag saknar klassen. Vi hade en väldigt bra sammanhållning och vi hade sjukt kul ihop. Att se bilder från vad de gjort den här terminen och se tvåorna och treorna i gula overaller och veta att jag aldrig kommer att göra det... det känns lite. Överlevnadsbart, absolut, men det känns. Mitt-i-natten-symtom kallas det.
Jag försöker leva på att jag tar examen i juni. Det känns overkligt. Knasigt. Jag var inte alls beredd på det när jag började den här terminen, så jag har inte riktigt hunnit förbereda mig mentalt. Chocken har liksom kommit de senaste dagarna när jag börjat inse att jag troligen (förhoppningsvis) inte alls bor i Halmstad i höst utan någon annanstans. Det är chock på ett bra sätt, för givetvis ska det bli skön att ta den där filosofie kandidaten och avancera framåt i livet.
Men, jag måste ta alla mina 45 hp först. 2 av dem är förhoppningsvis redan avklarade i och med tentan i brittisk realia (usch, varför skrev jag så? Det lät så lite gjort och mycket kvar). Mitt problem just nu är att hitta balansen mellan att plugga och att spela The Sims 2. Jag tycker det är kul att plugga, men om jag inte får en tillräcklig dos av TS2 blir jag omotiverad till att plugga. Jag kan inte koncentrera mig, men eftersom jag ska plugga vill jag inte sätta mig och spela, så jag fyller ut tiden med lite andra mellangrejer istället. Kolla mejl och facebook och stryka tvätt och sånt.
För att uttrycka det i sims-termer: min kul-mätare måste vara grön för att jag ska kunna plugga i lung och ro, och det är den bara nära jag spelat lagom mycket TS2. För att hinna med både och skulle dygnet behövt ha två timmar till. Minst.
Jaja. Jag började med sociolingvistiken idag, och den boken är inte fullt så läskig som den såg ut att vara. Det löser sig. Imorgon ska jag ta mig fan ta mig i kragen och släpa mig till biblioteket, om så bara för en timme, för att visa att jag faktiskt kan vara duktig och motiverad!
En bra sak: kortisonsprejen har börjat vera som den ska nu (det tar alltid några dagar) så ikväll blir förhoppningsvis första gången sedan i januari jag kan lägga mig och sova utan att ta nässprej (jävla katter och ickestädande grannar).
Drömmar om examen.
Fotograf: Linn Ericsson
a) Dygnet har för få timmar
b) Jag borde gå och lägga mig innan midnatt, eftersom jag antingen blir gnällig, eller nostalgisk eller (som oftast) både och.
Först och främst: rollspel. Vi har i vanlig ordning svårt att hitta tider som passar alla i gruppen. Vi har egentligen 1½ spelgrupp. Vi har en kille från Falkenberg som kommer ner och gästspelleder Fallen Reich med oss en gång i månaden ungefär. Det brukar vara relativt lätt att hitta en tid då. Problemet är i vår mer fasta rollspelsgrupp, där jag egentligen ska börja spelleda så snart vi kan få till en tid.
I söndags blev jag riktigt sur på en av killarna i gruppen som gnällde något fruktansvärt. Först tjatade han som fan på mig för att vi skulle försöka spela på fredag, vilket jag inte var jättepepp på eftersom jag har en del att göra i skolan. Läser man 150% (45 hp på en termin) är det inte riktigt så enkelt att hitta tid och motivation till att sitta ner med rollspelsförberedelser i tre timmar, vilket jag försökte förklara för den här killen utan bra resultat. Då kommer en av de andra killarna på att han inte heller kan på fredag, eftersom som han hade något inplanerat. Det brukar oftast vara han som inte kan, men gnällde kille nummer ett någonting om det? Nej, det blev en suck och lite mutter, men inte mer, vilket faktiskt gjorde mig duktigt irriterad. Kille nummer ett blev för övrigt tyst när jag sade att om han tyckte det var så himla enkelt att spelleda (vilket han är den som har gjort mest i gruppen, förutom jag, ironiskt nog) kunde ju han göra det.
Det blir så mycket tjafs och jag är trött på att det tjafsas, så just nu har jag mer motivation att läsa Språkbyte och språkbevarande - underlagsrapport utgiven av samerättsutredningen, än att spela rollspel. Den är ungefär lika underhållande som den låter. Språket är precis så torrt som man förväntar sig av en statlig utredningsrapport, och dessutom fattas det sidor i tryckningen (sidnummerna står rätt, men innehåll saknas. Skitbok).
Sen har jag insett att jag saknar U mer än jag trodde att jag skulle göra. Jag saknar inte direkt lektionerna och sådär (även om jag trivdes), men jag saknar klassen. Vi hade en väldigt bra sammanhållning och vi hade sjukt kul ihop. Att se bilder från vad de gjort den här terminen och se tvåorna och treorna i gula overaller och veta att jag aldrig kommer att göra det... det känns lite. Överlevnadsbart, absolut, men det känns. Mitt-i-natten-symtom kallas det.
Jag försöker leva på att jag tar examen i juni. Det känns overkligt. Knasigt. Jag var inte alls beredd på det när jag började den här terminen, så jag har inte riktigt hunnit förbereda mig mentalt. Chocken har liksom kommit de senaste dagarna när jag börjat inse att jag troligen (förhoppningsvis) inte alls bor i Halmstad i höst utan någon annanstans. Det är chock på ett bra sätt, för givetvis ska det bli skön att ta den där filosofie kandidaten och avancera framåt i livet.
Men, jag måste ta alla mina 45 hp först. 2 av dem är förhoppningsvis redan avklarade i och med tentan i brittisk realia (usch, varför skrev jag så? Det lät så lite gjort och mycket kvar). Mitt problem just nu är att hitta balansen mellan att plugga och att spela The Sims 2. Jag tycker det är kul att plugga, men om jag inte får en tillräcklig dos av TS2 blir jag omotiverad till att plugga. Jag kan inte koncentrera mig, men eftersom jag ska plugga vill jag inte sätta mig och spela, så jag fyller ut tiden med lite andra mellangrejer istället. Kolla mejl och facebook och stryka tvätt och sånt.
För att uttrycka det i sims-termer: min kul-mätare måste vara grön för att jag ska kunna plugga i lung och ro, och det är den bara nära jag spelat lagom mycket TS2. För att hinna med både och skulle dygnet behövt ha två timmar till. Minst.
Jaja. Jag började med sociolingvistiken idag, och den boken är inte fullt så läskig som den såg ut att vara. Det löser sig. Imorgon ska jag ta mig fan ta mig i kragen och släpa mig till biblioteket, om så bara för en timme, för att visa att jag faktiskt kan vara duktig och motiverad!
En bra sak: kortisonsprejen har börjat vera som den ska nu (det tar alltid några dagar) så ikväll blir förhoppningsvis första gången sedan i januari jag kan lägga mig och sova utan att ta nässprej (jävla katter och ickestädande grannar).
Drömmar om examen.
Fotograf: Linn Ericsson
Kommentarer
Trackback
