Knyttsak

Min söta kusin älskar att fotografera, och jag älskar att bli fotograferad, så förra helgen passade vi på att ta en snabb fotosession nere på stranden medan moster var inne på restaurangen och hämtade pizza. Här har ni en del av resultatet, enjoy!


Motvind.



Medvind.

'
Världens snyggaste tröja. You'll never walk alone.


Jag hade väldigt roligt, och bildbevis ser ni här. Det finns få bilder där jag faktiskt ser så genuint glad ut.


Splash!


Hjälp, nu blir jag blöt!! (eller nä, det blev jag egentligen inte, jag var längre från vågorna än vad det ser ut som, jag kände bara för att springa lite).
Fotograf: Emilia Hasselquist Langefors (samtliga bilder)



Och här är en länk till er som inte förstår YNWA-referensen ovan (och nu blev jag väldigt sugen på att åka tillbaka till Anfield!)

För det första ber jag om ursäkt för att varken några foton eller någon Hazela-text kommit upp under helgen, men den här gången var det faktiskt inte mitt fel, utan Internets, som inte ville samarbeta. Vet inte riktigt vad som felades, men förhoppningsvis fungerar det som det ska ikväll när jag kommer hem.

Just ni befinner jag mig i SOL-biblioteket. Egentligen skulle jag prata med min studievägledare, eftersom jag har både kursintroduktion och seminarium klockan fyra - båda obligatoriska, givetvis - och jag fortfarande inte lyckats lösa hur jag ska kunna vara på två platser samtidigt (himla synd att jag inte går på Hogwarts så jag kunde få en tidvändare). Självklart så var inte studievägledaren där idag, så jag vet fortfarande hur jag ska lösa det. Bleh. Men det löser sig under dagen, saker och ting brukar göra det, och jag är egentligen inte ett dugg förvånad över att det krånglar. Jag har studerat så pass länge nu att jag snarast tar det för givet att saker och ting är smått kaotiska den första veckan på terminen. Egentligen är det lite illa, eller hur?

Jaja. Ikväll ska jag förhoppningsvis sätta mig och titta på fotona som min sötaste kusin tog på mig förra helgen. Tänkte jag äntligen skulle ta tag i projekt Total Blog Make Over nu, när jag äntligen bestämt mig för hur jag vill ha den.

Nu ska jag ta mig ner till stationen och bråka med Skånetrafiken så att jag kan få fixat busskort, och så ska jag se om kompendiet till latinkursen (som börjar imorgon) har kommit. Busy Busy. Vi hörs (förhoppningsvis) lite senare.
Och självklart vill jag också hälsa alla nya studenter välkommna till Lund. Lund är helt enkelt awesome! Hoppas vi ses på nån nation i höst!

...men jag har helt enkelt andra saker för mig än att blogga. Sedan jag kom hem från Liverpool (som för övrigt var helt awesome!!!) har jag upptagits av att skriva klart min uppsats i nordisk namnforskning (klar och inlämnad och betygsatt med ett fint VG), och jaga tag på min studievägledare så att jag får lov att skriva magisteruppsats i höst (mission accomplished!) och fixa med att ta hem alla mina saker som står i Emils lägenhet samt lösa förvaring av
nämna saker. Mycket spännande (not). Jag bloggar helt enkelt bättre när jag har en vardaglig rutin att hålla mig till. Men jag ska gottgöra er: dels ska jag lägga ut nästa del i berättelsen om Hazela någon gång i helgen, och dels ska jag fixa ett inlägg med lite bilder från sommarens alla äventyr (Prag, Kir, Liverpool...). Blir ni glada då?

För ett tag sedan fick lillebror och pappa för sig att de skulle åka till Liverpool och se Liverpool FC. Halv på skoj frågade pappa mamma om hon ville följa med. Hon svarade "Ja, varför inte?" varvid jag kontrade med "Men hallå! Ska ni till Liverpool allihop vill jag också följa med!" Så i eftermiddag flyger vi till Liverpool.

Det har varit lite osäkert in i det sista om vi skulle åka eller inte, eftersom det har varit lite stökigt i England. Nu verkar det dock ha lugnat ner sig, och polisen har sagt att de får lov att spela fotboll. I morgon eftermiddag sitter vi förhoppningsvis på Anfield Stadium och ser Sunderland få tokspö! Och förhoppnigsvis regnar det bara lite grann. Jag har inget paraply. Min gamla trotjänare från Dublin gick och dog för ett tag sedan. Fast antagligen kan man köpa ett med Liverpool FCs logga på, haha. I vilket fall som tror jag inte det är smart att ha ett paraply som det står 'Dublin' på i England.

Jag gillar egentligen inte att flyga, för jag får så ofta huvudvärk av det (konstiga ljud och tryckförändringar, usch!), men jag laddar upp med Så länge vi båda andas i mp3-spelaren! Och så ska jag gå och köpa godis och extra batteri till mp3-spelaren, så jag överlever. Hoppas ni får en trevlig helg, så hörs vi i början av nästa vecka!

Andra delen av kapitel ett. På begäran har jag gjort stycket lite kortare den här gången. (Jah håller med, det är drygt att läsa långa textstycken på skärm - jag fattar inte att jag tänkt på det tidigare!).

Titta i kategorin "Nanbaton" i menyn till vänster för att hitta tidigare delar. Håll till godo.

----

 

Ett enda svärdshugg hade gjort Hazela till arvtagare. Hon befann sig på ena sidan Brishavet, Dunrien och hennes familj befann sig på den andra. Hon hade inte ens fått åka hem för att bevista Hanayas bröllop sommaren efter, och det var nog det som hade smärtat henne mest. Hon hade skrivit ett brev till sin far och bett honom att låta henne fara och hälsa på under bröllopet. Att låta henne vara med kanske skulle ses som en benådning, men att inte låta henne vara med var ett straff för Hanaya, som egentligen bara var skyldig till att ha en fårskalle till syster.

 

Argos hade inte gett med sig och Hazela hade snällt fått vara kvar i Narana, något som fadern hade ångrat sedan när kriget brutit ut och staden blivit belägrat.

I början av solmånaden år 1412 hade Hazela flyttat till Narana. I slutet av det året hade Brislands styrkor marscherat mot den hornformade halvöns gräns i ett försök att ta den tillbaka.

 

Narana var en hamnstad, belägen på hornets spets, och många av invånarna, inklusive Hazela själv, hade inte trott att kriget skulle nå dit. På hösten år 1413 hade de brisländska styrkorna dock nått staden och belägrat den. Faradan, som vid det laget fått riddarslaget, hade blivit inkallad.

Brisländska Samväldet var, liksom Dunrien, en rest från det äldre Tamiriska imperiet, som fallit samman ungefär 300 år efter att Dunrien brutit sig loss från det och utropat sig som en självständig stat. Imperiet hade försökt att överta och kuva Symland i öster, men symerna hade satt in hårt motstånd och imperiet hade krävt fler resurser, vilka hade tagits från de ockuperade områdena på dunriska halvön. Toral den första hade då utropat sig som överhövding för klanerna i Laogh och enat dem under Drakens baner. Han hade sedan fått med sig flera av de dunriska klanerna och tillsammans hade de lyckats bryta loss hela dunriska halvön från imperiet och utropat hela halvön som en självständig stat. För att tydligt visa sitt oberoende hade man därför också inrättat en egen tideräkning där år 0 var det år man bröt sig loss och bildade en självständig stat.

 

Efter utbrytningen från imperiet hade sedan flera andra provinser, däribland Brisland, följt efter och så småningom hade imperiet inte längre varit tillräckligt starkt för att kunna hålla samman sina gränser längre.

Runt om i både Brisländska Samväldet och Dunrien fanns det vägar – de flesta fortfarande brukbara – kanaler och ruiner som minde om imperiets storhetstid. En del städer, till exempel den Brisländska huvudstaden Bressa, sades härstamma från den tiden, men av det gamla imperiets gränser fanns det idag ingenting kvar, mer än namnet på det lilla landet Tamiria söder om Dunrien, den provins där det stora imperiets huvudstad en gång legat.
Tiden gick och klanerna i Dunrien hade så småningom enats om att utse en enda hövding – som sedermera fick titeln kung - för hela landet, med lydstater under sig och så hade utveckling gått fram till det feodalsamhälle man hade idag. I Laogh var motståndet starkt mot att gå ifrån de gamla vanorna och området löd fortfarande under en överhövding, som i sin tur delvis lydde under den dunriska regenten.

 

För att kunna hålla stånd mot det allt starkare Dunrien i öster och mot barbarfolken i norr och väster hade Brisland bestämt sig för att ta till sig egna provinser och lade snabbt under sig den halvö där Narana låg, Azuröarna längs den brisländska östkusten och några andra mindre områden västerut inåt fastlandet. Kampen om ön Iennismuc hade dock Dunrien vunnit år 1014 och i samband med det hade man infört treklöverfanan – ett blad för vart och ett av de tre områden som utgjorde Dunrien.

Det politiska läget hade sedan dess varit mycket ansträngt och de två rikena hade varit i krig fler gånger än de flesta andra civiliserade riken. Det första kriget hade handlat om religionsskillnaderna, men eftersom Drakens lära fortfarande var tillåten i Dunrien – även om dunriena i brisernas ögon sågs som avfällingar från den ”rätta” tron - kom krigen senare att handla om handel och gränser. Efter en förhållandevis lång period av fred hade det blivit värre igen när kung Willym den sjunde öppet stött Naranas självständighetsförklaring, vilket var en följd av att Eludtron växt sig allt starkare där.

 

När kriget (det sjätte i ordningen) tagit slut tidigt på våren år 1417 hade Faradan anlänt till Narana  för att, på Argos inrådan, titta till Hazela. I sitt sällskap hade han haft Brand, en ofrälse vars fars uppfödning av förstklassiga batonhingstar var vida känd över Dunrien. Brands skicklighet på hästryggen och goda samarbete med Faradan hade gjort dem till nära vänner. Att de båda kom från Baton-trakten gjorde inte saken sämre.

 

Narana hade varit belägrad och det hade satt sina spår. Hazela hade på nära håll fått se vad krig kan göra med människor, både fysiskt och mentalt. Ändå trivdes hon där, hon hade tillåtits att få vara sig själv. Bland annat hade hon fått upprätthålla sina kunskaper i fäktning genom att träna tillsammans med en av Orastats söner. Någon som kunde hantera ett svärd var inte att förakta i orostider, hade Orastat resonerat, men han tyckte ändå det var bäst att inte berätta för mycket om det för Argos.

 

Hazela kunde mer eller mindre komma och gå som hon ville i huset. Orastat ägde huset, men så länge Hazela skötte sig själv och egendomen lade han sig inte i. Själv bodde han med sin familj i ett större hus några kvarter därifrån. Han var godsägare och en stor del av hans verksamhet bestod i att köpa upp hus, oftast dödsboenden arvingarna inte vill ha (eller som det saknades arvingar till), och sedan hyra ut eller sälja dem till andra. Det var han som hittat och anställt Meirin som kammarjungfru åt Hazela.

 

Meirin var en ung flicka med råttfärgat hår och grå ögon som hade vuxit upp i ett naranskt Eldu-kloster, ganska nära gränsen till Brisland. När gränserna intogs hade Meirin och hennes klostersystrar, som så många andra, flytt mot kusterna och slutligen hamnat i Narana, och där hade Orastat sprungit på henne.

 

I Narana fick Hazela ha sin frihet. Hon trivdes, och Narana var hennes hem nu. Men hon saknade Nanbatons högland och hon hade så smått börjat tro att hon aldrig skulle få återse det, inte innan hennes föräldrar dog av ålder och hon kunde återvända som arvtagare. Hon hade aldrig trott att det skulle ske på det här viset. När hennes far börjat bli gammal och skröplig skulle han skicka efter henne och låta henne komma hem. Han skulle sedan lära henne hur man styrde ett baroni, och kanske även försöka gifta bort henne med någon av lägre rang, så att hon skulle vara rustad för att ta över den styrande platsen när han väl gick bort. Den plats som Harald i egenskap av enda son från början varit uppfostrad för. Hennes föräldrar hade uppenbarligen inte dött av ålder, och hon hade varken lärt sig att styra ett baroni eller gift sig med en man som kunde styra det åt henne.

 

Det har gått lite mer än en vecka. Det känns fortfarande lite konstigt. Ovant. Först tog jag det med någon sorts jämnmod, och sedan blev jag ledsen, men nu känner jag mig mest arg. Vi var ihop i över fem år, och jag tycker att vi borde ha känt varandra tillräckligt väl för att hantera allt det här vid det här laget, men tydligen inte. I höstas var jag helt övertygad om att vi skulle klara att flytta isär ett tag, för vårt förhållande var så pass stabilt. Men tydligen var det bara stabilt för att vi bodde ihop.

En del av det är mitt fel, jag kunde ha anstängt mig mer. Men att få höra att han inte tror att jag älskar honom, och insinutioner om att jag skulle ha sex med någon annan... det minerar liksom marken, och efter ett tag tröttnade jag på att försöka. Vetskapen om att varenda liten sak jag skulle göra eller säga kunde tolkas fel, eftersom han överreagerade... det spelar liksom ingen roll vad man gör då, eftersom allting blir fel.

Vi har alltid kunnat prata om allt, även saker som varit jobbiga. Jag att han mått dåligt för att vi inte bodde ihop, och att han beskylde mig för det. Han sa det aldrig högt, men det märktes i sättet han agerade på, saker han sade... och framför allt för att han aldrig förnekade det när jag frågade honom. Då fungerar inte ett förhållande. Det överlever inte om man inte kan vara ärlig. Och eftersom han gav mig dåligt samvete kunde jag inte ta upp och prata om jobbiga saker, eftersom jag inte ville att han skulle bli ledsen.

Jag tänker inte ta på mig hela skulden för det här, oavsett vad han tycker och säger. För det var inte helt och hållet mitt fel. Vi var båda väldigt bra på att förstöra det vi byggde upp. Jag för att jag inte klarade av att diskutera saker som jag visste skulle göra honon ledsen, han för att han vägrade se att alla problem inte alls skulle lösas om vi flyttade ihop igen, för flytten var inte det verkliga problemet till dem. Ibland är det lättare att blunda. Men det är aldrig en bra lösning.

Jaja, det är som det är.

Det som ödet förenar skiljs ibland av livet.

Totalt fick jag 11 böcker i födelsedagspresent (egentligen 13, om jag räknar med julpysselbok och kokbok) och idag kunde jag inte låta bli att köpa fyra böcker i boktältet när jag egentligen skulle sälja tre lådor med gamla böcker som jag inte kommer att läsa igen (men lite, liiiite separationsångest har jag...). Och nu är frågan: när sjutton ska jag hinna läsa alla dem?!





...men det är bra med böcker, jag gillar böcker.

• Topp 10: Prag (Eyewitness Top 10 Travel Guides, Prague), Theodore Schwinke
  Översättning: Isabelle Engström
  Streiffert förlag, 2006
  Betyg: 4

• Johannesnatten, Gull Åkerblom
  Sagan om gudagåvorna, del 1
  BonnierCarlsen, 2006 (1992)
  Betyg: 3

• Oscar Waos korta förunderliga liv (The Brief Wondrous life of Oscar Wao), Junot Díaz
  Översättning: Niclas Hval
  Albert Bonniers förlag, 2009 (2007)
  Betyg: 3

• Om jag kunde drömma (Twilight), Stephenie Meyer
  Översättning: Carina Jansson
  Uppläsare: Mirja Turestedt
  Earbooks, 2009 (2005)
  Betyg: 5

• Game Geek's Goss: Linguistic Creativity in Young Males Within an Online University Forum, Katherine Blashki & Sophie Nichol
  Australian Journal of Emerging Technologies and Society, 2005
  Betyg: 3

• Xtarkzia, Zitronita, Tim och Tiiim! - en jämförelse mellan internetnamn och tillbytta förnamn, Lina Wersäll
  Uppsala Universitet, 2009
  Betyg: 3

• Alvklingan, Nick Perumov
  Mörkets ring I
  Översättning: Alan Asaid
  Coltso, 2010 (1993)
  Betyg: 4

• Den utvalda (Divine by mistake), P. C. Cast
  Översättning: Linda Silverblad
  Förlaget Harlequin, 2010 (2006)
  Betyg: 3

• Svarta hål och farbror Albert (Black holes an Uncle Albert), Russell Stannard
  Översättning: Barbro Lagergren
  Valenting förlag, 1992 (1991)
  Betyg: 2

• När jag hör din röst (New Moon), Stephenie Meyer
  Översättning: Carina Jansson
  Uppläsare: Mirja Turestedt
  Earbooks 2009
  Betyg: 4

• Månskensvargen, Elvira Birgitta Holm
  BonnierCarlsen, 2009
  Betyg: 3

• Ljudet av ditt hjärta, (Eclipse), Stephenie Meyer
  Översättning: Carina Jansson
  Uppläsare: Mirja Turestedt
  Earbooks, 2009
  Betyg: 4