Knyttsak

Andra delen av kapitel ett. På begäran har jag gjort stycket lite kortare den här gången. (Jah håller med, det är drygt att läsa långa textstycken på skärm - jag fattar inte att jag tänkt på det tidigare!).

Titta i kategorin "Nanbaton" i menyn till vänster för att hitta tidigare delar. Håll till godo.

----

Ett enda svärdshugg hade gjort Hazela till arvtagare. Hon befann sig på ena sidan Brishavet, Dunrien och hennes familj befann sig på den andra. Hon hade inte ens fått åka hem för att bevista Hanayas bröllop sommaren efter, och det var nog det som hade smärtat henne mest. Hon hade skrivit ett brev till sin far och bett honom att låta henne fara och hälsa på under bröllopet. Att låta henne vara med kanske skulle ses som en benådning, men att inte låta henne vara med var ett straff för Hanaya, som egentligen bara var skyldig till att ha en fårskalle till syster.

Argos hade inte gett med sig och Hazela hade snällt fått vara kvar i Narana, något som fadern hade ångrat sedan när kriget brutit ut och staden blivit belägrat.

I början av solmånaden år 1412 hade Hazela flyttat till Narana. I slutet av det året hade Brislands styrkor marscherat mot den hornformade halvöns gräns i ett försök att ta den tillbaka.

Narana var en hamnstad, belägen på hornets spets, och många av invånarna, inklusive Hazela själv, hade inte trott att kriget skulle nå dit. På hösten år 1413 hade de brisländska styrkorna dock nått staden och belägrat den. Faradan, som vid det laget fått riddarslaget, hade blivit inkallad.

Brisländska Samväldet var, liksom Dunrien, en rest från det äldre Tamiriska imperiet, som fallit samman ungefär 300 år efter att Dunrien brutit sig loss från det och utropat sig som en självständig stat. Imperiet hade försökt att överta och kuva Symland i öster, men symerna hade satt in hårt motstånd och imperiet hade krävt fler resurser, vilka hade tagits från de ockuperade områdena på dunriska halvön. Toral den första hade då utropat sig som överhövding för klanerna i Laogh och enat dem under Drakens baner. Han hade sedan fått med sig flera av de dunriska klanerna och tillsammans hade de lyckats bryta loss hela dunriska halvön från imperiet och utropat hela halvön som en självständig stat. För att tydligt visa sitt oberoende hade man därför också inrättat en egen tideräkning där år 0 var det år man bröt sig loss och bildade en självständig stat.

Efter utbrytningen från imperiet hade sedan flera andra provinser, däribland Brisland, följt efter och så småningom hade imperiet inte längre varit tillräckligt starkt för att kunna hålla samman sina gränser längre.

Runt om i både Brisländska Samväldet och Dunrien fanns det vägar – de flesta fortfarande brukbara – kanaler och ruiner som minde om imperiets storhetstid. En del städer, till exempel den Brisländska huvudstaden Bressa, sades härstamma från den tiden, men av det gamla imperiets gränser fanns det idag ingenting kvar, mer än namnet på det lilla landet Tamiria söder om Dunrien, den provins där det stora imperiets huvudstad en gång legat.
Tiden gick och klanerna i Dunrien hade så småningom enats om att utse en enda hövding – som sedermera fick titeln kung - för hela landet, med lydstater under sig och så hade utveckling gått fram till det feodalsamhälle man hade idag. I Laogh var motståndet starkt mot att gå ifrån de gamla vanorna och området löd fortfarande under en överhövding, som i sin tur delvis lydde under den dunriska regenten.

För att kunna hålla stånd mot det allt starkare Dunrien i öster och mot barbarfolken i norr och väster hade Brisland bestämt sig för att ta till sig egna provinser och lade snabbt under sig den halvö där Narana låg, Azuröarna längs den brisländska östkusten och några andra mindre områden västerut inåt fastlandet. Kampen om ön Iennismuc hade dock Dunrien vunnit år 1014 och i samband med det hade man infört treklöverfanan – ett blad för vart och ett av de tre områden som utgjorde Dunrien.

Det politiska läget hade sedan dess varit mycket ansträngt och de två rikena hade varit i krig fler gånger än de flesta andra civiliserade riken. Det första kriget hade handlat om religionsskillnaderna, men eftersom Drakens lära fortfarande var tillåten i Dunrien – även om dunriena i brisernas ögon sågs som avfällingar från den ”rätta” tron - kom krigen senare att handla om handel och gränser. Efter en förhållandevis lång period av fred hade det blivit värre igen när kung Willym den sjunde öppet stött Naranas självständighetsförklaring, vilket var en följd av att Eludtron växt sig allt starkare där.

När kriget (det sjätte i ordningen) tagit slut tidigt på våren år 1417 hade Faradan anlänt till Narana  för att, på Argos inrådan, titta till Hazela. I sitt sällskap hade han haft Brand, en ofrälse vars fars uppfödning av förstklassiga batonhingstar var vida känd över Dunrien. Brands skicklighet på hästryggen och goda samarbete med Faradan hade gjort dem till nära vänner. Att de båda kom från Baton-trakten gjorde inte saken sämre.

Narana hade varit belägrad och det hade satt sina spår. Hazela hade på nära håll fått se vad krig kan göra med människor, både fysiskt och mentalt. Ändå trivdes hon där, hon hade tillåtits att få vara sig själv. Bland annat hade hon fått upprätthålla sina kunskaper i fäktning genom att träna tillsammans med en av Orastats söner. Någon som kunde hantera ett svärd var inte att förakta i orostider, hade Orastat resonerat, men han tyckte ändå det var bäst att inte berätta för mycket om det för Argos.

Hazela kunde mer eller mindre komma och gå som hon ville i huset. Orastat ägde huset, men så länge Hazela skötte sig själv och egendomen lade han sig inte i. Själv bodde han med sin familj i ett större hus några kvarter därifrån. Han var godsägare och en stor del av hans verksamhet bestod i att köpa upp hus, oftast dödsboenden arvingarna inte vill ha (eller som det saknades arvingar till), och sedan hyra ut eller sälja dem till andra. Det var han som hittat och anställt Meirin som kammarjungfru åt Hazela.

Meirin var en ung flicka med råttfärgat hår och grå ögon som hade vuxit upp i ett naranskt Eldu-kloster, ganska nära gränsen till Brisland. När gränserna intogs hade Meirin och hennes klostersystrar, som så många andra, flytt mot kusterna och slutligen hamnat i Narana, och där hade Orastat sprungit på henne.

I Narana fick Hazela ha sin frihet. Hon trivdes, och Narana var hennes hem nu. Men hon saknade Nanbatons högland och hon hade så smått börjat tro att hon aldrig skulle få återse det, inte innan hennes föräldrar dog av ålder och hon kunde återvända som arvtagare. Hon hade aldrig trott att det skulle ske på det här viset. När hennes far börjat bli gammal och skröplig skulle han skicka efter henne och låta henne komma hem. Han skulle sedan lära henne hur man styrde ett baroni, och kanske även försöka gifta bort henne med någon av lägre rang, så att hon skulle vara rustad för att ta över den styrande platsen när han väl gick bort. Den plats som Harald i egenskap av enda son från början varit uppfostrad för. Hennes föräldrar hade uppenbarligen inte dött av ålder, och hon hade varken lärt sig att styra ett baroni eller gift sig med en man som kunde styra det åt henne.