Arvingen: Kaptiel 1, del 1

Som jag skrev igår har jag bestämt mig för att dela upp kapitel ett i tre delar, främst för att det inte ska bli så stor textmassa att ta sig igenom, men också för att hålla er på halster lite ;)

Om ni har missat prologen kan ni hitta den här. Det är dock inte nödvändigt att ha läst prologen för att hänga med i vad som händer i kapitel ett.

Så. Trevlig läsning.

------

Kapitel 1

Brevet

 

Det var den 22:a dagen i solmånaden år 1417 enligt den dunriska tideräkningen och således nästan exakt en månad efter sommarsolståndet. Det var dags för kvällsvard och i det hus i Narana där Hazela bodde hade invånarna precis satt sig till bords för att äta. Hazela satt vid bordets ena gavel, och längs långsidorna satt riddaren Faradan, hans vän Brand och läkaren Gerreg. De två tjänarna Meirin och Nagg höll på att duka fram maten och skulle precis sätta sig de också när det knackade på dörren. Meirin kastade en blick på Hazela.

 

”Jag öppnar, fröken Hazela”, sade hon och skyndade mot dörren.

 

Medveten om att de andra väntade på att hon skulle ta först började Hazela tar för sig av fiskgrytan medan hon lyssnade ut mot farstun. Hon kunde höra att det var en man som anlänt, men hon kunde inte höra vad han sade. Hon fortsatte med att ta för sig av grönsakerna och skulle just skicka karotten vidare till Faradan när en man klädd i svart rock kom in genom dörren. På den vänstra sidan av bröstet fanns ett posthorn broderat med guldtråd.

 

”Den här mannan har ett brev till er, fröken”, sade Meirin artigt.

 

Hazela såg på mannen med en blandning av artighet och nyfikenhet. Han tillhörde Dunriens kungliga postiljonsverk. I vanliga fall brukade postiljonerna bara lämna breven på de lokala postkontoren och sedan fick man själv se till att gå ner och hämta den, alternativt betala någon för att göra det åt en. Postiljoner delade bara ut brev personligen om det rörde sig om kungliga påbud.

 

Mannen gick fram till Hazela och bugade sig lätt.

 

”Fröken Hazela, mitt namn är Larok, och jag kommer med ett brev från hennes majestät drottning Fiorina”.

 

Larok tog upp ett brev ur läderväskan han hade hängande över axeln och räckte över det till Hazela, som tog emot det med ett höjt ögonbryn. Hon läste sitt namn på kuvertets framsida, vände sedan på det och betraktade fundersamt drottning Fiorinas sigill på baksidan. Vad kunde Dunriens regent vilja henne?
Hazela öppnade brevet.

 

 

Banrion, 18e dagen i solmånaden, år 1417

 

Till Fröken Hazela Duvvinge av Nanbaton


För en tid sedan skickades ett brev till Eder med anledning av Edera föräldrars bortgång. Då Ni är den rättmätiga arvingen till baroniet Nanbaton ombads Ni att inställa Er vid hovet i Banrion för att kunna få Eder rättmätiga titel.


Eftersom Ni ännu inte har behagat dyka upp skickar Vi här ånyo ett brev till Eder, och ber Eder att omedelbart inställa Eder vid hovet i Banrion. Det finns plats för Er och Edert följe ombord på skeppet Havsörnen. Tag kontakt med kapten Cadian.


Högaktningsfullt


Fiorina I


Drottning av Dunrien


 

 

Hazela förstod först inte vad som faktiskt stod i brevet. Hon var tvungen att läsa igenom det två gånger till innan innebörden av det sjönk in och hon bara halvt medveten om att de andra tittade på henne.

 

”Hazela, är allt väl?” hörde hon Faradans avvaktande röst någonstans i bakgrunden.

 

Hazela reste sig upp ur stolen och gick hastigt upp för trappan som fanns någon meter bakom henne. Väl upp på övervåningen tog hon sig snabbt in till sitt gemak och stängde dörren bakom sig. Hennes hjärta verkade försöka knacka sig en väg ut genom revbenen och lungorna rörde sig som om hon nyss hade avslutat en kapplöpning. Hennes tankar snurrade runt så fort att hon började känna sig illamående.


Hon gick fram och öppnade ett av fönstren i rummet, slöt ögonen och tvingade sig själv att ta några djupa andetag av den svalkande kvällsluften, samtidigt som hon försökte bringa ordning i de snurrande tankarna. Hur kunde hennes föräldrar vara döda? När hade det skett? Drottning Fiorina skrev att hon hade skickat ett annat brev tidigare. Var fanns det första brevet, varför hade det inte nått fram? Hazela hade ett vagt minne av att ett postskepp för ett tag sedan blivit kapat och uppeldat av pirater någonstans ute i Muirisundet. Kunde det första brevet kanske ha varit ombord på det skeppet? Eller kunde det här brevet vara en förfalskning? Vem skulle i så fall ha skickat det och varför? Att använda drottningens sigill på ett brev var ingenting man gjorde som ett dåligt skämt. Det klassades som högförräderi och sådant bestraffades med döden. Och om det nu – Gudarna förbjude – skulle vara sant, varför visste då inte Faradan någonting om det? Riddarens familj bodde också i Nanbaton, och de hade alltid haft goda relationer med Hazelas familj. Om någonting hänt hennes föräldrar borde väl Faradans far ha meddelat både henne och Faradan? Och hennes syster – varför hade Hanaya inte hört av sig? Borde hon inte undrat varför Hazela aldrig dök upp på begravningen? Fast kanske hade de breven också varit ombord på det kapade skeppet, det skulle förklara varför ingen av dem fått veta något.

 

Hazela tvingade sig själv till att återfå kontrollen över både sin andning och sina tankar. Hon gick bort till skrivbordet av mörkt körsbärsträ, öppnade den översta lådan och tog fram ett etui med tändstickor. Hon ville läsa igenom brevet en gång till, men i det halvmörker som rådde i rummet kunde hon inte se ordentligt. Lugnt och metodiskt tvingade hon sig att tända de två ljusen i smidesljusstaken som stod på skrivbordet. Den unga adelsdamen började sedan läsa igenom brevet mening för mening. Varje ord analyserades, varje stavelse gicks igenom. Hon ville inte förbise något.

 

Om det här brevet verkligen var från Dunriens drottning hade hennes föräldrar verkligen avlidit. Båda två. Men hur? Hade det skett en olycka? Eller hade det blivit sjuka? Det var så länge sedan hon hade sett dem sist, nästan fem år. Fem år… det kändes nästan ofattbart att det gått så lång tid. Det smärtade till inuti henne när hon tänkte på det. Deras avsked hade varit allt annat än lyckligt.

 

* * *

 

Greve Nerrig av Baton var tillsammans med sin familj på besök i Nanbaton. Det var i början av Sommarmånaden och det var vackert sommarväder. De befann sig uppe i det slott Hazela ärvt av sin farfar. Äppelträden blommade och rosorna i den rosenträdgård som Hazelas farfar hade planterat åt sin hustru hade nästan slagit ut helt. Det skulle hållas en bankett för greve Nerrig och hans familj och de andra riddarfamiljerna i närheten var inbjudna.

 

Tidigare på dagen hade de unga ädlingarna, däribland Hazelas bror Harald, herr Carnins son Faradan och greve Nerrigs båda söner, Jaron och Kerrogan, haft en hästkapplöpningstävling längs vägen mellan byn Glimma och slottet. Jaron hade vunnit, men bara nätt och jämt. Harald hade kommit god tvåa. Hazela hade surmulet stått vid ena murväggen in mot slottet och tittat ner mot vägen. Hanaya, hennes yngre syster, hade stått bredvid.

 

”Sura inte Hazela, det klär dig inte.”

 

”Äh, kom inte och påstå att du också hade velat vara med, jag såg nog ditt ansiktsuttryck.”

 

”Vi hade i alla fall inte vunnit, det vet du. Vi må vara skickliga ryttare både du och jag, men kapplöpning är väl ändå inte riktigt vår grej?”

 

Hazela hade muttrade något ohörbart till svar och sedan, när de unga ädlingarna skrattande hade kommit skrittande upp mot slottet igen, hade hon vänt sig om och gått tillbaka in.

 

När banketten nu började några timmar senare var Hazela på betydligt bättre humör. Harald hade berättat för henne att trots att Jaron skrutit med sin seger under eftermiddagen hade han själv inte varit mer än en halv hästlängd efter. Enligt Harald hade Jaron haft sin goda häst att tacka snarare än sin goda skicklighet. Det hade muntrat upp Hazela något. Även om Jaron såg bra ut (till och med riktigt bra), hade hon emellanåt (eller snarare för det mesta) svårt att tåla hans överlägsenhet och hans till synes obotligt goda självförtroende.

 

Att få håret uppsatt i en vacker och komplicerad knut med inflätade pärlband, och att ha en nyinköpt klänning av vackert lavendelblått sidentyg vävt i Feodor hade även det hjälpt till att förbättra Hazelas humör. När det så var dags för banketten att börja stod hon vid dörrarna in till festsalen tillsammans med sina föräldrar och sina syskon. Hon var äldst av de tre och ikväll tänkte hon sannerligen visa det genom att ta på sig sitt bästa uppförande.
Trots att Nanbaton inte var ett speciellt stort eller rikt baroni hade de tre syskonen Duvvinge fått en god skolning i sådant som unga ädlingar förväntades kunna, allt ifrån dunriska danser till hur man hälsade korrekt på olika personer och vilka samtalsämnen som kunde vara lämpliga vid småprat i olika sammanhang. Innan de gick in i festsalen hade Vilena dessutom väst en uppmaning till sin dotter om att tygla humöret, vilket Hazela själv hade tyckt var en aning onödigt eftersom hon redan hade bestämt sig för att ingenting skulle rubba hennes humör den här kvällen.

 

Under bankettsupén hamnade hon bredvid Jaron. Om det hade varit medvetet från hennes mors sida eller inte var inget Hazela egentligen ville spekulera i, även om hon då och då såg hur Vilena och Argos, liksom greve Nerrig och hans hustru Larissa, kastade nyfikna blickar bort mot dem.


Argos och Nerrig hade varit goda vänner i många år, och på senare tid hade det allt oftare spekulerats i ett giftermål mellan Hazela och Jaron. Många menade att det var ett tecken på männens vänskap. Få grevar skulle vilja gifta bort sin äldsta son med dottern till en baron i ett av Dunriens fattigare baronier.

 

När festmåltiden var över bröts borden för att göra plats för dansen. Det var en av de första banketterna där alla de tre syskonen av Nanbaton hade fått lov att närvara hela kvällen. Hazela, som var äldst, hade fått in rutinen vid det här laget, men för Hanaya var det bara andra gången som hon fick stanna uppe över dansen, istället för att bli omhändertagen av en kammarjungfru direkt efter maten och vänligt men bestämt bli ledd till sitt rum.

 

När dansen pågått i en ungefär en timme drog Jaron Hazela lite avsides.

 

”Harald påstår att det här är ditt slott”.

 

”Det stämmer”, svarade Hazela med en viss stolthet i rösten. Hon hade faktiskt någonting som Jaron inte hade – en egen bostad. Såvitt hon visste bodde han fortfarande hemma hos sin far i familjens slott utanför byn Batonsborg. Det var visserligen inget konstigt med det, eftersom han var den som skulle ärva det efter greve Nerrig, men ändå.

 

”Kan vi gå ut? Jag har hört att det ska finnas en vacker rosenträdgård här, och som slottsvärdinna är det kanske lämpligast om du visar mig den.” Han log ett av sina charmiga leenden mot henne, och hon kunde inte låta bli att säga ja. Hon var svag för hans leenden, även om hon givetvis aldrig skulle erkänna det.

 

”Nåväl, det kan jag. Det skulle faktiskt vara skönt att gå ut lite, det är ganska varmt här inne.”

 

Jaron gjorde en efter-dig-gest och Hazela gick mot dubbeldörrarna.

 

Utan att säga ett ord till varandra fortsatte de ut genom slottets huvudport. Hazela gick självsäkert och med högburet huvud ner längs en av trädgårdsgångarna till den del av trädgården där muren gick ihop med slottsväggen.

 

Slottet låg en liten bit in i skogen och Hazelas farfars farfar hade låtit bygga det för att ha som sommarresidens. Slottet var delvis byggt mot en bergväg, som var en del av en utlöpare till Drakbergen, vilka utgjorde Nanbatons norra gräns mot grevskapet Terion. Muren gick ihop med slottsväggen strax innan bergen och på så sätt bildade den, tillsammans med slottet, en nästan cirkelformad borggård, med två kilar där muren gick ihop med slottet. I den ena kilen fanns en kryddträdgård och i den andra hade Hazelas farfar låtit uppföra rosenträdgården.

 

”Hur kommer det sig att du har ärvt ett slott, men inte Harald?” undrade Jaron nyfiket.

 

”Därför att min farfar testamenterade det till sitt förstfödda barnbarn. Han ville inte göra något undantag, trots att jag inte var någon pojke, så när jag fyllde femton förra sommaren blev slottet mitt”. Hazela kunde inte låta bli att låta lite stolt.

 

”Och nu bor du här?” frågade Jaron med en viss underton av beundran och avundsjuka i rösten.

 

”Ja, jag flyttade hit förra sommaren”, svarade Hazela medan hon satte sig ner på en av de vackert utmejslade stenbänkarna inne i rosenträdgården.

 

”På så sätt”, sade Jaron lågmält och slog sig ner bredvid henne.

 

De satt tysta en stund utan att säga något. Solen hade nästan gått ner, men trots det var det inte speciellt mörkt. Så här års blev det sällan det. Sommarmånadens nätter blev egentligen aldrig nätter, utan uppträdde mer som dimmiga dagar – aldrig riktigt ljusa, men heller aldrig riktigt mörka, och vilande i ett sällsamt vackert, nästan magiskt ljus.


Efter en stund bröt Jaron tystnaden.

 

”Såg du tävlingen tidigare?”

 

”Jag vet att du vann”, sade Hazela och försökte låta likgiltig.

 

”Klart att jag vann, jag vinner alltid”, svarade Jaron självbelåtet. ”Jag såg dig inte där, varför tittade du inte på?” fortsatte han sedan. Hans röst lät nästan sårad, men sedan kom något retsamt över hans ansikte. ”Du kanske inte ville titta på eftersom du inte fick vara med?”

 

Hazela fnös. ”Hade jag velat vara med hade jag nog kunnat övertala far om det.”

 

Jaron skrattade till. ”Argos? Han visste inte ens om att vi hade tävlat förrän det var över. Harald tyckte det var bäst att inget säga. Men det glömde han kanske bort att tala om för dig?”

 

Hazelas mörkt bruna ögon blev ytterligare ett par nyanser mörkare när hon vred på sig för att se på Jaron. Hon hade blivit tillsagd av Harald att deras far inte tyckte att Hazela skulle vara med eftersom hon var för ung. Hazela hade inflikat att Harald fick vara med, varvid Harald hade replikerat att han i laglig mening räknades som äldre än hon, trots att han var född senare, eftersom han var man. Det var inte riktigt sant, men Hazela hade inte haft någon lust att bråka varken med sin bror eller med sin far. Inte idag när Argos förutom att diskutera affärer med greve Nerrig också hade en bankett att ta hand om.

 

Hazela hade dessutom inte haft någon lust att bli utestängd från banketten och få tillbringa kvällen uppe i sitt gemak, ifall hennes far skulle vara på det humöret när hon konfronterade honom. Att han faktiskt skulle göra det var kanske inte så troligt, även om han mycket väl kunde hota med det, men Hazela hade i vilket fall som inte vågat chansa.

 

”Vad menar du med det?” frågade hon Jaron en aning mer bitskt än hon egentligen hade haft för avsikt.

 

”Lägg av Hazela, du tror väl inte att du skulle fått vara med? Vi hade ingen lust att ta hand om en skadad kvinna, än mindre förklara hur det kom sig att hon faktiskt blivit skadad.”

 

”Vadå? Tror du inte att jag skulle ha klarat av att rida en häst i galopp utan att ramla ur sadeln?”

 

”Det handlar inte om vad jag tror, utan om vad som är passande”, svarade Jaron med en överlägsen ton värdig en bortskämd greveson. ”Kvinnor ska inte hålla på med kapplöpningar; broderier är mera passande för er”. Han flinade retsamt.

 

”Så du menar att jag inte fick vara med för att jag råkar vara kvinna?” Hazelas röst var kyligt lugn.

 

Jaron svepte en av de mörkbruna hårtestarna ur ansiktet och ryckte lätt på axlarna.


”Ungefär så. Men det spelar väl ingen roll? Du hade ju i vilket fall som aldrig vunnit.”

 

”Och hur vet du det? Du har väl ingen aning om vad jag kan prestera på en hästrygg? Dessutom hörde jag att din seger var marginell, liksom flertalet av dina andra bedrifter. Faktum är att jag har hört att de flesta av dem bara är tomt skryt.” Hazela log svalt mot honom.

 

”Jaså?” Jaron såg nästan road ut. ”Vem sade det? Harald? Eller den där fattiga riddarsonen Faradan? Du vet, de flesta ryktesspridningar av det slaget kommer från svartsjuka ädlingar som inte kan prestera bättre själva.”

 

Hazela började känna sig allt mer irriterad. Varför hade hon gått ut hit med honom? Hur hade han lyckats få henne att falla för hans charmiga leende igen? Förbannade Jaron. Allt han ville var att reta henne och det irriterade henne något enormt att han faktiskt lyckades med det, gång på gång.

 

”Min bror är inte svartsjuk av sig, och det vet du också egentligen.” Hon reste sig upp och gjorde en ansats att gå därifrån, men Jaron lade en hand på hennes arm för att stoppa henne.

 

”Släpp min arm och lämna mig ifred”, sade hon kallt.

 

”Det där sista kan blir svårt.” Jaron och log återigen retsamt mot henne.

 

”Vad menar du med det?” replikerade Hazela, slagen av en plötslig misstänksamhet.

 

”Det lär du märka”.

 

Hazela ryckte sig loss ur hans grepp och sträckte på sig.

 

”Du, Jaron av Baton, är en otrevlig, omoralisk, oförskämd tölp och jag vill aldrig mer se dig i min rosenträdgård!” sade hon med ett tonfall som var så kyligt att frosten nästan lade sig över rosorna. Sedan samlade hon ihop sin vida klänningskjol och gick med bestämda steg därifrån.

 

På väg tillbaka in i slottet mötte hon Harald.

 

”Där är du ju! Far bad mig gå ut och leta upp dig, han trodde att du och Jaron hade gått ut.”

 

”Nämn inte hans namn”, fräste Hazela.

 

”Har ni blivit ovänner igen?” sade Harald en aning förebrående. ”Hazela, det är ingen bra idé. Jag tycker att du borde be om ursäkt till Jaron innan du går tillbaka in. Far och greve Nerrig ska- ”

 

”Jag bryr mig inte om vad far och greve Nerrig ska tillkännage för handelsavtal den här gången. Jag har ingenting med det att göra, och jag tänker inte be Jaron om ursäkt för att han är en sådan oförbätterlig skitstövel. Prata med honom du, om du nu tycker att det är så viktigt.”

 

Hazela svepte förbi Harald in i slottet och tillbaka in i festsalen utan att bry sig om broderns försök att ropa tillbaka henne. I dörren höll hon nästan på att krocka med sin far.

 

”Hazela, jag skickade ut Harald för att leta efter dig och Jaron. Fick han tag på er?”

 

Innan Hazela hann svara dök Jaron och Harald upp bakom henne. Hazela gav Jaron en ilsken blick och tittade sedan demonstrativt bort. Grevesonen öppnade munnen för att tala, men talarklockan förekom honom.

 

”Mina vänner!” sade Argos när klockan tystnat, ”jag och greve Nerrig har under dagen diskuterat framtiden för vår del av vårt vackra fädernesland, och då vi önskar stärka samarbetet mellan grevskapet Baton och baroniet Nanbaton har jag beslutat att godta hans förslag. Jaron Örnklo av Baton och Hazela Duvvinge av Nanbaton ska ingå äktenskap!”

 

Bankettdeltagarna applåderade. Hazela kastade en hastig blick på Jaron, som såg otroligt självbelåten ut och i ett ögonblick av klarsynthet förstod hon. Jaron hade naturligtvis vetat om det hela. Hans självbelåtna min och kommentaren han hade kommit med i rosenträdgården när hon bett om att bli lämnad ifred avslöjade det.
Harald hade också vetat, det var därför han hade velat att hon skulle be Jaron om ursäkt innan de gick in i salen igen. Han hade försökt att tala om det för henne, men hon hade avbrutit honom. Under andra omständigheter skulle hon ha känt sig glad över att hennes bror inte gick över huvudet på henne, utan faktiskt försökte tala om vad som pågick. Harald kände uppenbarligen sin storasyster och visste att hon inte fann sig i att beslut som rörde henne fattades utan hennes vetskap. Han skulle säkerligen också ha påpekat att det inte var ett kvinnligt drag och att hon borde lägga band på sig, men inget av det spelade någon roll just nu.

 

Vilena och Argos hade i sin tur låtit bli att tala om det för henne dels eftersom hon var kvinna och egentligen inte hade så mycket att säga till om i den frågan, och dels eftersom de visste hur hon var och vad hon tyckte om Jaron och således skulle säga en hel del, vare sig det var passande eller inte.

 

Hazela kände hur raseriet kokade hett och rött någonstans i trakterna mellan hennes mage och bröstkorg, men hjärnan var förvånansvärt kall och klar. När bankettdeltagarna hade slutat applådera och innan hennes far, greve Nerrig eller Jaron hann säga någonting, tog hon själv till orda, med lugn och tydlig röst.

 

”Jag tänker aldrig gifta mig med Jaron av Baton”.

 

Det blev knäpptyst i salen. Alla stirrade på henne. Några verkade ilskna, några såg roade ut, men de allra flesta verkade inte riktigt veta hur de skulle reagera på detta högst opassande och kontroversiella uttalande.
Greve Nerrig såg rasande ut och hennes far likaså. Jarons självbelåtenhet verkade ha flugit ut genom ett av festsalens öppna fönster. Harald såg förvånad ut. Ingen kunde inte tro att hon nyss hade sagt det hon hade sagt.
Hazela vände sig om och gick ut ur salen, mot trappan. Då bröts slutligen tystnaden. Hon hörde Jarons och Nerrigs upprörda stämmor, men hon kunde inte höra vad de sade.

 

Någon timma senare hade Hanaya och Harald kommit in till henne. Systern hade förklarat att Jaron krävt upprättelse för att han blivit personligt skymfad och att Argos och Nerrig tillslut hade enats om att ett envig skulle stå dagen efter för att upprätthålla Jarons heder. Eftersom Hazela var kvinna hade hon enligt dunrisk lag rätt till en förkämpe, och Harald hade anmält sig som frivillig. Det var ingen fara, hade brodern försäkrat. De skulle inte slåss på liv och död, utan enbart till första blodsutgjutelsen. Han hade också förklarat att både Argos och Vilena var för upprörda för att ens vilja tala med Hazela. Hazela skulle vara glad om hon tilläts komma hem nästa vinter, hade Hanaya sedan avslutat lite skämtsamt.

 

Hazela kunde se att varken Harald eller Hanaya själv riktigt trodde på att det var ett skämt.

 

Dagen efter hade så Jaron och Harald mötts i envig. Hazela hade först vägrat att se på, men blivit nertvingad av Argos. Fadern hade gett henne valet att komma ner frivilligt och se konsekvenserna av sitt agerande, eller att bli nedförd under mindre värdiga omständigheter. Hazela, som hade ansett att hennes fars tålamod inte var något som borde testas mer de kommande tio åren eller så, hade gått ner frivilligt.

 

Riddar Carnin av Caernan var den som ansetts vara mest lämpad att öppna enviget och han förkunnade tydligt att det endast handlade om den första blodsdroppen, något som Jaron och Harald hade skakat hand på. Hazela hade sett raseriet i Jarons ögon och fått en olustig känsla i magen. Hon hade sett på sin bror och sett ett uttryck i hans ögon som hon inte kunde tolka och som hon inte hade sett där förut. Harald var uppenbarligen upprörd över någonting. Hazela gissade att Jaron hade förolämpat honom på något sätt innan de gick ut och bestämde sig för att fråga sin bror om det efteråt.

 

Det bästa man kunde säga om enviget var att det var kort. Harald, som var kvick och lätt på foten hade så när fått in en träff med sitt svärd på Jarons överarm innan en halv minut hunnit gå. Jaron hade insett det i sista stund, vikt undan och sedan gjort ett snabbt och hårt motanfall mot Harald.

 

Jarons svärd hade fläkt upp ett stort sår i Haralds bröstkorg. Harald hade förblött på borggården innan någon hunnit hämta förband. Efter den händelsen hade Dunriens adelsförsamling stiftat en lag om att alla måste bära rustning i ett envig, även om den bara skulle vara till första blodsutgjutelsen.

 

I ett försök att behålla familjens heder hade Argos förvisat Hazela från Nanbaton. Han hade förkunnat att hon skulle bo i Narana, huvudstaden i den lilla fristaten med samma namn, som några år tidigare hade förklarat sig självständiga och brutit sig loss från Brisländska Samväldet. Vilena hade en kusin där, godsherren Orastat Ferna, och det ordnades så att Hazela skulle bo i litet hus som ägdes av honom.

 

Den sista gången Hazela hade sett sin mor var när hon själv hade blivit eskorterad ut ur Nanbaton för att resa till hamnen i Eira och därifrån vidare med båt över Brishavet till Narana. Vilenas tårar hade tyst och stilla letat sig nerför hennes kinder när hon för sista gången hade höjt handen i ett farväl till sin dotter.

 

* * *

 

Rosorna i den rosenträdgård som Hazelas farfar hade planterat åt sin hustru hade nästan slagit ut helt.


Arvingen: nästa kapitel

Ja, det har varit lite tyst kring min bok ett tag, eftersom jag varit upptagen med andra saker, men det tänkte jag ändra på nu! Om allting går som det ska lägger jag upp nästa del imorgon!

Det blir första delen av kapitel ett, som heter Brevet. Jag har bestämt mig för att dela upp kapitelet i mindre delar när jag lägger upp det på bloggen, eftersom det blir så stor textmassa att läsa igenom annars. Jag personligen hade aldrig orkat med det, eftersom jag inte tycker om att läsa långa textsjok på en skärm. Jag föredrar att ha dem i en pärm ;)

Försvunna kommentarer

Min blogg är en mästare på att gömma kommentarer för mig! Jag började allvarligt fundera när jag insåg att jag den senaste månaden inte haft några kommenterade inlägg (mer eller mindre). Så då gick jag in och letade lite, och titta! Där var ju hur många kommentarer som helst som bara låg och väntade på att bli godkända. Jag hittade till och med kommentarer från hösten 2009! Nu ska de alla vara godkäna och upplagda hur som helst.

Och nu är frågan: vad tar man sig till en solig juni-dag som denna?

Definiera "en bra bok"

För ett tag sedan beskrev en kompis till mig Twilight-serien som "världens längsta orgie i överstereotypa könsroller", angående en diskussion vi hade på facebook om bra böcker. Hon höll med om att de är underhållande, men inte bra. Så då måste jag givetvis ställa följande fråga: vad är det som gör en bra bok just bra?

Som jag ser det är en bra bok en bok som berör (jag hänvisar till mitt inlägg om fiktiva förälskelser) på ett eller annat sätt. Det behöver inte nödvändigtvis vara en bok som man blir glad av att läsa, men en bok som man på något sätt ändå känner sig tillfredsställd
(i brist på ett bättre ord) av att läsa .

Jag kan väl i och för sig hålla med om att Twilight har en aning stereotypa könsroller, men spelar det egentligen någon roll? Om det gör Twilight till en "dålig" bok finns det en hel drös bra böcker som i så fall också automatiskt blir "dåliga". Några exempel: Hermione och Harry i Harry Potter,
flertalet karaktärer i Sagan om Drakens återkomst (t.ex. Lan och Rand) och samtliga karaktärer i Sagan om Ringen, ... listan kan göras lång.

I en bra bok tycker jag att huvupersonerna ska ifrågasätta sig själva och tvingas ta ställning till något, på ett eller annat sätt och på så sätt utvecklas (vilket inte automatiskt betyder att de byter personlighet helt och hållet, utan att de likaväl kan bli mer övertygade och förankrade i den uppfattning de har om sig själva).

Stereotypa könsroller blir egentligen bara ett problem när vi väljer att se det som ett problem och kalla det för könsroller, istället för att tillåta karaktärer vara vad de är. Tänk Harry Potter som en tjej och Hermione Granger som en kille. Det hade säkert kunnat bli en intressant historia, men det hade ju inte alls blivit samma sak. Och tänk er om Bella och Edward hade bytt kön: återigen, säkerligen en intressant historia, men inte Twilight. Historierna är vad de är beroende på hur karaktärerna i dem är, oberoende av vilket kön de har. Andra karaktäter hade gjort andra saker och det hade inte alls blivit samma berättelse.

Ibland blir jag bara överlag så trött på att allting måste kategoriseras och analyseras, för då känns det som det inte är okej att skriva en om kille som är stor och stark och en tjej som är liten och självuppoffrande, och då måste atuomatiskt alla böcker som innehåller sådana karaktärer vara dåliga, eftersom de är en "norm" som bör bekämpas.


Varför måste allting definieras?
Kan man inte bara nöja sig med att det är som det är? Eller är det helt enkelt så att vissa personer känner att de måste definiera saker och ting för att visa att de inte läser vilken billig skräplitteratur som helst? Då har vi kommit in på en helt annan diskussion, nämligen den om vad som är bra och dålig litteratur, och det är en helt annan sak. Det kan vi gå in på en annan gång.

Om man väljer att sträckläsa samtliga böcker i en serie och ivrigt väntar på att nästa del ska komma ut måste det ju finnas någonting i dem som gör dem bra, oavsett hur vi väljer att definiera dem. Kan vi inte bara nöja oss med det? För om en bok inte är bra - vad är den då? Just det. Och ingen skulle väl vara så dum så att den satt och sträckläste sju dåliga böcker, eller hur?

Läst i maj

Jag ligger, som sagt, lite efter med bloggandet, men bättre sent än aldrig. Det mesta på den här listan är dock kurslitteratur.

  • Svenska personnamn, Ivar Modéer
    Studentlitteratur, 1989
    Betyg: 3 av 5
  • Novaion i norr, Linnea Gustafsson
    Anthroponymica Suecana 12, 2002
    Betyg: 4 av 5


  • Man är vad man heter, Charlotte Hagström
    Carlssons bokförlag, 2006
    Betyg: 4 av 5


  • Nicholas Nickleby, Charles Dickens
    Oxford University Press, 1930 (1839)
    Betyg: 4 av 5

Fiktiva förälskelser

Vissa böcker är fantastiskt bra. Så bra att jag bara måste sträckläsa dem och inte kan lägga dem ifrån mig förrän de är slut. Sådana böcker där språket, historien och karaktärerna samspelar på ett helt enastående sätt. Några exempel: The Snow Queen av Joan D. Vinge, Prinsessa söker drake av Patricia Wrede och Ögat över månskäran av Libba Bray.

Lite då och då (ungefär vart femte år) händer det att jag snubblar över ett verk som jag inte bara tycker är fantastiskt bra, utan som berör mig på ett djupt, känslomässigt plan. Så mycket att det vägrar släppa taget om mig, känslan sitter kvar flera timmar efter att jag slutat läsa (se/lyssna/spela). Det tar sig in i mina drömmar på nätterna och hela jag vibrerar av någon slags besatthet som får mig att bli rastlöst kreativ. Så pass att jag sitter och studsar av det, mer eller mindre. Jag blir helt enkelt hopplöst förälskad. I en karaktär, i en plats, eller i historien själv.

När jag var fem blev jag förälskad i Ronja Rövardotter. Filmen, inte boken. Jag minns inte om jag fick den läst för mig (vilket inte är omöjligt), för jag var ganska liten. Men varenda gång kag sett filmen var jag tvungen att leka att jag var Ronja, att jag var i Mattisskogen. Det var inte bara det att jag ville, utan jag var tvungen.

När jag var sådär tolv-tretton fastnade jag i böckerna om Kalle Blomkvist och kriget mellan Vita och Röda rosen. Samma mönster. Den gången började jag till och med "läsa in" första boken på kassettband så att jag kunde lyssna på den i min freestyle i bilen. Jag blev aldrig klar med det projektet, men i alla fall.

När jag var femton och gick sista terminen i nian blev jag sjuk. Jag hade läst ut allt jag hade på bokhyllan hemma, och jag hade ingen lust att titta på tv. Högst motvilligt  började jag bläddra i Harry Potter. Högst motvilligt ja. Det var ju fantasy och sådant kunde man ju inte läsa. Det var ju töntigt. Dessutom var den bild jag fick av Harry Potter ganska... lam. Jag förstod inte alls grejen. Och jag hade väldigt tråkigt. Så, jag sökte igenom lillebror bokhylla i jakt på något läsbart, och tänkte att jag av ren nyfikenhet i alla fall kunde bläddra i boken. Och sedan var jag fast. Då drömde jag om Hogwarts, och när jag läste de andra delarna i serien, efterhand som de gavs ut, inträffade samma fenomen.

Hösten efter att jag fyllt sjutton hade jag en mindre crush i Eponine och studenternas frihetskamp i Les Miserables. Jag kan faktiskt inte minnas om jag drömde om det, men jag lyssnade på musiken om och om och om igen.

När jag flyttat till Halmstad och började spela rollspel där snubblade jag så småningom in i Hazelas värld (för er som är nya läsare refererar jag vidare till kategorin Nanbaton här till vänster). Då var jag ungefär 21-22 (jag orkar inte räkna exakt) och det var också en historia som bet sig fast och som vägrade släppa taget. Tacksamt nog finns det något jag kan göra åt det. Den historien har jag nämligen befogenhet att skriva ner. Lustigt nog, så varenda gång jag sätter mig och börjar skriva vaknar den där kreativiteten till liv igen. När jag väl kommer igång kan jag sitta och skriva i timmar, tills det liksom rinner av mig. Det är enormt tillfredsställande.

Och nu har det hänt igen. Det här var också en bok jag snubblade över av ren nyfikenhet. Jag ska vara helt ärlig: jag missade böckerna helt och hållet när de först gavs ut. Jag tillhör kanske inte riktigt rätt åldersgrupp för marknadsföringen och jag var mer eller mindre övertygad om att det inte riktigt var en genre jag föredrog. När filmerna kom och det blev jättediskussioner bland personer som tyckte att det var för hög åldersgräns på dem började jag ana att jag missat något. Jag gjorde ett par försök att låna första boken på biblioteket i Halmstad. De har sju exemplar av den, och den är konstant utlånade och har sjukt lång väntetid. Jag drabbades delvis Harry Potter-syndromet igen. Om det är en så stor hype kring något är den säkert överdriven, så jag glömde bort det.  Ett par dagar innan jag skulle åka till Prag bestämde jag mig för att ladda ner en ljudbok att lyssna på under flygresan. På CDON fanns den här ljudboken till rabatterat pris och jag tänkte "varför inte?". 

Att lyssna på en historia berättad av en duktig berättare har alltid lyckats trollbinda mig. Det här är en bra uppläsare, och jag blir kär. I historien och i den manliga huvudpersonen. Jag drömmer om honom på nätterna, och det lämnar mig, precis som i de tidigare fallen, med en viss tomhet när jag vaknar, men ändå känner jag mig tillfreds och lycklig, trots att det gör mig rastlöst.

Så, vad är det som fångat min uppmärksamhet den här gången, undrar ni?

Twilight. Och Edward Cullen.

Alvklingan

Igår började jag läsa Alvklingan av Nick Perumov (fortsättningen på Sagan om Ringen, jag skrev om den för ett tag sedan). Jag har hunnit ungeför 60 sidor, men so far so good. Jag gillar stilen i den, vilken påminner ganska mycket om Tolkiens, även om det givetvis inte är exakt samma, för Perumov är inte Tolkien. Det är tillräckligt likt så att det inte "störs", om ni förstår hur jag menar. Sedan gillar jag Midgård som värld, så enkelt är det. Det som Perumov har som saknas hos Tolkien är däremot tempo. Det händer faktiskt saker i berättelsen. På 60 sidor har huvudpersonerna (hoben Folco och dvärgen Thorin) hunnit träffas, leta upp en försvunnen ponny, hitta en motvilligt informativ gnom, Folco har hunnit bråka med sin onkel och Folco och Thorin har hunnit ta sig till Bri. På 60 sidor i SoR har Bilbo hunnit lämna Hobbinge och Fordo har fått ringen. Jag ska inte säga för mycket, för boken är trots allt 500 sidor lång (eller så, jag har inte kollat exakt), så det kanske saktar ner senare, men det känns bra i alla fall =)


Andra skrivsaker

Jag vet, jag vet, här har varit pinsamt tyst ett tag igen. Jag har helt enkelt haft andra saker för mig. Som en Prag-resa (mycket trevligt, bilder kommer!) och jobb och skola. Jag har en uppsats kvar att skriva den här terminen, men jag har så svårt att motivera mig att börja med den. Det är mycket roligare att skriva andra saker. Som i bloggen. Och den där lektionen om ländernas seder som jag lovat att skriva för väktarlärlingarna i VVT. Och sagan jag lovat att skriva till årets Kir. Men inget av det ska jag skriva förrän jag kommit en bit med uppsatsen i namnforskning. Jag är bara så himla seeeg!

RSS 2.0