Knyttsak

Egentligen skulle jag ha gått och lagt mig för länge sedan, men vissa saker gör mig bara så förbannad. Ikväll handlar det om den här artikeln från GPs hemsida. Jag är för lat för att göra citat ikväll, så jag rekomenderar att ni läser artikeln först, innan ni läser mitt inlägg här.

Alltså, va?

Att båda föräldrarna behöver arbeta har ingenting med familjepolitk att göra, utan med arbetspolitik och lönesättning. Jag tror visst att det kan vara bra att barnen umågs mer med sina föräldrar, och jag tror att vi skulle slippa en hel del "ungdomsgängsproblem" om de gjorde det när de blev lite äldre också, men att skriva att det beror på att alla barn "förväntas bete sig som pojkar" och att modern jobbar - det köper jag bara inte.

Barn förväntas idag att bete sig som barn, och välja de intressen som passar dem bäst. Att ha en föräldrageneration som accepterar barns individuella olikheter och accepterar barnen för de de är - oavsett kön, sexuell läggning och intressen - det tror jag skapar en trygghet.

Jag var hos dagmamma när jag var riktigt liten, och när jag var lite större gick jag på dagis. Jag har lekt med dockor och jag tycker om att brodera. Men jag tycker det är minst lika roligt att vara ute i skogen och härja med boffervapen (mina roligaste lajvminnen brukar innefatta fyslajv av någon form. Eller sådana där jag spelat typiskt "okvinnliga" roller och sprungit runt och kört med folk. Som In Ferothi-alv. Det var kul!). Jag spelar både typiska tjejdatorspel, som The Sims och mer "killiga", som Mount and Blade. Jag har aldrig förväntats bete mig som en kille, tvärtom har mina föräldrar (i synnerhet pappa) då och då poängterat att jag borde mer bete mig som en tjej. Inte rakt ut, men de har hintat lite om det. Som när pappa tyckte att jag hade "grabbiga byxor". Och det är oftast min bror som blivit obedd att hjälpa till med "manliga" saker, som att lägga sten på uteplatsen.

Trots allt detta är jag ganska nöjd med hur jag är. Visst, jag hade min beskärda del av skärsår och självförakt när jag gick gymnasiet, men det berodde mer på att jag var mobbad större delen av högstadiet och att jag var ihop med en pojkvän som var en kontrollerande, egoistiskt, skitstövel - inte på att mamma inte var hemma med mig tillräckligt mycket när jag var liten.

Jag är väldigt stolt över min mamma, som vidareutbildade sig till specialpedagog och som har gått kompetenshöjande kurser via lärarlyftet. Och över min pappa, som driver eget företag och visar mig att det faktiskt går, bara man lägger ner tillräckligt mycket tid på det. För det lär mig att jag kan gå hur långt som helst, bara jag jobbar för det och har folk som stöttar mig. Och det gör mina föräldrar. Oavsett hur pestig jag var som tonåring, så vet jag att de älskar mig och att de stöttar mig, även om de inte alltid håller med mig. De accepterar mig för den jag är, och det är ta mig fan viktigare än något annat!

Dessutom tror jag det är viktigt att barn går möjlighet att gå på dagis och träffa andra barn, så att de lär sig att interagera med personer i sin egen ålder. Det blir viktiga sociala bitar som de har med sig i det sociala samspelet resten av livet.

Så, jag vill uppmuntra Annica Dahlström och Christian Sörlie Ekström till att ta sig en titt på hur det ser ut i resten av samhället: hur många unga uppmuntras att följa sina drömmar? Hur många unga får stöd när det mobbas i skolan? Att allt färre lärare får ha hand om allt större klasser. Titta på modeidealet och det normer som finns i vårt fina, svenska samhälle. Visst är män och kvinnor genetiskt olika, men våra normer och hur vi beter oss har ingenting med arvet och allt med miljön att göra. Om min generations föräldrar inte uppfostar sina barn ordentligt beror det på att er generaton inte uppfostrade min generations föräldrar ordentligt!