Knyttsak

Kapitel 2

Krossat glas

Morgonen efter vaknade Hazela i vanlig ordning av att Meirin försynt först knackade på dörren och sedan ännu mer försynt öppnade den, gick in i rummet och drog ifrån de tunna, men mörka, sommardraperierna från fönstren.

Fönstren i Hazelas rum vätte mot öster och morgonsolen strålade nu in genom dem. Det var fortfarande ganska tidigt, men de hade ju trots allt en hel del att stå i idag. Även om möblerna precis som huset tillhörde Orastat var det ändå en hel del som skulle packas ner: böcker, kläder, musikinstrument, notpapper, anteckningar, skrivdon, skor… på fem år hann man samla på sig en del.

Hazela blundande. Hon hörde att Meirin var inne i rummet och visste att det var dags att stiga upp, men hon ville inte. Hon hoppades att de minnen hon hade från gårdagen bara hade varit en dröm, och när hon öppnade ögonen skulle allting vara som vanligt. Hon hade sovit tungt, men ändå oroligt och hon kände sig nästan lika trött nu som när hon gått till sängs.

Hon öppnade det ena ögat. De två kistorna som stod halvpackade på golvet bekräftade hennes misstankar. Det hade inte varit en dröm.

Meirin lade fram en av Hazels mer slitstarka klänningar över en av fåtöljerna i rummet. När hon vände sig om och såg att Hazela var vaken höll hon upp klänningen framför sig.

”Blir den här bra idag, fröken?” frågade hon vänligt.

Hazela nickade och satte sig långsamt upp i sängen. Hon gäspade och sträckte på sig. Det långa, mörka håret föll fram i mjuka lockar över hennes axlar. Hon hade inte brytt sig om att fläta det innan hon gått till sängs kvällen innan.

Under tystnad tittade hon på medan Meirin plockade fram ett par skor av mjukt läder. Kammarjungfrun höll frågande upp dem och efter ännu en nickning från Hazela ställde hon ner dem på golvet bredvid fåtöljen.

”Säg till när ni är redo att stiga upp, så hjälper jag er med påklädningen”. Meirin log vänligt.

Kommentaren var egentligen onödig, för Meirin hjälpte alltid Hazela med påklädningen, och Hazela skickade alltid efter kammarjungfrun när hon var redo. Det hade varit deras morgonrutin sedan Meirins första morgon i Hazelas tjänst.

Meirins kommentar fyllde dock en helt annan funktion än att erbjuda Hazela påklädningsassistans. Det var hennes sätt att säga att hon brydde sig om Hazela och fanns där för henne, vad det än var som hade hänt. Hazela och Meirin var mer än en adelsdam och hennes tjänarinna; de var vänner, och under årens lopp hade de båda hittat sätt att visa den vänskapen för varandra på ett sätt som var passande för deras respektive rang.

Hazela sträckte på sig en gång till och steg sedan ur sängen.

”Jag är redo nu”.

Meirin skyndade sig fram och tog emot nattsärken när Hazela dragit den över huvudet och sedan hjälpte hon Hazela på med klänningen hon nyss tagit fram. Hon började snöra den i ryggen medan Hazela lyfte fram håret så att Meirin lättare skulle komma åt hålen.

Hazela funderade på om hon skulle be Meirin leta fram ett sorgband, men hon var inte helt säker på att det fanns några i huset. Hon hade inte behövt bära något sedan hennes farfar dog, och det hade varit flera år innan flytten till Narana.

Enligt sed skulle det grå bandet bäras runt pannan så snart som möjligt efter dödsfallet och fram till två månader efter att själavandringsceremonin ägt rum. Hon visste fortfarande inte varken när hennes föräldrar hade dött eller när ceremonin hade ägt rum, och de hade annat att tänka på att springa huset runt och leta efter sorgband som eventuellt redan var nerpackade någonstans eller kanske inte ens fanns. Dessutom, om hon inte bar något band skulle hon slippa de besvärande frågor från Brand och Faradan som skulle komma så fort de såg henne. Hon bestämde sig således för att inte fråga Meirin. Det var trots allt inte lag på att bära sorgband, även om det gav dåligt anseende om man lät bli när man borde ha ett.

Meirins flinka fingrar satte den sista hårnålen på plats, och efter att Hazela sett sig själv i spegeln och godkänt frisyren gick de tillsammans ner till matsalen.

Faradan, Brand och Gerreg satt redan där och åt frukost.

”God morgon”, hälsade riddaren vänligt.

”God morgon”, svarade Hazela och satte sig på sin plats vid kortändan.

Nagg satte nästan genast ner en skål gröt framför henne.

Hazela tog skeden som låg framför henne på bordet och såg fundersamt på de tre männen, sedan vände hon sig till Meirin.

”Har inte Larok blivit väckt än?”

”Jag bad Nagg att göra det, ers nåd”, svarade kammarjungfrun.

Hazela och Meirin såg på Nagg, som rodnade från hakan och ända upp i det blonda hårfästet. Han mumlade något ursäktande samtidigt som han gjorde en klumpig bugning och skyndade sig sedan iväg ut ur matsalen.

Hazela tog förstrött upp en sked med gröt och förde den till sin mun medan hon hörde Naggs tunga steg försvinna iväg åt det håll där gästrummet låg. Hon suckade lätt. Nagg trivdes bäst i köket och det var också där han gjorde mest nytta. Den smårunda ynglingen var ganska tankspridd och ingen skulle någonsin anklaga honom för att vara smart. Han var däremot duktig på att laga mat, och det var också hans huvudsakliga sysselsättning i Hazelas hushåll.

En dörr öppnades någonstans längre in i huset och strax efter det hördes ett skrik. Hazelas hand stannade mitt i luften. Hon höll grötskeden alldeles stilla och mötte Faradans undrande blick. I samma andetag reste sig de båda ädlingarna från bordet och skyndade mot gästrummet, tätt följda av Brand och Meirin.

Den enda som verkade oberörd av skriket var Gerreg, som i lugn och ro satt kvar och åt sin gröt. Han var ofrälse och ingen av de två ädlingarna hade bett honom att följa med. Han var inte heller speciellt nyfiken av sig, till skillnad från Brand. Om det hänt någonting viktigt skulle de andra berätta det för honom senare och om de omgående behövde hans hjälp med någonting skulle de ropa på honom. Med den övertygelsen fortsatte han med sin frukost. Dramatiken kunde ungdomarna klara av på egen hand.

Hazela och Faradan nådde dörren till gästrummet ungefär samtidigt. Det första de fick syn på var Nagg, som stod på mattan mitt i rummet. När Hazela tittade förbi honom såg hon de rödfläckiga lakanen i sängen. Nerbäddad i dem låg Larok. Ett stort sår gapade i hans hals. Hon vände sig om, lätt illamående.

Faradan föste ut Nagg ur rummet och Brand, som också kommit in och sett allt blod, hindrade Meirin från att ta sig in.

”Ta hand om Nagg istället”, sade han till kammarjungfrun och när de båda tjänarna gått iväg vände han sig mot Hazela. ”Mår ni bra, fröken?”

Hazela öppnade munnen, men visste inte riktigt vad hon skulle svara. Hon kunde inte riktigt ta in det hon såg, precis som när hon läst brevet postiljonen hade kommit med kvällen innan.

”Hämta Gerreg”, svarade hon istället kort. Larok var redan död, så att be Gerreg försöka göra något åt blodet var ganska meningslöst, men mannen var läkare och således borde han var den av dem som hade bäst erfarenhet av att handskas med döda människor, resonerade Hazela.

När Brand försvunnit iväg började Hazela se sig om i rummet. Hon ville inte gärna se på Larok, men hon ville försöka förstå vad som hade hänt. Sådana sår uppkom inte direkt av sig själva.

Sängen stod bredvid rummets enda fönster, vilket vette ut mot gatan. Under fönstret fanns ett litet sängbord och på golvet nedanför låg ett krossat dricksglas. Fönstret var stängt och förutom glasbitarna på golvet och den döde mannen i sängen fanns det ingenting som tydde på att det hade begåtts några våldsamheter här inne under natten.

”Hörde du någonting i går, när ni kom tillbaka från Skatan?” frågade hon Faradan.

Riddaren skruvade en aning besvärat på sig.

”Inte när vi kom tillbaka, men jag vaknade mitt i natten och behövde gå upp och dricka. När jag gick ut från köket tycker jag att jag hörde ett klirrande ljud här inifrån. Jag gick hit och lyssnade vid dörren, men jag hörde ingenting mer, så jag antog att det var ett ljud från gatan…”

”Och du ska kalla dig riddare”, muttrade Hazela. ”Bekymrade du dig ens om att fundera över att det kanske kunde ha hänt honom något?” Hon såg först arg ut, men sedan mildrades hennes ansiktsuttryck. Faradan såg redan skuldmedveten ut, och det fanns ingen mening med att pressa honom mer.

”Hade någon brutit sig in i huset genom dörren borde vi ha hört det”, fortsatte hon istället fundersamt. ”Såvida de som gjorde de inte dyrkat upp den förstås… och hur kunde de veta vilket sovrum han sov i? Borde ingen av oss ha vaknat om de gått runt och börjat öppna dörrar?”

Faradan förstod vart hon ville komma och nickade eftertänksamt.

”Om de hade tagit sig in genom fönstret skulle det ha varit sönder. Det glas som ligger på golvet måste vara det vattenglas jag såg Meirin bära in här igår.”

”Så hur kom de in?”

Faradan ryckte på axlarna, men innan han hann replikera kom Gerreg in i rummet, i sällskap med Brand.

”Vad har hänt?”, undrade läkaren.

”Det hoppades jag att du skulle kunna tala om”, sade Hazela och försökte hålla rösten stabil. Hon gjorde en gest mot sängen.

Gerreg gick fram till Laroks kropp och böjde sig ner för att undersöka den.

Innan Hazela hann fråga läkaren något mer hörde hon något röra sig bakom henne. Hon vände sig om och fick syn på Faradan, som hade öppnat garderoben i det lilla rummet och nu som bäst höll på att gå igenom Laroks tillhörigheter.

”Han hade inte så mycket med sig”, sade Faradan förklarande när han såg Hazelas min. ”Ett ombyte kläder, en bok med dikter av den där syddunriern Kerrigen, samt ett skrivetui. Och han hade en bältesväska med sig, med postiljonsverkets emblem på, och jag såg när han öppnade den att det fanns fler brev där än det han gav till dig. Den är inte här”.

Hazela gick fram till garderoben hon också, och mycket riktigt fanns det ingen väska där. Hon såg sig om i rummet och Faradan böjde sig ner för att titta under sängen, men de hittade ingen väska. Hazela suckade och vände sig mot Faradan.

”Kan väskan ha hamnat någon annanstans i huset?”

Riddaren ryckte på axlarna.

”Det är väl inte omöjligt, men han tillhör Dunriens kungliga postiljonsverk. Jag tror inte att han skulle vara så slarvig att han lämnade väskan utan tillsyn. Vem det än var som gjorde det här måste ha varit ute efter någonting i väskan.”

”Jag hade på känn att du skulle säga det”, sade Hazela med en ny suck. Det var uppenbart att deras avfärd skulle behöva skjutas upp.

Faradan såg bort mot läkaren. ”Har du kommit fram till något?”

”Det verkar som om vår postiljon här vaknade död”, sade Gerreg med en axelryckning.

Hazela och Faradan stirrade på honom.

Gerreg harklade sig. ”Hrm, ja, vad jag menar är att vem som än gjorde det här gjorde det medan han sov. Det gjordes snabbt och det här såret verkar vara den enda skada han har. Med tanke på att han fortfarande ligger i sängen och lakanen ser något sånär orörda ut, så skulle jag vilja påstå att han troligen inte hann mer än vakna innan han dog, den stackaren.”

”Fröken Hazela, kom och titta på det här”, sade Brand plötsligt bortifrån fönstret.
Hazela gick bort till honom för att se vad det var han hade hittat. Brand pekade på ett litet runt hål i träramen, precis ovanför fönsterregeln.

”Jag är inte helt säker, men jag skulle gissa på att någon tog sig in i rummet från gatan genom att först göra ett hål i fönsterramen och sedan på något sätt föra in ett föremål – en dyrk eller något liknande – för att öppna regeln, och sedan stänga den igen när han tog sig ut. Det var skickligt gjort, men samtidigt klumpigt, eftersom han slog ner vattenglaset.”

”Det måste varit det jag hörde…” Faradan såg återigen skamsen ut.

Hazela nickade bara. Även om hon fortfarande var irriterad på honom för att han inte hade tittat till Larok tjänade det ingenting till att påpeka det nu. De hade viktigare saker att göra. Dessutom kunde hon inte egentligen klandra riddaren. Han hade inte hört något annat ljud, och hade således egentligen inte haft någon anledning till att undersöka saken närmare. Det var trots allt inte helt ovanligt att det hördes ljud utifrån gatan, oftast från Skatan.

”Fröken Hazela, jag skulle behöva uträtta några ärenden innan vi åker. Behöver ni mig mer nu eller kan jag gå? Det finns ändå inte så mycket mer jag kan göra för honom.” Gerreg gjorde en gest mot den döda postmannen.

”Gå du. Vi ser till att fortsätta med förberedelserna. Och någon måste gå till garnisonen. Vi har trots allt en mördad postiljon i huset”, tillade hon och såg en aning bekymrad ut.

”Jag kan göra det”, erbjöd sig Brand, och efter godkännande från Hazela lämnade han rummet tillsammans med Gerreg.

Adelsdamen kände sig plötsligt väldigt trött, trots att det fortfarande var tidigt på dagen. Helt klart skulle det här innebära en lång rättsprocess. Det var inte bara en man som blivit mördad, det var en kunglig postiljon och sådant betraktades som förräderi enlig Dunriens lagar. Till råga på allt hade mordet dessutom skett i Narana, inte i Dunrien, vilket givetvis skulle leda till vissa utrikespolitiska diskussioner. Utöver det hade hon brevet och dess innehåll att bekymra sig över. Hon suckade djupt.

”Faradan, vill du vara snäll och gå till Orastat och tala om för honom vad som hänt.”

Riddaren gav Hazela en vänskaplig klapp på axeln.

”Jag ger mig av direkt”.

Hazela nickade och de gick ut ur rummet. Faradan stängde dörren bakom dem.

Men så har jag också världens bästa lärare! Eller i alla fall Lunds bästa. Det har Lus (Lunds universitets studentkårer) bestämt, så därför ska hon få ett pris. Läs mer här.

Hon avbröts i sina funderingar av att det knackade på dörren.

”Fröken Hazela?” hördes Meirins röst utanför. ”Är allt som det ska?”

Hazela svarade inte, hon visste inte riktigt vad hon skulle säga.

”Kan jag komma in?” fortsatte Meirin utanför, när adelsdamen inte svarade.

”Ja, visst” svarade Hazela med en röst som lät betydligt tjockare än vad hon hade tänkt sig. Hon vek snabbt ihop brevet och lade ner det i den översta skrivbordslådan, tillsammans med tändstickorna.

Meirin öppnade försiktigt dörren och gick in.

”De andra väntar på er där nere, fröken, de vill avsluta kvällsvarden med er.”

Hazela nickade lätt och reste sig upp.

”Inte för att det är min mening att lägga mig i, fröken Hazela, men, vad stod det i brevet? Det verkade ha gjort er upprörd” sade Meirin försiktigt.

”Jag vill inte prata om det just nu” svarade Hazela med ett tonfall som var lite hårade än hon egentligen menade.

Hon lade en hand på Meirins axel för att tacka för omtänksamheten, öppnade dörren och fortsatte ner till matsalen, där de andra nästan hade ätit färdigt. Under den tid det tog för henne att gå den korta sträckan från sitt gemak och ner till matsalen hann hon samla sig så pass mycket att hon kunde tala med en stadig röst och - åtminstone intalade hon sig det - inte se allt för upprörd ut. Hon satte sig ner och tog en mun av det mucriska vita vinet innan hon vände sig mot Larok. Maten på tallriken brydde hon sig inte om. Den hade nästan kallnat vid det här laget och hon hade hur som helst tappat aptiten.

”Så, Larok, drottningen bad mig att resa till Banrion med skeppet Havsörnen. Är det samma skepp som ni seglade hit med?” frågade hon för att hålla konversationen igång.

Larok svalde ner en bit fisk och nickade. ”Det stämmer, skeppet Havsörnen under kapten Cadian. Jag kommer att segla tillbaka med det också, och hennes majestät nämnde något om att ni skulle åka med”, sade han och såg till synes oberörd ut.

”Jag antar att ni förstår att vi behöver morgondagen på oss att packa. Jag tycker därför att ni i morgon bitti bör gå ner till hamnen och tala om för kapten Cadian att han kan vänta sig att avsegla i övermorgon. Givetvis får ni sova här över natten, Meirin ställer i ordning gästrummet åt er.” Hon kastade en snabb blick på Meirin som reste sig upp, neg hastigt och sedan försvann ut ur rummet.

”Givetvis, fröken Hazela”, svarade Larok medan han lade ner besticken på tallriken efter att ha tömt den. ”Jag går dit i morgon bitti”.

”Hur lång tid tänker du vara borta?” undrade Faradan nyfiket medan Hazela återtog sin övergivna måltid.

”Ursäkta?”

”Ja, om du behöver hela morgondagen på dig för att packa”, tillade riddaren försiktigt.
”Det är inte bara jag som ska packa”, förtydligade Hazela. ”Vi avseglar mot Banrion i övermorgon. Jag tror inte att vi kommer att komma tillbaka hit på mycket, mycket länge, så jag rekommenderar er att börja packa redan ikväll.” Hon kunde inte låta bli att le, även om hon kände sig sorgsen inombords. ”Vi ska åka hem, Faradan. Till Nanbaton.”

Faradan höll på att sätta vinet i halsen och var tvungen att hosta några gånger innan han kunde tala. ”Åka hem? Var brevet från er far? Har han lyft ert bann?” Han lät ivrig.

Hazela fnös lätt. ”Naturligtvis skriver inte min far brev som han sedan sätter drottningens sigill på. Men ja, bannet har lyfts och vi ska till Nanbaton efter att vi hälsat på hennes majestät Fiorina i Banrion.” Hazela vände sig sedan mot Brand och läkaren, utan att bry sig om Faradans nyfikna min. ”Brand, eftersom er far inte bor långt från Nanbaton kanske ni vill göra oss sällskap? Jag kan hyra in dig som min livvakt, och Gerreg, ni kanske också vill göra oss sällskap tillbaka till Dunrien? Ni har trots allt pratat länge om att öppna en praktik. Kanske kan ni göra det i Nanbaton? Såvitt jag vet finns där ingen.”

Den medelålders mannen hade från början rest från Eira till Narana för att besöka släktingar längre in i landet. Oturligt nog hade Brisländska Samväldet just vid den tiden bestämt sig för att öppna en andra krigsfront, och det var inte längre säkert att färdas ensam inåt landsbygden. Gerreg hade stannat kvar i Narana och en dag hade han blivit uppsökt av Orastat. Hazela hade skadat sig under en fäktningsövning, och för att försäkra sig om att det lilla såret inte skulle orsaka någon infektion hade Orastat sökt upp en läkare. Gerreg, som var i behov av pengar, hade sedan samtalat lite med Orastat och fått stanna kvar som Hazelas husläkare. Hazela hade fortfarande inte bestämt sig för om det var bra eller onödigt. Hon hade nöjt sig med att det var praktiskt, och att Orastat betalde.

”Vad stod det egentligen i det där brevet?” frågade Faradan med en misstänksam min. Han kände Hazela av Nanbaton och han hade vid det här laget förstått att det säkerligen inte var ett brev skickat enbart i all vänskaplighet och välmening.

”Jag vill inte diskutera den saken nu, ”svarade Hazela och undvek att se på Faradan.

Om hon berättade det, skulle det betyda att hennes föräldrar faktiskt var döda, och den tanken gjorde ont, för ont. Så länge hon inte sade någonting kunde hon låtsas tro att det hela bara var ett misstag som skulle redas ut så snart de kom till Banrion.

Faradan suckade, men under resten av måltiden sade han ingenting mer om saken.

Efter att Hazela försäkrat sig om att Larok var tillfreds med gästrummet drog hon sig tillbaka för att börja packa. Hon fick Nagg att bära upp koffertar och kistor från källaren och satte sedan igång med att lugnt och systematiskt tömma sina skåp och lådor. Ju noggrannare hon gjorde det, desto längre tid skulle det ta, och ju längre tid det tog, desto längre skulle hon vara sysselsatt och slippa alla tyngande och besvärliga tankar.

Under tiden hade Meirin skickats iväg tillsammans med Faradan för att meddela Orastat att de skulle ge sig av. Brand var inte ombedd att följa med, men han hade gjort dem sällskap i alla fall. Det tog inte speciellt lång tid för dem att gå till godsherre Fernas hus, och när de kom dit blev de genast invisade till den salong där han satt och samtalade tillsammans med sin familj.

”Ursäkta att jag stör vid den här tiden, men fröken Hazela önskar meddela er att hon reser till Banrion i övermorgon”, förklarade Meirin för Orastat.

”Till Banrion? Vad ska hon där att göra?” undrade Orastat och höjde förvånat på sina mörka, buskiga ögonbryn.

”Drottningen har skickat bud efter henne och vill att hon infinner sig där snarast möjligt, men jag vet inte vad det rör sig om”.

”Hm,” svarade Orastat och såg bekymrad ut. Han kastade en frågande blick på Faradan, som ryckte på axlarna till svar. ”Nåja, jag tittar över i morgon för att se om det finns någonting ni behöver hjälp med.”

Meirin nickade och tillsammans med Brand och Faradan började hon sedan bege sig tillbaka hem. När de kom fram till ytterdörren stannade de två männen på gatan. De tittade på varandra och utbytte blickar av samförstånd. Ett litet flin spelade i Brands mungipa när han tog till orda.

”Gå du in Meirin. Vi kommer hem lite senare ikväll, vi ska bort till Skatan en vända. Vem vet när vi får chansen nästa gång?”

Meirin skakade suckande på huvudet.
”Nåja, gör ni så, men jag tror inte att fröken Hazela blir så glad på er om ni inte kommer upp i tid i morgon.” Hon såg barskt på dem.

”Du är alltid så charmerande Meirin”. Brand log vänligt mot kammarjungfrun och gav henne en slängkyss.

Meirin rodnade och besvarade Brands kommentar genom att stänga dörren mellan dem. Brand skrattade lätt och Faradan klappade honom på axeln.

”Du borde inte vara så framfusig mot henne, tänk på att hon växt upp ett kloster.”

Flera timmar senare vaknade Faradan av att han var törstig. Han och Brand hade pratat, sjungit och skojat med sina vänner på den lilla kvarterskrogen Skatan. De hade ignorerat packning och plikter för en stund och tagit chansen att roa sig i Narana en sista kväll. Och vilken trevlig kväll det hade varit!

Lite väl trevlig kanske, tänkte Faradan när han kände hur det pulserade lätt i ena tinningen. Han bestämde sig för att gå ner till köket och tömma en karaff vatten eller två. Ölsejdlarna han och Brand hade druckit gjorde sig dessutom påminda på mer än ett sätt.

Han gick upp ur sängen och ut ur sovrummet. Huset var lugnt och stilla. När han och Brand kommit hem hade de hört ljud uppe från Hazels rum - antagligen hade hon varit i färd med att packa - men nu var allting tyst. Han stod en stund och njöt av tystnaden. Ingen av husets invånare, med undantag för Brand, var i vardagslag speciellt högljudda, även om en del av Hazelas väninnor hade ett fnissande som ibland gick riddaren på nerverna. Idag hade det varit ovanligt mycket spring här och på Skatan hade det varit allt annat än lugnt. Faradan drog ett djupt andetag och njöt av att i lugn och ro få lyssna till ingenting alls.

Han gick sedan ut på den lilla bakgården och uträttade sina behov över en, i hans tycke, väldigt törstig buske. När han var klar gick han in i köket och hällde upp ett stort stop vatten åt sig från en av karafferna. Han drack ur, ställde stopet på en av köksbänkarna och gick därefter tillbaka mot sitt sovrum.

När riddaren kom ut i matrummet tyckte han sig höra något som klirrade. Han rynkade pannan. Det verkade komma från gästrummet. Han gick dit och lade örat mot dörren, men hörde ingenting från rummets insida.

Faradan stod och lyssnade en stund, men då han inte hörde något mer ryckte han lätt på axlarna och beslöt sig för att återvända till sin säng. Ljudet hade antagligen kommit utifrån gatan, så det var säkert ingenting att bry sig om. Det fanns ingen mening med att störa en kunglig postiljon mitt i natten utan en bra anledning, och eftersom det nu var tyst inne i rumme hade han ingen sådan.

Riddaren gick tillbaka uppför trappan, in på sitt eget rum och kröp ner i sängen. Nöjt konstaterade han att en del av värmen fortfarande fanns kvar mellan lakanen. Han lade sig till rätta och det dröjde inte länge innan han hade somnat om.

• Angelologi - Änglarnas tecken, Danielle Trussoni
  Angelology
  Översättning: Karin Andrae
  Damm Förlag, 2010 (2010)
  Betyg: 4

• Vetenskapsteori för nybörjare, Torsten Thurén
  Liber, 2007
  Betyg: 3

• Så länge vi båda andas, Stephenie Meyer
  Breaking Dawn
  Översättning: Carina Jansson
  Uppläsare: Mirja Turestedt
  Earbooks, 2009
  Betyg: 5

• Stravaganza: Maskernas stad, Mary Hoffman
  Stravaganza. City of Masks
  Stravaganza 1
  Översättning: Lena Karlin
  Alfabeta Bokförlag, 2003 (Bloomsbury, 2002)
  Betyg: 3

• Muminpappans bravader, Tove Janson
  Robinsonböckerna, 1956 (1950)
  Betyg: 4

• H. K. H. Victoria - ett personligt porträtt, Catarina Hurtig
  Norstedts, 2010
  Betyg: 3

• En oväntad semester, Marian Keyes
  Rachel's Holiday
  Översättning: Caroline Zielfelt
  Månpocket, 1999 (1997)
  Betyg: 3

• Fasornas port, Sofia Bergting
  De Dödas Rike, del 3
  BonnierCarlsen, 2009
  Betyg: 2

• Dödens drottning, Sofia Bergting
  De Dödas Rike, del 4
  BonnierCarlsen, 2009
  Betyg: 1