Buffé
Lite synd att de inte har använt mina exakt ord: bara andemeningen i det jag skrev. Och hur vet jag att det inte är mina ord? Jag skulle aldrig börja en mening med 'men'. I alla fall inte i det sammanhanget.
Arvingen, kapitel 2, del 3
Sista delen av kapitel 2, de andra delarna hittar ni under kategorin "Nanbaton" i menyn till vänster. Enjoy.
-----------------
Det var inte speciellt långt till Naranas justitiehus. Det låg vid Justitietorget, ett av de större torgen i staden. Hazela hade passerat förbi flera gånger, då Orastats hus inte låg långt därifrån, men hon hade aldrig varit där inne. Fram tills idag hade hon inte haft någon anledning.
Det var en vacker eftermiddag med blå himmel och strålande solsken. Konstigt, tänkte Hazela, att himlen fortfarande kan vara så vackert blå och solen stråla fastän det händer hemska saker nedanför. Underligt nog tycktes solen lysa lika varmt som vanligt, men hon kunde inte riktigt njuta av den. Allting kändes bara… fel.
De blev snabbt invisade till Embarans kontor. Rummet hade två stora fönster som vette ut mot torget och längs väggarna stod ett flertal höga bokhyllor. Det låg högar av papper överallt: i bokhyllorna, i fönsterkarmarna, på Embarans skrivbord och till och med på en liten skinnklädd fotpall.
Embaran själv, en äldre man med renrakade kinder och råttbrunt hår med grå inslag, satt i en högryggad stol bakom det bastanta skrivbordet och väntade på dem. När de kom fram gjorde han en gest åt dem att slå sig ner.
”Jag har talat med kapten Hassel”, började han så snart de satt sig och klarat av artigheterna, ”och vi kan inte se något motiv för någon i ert hushåll till att ha bragt postiljonen om livet. Det tycks snarast stå i klar strid med era intressen.”
Hazela nickade lätt, men sade ingenting. Embaran fortsatte.
”Vi kommer givetvis att fortsätta utredningen, och jag ska göra mitt bästa för att det ska gå så snabbt som möjligt. Det finns också politisk hänsyn att ta: ni har fått en kallelse från Dunriens drottning att omedelbart inställa er i Banrion. Såvitt jag förstod det är era planer att avsegla mot Banrion imorgon”. Hans blå ögon såg frågande på Hazela.
”Ja, det stämmer”.
”Då ska vi ha en noggrann överläggning ikväll, och imorgon bitti kommer någon att meddela er huruvida ni kan ge er av eller inte. Jag kommer också att skicka ut order om att soldaterna ska sluta bevaka ert hus”.
”Det låter bra”, sade Hazela och kände sig lite lättare till mods. Justitiekanslern hade inte sagt någonting om Gerreg, så var läkaren än hade fått silvret ifrån tycktes han ha fått det på laglig väg.
”Då önskar jag er en god eftermiddag, fröken Hazela”.
”Detsamma, kansler Embaran”, svarade adelsdamen och reste sig upp för att gå.
”Jag tror”, sade Hazela till Brand så snart de kommit ut på gatan igen, ”att vi bör ta oss ner till hamnen och leta upp kapten Cadian och hans skepp. Han vill nog veta att han inte får en postiljon med sig tillbaka och att han eventuellt kan behöva vänta med att segla”.
Brand nickade instämmande och de började gå ner mot hamnen.
Ett kvarter innan de kom fram talade lukten om för dem att de nästan var framme. Det luktade fisk och saltvatten, en doftkombination som Hazela aldrig hade varit speciellt förtjust i. Hon föredrog den friska luften av berg och skog, men under de fem år hon tillbringat i Narana hade hon hunnit vänja sig. Ibland när vinden låg på kändes lukten från hamnen hela vägen upp till hennes hus.
Naranas hamn bredde slutligen ut sig framför dem. Den hade blivit mer tättrafikerad i och med kriget. Det tycktes Hazela som om minst tre krigsskepp ur Dunriens flotta ständigt fanns i hamnen. Den dunriska flottans närvaro bidrog till en ökad aktivitet i hamnen, eftersom fler handelsmän från Dunrien vågade sig dit. Många skeppade också krigsbyten av olika slag från Brisland via Narana till Dunrien - främst till staden Tymwyn nere på Muc - där de sedan såldes dyrt. Flertalet av det där krigsbytena skeppades dessutom över under mindre lagliga former. Många visste om att sådant skedde, men eftersom det handlade om brisländska skatter var det ingen som egentligen brydde sig om det utom möjligen brisländarna, och deras åsikter hade varken dunrier eller narenner lust att lyssna på.
”Så”, sade Hazela vänd till sin livvakt, ”var finner vi skeppet Havsörnen?”
Brand såg sig omkring och gick sedan fram till två män som stod och diskuterade priset på fisk en liten bit ifrån dem.
”Ursäkta mig, men vet ni var skeppet Havsörnen ligger?”
”Kajplats åtta, tror jag”, svarade den äldre av de två. Han tittade förbi Brand på Hazela och Meirin med en blick som visade mer än vanlig nyfikenhet.
Brand flyttade lite på sig så att han hamnade mellan kvinnorna och de båda männen.
”Och åt vilket håll är det?” frågade han med ett lite hårdare tonfall.
”Ditåt”, muttrade den äldre och pekade neråt kajen.
Brand brydde sig inte om att säga tack, utan vände männen ryggen och ledde vägen nerför kajen. En liten stund senare stod de framför en trästolpe med en åtta målad på. Två unga sjömän satt på kajkanten och dinglade med fötterna över vattnet.
”Arbetar ni ombord på Havsörnen?” undrade Brand.
”Kan hända”, svarade den ena av dem, en pojke med blont hår och blå ögon. ”Hur så?”
”Kan du då gå och hämta din kapten? Fröken Hazela Duvvinge av Nanbaton önskar tala med honom”.
Pojken reste sig upp och gav ett flin till sin kamrat.
”Kan inte fröken Duvvinge själv gå ner till skeppet och tala med honom?” sade han med ett så drygt och överlägset tonfall som bara en tonåring kan ha.
Brand tog tag i pojkens smutsiga linneskjorta och drog honom till sig.
”Om inte du går och hämtar kapten Cadian med en gång så lovar jag att sparka dig hela vägen bort till stormasten”.
Pojkens flin bleknade och när Brand släppte taget om skjortan ilade ynglingen kvickt iväg nerför bryggan där Havsörnen låg förtöjd. Hans mörkhåriga kamrat verkade inte gilla tanken på att stå ensam tillsammans med de tre nykomlingarna, så han försvann kvickt efter.
”Det där var väl till att ta i”, sade Hazela till Brand med ett höjt ögonbryn.
”Kanske”, svarade Brand med en axelryckning. ”Men det fungerade”.
Det dröjde en stund, och just när Brand undrade om han skulle gå ner till skeppet och själv hämta kaptenen kom en man med rött hår och yvigt skägg gående mot dem.
”Jaha”, sade han när han kom fram till dem, ”vad vill fröken Duvvinge?” Han hade ett tonfall som avslöjade att han egentligen inte alls hade lust att ha någonting att göra med några adelsdamer.
”Jag har kommit för att meddela er att vår resa till Banrion eventuellt måste skjutas upp några dagar”, sade Hazela och lyckades låta bli att fnysa åt mannens nedlåtande tonfall.
Kapten Cadian såg upprörd ut.
”Vet ni hur mycket pengar jag kan förlora på att avsegla senare? Jag har handelsavtal i Banrion jag måste ta hänsyn till”.
”Och jag har politiska avtal jag måste ta hänsyn till. Justitiekanslern själv har bett mig att vänta med att resa. Förhoppningsvis kan vi avsegla imorgon, men jag vet inte säkert ännu. Och förresten, postiljonen ni hade med er hit kommer inte att följa med tillbaka”.
Kapten Cadians havsblå ögon blängde misstänksamt på Hazela.
”Och varför kommer inte postiljonen att följa med tillbaka?”
”Han har blivit kallad på annat håll”, svarade Hazela lugnt. Det var delvis sant; Eldu hade kallat tillbaka hans själ och hon hade hört tillräckligt mycket om sjömäns vidskeplighet för att veta att det var en dum idé att tala om att Larok blivit mördad. Oavsett om kapten Cadian var vidskeplig eller inte verkade han redan tycka att det innebar problem att ha med dem ombord, så hon behövde inte spä på de känslorna ytterligare.
”Hur som helst, jag kan skicka ner någon imorgon förmiddag för att meddela om vi kan ge oss iväg eller inte. Och tro nu inte att det är en bra idé att segla utan mig och mitt följe, kapten Cadian. Hennes majestät Fiorina av Dunrien har själv beordrat mig att resa till Banrion, vilket ni mycket väl vet, och om ni kommer till Banrion och jag inte är med blir det värst för er själv”.
Hon sträckte på sig och försökte se så bestämd ut som möjligt när hon talade med honom. Att vara envis, ständigt ha tävlat med en äldre bror och att ha bott på egen hand i Narana i fem år hade lärt henne ett och annat om hur man fick sin vilja igenom. Det dröjde inte länge innan hon såg blicken i kaptenens ögon som tydde på att han gett med sig. Att hota med att behöva stå till svars inför Dunriens drottning brukade få de flesta att ge med sig ganska fort.
”Nåväl, fröken”, sade Cadian med en röst som var barskare än blicken i hans ögon. ”Vi hörs av imorgon.”
”Gott”.
Hazela gav kaptenen ett hastigt leende och började sedan gå därifrån, åtföljd av Brand och Meirin. När de kom tillbaka till huset var det nästan dags för kvällsvard. Hazela kände ingen matlukt när hon gick in genom dörren och det gjorde henne lite förvirrad. Nagg borde ha börjar med maten för länge sedan. Faradan mötte henne innan hon hann säga något.
”En av Orastats tjänare var här och talade om att Havsörnen ligger förtöjd vid kajplats åtta”.
”Tack, men det vet jag redan. Vi tog en vända ner om hamnen på vägen tillbaka för att tala med kapten Cadian.”
”Vi blev också bjudna på kvällsvard där ikväll”, fortsatte riddaren, utan att bry sig om att Hazela avbröt honom. ”Hur gick det hos Embaran?”
”Jodå, han tycktes inte hitta något motiv till varför någon av oss skulle ha mördat Larok och de skulle diskutera saken vidare under kvällen. Han vill inte hålla kvar oss för länge, eftersom hennes majestät har skickat efter oss”. Hon gjorde en lite paus och fortsatte sedan tala med låg röst. ”Har du fått reda på var Gerreg fått silvret ifrån?”
”Jag pratade lite med honom om det, men han var inte benägen att säga så mycket. Jag lyckades få ur honom att en del människor varit skyldig honom pengar, dels för läkarvård och dels för spelskulder. Han hade tydligen bestämt sig för att växla in allting i silver, av någon underlig anledning”.
”Bra att det inte var något värre”, sade Hazela lättat och började röra sig mot dörren. ”Ska vi gå?”
”Vart då?” undrade Faradan en aning förvånat.
”Blev inte vi bjudna på kvällsvard?”
”Jo, men soldaterna?”
”De har Embaran plockat bort. Det stod inga utanför när vi kom in, så jag tvivlar på att där står några nu”.
Kvällsvarden, som bestod av flera olika sorters grillad fisk, smakade alldeles utmärkt. Fisken serverades tillsammans med nyskördade grönsaker och ett gott vin från Iennismuc.
”Säga vad man vill om mucrierna, men producera vin kan de”, sade Orastat nöjt när han tömt det sista ur sitt glas. ”Men säg mig nu Hazela, hur kommer det sig att ni ska åka hem?”
Hazela suckade lätt och försökte ignorera Faradans nyfikna ansiktsuttryck. Det var ingen idé att hålla det hemligt längre, i synnerhet inte som hon visste att det skulle dröja länge innan hon fick träffa Orastat igen. Han förtjänade att höra att hans kusin hade dött från Hazela muntligen och inte via ett brev från Dunrien. Hon tog en klunk vin till för att stärka sig och berättade sedan varför drottningen hade kallat henne till Banrion.
”Mina föräldrar har… omkommit”. Hon försökte svälja ner klumpen som plötsligt fanns i hennes hals. Att säga det högt gjorde det hela plötsligt påtagligt verkligt.”Jag vet inte vad som hände, det stod det inget om i brevet, men jag hoppas att vi kan få klarhet i det när vi kommer till Banrion”. Såvida det nu inte var ett dumt skämt. ”Eftersom jag inte har några bröder”, längre, tack vare den förbannade Jaron, ”är jag den rättmätiga arvtagaren till baroniet Nanbaton och därför har drottningen kallat mig till Banrion”.
Det blev tyst runt bordet när Hazela slutat prata. Faradan, Meirin och Orastat lyfte nästan simultant sina högerhänder för att teckna Eldus heliga cirkel framför sig i luften, en symbol för gudarnas beskydd.
”Jag…”, började Orastat, men orden tycktes fastna i munnen på honom.
”Jag vet”; svarade Hazela och tog en mun vin till, i ännu ett fruktlöst försök att skölja ner klumpen i halsen.
”Nå, jag ska se till att ordna fram en vagn åt er så att ni kan få sakerna ner till hamnen imorgon, om nu Embaran låter er resa”, sade Orastat för att få igång samtalet igen, men det tog inte riktigt fart och Hazela beslutade sig för att det var bäst att hon och hennes följe återvände hem tidigt för att kunna vara redo att ge sig av dagen efter.
Dagen efter vaknade Hazela av att Meirin och Nagg bar ut en koffert ur hennes rum.
”God morgon fröken”, sade Meirin när hon såg att Hazela var vaken, ”jag kommer och hjälper er med kläderna alldeles strax”.
”Det behövs inte Meirin”, sade Hazela med en röst som var trött av mer än sömn, ”jag kan göra det själv. Se till att få allting annat i ordning istället”.
”Det finns frukost där nere, fröken”, sade Meirin och började sedan skynda på Nagg ut ur rummet så att deras härskarinna skulle få klä sig i lugn och ro.
Hazela hade precis druckit det sista ur sin tekopp när det knackade på dörren. Hon var sist uppe och hade fått äta frukost själv i sällskap med sin bok, men det gjorde henne föga. Hennes ögon såg ner i boken, men öronen lyssnade ut i hallen för att höra vem besökaren var. Hon kände nästan genast igen rösten som Embarans.
Det dröjde inte länge innan Meirin kom in i matsalen.
”Fröken Hazela, justitiekansler Embaran är här”.
”Du kan visa in honom”.
”Ja, fröken”. Meirin neg och försvann ut i hallen igen.
”God morgon fröken Hazela”, sade Embaran när han kom in. Han såg betydligt vänligare ut idag än han hade gjort dagen innan.
”God morgon”, svarade Hazela artigt och lade ifrån sig boken.
”Jag diskuterade ert fall med kapten Hassel och överkansler Tobreis till sent i går kväll, och vi kom fram till att vi kan låta er resa idag, trots allt. Det finns starka politiska skäl för det, eftersom drottningen skickat efter er. Ingen av oss kunde dessutom finna något motiv till varför någon av er skulle ha mördat postiljon Larok”.
”Det var skönt att höra”. Hazela kände sig lättad.
”Dock vill jag be er att vid behov återvända till Narana för att stå vittne till mord om vi lyckas dra det här till en rättegång. Än så länge har vi inte hittat några andra vittnen, men vi letar fortfarande.”
”Givetvis. Jag hoppas att ni får fast gärningsmannen”.
Embaran nickade.
”Jag också, fröken Hazela. Jag också.”
När justitiekanslern hade gett sig av följde ett par hektiska timmar. Brand blev nerskickad till hamnen för att meddela kapten Cadian att de var redo att ge sig av och Orastat anlände tillsammans med några tjänare och en vagn för att ta ner all deras packning till skeppet, inklusive de tre hästar som tillhörde Hazela, Faradan och Brand. Det blev sedan en nästan kaosartad stämning när allting skulle packas ut och alla rum gås igenom för att ingenting skulle glömmas kvar av misstag. Eftersom de hade varit tvungna att packa ihop allting så hastigt var de noggranna när de gick igenom huset, och likväl hittade Hazela några veckor senare en sked med Orastats emblem ingraverat nerpackad i en av de mindre kistorna, medan den tunna silverlänk hon ibland bar runt handleden tycktes vara försvunnen för alltid.
Så småningom lyckades de i vilket fall som ta sig ner till kajplats åtta. Där blev de mötta av en lång man med mörkt, nästan svart hår som tycktes ligga åt alla håll. Han presenterade sig som Rufus, förstestyrman på skeppet Havsörnen.
”Ni blir tvungna att dela rum med varandra, fröken Hazela. Jag hoppas ni förstår att vi inte har hur mycket utrymme som helst på skeppet”.
”Självklart”, svarade Hazela. Något annat hade hon egentligen inte väntat sig.
”Vi har förberett en hytt åt er och er tjänarinna, och två åt männen i sällskapet”.
Rufus visade dem vägen till hytterna och medan Hazela och Meirin såg till att få in sina mindre väskor i den hytt de blivit tilldelade, bestämde Faradan snabbt och enkelt att han och Brand skulle dela den ena hytten och Nagg och Gerreg den andra. När Hazela återvände upp på däck såg hon Faradan stå och prata med kapten Cadian och peka på en stor lyftkran som satt monterad på kajen. Hon hörde Cadian förklara att den vid behov kunde monteras upp för att lyfta tung last från kajen rakt ner i lastutrymmet och såg hur Faradan intresserat insöp det som kaptenen berättade. Riddaren hade studerat ingenjörskonst vid universitetet i Banrion och han var mycket intresserad av stora maskiner, lyftkranar såväl som katapulter.
Hazela stod vid relingen för att vara ur vägen och såg på medan deras hästar och koffertar togs ombord. Till sist hörde hon kapten Cadian uttala de ord hon väntat på.
”Alle man ombord! Kasta loss!”
Hazela gick till aktern och såg på hur Havsörnen sakta men säkert började röra sig bort från Naranas hamn. Hon kände sig lättad och faktiskt också lite glad. Även om omständigheterna inte var vad hon hade önskat var hon äntligen på väg tillbaka till Dunrien, till Banrion och så småningom till Nanbaton. Även om hon hade trivts i Narana hoppades hon att det skulle dröja länge innan hon fick se staden igen.
”Farväl, Narana”, viskade hon tyst när Havsörnen tog sig ut mot öppet hav och staden sakta men säkert blev allt mindre mot horisonten.
Läst i maj
- Clockwork Angel, Cassandra Clare
The Infernal Devices, book 1
Genre: Steampunk, paranormal
Förlag: Thorndike Press, 2011 (2010)
Betyg: 3 
- Studera smart - så lyckas du med essäer och inlämningsuppgifter, Kathleen McMillan & Jonathan Weyers
How To Write Essays and Assignments
Översättare: Anna Brynhammar
Genre: studieteknik, skrivteknik
Förlag: Prentice Hall, 2010 (Pearson Education, 2007)
Betyg: 3 
- Från tanke till text, Arne Jarrick & Olle Josephson
Genre: studieteknik, skrivteknik
Förlag: Studentlitteratur, 2006 (1988)
Betyg: 3 
- Åter till Urskogen, Sofia Bergting
De dödas rike, del 5
Illustrationer: Peter Bergting
Genre: Postapocalyptisk fantasy
Förlag: Bonnier Carlsen, 2009
Betyg: 3 
- Isflöjten, Gull Åkerblom
Sagan om gudagåvorna, del 3
Genre: magisk realism
Förlag: Bonnier Carlsen 2006 (1999)
Betyg: 2 
