Dagens fundering

Är det inte mer kränkande att klippa bort svarta och judisk-liknande dockor än att låta dem vara kvar? (Smygrasism, Disney?) Är inte själva poängen med ett jämlikt samhälle att tillåta alla former av människor - även stereotyperna?
 
Jag ser hellre Kalle Anka utan dockor än ingen Kalle Anka alls. Men jag tycker det är fruktasvärt tramsigt och den här diskussionen håller på att spåra ur. Lägg krutet på att lösa problemen där de verkligen finns istället.
 
En poäng till: tomteverkstaden är gjord på 1940-talet (rätta mig gärna om jag har fel) - är det inte att förstöra ett litterärt verk - om vi nu använder oss av det vidgade textbegreppet - och att nedvärdera dess litterära vädre? Ska vi klippa bort orcherna i Härskarringen också, bara för att de råkar ha svart hy och bo söderut?
 
 
 
Länken, till er som inte har hunnit uppdatera er: http://www.svt.se/kultur/film/disney-censurerar-i-kalle-ankas-jul

Tiden går...

"Tiden går. Även när det känns omöjligt. Även när varje sekund tickar förbi likt pulserande blod under ett blåmärke. Tiden går ryckvis, ibland fort och ibland sakta, men den går. Till och med för mig"
(Ur När jag hör din röst, av Stephenie Meyer)

Det har hänt en hel del i mitt liv den senaste månaden. Jag har tänkt en hel del. Och sedan tänkt lite till. Jag har befunnit mig inne i min egen lilla bubbla, och det är ganska bekvämt där, men lite ensamt. Vissa dagar tar jag mig igenom timme för timme. Vissa kvällar ber jag Gudinnan att låta mig sova drömlöst, för att orka ta mig igenom dagen efter.

Ändlösa mängder tid att fylla med innehåll. Ibland är det så bekvämt att sitta och göra ingenting, för då slipper jag tänka. Jag säger åt mig själv att göra saker. Fylla tiden med innehålla (för den går ju, även när jag bara sitter och tittar på). Och så tar jag mig igenom en timme till, en förmiddag, en dag, en natt, en vecka.

En liten röst viskar tänk inte på det.
Jag vet, svarar jag. Jag försöker.
Och det går. Förhållandevis bra.
Och rösten viskar: Det blir bättre!

Jag vet det också. Och för det mesta väljer jag att inte lyssna på den andra lilla rösten, som ängsligt frågar Men när?

På den frågan har jag inget svar. Varje gång jag trott att det varit på väg att "bli bättre" kommer det ett nytt bakslag, en ny jordbävning som skakar marken där jag står, som gör att jag faller. Och jag fortsätter falla. Tills jag landar.

Jag landade i lördags förmiddag. Det gjorde vansinnigt ont. Men när man väl har landat kan man resa sig, borsta bort dammet och inspektera blåmärkena. De första stegen gör ont att gå, innan blåmärkena läkt. Men läker, det gör de.

Jag är inte på något sätt okej med det här irriterande mönstret, inte alls. Jag försöker hitta en mening i det, förstå det. Jag har misslyckats hittills. Men jag har börjat lära mig acceptera det. För livet är så. Vägarna är inte raka, i alla fall inte de där jag går. De slingrar sig över enorma berg och omkullfallna träd och över trasiga broar över djupa raviner. Men jag tar mig fram där, sakta men säkert. För jag är envis. Och har lärt mig att aldrig någonsin ge upp. Och jag har lärt mig att jag sällan ser poängen med resan innan jag kommit fram. Då kan jag stanna upp och säga "jaha, var det därför?". Det betyder inte nödvändigtvis att jag är okej med det, men att jag i alla fall förstår.

Jag väntar fortfarande på att de senaste blåmärken ska läka. Det gör inte riktigt lika ont längre. Jag orkar inte riktigt ta itu med saker och ting än, men jag har börjat titta över mina möjligheter för att se vad jag kan göra. Och framför allt: att urskilja sakerna jag faktiskt kan påverka från de jag inte kan påverka. Jag är inte redo att börja gå än. Men jag orkar resa mig.

Som sagt. Tiden går. Till och med för mig.


Dubitatio diei:

Amor non omnia vincet, demonstrandum est. Sed amicitia omnia vincat?

"The trees are bare and everywhere the streets are full of strangers"

Den här veckan har varit väldigt konstig. För det första varade förra helgen en dag längre än vanligt, och eftersom jag inte hade någon föreläsning i torsdags började den här helgen en dag tidigare än vanligt.

Onsdag, torsdag och fredag har varit någon sorts dimma. Jag kan inte minnas riktigt vad jag gjort (föutom att jag var och handlade julklappar igår), och jag har liksom inte varit riktigt närvarande. I går och i onsdags var mina tankar sysselsatta med helt andra saker än de borde varit sysselsatta med. Idag har de varit avstängda. I båda fallen har resultatet blivit att jag inte fått något gjort.

Varför? Tja... det finns en bra anledning, men jag vill inte skriva om den här. Dels för att det är för privat och dels för att det involverar andra personer. Jag önskar att jag hade kunnat vara lite mindre kryptisk (jag hade verkligen behövt skriva av mig!) men det går inte. Jag tar ut det på andra sätt. Jag skriver (blev väldigt inspirerad till att skriva en short story. Jag har börjat, och kanske lägger jag upp den här när den är klar), jag lyssnar på musik (mest Les Miserables), jag broderar framför tv:n och jag läser böcker och löser korsord, och hoppas att det räcker som distraktion.

(Det gör det inte, men jag har inte så mycket till val. Dagar och nätter kommer att fortsätta avlösa varandra, även om jag står på hold. Jag känner mig som sjutton år gammal igen, och jag gillar det inte. Det var ett helvete att vara sjutton och jag vill inte tillbaka dit igen. En gång var fullt tillräckligt.)

Idag har jag dessutom lyckats personifiera mig med samtliga tre huvudkaraktärer i Twilight-serien och med Eponine i Les Mis. Så roligt har jag haft det.

Och jag bara undrar... vad är det för mening med det här? För 1 ½ år sedanvar allting perfekt. Jag tog examen och jag trodde att jag skulle förlova mig. Och sedan... rasade allt. Mormor dog, jag och min dåvarande sambo flyttade isär eftersom livet drog oss åt olika håll... han gjorde slut... och nu det här ovanpå det. Jag vill gärna tro att något gott ska komma ur det i slutändan, att jag också ska leva lycklig i alla mina dagar, men när får jag lov att göra det? Alling det senaste året har känts som nödlösningar, för det är inte riktigt det jag vill, och när jag försöker få någonting jag vill så går det bara fel eller mer fel.

(Jag ångrar inte att jag sa något, för jag tyckte att du förtjänade att veta. Men det känns ändå som om jag har förstört allt.)

Och jag är skyldig Ben-Tommie, Salle och Pernilla ett jättestort tack, för att ni lyssnar när jag behöver prata av mig och distraherar mig när jag behöver tänka på annat.

Det som ödet förenar...

Det har gått lite mer än en vecka. Det känns fortfarande lite konstigt. Ovant. Först tog jag det med någon sorts jämnmod, och sedan blev jag ledsen, men nu känner jag mig mest arg. Vi var ihop i över fem år, och jag tycker att vi borde ha känt varandra tillräckligt väl för att hantera allt det här vid det här laget, men tydligen inte. I höstas var jag helt övertygad om att vi skulle klara att flytta isär ett tag, för vårt förhållande var så pass stabilt. Men tydligen var det bara stabilt för att vi bodde ihop.

En del av det är mitt fel, jag kunde ha anstängt mig mer. Men att få höra att han inte tror att jag älskar honom, och insinutioner om att jag skulle ha sex med någon annan... det minerar liksom marken, och efter ett tag tröttnade jag på att försöka. Vetskapen om att varenda liten sak jag skulle göra eller säga kunde tolkas fel, eftersom han överreagerade... det spelar liksom ingen roll vad man gör då, eftersom allting blir fel.

Vi har alltid kunnat prata om allt, även saker som varit jobbiga. Jag att han mått dåligt för att vi inte bodde ihop, och att han beskylde mig för det. Han sa det aldrig högt, men det märktes i sättet han agerade på, saker han sade... och framför allt för att han aldrig förnekade det när jag frågade honom. Då fungerar inte ett förhållande. Det överlever inte om man inte kan vara ärlig. Och eftersom han gav mig dåligt samvete kunde jag inte ta upp och prata om jobbiga saker, eftersom jag inte ville att han skulle bli ledsen.

Jag tänker inte ta på mig hela skulden för det här, oavsett vad han tycker och säger. För det var inte helt och hållet mitt fel. Vi var båda väldigt bra på att förstöra det vi byggde upp. Jag för att jag inte klarade av att diskutera saker som jag visste skulle göra honon ledsen, han för att han vägrade se att alla problem inte alls skulle lösas om vi flyttade ihop igen, för flytten var inte det verkliga problemet till dem. Ibland är det lättare att blunda. Men det är aldrig en bra lösning.

Jaja, det är som det är.

Det som ödet förenar skiljs ibland av livet.


Att bryta mönster

Jag hade egentligen inte alls tänkt blogga ikväll, men när inspirationen slår till så gör den, och vem är jag att vända ryggen till den?

När jag var på jobbet igår insåg jag hur skönt det var att vara där. Att göra något som inte har med skolan att göra, att få gå ut ur huset och träffa folk. Man blir så isolerad när man intensivpluggar liksom. När jag kom hem skrev jag klart manuset till redovisningen imorgon, och sedan spelade jag The Sims och tittade på halva Harry Potter och dödsrelikerna.

I förmiddags ringde Petter bara för att höra hur det var och vad jag sysslade med - inte för att han ville något. Jag hade visserligen inte tid att prata så mycket, eftersom jag var på väg till jobbet, men ändå. Det gjorde mig glad. Och idag fick jag en fin kommentar till om prologen till min bok. Jag växer liksom med varje positiv kommentar jag får. Jag har hört många gånger genom mitt liv att jag är bra på att skriva och att jag borde bli författare, men jag blir lika barnsligt glad ändå varenda gång någon faktiskt säger att jag gör något bra.

Och en tjej i VVT gav mig beröm på fourmet där. Hon tycker att jag spelar bra och att hennes spellust kom tillbaka delvis på grund av det. Återigen: jag blir så glad av beröm (varför berömmer inte folk varanda oftare egentligen?). Jag blir påmind om att det finns en fantastiskt vacker värld därute, med underbara människor och jag är underbar.

Jag har fortfarande lite jobb kvar inför redovisningen i morgon eftermiddag, och jag har ännu inte börjar på uppsatsen. Det känns fortfarande lika tråkigt att göra det, men det känns inte riktigt lika jobbit. Och imorgon kväll är redovisningen över, oavsett om det går bra eller dåligt så är den över, och det känns skönt! Nu, mina vänner, ska jag ta en dusch och sedan ska jag sova. Blessed be!


Midnattsfunderingar

Vissa dagar får jag ingen rätsida på mitt liv. Jag kommer på tusen saker jag skulle vilja göra och som jag tycker att jag ska göra "medan jag är ung", och massa saker som jag skulle vilja jobba med "när jag blir stor". Och hur jag än gör känner jag att det blir fel eftersom det finns en massa andra saker jag vill göra också och hur sjutton ska jag veta vad som är "rätt"?

Vissa dagar har jag hur mycket ork som helst och kan göra vad jag vill. Idag har det krävts ork bara att titta på skolböckerna. Så jag frågar mig om det är värt det. Jag har sökt en massa kurser till höstterminen och skriver upp mig för ännu en termin av studier. Är det värt det? Jag vill ju egentligen (tror jag) ta en magisterexamen och doktorera så småningom, och skriva klart min bok (såklart!) men ikväll känns vägen dit så fruktansvärt lång. Och om det inte går bra, vad ska jag göra då?

Och ibland tänker jag på att jag kunde ha haft ett helt annat liv om jag gjort helt andra val. Jag älskar ju att stå på scen, till exempel, och ibland blir jag påmind om hur mycket jag faktiskt tycker om det och hur mycket jag faktiskt saknar det. Och jag ångrar mig. Lite.

Och så kommer alla tankar på vad jag helst vill göra och vad jag saknar att göra, och jag vill ge efter, men då faller ju min Plan. Om jag är impulsiv hela tiden och glömmer bort min Plan kommer jag ju ingenstans?

Men jag kan ju inte gå runt och ångra mig hela tiden, för då kommer jag inte heller någonstans. Det finns bara en väg: framåt.

"Sometimes I wonder about my life. I lead a small life. Well, not small, but valuable. And sometimes I wonder, do I do it because I like it, or because I haven't been brave? So much of what I see reminds me of something I read in a book, when shouldn't it be the other way around? I don't really want an answer. I just want to send this cosmic question out into the void. So good night, dear void." (You've got mail)


Good night, dear void.

Dagens fundering:

Varför är facebook alltid så fruktansvärt segt?

Varifrån och varthän?

De senaste dagarna har jag funderat väldigt mycket över mitt liv. Vart jag egentligen är på väg, och varifrån jag kommit. I synnerhet det första. Jag har alltid haft en "plan" över vad jag skullat göra med mitt liv, vad jag har skullat plugga, bo, o.s.v. I april hade jag en jättebra plan, men den gick käpprätt åt helvete. Ingenting, absolut ingenting just nu är som jag tänkte att det skulle vara i april. Jag säger inte att det är en dålig sak, men det blev ju inte alls som jag tänkt. Det här fanns ingenstans i min plan.

Jag har försökt att skapa en ny plan, men hittills har jag inte kommit på någon som varit bra. Ingenting som känns tillfredsställande. Det enda som jag verkligen vet om att jag vill göra är att skriva klart min bok. Det är min plan. Lite mesig plan, egentligen. Eller, nä, inte mesig. Bara ofullständig. Det skrämmer mig lite. Jag vet inte riktigt vad jag vill göra "när jag blir stor".

Egentligen är det okej att inte veta. Jag menar, herre gud, jag är 25, jag har hela livet på mig att bestämma mig, och ändra mig, och ändra mig igen. Det är faktiskt okej att inte veta. Fast en sak stör mig: att så många andra verkar veta. Att så många av de jag umgåtts med en längre tid har börjat bli sådär übervuxna och blivit klara med sin utbildning och får jobb  skaffar barn och gifter sig till höger och vänster. Framför allt det där med att skaffa barn. Min kusin ska ha barn i april. En kompis ska ha barn i december. En kvinna på mitt jobb blev mormor häromdagen, och hennes dotter är ett par år yngre än jag. Idag fick jag reda på att ytterligare en kompis ska ha barn i april. Missförstå mig inte: jag är jätteglad för deras skull, och de förtjänar att vara lyckliga och så vidare. Men det som stör mig är att de alla verkar ha en bra plan. Och jag har ingen plan, och det är läskigt och skrämmande.

Och jag saknar Halmstad något fruktansvärt just nu. Det var mitt hem, min stad. Och nu är det inte det längre. Det tar tid att vänja sig och det är inte så lätt. Egentligen ville jag inte flytta. Men saker och ting blev som det blev och nu är det som det är. Det är okej att det är så, men det tar tid att vänja sig. Till sommaren ska jag i vilket fall som glädja mig åt att inte har några barn att ta hänsyn till när jag ska på lajv, så det så.

Nu tänker jag drick kaffe och fortsätta korrekturläsa min bok.


Visst fan är det viktigt med presenter!

Jag läste det här inlägget på Fokis blogg. Hon fyllde år för nåt tag sen och som svar på vad hon fick i födelsedagapresent skriver hon "det viktigaste av allt var inte själva presenterna, det viktigaste var all närhet och kärlek från mina nära och kära."

Bah! och fnys! säger jag! Och BULLSHIT!. Okej, det finns människor som tycker att hela grejen med att ha presenter är överdriven och sådär, men alla blir glada när får presenter - oavsett anledning. Så funkar det. Det är ett mänskligt drag (jag lovar!). Och jag tror att de flesta skulle bli besvikna om de inte fick någonting alls på sin födelsedag.

Min mormor sa att vi inte behövde ge henne någonting. Men jag tycker det är lite tramsigt att hålla på så, eftersom jag vet att hon  - precis som alla andra - blev glad när hon fick någonting. Även om det bara var något litet, som en blomma i en fin kruka.

Sedan har vi ju min äldsta moster, som förra julen absolut inte ville vara med och ge några julklappar (och inte heller få några) men likväl kom hon med stora påsar med hemgjort godis - för att hon tyckte det var kul att göra godis påstod hon. Och jo, jag vet att hon tycker det är kul att göra godis och prova olika recept på godis. Men hon tycker också om att göra oss glada.

Inför detta inlägg gjorde jag också en liten empirisk studie på mina föräldrar. Jag frågade helt enkelt "tycker ni det är viktigt med presenter?". Pappa svarade (så klart) "Ja, det är det!". Mamma svarade "Njaä". Det kom sedan fram, när jag lirkat lite, att hon hade nog blivit ledsen om jag inte gett henne en födelsedagspresent, men hon hade inte blivit ledsen om hon inte fått någon när det inte var bestämt något "firande".

Man får tycka vad man vill om att ge och få presenter/julklappar. Men folk blir alltid glada när de får någonting fint. Och ibland kan man bli glad av omtanken också. Min pojkväns familj har en tendens att ge mig presenter som jag inte tycker om/ser någon användning för (jo, förlåt mig, men så är det. Fast drakpennan jag fick för några år sedan var fin. Och fiskkudden. Men de silvriga kuddarna med allt borderi på var faktiskt ganska fula (förutom den det står "Linn" på), och jag tycker nog att ni efter 4½ år borde ha lärt er att jag inte äter mörk choklad. Jag tycker inte ens att det är lite gott. Alla sådana påsar har jag donerat till mina föräldrar, som gladeligen ätit upp dem), men poängen är att de faktiskt ger mig någonting. Jag uppskattar att de gör det, även om jag inte alltid gillar det jag får (Nu kanske ni tycker att jag är bortskämd. Då tycker jag att ni ska tänka på hur ni själva reagerar när ni får presenter ni inte tycker om).

Folk blir förresten alldeles extra glada när de får presenter utan någon som helst anledning, får då känner de sig omtyckta.

Och när vi nu ändå är inne på det, det är kul att ge presenter också. Jag tycker om att slå in saker fint och ge bort dem för att personen (förhoppningsvis) blir glad av att få något (och det är därför jag alltid frågar folk vad de önskar sig och själv skriver önskelistor inför jul och födelsedag). För då blir ju jag glad för att veta att jag gjort någon annan glad. Det är så det fungerar. Så visst fan är det viktigt med presenter!

Närhet och kärlek i alla ära, men allvarligt talat, jag tror att även Foki (ta inte illa upp, för jag gillar faktiskt både dig och din blogg) hade blivit besviken om hennes familjmedlemmar hade totalt struntar i att ge henne någonting mer än en kram och en puss på kinden på hennes födelsedag.



Farväl Odalvägen

Igår åkte jag och mamma upp till Halmstad för att stråla samman med Emil (som åkte från Mölndal) och flyttstäda lägenheten. Det gick ganska smidigt och vi hann till och med med en liten shoppningtur i Halmstad centrum. Jag njöt av det och passade på att köpa te på Köpmansgården och äta en sista gång på Skånskans. En trevlig lördagseftermiddag spenderat i en stad som känns hemma, fast ändå inte riktigt. Jag har klippt banden, det insåg jag i helgen. Sorgligt men sant.

Det kommer att dröja innan jag kommer till Halmstad igen tror jag, och när jag gör det kommer det inte att kännas på samma sätt. Det är lite sorgligt faktiskt. Det har varit mitt hem i fem år, och nu är det inte det längre. Jag är tillbaka i Löberöd och ibland känns det som om det bara varit en dröm. Jag har fått små impulser av att gå till ställen som jag vet inte finns här, och prata med personer som jag vet inte finns här, och då känns det ungefär som när man minns delar av sina drömmar. Lite surrealistiskt?

Hur som helst, tack Halmstad för dessa åren.

Jag kommer att sakna att bo på Odalvägen. Den första lägenhet jag och Emil skaffade tillsammans och bodde i tillsammans. Eller ja. För att ha bott ihop i typ tre år har vi varit ganska dåliga på att bo ihop. Första sommaren, när vi bodde i min lilla etta på Nyhem, jobbade jag nere i Skåne. På hösten sen åkte han till Kiruna. I perioder har han sedan varit i Köpenhamn och Göteborg. Det senaste året har han jobbat i Göteborg och sovit där ett par nätter i veckan.

Nu behöver han bo i Mölndal ett tag och känna att han får vara hemma där och jag behöver bo i Löberöd ett tag. Så får vi se vad som händer sedan. Som sagt, ingenting kommer mer att bli sig likt efter den här sommaren. Bra på ett sätt, dåligt på andra sätt.



Inflytt på Odalvägen, juli 2008



Snö på Odalvägen, februari 2009


Vår hem, juli 2008-september 2010. Namarië.

Filmfunderingar

Kvällens inlägg tänkte jag ägna lite åt filmtankar.

Oscarsgalan är avklarad och Avatar fick välförtjänt en Oscar för visual effects (som för övrigt gjordes av Weta Digital, vilka även gjorde visuella effekter till Ringen-trilogin). Hade de inte fått en Oscar för det hade jag nog bojkottat Oscarsgalan för evig framtid (inte för jag såg den, för de har så konstig tidszon i USA, men ändå), för det var en välförtjänt Oscar. Avatar fick även en Oscar för Art Director och en för cinematografin.

Eftersom Harry Potter & Halvblodsprinsen (nedan förkortad HP6) också var Oscarsnominerad (men fick ingen) blev jag sugen på att leta fram releasedatumet för nästa del,Harry Potter & dödsrelikerna (nedan förkortad HP7). Det finns en officiell Harry Potter-filmsida, så jag tänkte att man kunde hitta informationen där snabbt och enkelt, vilket var jättefel tänkt. Det är möligt att informationen faktiskt finns där, men jag hittade inte den. När man behöver klicka runt så mycket är det inte värt att leta. Det enda jag faktiskt fick ut av den sidan var att HP6 nu är släppt på Blu-ray (vilket den gjorde redan innan jul, för jag fick den i julklapp).

Istället tänkte jag att jag borde kunna hitta informationen på Warner Bros hemsida, eftersom det är de som ger ut filmen. Det var ungefär lika fel tänkt. Deras sida är om möjligt ännu sämre än HP-sidan. Det enda jag fick fram var trailers för en massa filmer, men det var svårt att hitta information om kommande filmer.

Jag hittade det inte där heller, så tillslut googlade jag, och då fick jag upp det på IMDB (The Internet Movie Database). Där kan man läsa att den första delen (jo, HP7 görs i två delar, vilket jag personligen tycker är bra eftersom de då kan få med alla viktiga saker i sista boken utan att stressa igenom handligen eller göra filmen ruggigt lång) har premiär den 19:e novmeber 2010 och den andra delen har premiär i juli 2011. Kort och koncist. Nästa gång ska jag kolla deras sida direkt.

Nu tror ni kanske att jag skulle ha någon fin och vettig och helst och filosofisk poäng att sammanfatta allt detta med. Det har jag inte (ni kan få skriva en själv i kommentatorsfältet). Istället bjuder jag er på Harry Potter på fyra minuter. Har ni inte läst böckerna och ändå vill ta till er handlingen kan nu besparar er tre månaders effektiv läsning (fast böckerna är ju underbara, så jag tycker att ni ska läsa dem ändå). Enjoy!

http://www.youtube.com/watch?v=dEGinLEUfJw

En anledning att läsa böcker

I förordet till en av mina kursböcker (Nervous conditions, sköntlitterär bok till kursen "Fiction & Vocabulary") står följande:

"Each novel is a message in a bottle cast into the great ocean of literature from somewhere else (even if it was written and published last week in your hometown); and what makes the novel available to its readers is not shared values or beliefs or experiences, but the human capacity to conjure new worlds in the imagination". (Kwame Anthony Appiah)

Det är något av det bästa jag läst när det gäller skönlitteratur, för det är ju precis så det är! Oavsett vilken bok och vilken genre vi läser är det precis det vi gör: vi skapar en egen blid av det i våra huvuden. En bra författare ger oss precis tillräckligt mycket information om världen och dess invånare för att vi ska kunna göra det. En dålig författare ger oss antigen för mycket eller för lite information (och vad som är "för mycket" eller "för lite" är ju givetvis högst individuellt)

Tolkiens alldeles för detaljerade beskrviningar av vissa saker i Midgård till exempel; blir det för mycket beskrvingar triggar det inte fantasin tillräckligt, och då upplevs boken som lite långtråkig.

Den här världen bygger vi upp ovasett om det är fantasy eller modern deckare: vi gör oss en bild av hur det kan se ut i Cairhien eller i London och hur personerna som är med i boken ser ut. Vi får information om detta inte bara i beskrivningarna av hur personerna faktiskt ser ut, utan också hur de gör saker och varför de gör saker.

Det är det som verkligen facsinerar mig med böcker. Varje bok är sin egen lilla värld och varje författare har skapat den här lilla världen och är dess överhärskare (eller Gud, om ni föredrar det). Jag lider(?) ju som vanligt av ett stort ego och maktbegär, så kanske är det därför författaryrket lockar mig så mycket - jag får makt att bestämma helt själv, haha!

Funderingar

Jag hade en... underlig, tror jag passar bäst, dröm i natt. Jag tror den betyder något. Den handlade om nollningen och regattan, och mamma var med och allting var i Ystad fast Ystad var Halmstad. Kanske handlar det om att få perspektiv på saker och ting, jag vet inte. Den har sysselsatt mig halva förmiddagen.

Nu är det snart dags att få något vettigt gjort. Jag har en ortnamnsbok att läsa ut och en PPK-rapport att skriva färdigt.

Jag sympatiserar med alla rävar!

Allvarligt talat, jag tycker synd om alla rävar som drabbats av rävskabb och kliar ihjäl sig, mer eller mindre, för efter den gångna veckan vet jag precis hur det känns. Jag har blodstrimmor på bröstkrogen och ryggen där jag kliat och jag har vaknat minst en gång per natt för att det kliat. Suck, säger jag bara.

Jag missade punchaftonen i torsdags, för jag var för trött för att gå (man blir seg och slö av tavegyl) och jag har inte orkat göra något som helst konstruktivt sedan i typ tisdags. Inte pluggat, inte skrivit på min bok, inte scrappat, ingenting, för jag har bara varit trött och kliat mig.

I lördags blev det dessutom sämre, så i går tog jag en ny dos kortisontabletter. Det känns lite bättre nu, så håll nu alla tummar ni har att det faktiskt blivit det också och inte går tillbaka igen när effekten avtar någon gång imorgon kväll. För då måste jag gå till doktorn igen. Och alla som händanefter har svårt att se hur jobbigt det kan vara med allergi önskar jag en vecka av konstant kliande, fula utslag och ingen sömn, så det så!

Jag har haft mycket tid att fundera också, den senaste veckan, för jag har inte orkat göra så mycket annat vettigt. Det finns en liten, liten röst i mitt huvud som börjar låta allt högre. Den säger att jag nog inte läser rätt utbildning, trots allt. Det är inte riktigt så roligt som jag trodde, och det blir allt svårare att ta sig upp på mornarna och ta sig till föreläsningarna. Det är inte tillräckligt intressant för att vara motiverande, och med tanke på hur mycket jag faktiskt är intresserad av och hur lite det krävs för att jag ska bli intresserad av någonting är det ett ganska dåligt tecken.

Det känns som om jag står vid en skiljeväg nu. Ju mer jag funderar över det, desto mer lockad är jag att läsa mer svenska. Kanske till och med forska inom det? Och ju mer jag funderar över det, desto mindre lockad är jag att läsa matte och produktutveckling. Det lät väldigt, väldigt roligt, men det är inte alls så roligt som jag trodde att det skulle vara. Nu är jag ju envis, och inte den som ger upp i första taget, men det här handlar om mig och ingen annan. Är det verkligen värt att gå vidare med en utbildning bara för att jag är för envis för att "ge upp" och göra något annat?

Jag skrev i våras att jag kunde klara av vad som helst. Jag ska försöka komma ihåg den där känslan, för på sätt och vis känns det så fortfarande. Men det här kanske inte är rätt väg att gå. Jag säger som Sparks i The Snow Queen: "I thought once I won the challenge, the rest would be easy; and it's not. I thought it would be everything I ever wanted."


Matematik och sympatier

Sedan skolan började har det varit fullt upp, främst med matte. Jag har hunnit med en tur ner till Skåne och en tur till Liseberg, men annars har det varit mest skola, suck och pust.

Matten ja. Den är...som den är. Krånglig och just nu jävligt tråkig. När man ägnat mer än tre timmar åt samma jävla uppgift blir man lite trött på den. Vi håller på med ett matteprojekt som ska lämnas in om några veckor och det verkar vara en samstämmighet i U09 att det inte är roligt att sitta med det längre, inte ens lite grann i ena kanten. Jag tycker jag är i min fulla rätt att gnälla, men tydligen är inte alla av den meningen. Jag har de senaste två veckorna från diverse personer fått kommentaren "du valde det ju själv."

Visst, jag valde det själv, men betyder det automatiskt att jag måste tycka att allting är superroligt hela tiden? är det så betyder ju det att ni som redan jobbar som lärare: ni har valt det själva och då måste ni ju automatiskt tycka att det är skitkul att sära på elever som slåss och att rätta matteböcker.

Och ni som jobbar på lager måste ju tycka att det är otoligt facsinerande att lyfta likadana lådor varje dag.

Ni som jobbar i en butik (och pappa räknas givetvis inte in här, vi gnäller för varandra vid behov utan att komma med löjliga kommentarer som "du valde ju själv") måste ju tycka att det är jätteroligt att ha att göra med bråkiga, missnöjda kunder. Säger ni till dem också att de själva valt att handla i just er butik?

Och sist men inte minst: ni som läser på lärarprogrammet! Ni som ännu inte har läst AUO 2 och 3, ni har ju två underbara terminer att se fram emot, och när ni kommer till mig och gnäller om att Ingrid Nilsson är rörigare än en påse blandade grönsaker, att lärarutbildningen i Halmstad suger och att estetiska lärprocersser måste vara den mest meningslösa kursen genom tiderna, då vet jag precis vad jag ska säga till er: ni valde det själva!

Sedan finns det ju ni som vet precis hur överjävligt allting kan vara ibland och hur roligt världens samlade mytoligska överhuvuden har åt det hela, och när herr Murphy muttrar "vad var det jag sa" kommer ni istället med sånt där som verkligen behövs: "det blir bättre sen", "Du klarar av det här", "jag vet hur det känns", "kämpa på", "lägg inte så mycket energi på det, utan ta det lugnt istället" och så vidare. Till er vill jag bara säga tack. För att ni vet hur det är sådana dagar och för att ni vet behovet av att gnälla av sig ibland, för annars orkar man inte ta sig vidare.

Jag vet att jag kommer att klara av matteeländet. Förr eller senare. Jag menar, jag klarade ju av tek.bas, och jag är knappast den första U:aren som går den vägen (ytterliggare fyra från min klass förra året går ju U, så jag är i gott sällskap) och långt ifrån den sista. Varje år tar en klass utvecklingsingenjörer examen och de klarade ju sig uppenbarligen igenom det, så då tänker jag göra det också. Även om jag ska behöva skriva tio tentor (jag lovar att ha frack den tioende gången!), för envis det är jag. Om så min enda motivation vissa dagar ska bli för att få le upp i era fula nunor och säga "jag kan visst!" så ska jag klara av det. Jag vill ju ha den där förbanande teknologmössan.

Snart går jorden under! ....eller?

Petter, det här inlägget är till dig, efter alla diskussioner om mänsklighet och civilisation som vi har haft.

Svenska Wiccas forum läste jag ett inlägg om att jorden kommer att gå under 21/12 2012.

Jag orkar inte rabbla upp all fakta som stod där, så jag nöjer mig med att länka till "ursprungssidan": här. Jag tycker inte det är lönt att länka till inlägget på SWs forum, eftersom man måste vara inloggad för att kunna läsa där.

Jorden har funnit i ungefär 4,5 miljarder år. Om jorden skulle gå under varje gång planeterna stod i just den här linjen (som enligt hemsidan inträffar ungefär vart 26 000:e år) skulle den ha gått under ungefär 153846 gånger vid det här laget. Att den bokstavligen skulle gå under p.g.a "gudomlig" eller kosmisk inverkan har jag således svårt att tro.

Om man tittar runt lite på den där hemsidan kan man bl.a. läsa att polerna ska byta plats. Det kan hända. Omvänd polaritet har inträffat förr i jordens historia. Däremot finns det på samma sida en artikel med titeln May 21, 2011 - Judgement day. Motsägelsefullt?

Jag skulle kanske bli lite rädd om sidan faktiskt var proffsigt och snyggt gjord, men allvarligt talat - jag hade kunnat göra en snyggare sidan än den där. Och om den inte haft så många kristna referenser utan fler vetenskapliga. Kristna har med hjälp av bibeln "förutspått" jordens undergång i en "nära framtid" sedan den skrevs - det finns "bevis" i bibeln för att jorden skulle gå under både 1666 och 1999. Så vitt jag vet har det ännu inte inträffat.

Att någontin ovanligt kan inträffa kan jag möjligen gå med på, men jordens undergång...nja. Jag vill minnas att jag och Petter vid något tillfälle diskuterat att människor är som kackerlackor - för dumma för att dö ut. Jag tror att vår civilisation någon gång kommer att gå under. Högkultuter har kommit och gått i cykler genom värdshistorien - titta bara på Nil-kulturen och Romarriket - och vår kommer att gå någon gång. Även om det skulle hända 2012 tror jag inte att mänskligheten i sig skulle dö. Vi skulle få det jävligt tufft i några århundraden, men vi skulle banne mig överleva. Vi är för korkade för att utrotas och det i sig är väl en tröst? ;)

Äsch, skit i alla domedagsprofter nu - de har funnits så länge mänskligheten har funnits - gå ut i solen var glad istället. Gå och ta dig ett bad och njut av att det finns en massa jordgubbar man kan äta upp. Det är sommar för fan!





Lustigt

Enligt de undersökningar som gjorts är den största andelen av Piratpartiets väljare män under 30. De flesta av mina vänner i den kategorin har inte röstat pirat. Däremot har väldigt många av mina tjejkompisar gjort det. Jag vet inte riktigt vad det säger varken om mig eller om dem och jag orkar inte analysera det heller. Det lämnar jag över till er.

Nattens dröm

Först och främst vill jag börja med att be om ursäkt. Jag har inte skrivit så flitigt de senaste dagarna, och ni bör inte räkna med en massproduktion av inlägg de kommande två veckorna heller. Anledning: slutprov i matte och fysik. Bloggar jag är det ett tecken på låg moral och disciplin.

I natt drömde jag att jag var ombord på Götheborg (ostindiefararen, inte staden). Jag stod uppe i masten tillsammans med en annan tjej. Hon var orolig för vad som skulle hända om det slutade blåsa och det inte blev någon vind i segeln, så att vi blev fast ute på havet. Nu är det ju så att det aldrig skulle inträffa, eftersom skeppet är utrustat med motorer och propellrar. Det hann jag dock inte säga till henne, eftersom jag vaknade. Synd att det var en så kort dröm, för den var väldigt trevlig.

Den har dock satt sina spår. Gång på gång kommer mina tankar tillbaka till det - jag var ombord och åkte med båten. Skeppet. Jag kan inte sluta tänka på det. Det hade varit riktigt, riktigt häftigt att få göra det på riktigt. Men kan jag? Eller kanske snarare - vågar jag? Och vill jag?



Ostindiefararen Götheborg på besök i Ystad, augusti 2008

Och den där sista frågan har jag egentligen aldrig tvivlat över svaret på...

Att gå och lägga sig i tid - eller otid, beroende på hur man ser det!

Varför är jag fortfarande uppe? Jag skulle ju gått och lagt mig för typ en timme sedan? I synnerhet med tanke på att jag börjar tidigt imorgon *mutter*

Jag har för övrigt funderat en del kring relativitetsteorin, vilket är vad fysiken i skolan handlar om just nu. Det är väldigt, väldigt intressant när man sätter sig in lite djupare i det och det leder till en hel del andra funderingar, sådana som brukar vara ganska intressanta att disskutera med Petter (och som brukar spåra ur efter sådär 40 minuter =P).

*Om jag åkte till en annan galax, skulle tiden gå lika fort då? Jag skulle antagligen tycka att den gjorde det, men frågan är hur min tid skulle vara i förhållande till jordens tid och i förhållande till den andra planetens tid.

*Om tvillingarna i tvillingparadoxen inte är överens om att det är den "bortreste" som accelererat, har ingen av dem rest iväg då?

*Om man kommer tillbaka efter att ha rest jättefort i rymden (och således "tjänat in" några år), tar de åren ut sig när man kommer tillbaka igen då, ungefär som när man åker till England, som ligger efter vår tidszon, och sedan åker hem till Sverige igen? Om man skulle stanna i England för resten av livet, fortsätter man att vara en timme yngre då, i förhållande till alla som bor i Sverige?

*Om jag kommer försent till en lektion enligt lärarens tidsreferenssystem, men kommer i tid enligt mitt referenssystem, kommer jag fortfarande försent då?

*Om jag ställer en massa dumma frågor när klockan är över tio på kvällen, är det dags att gå och lägga sig då? (Svar: Ja! fast frågorna är likväl intressanta att filurera över.)

BTW, jag har läst ut sista delen i Sisters of the Sun nu (Sun Witch, Moon witch och Star Witch, av Linda Winstead Jones), så jag behöver något nytt att läsa.  Har ni några tips?

Tidigare inlägg
RSS 2.0