En episk rollspelskampanj

Vi har spelat i Nanbaton sedan våren 2007. Och vi är fortfarande inte klara. Vi kommer nog inte att bli "klara" i den bemärkelsen att alla lösa trådar knutits ihop och avslutats heller, men vi jobbar på att försöka få ihop ett tillfredsställade slut. Det är ju trots allt viktigt för min bok också ;)

Hur som helst, vi har ägnat oss åt det under helger i december, januari och februari, och nu snart, snart, så får jag förhoppningsvis veta hur det slutar. Förra helgens spelande slutade med att vi fick fast skurken, men vi har inte avslöjat hans plan än, och tiden håller på att ta slut.... och det är så otroligt mycket som står på spel om vi misslyckas.

Jag funderade lite över det häromdagen (jag är sjuk, så jag har haft mer tid än vanligt att fundera de senaste två dagarna, eftersom jag inte orkat göra något mer ansträngande än att ligga i sängen och titta på tv). Insatsen har liksom höjts hela tiden, för varje äventyr vi avslutat i kamanjen har det blivit mer och mer som stått på spel och nu... det är inte episkt ur ett rädda-världen-från-undergång-perspektiv, men i alla fall att försöka rädda den lilla del av världen som är viktig för Hazela och Faradan. Det är så ett bra slut ska vara.

Den här kampanjen är dessutom episk av en annan anledning än innehållet: den är episkt svår att avsluta! Vi har gjort tre försök nu, och hela tiden slutar vi med känslan almost there.... almost there.... I alla fall slutar jag med den känslan.

Och det påminner mig om att jag ska beställa ett spel med potentiellt episka proportioner: Star Wars The Old Republic!!! Det är Petters fel alltihop, som introducerar mig för sådana beroendeframkallande spel. Aarrgh!

(och för er icke-nördar där ute som inte riktigt förstod den kopplingen: se Star Wars IV. Ellergoogla Star Wars + almost there. Då slipper alla Lukes fjanterier. Det är det braiga med SWTOR - Luke är inte med, hah!)

Nu ska jag gå och äta pannkakor. Med jordgubbar.

En paus

Den senaste tiden har jag haft väldigt mycket annat för mig, som att flytta och påbörja min magisteruppsats, och försöka komma över att jag inte har någon pojkvän längre. En av de få saker som känts roliga den senaste månaden har varit VVT, och framförallt de saker som varit på gång i länderna. Jag har inte haft tid att sitta så mycket vid datorn överlag, men VVT har ändå känts [b]roligt[/b].

Förra veckan fick jag äntligen en kväll över med ingenting inplanerat, så jag tänkte gå in och godkänna en karaktär, planera vidare på vitrocksintrigen och svara i alla trådar. Det första jag inser när jag loggar in på forumet är att det varit val, att jag totalt missat att anmäla mig till det och att jag alltså inte är SL längre. Bara sådär.  All VVT-lust dog, brutalt och effektivt. Det var liksom en av de saker som fortfarande kändes [i]meningsfulla[/i], på något sätt, eftersom allting annat i mitt liv varit väldigt kaotiskt den senaste tiden.

Jag har försökt peppa mig och själv och tala om för mig själv att det är löjligt att bli sur över en sådan sak, men det funkar inte. Jag blir så sur på mig själv för att jag missade anmäla mig, att jag inte hade koll på det, vilket jag borde ha haft eftersom jag verkligen ville sitta kvar som SL. Jag hade kunnat ta att förlora ett val, absolut, men det är en helt annan sak än att inse att jag totalt missat ställa upp.

Jag skulle gärna vilja säga att jag har massor av ork och tid över för VVT, för egentligen tycker jag det är jätteroligt, men det kan jag inte, för det har jag inte. Inte just nu, och det kommer säkert att dröja tills jag får det igen. Så, tills dess har jag tagit beslutet att ta en paus.

Jag tänkte ägna tiden jag ägnat åt skriva saker åt VVT till att skriva andra saker. Min bok till exempel, så att den blir färdig någon gång ;)


Lajvtaggad!

Nästa vecka bär det av på lajv. Jag har varit fullt upptagen med att läsa intriger och leta fram alla lajvprylar efter förra årets flytt så jag har inte riktigt kommit igång med att tänka på att sy kläder. "Äsch", tänkte jag, "jag har ju ganska gott om lajvkläder". Men så provade jag dem idag, och blev väldigt sugen på att sy en ny överklänning. Den jag hade förra året ligger någonstans i Mölndal (tror jag) så den lär jag inte få se innan lajvet. Tur då att vi har en så bra tygbutik här i byn. Jag hoppas de har lika bra utbud av linnetyg som de har haft tidigare och att de har öppet imorgon. Jag tänkte nämligen ta mig en liten titt där innan jag börjar jobba.

En kärleksförklaring

Jag erkänner: jag är kär. I VVT! Allt spel där är så roligt just nu, och evighetskonflikten mellan länderna Tear/Mayene/Illian/Gendrien har äntligen tagit fart ordentligt!

Illians drottning har blivit kidnappad av en illiansk pirat, hyrd av två tairenska furstar. Piraten skulle egentligen döda henne, men det struntade han i och nu ska han sälja henne till en annan tairensk furste (det kommer att ta hus i helvete när det kommer fram till de andra furstarna, hehe). Samtidigt tror ju Illian att deras regent är död, och nu tänker en illiansk adelsman försöka pressa De Nios Råd (som styr Illian när det saknas en regent) till handling, och på han sida har han att gäng legoknektar från Gendrien. Tear å sin sida tycker att läget är helt rätt att anfalla Mayene, eftersom deras regent också fallit offer för den illianska piraten. Mayene har inte mycket militärt försvar att prata om, och nu ska landet krossas! (tror Tear...) Det är med andra ord ett minfält, och den furste som trampar snett kommer att ställa till det rejält, hah! Som SL har jag ju givetvis koll på hur det hela kommer att sluta (eller i alla fall hur det borde sluta), men det tänker jag inte avslöja här. Ni kan läsa fortsättningen här.

Sedan finns det ju mörkvänner som springer runt och ställer till med ofog i Saldaea, fast det tänker jag inte avslöja mer om här, för den intrigen har inte kommit så långt än.

I Vita Tornet har Fiorina (ja, hon heter samma som drottningen i min bok, ibland har jag lite ont om fantasi) äntligen blivit klar med alla novislektionerna. Nu är det bara lite spel som ska avslutas, och så ska satmaran Kiara (som är en helt underbar karaktär att spela mot, för hon är så där lömskt elak, ungefär som Nurise var en gång i tiden. Och som professor Umbridge i Harry Potter, för er som saknar VVT-refernser) få plåga Fiorina lite, eftersom Fiorina har lite oavklarad strafftjänst kvar också.

Just nu är jag hög på VVT, det ger mig ork och energi och jag får lust att göra en massa kreativa saker! Det är bra, för eftersom VVT:are inte är online och har tid att spela med mig dygnet runt får jag omrikta den där kreativa energin till att göra saker som att skriva bok och plugga latin, yey!


Sverok

jag trodde att jag var klar med sverok-klödd för evig framtid, men sedan valde VVT mig som ordförande och nu sitter jag och krånglar med sverok-jox fast jag borde gå och lägga mig. Tack sötaste Robin som erbjöd sig att fixa det hela så att jag kan gå och sova bort mitt halsont och min mensvärk!

Rollspel?

Äsch. Jag sitter här och ska egentligen försöka förbereda någon sorts rollspelsäventyr, men jag har absolut ingen inspiration. Jag hade dessutom fått för mig att det inte bara var jag som skulle spelleda, utan att även Petter skulle köra lite på sitt äventyr, men så blir det inte för han har inte förberett något. Med andra ord är det upp till mig om det blir rollspel eller inte. Suck. Jag har ingen inspiration och ingen lust. Jag vill spela rollspel, men jag känner inte alls för att spelleda. Problem.

VVT=bra

VVT är bra för mitt ego. Folk säger så söta saker om mig. Elin och Elin hoppades att jag skulle ställa upp på omval som spelledare för länderna (VVT är så demokratiskt så att spelledarna väljs per halvår - i hur många rollspelsföreningar inträffar sådant?) eftersom de tycker att jag gör ett jättebra jobb, och Salle gav mig beröm i berömmelsetråden för att jag vill spela med henne och sådär. Det är alltid roligt att höra att man gör ett bra jobb, och eftersom så mycket annat i mitt liv inte är som det ska/borde vara just nu så gör sådana små kommentarer extra mycket. Tack för att ni talar om för mig att jag gör bra saker!

Trubbel i Saldaea

Har pratat lite med han som spelar kung i Saldaea och fått klartecken från honom att släppa lös nästa diaboliska plan i det landet. Jag tycker nästan synd om saldeanerna :P

Jag kan ju givetvis inte avslöja vad det handlar om, men om ni är intresserade kan ni följa händelseutvecklingen i VVTs nordforum. Länken går till VVTs första-sida. Klicka på rollspel och sedan forum i menyn, så kommer ni rätt.

Åh, jag har fått sådan lust att spela. Och det är bra med diaboliska idéer. Jag gillar verkligen att sitta som spelledare, för man kan hitta på så många dumheter då, och folk tycker bara att det är kul.

Och för er som inte alls hänger med på vad jag pratar om: VVT står för Virutella Vita Tornet, och det är världens bästa rollspel baserade på Robert Jordans episka boksvit "Sagan om Drakens Återkomst". Saldaea är ett av länderna där, och jag är spelledare över länderna, så jag hjälper till att hitta på intriger (alltså saker att spela på) och godkänner intriger och karaktärsbakgrunder som rör länderna och sådär. Världens bästa tidsfördriv!

Det finns hopp!

Äntligen! Aftonbladet har publicerat en artikel om lajv i icke-nedsättande bemärkelse! Ni kan läsa den här. Värt att poängtera är att det är em debattartikel skriven av kristdemokrater. Trots detta tar den upp en del bra saker om lajv som jag känner kommer i skymundan allt som oftast när det pratas om denna hobby:

"Dimensionerna i både i lajv och brädspel är minst lika mångbottnade som de etablerade kulturyttringarna från landets olika scengolv." skriver de.

Det här tycker jag är viktigt och jag vågar påstå att man lär sig mer av att vara deltagare på ett lajv än man gör av att vara passiv observatör till en gammal Strindberg-pjäs. Inget ont om Strindberg, eller om teater för den delen - de kan innehålla mycket djupa och viktiga tankar, men när man lajvar går man in i en roll som en annan person. Man tar del av en annan person tankar och känslor på ett annat sätt än man gör när man ser en taterpjäs. Man får tänka saker som "skulle min roll kunna göra det här och i så fall varför då?" Genom att spela olika roller får man på så vis en djupare förståelse för hur andra människor tänker och varför de gör som de gör. Lajv är så mycket mer än att bara skapa en berättelse och uppleva spänning och stämning.

Att lajva gör dessutom att man blir mer lyhörd för andra personer. Lajv är ett spel, och genom att tolka olika personers agerande och själv i sin tur välja att agera utifrån det bejakar man det de andra spelarna gör och bidrar själv till att föra spelet och historien vidare. Man tränar upp sin uppmärksamhet och det kreativa tänkandet.

Eftersom det är ett spel blir man som spelare också lyhörd för personen bakom rollen. Jag har aldrig någonsin på allvar under ett lajv känt mig rädd för att någon skulle skada min person på riktigt, eller vilja mig illa på riktigt. Tvärtom har jag upplevt de gånger då jag mått dåligt på riktigt av till exempel vätskebrist eller en stukad fot att de personer som finns runt omkring och som i spelet varit mina fiender varit noga med att jag fått i mig vatten och sett till att få dit någon som kunde linda om min fot.

Ett exempel:
En gång när jag spelade mörkeralv blev vi jagade och sprang fort som fan för att söka skydd. Jag tramade snett och stukade foten, men vi lyckades ändå komma undan. Ryktet nådde de som jagade oss att jag hade blivit skadad och en av tjejerna från gruppen som jagade oss tog sig upp till vårt läger för att kolla så att jag mådde bra.

Som lajvare lär man sig att visa hänsyn. Det kan se hemskt och våldsamt ut ibland, men vi vet om vilka skador som kan inträffa och gör vårt bästa för att förhindra och förebygga. Vi tar hand om varandra. Jag vågar därför påstå att det är betydligt säkrare och bättre för självkänslan att lajva än att spela fotboll, eller att titta på fotboll för den delen. Vi kan inlajv vara jätterädda när orcherna mitt i natten kommer och slåss och härjar i byn och vi blir "nerslagna" och får sminka skador. När lajvet tar slut dagen efter och vi tvättat bort sminket har vi roliga minnen kvar över hur läskiga orchspelarna lyckades göra sig och över hur snygga sårsminkingarna blev. Vi kan skratta åt det tillsammans. Vi behöver inte vara rädda för att huliganer ska storma planen och kasta saker på oss och ge oss skador som inte går över till dagen efter och hemska minnen som man kanske måste dras med livet ut.

Så, tack Aftonbladet för att ni äntligen, äntligen, äntligen publicerar en artikel som vågar visa upp lajv för vad det är. Det är ett litet steg i rätt riktning och det finns fortfarande hopp om mänskligheten!

Post Kir 2010

Kir är över för i år. Det var helt enkelt underbart. Ofta efter ett lajv brukar jag vara trött och sur och tänka på allting som varit dåligt med lajvet och på saker som jag kunde gjort annorlunda, men den här gången känns det inte alls så. Jag tänker nästan uteslutande på allt kul som hände, allt bra spel och de fantastiska scener som utspelade sig: kamperna som i år gick med blankvapen och var förkoreograferade och som sådana riktigt, riktigt välgjorda (jag är lite sugen på att ställa upp som kämpe nästan år), på nakenbad i ån, på blotet, på allt spel med stigfinnaren och den kristna sekten (ni var riktigt creepy!), på spelet vi hade mellan karaktärerna inom ätten Långe... listan kan göras lång och den säger inte så mycket för er som inte var där... ni ska veta att ni missade något!

Mina hemliga intriger blev tillslut uppdagade och avslöjade, bit för bit. jag fick off inte reda på speciellt mycket ens innan lajvet, på gott och ont. När jag finns "minnesdryck" av Sibylla Kråka kunde min karaktär Dis inte veta allt som hänt, eftersom jag off inte visste det, samtidigt gav det ett driv att faktiskt ytterliggare en gång smyga ut i skogen och leta upp stigfinnaren och försöka få fram mer information. Jag känner mig inte redo att avslöja mer än så i bloggen, inte än i alla fall. Jag behöver smälta allting som hände först. Det var en fantastisk vecka och det känns lite underligt att vara tillbaka hemma igen. Det är Sverige och Halmstad, inte Hunaland och Berghem. Det är underligt vad fort man kan vänja sig vid vissa saker.

Mina tre huvudintriger löste sig på det bästa sätt intriger kan lösas inom en kampanj: de fick ett slut som var ett tillfredställande slut men som samtidigt öppnar upp för fortsatt spel: Dis klarade sig undan stigfinnaren och lyckades lura honom på betalningen (ha!), men vem vet om det inte finns fler stigfinnare som kan kräva den av henne... skogen ger och skogen tar. Dis blev trolovad med Ravn Svarte, något som i framtida kampanjer kan leda till både lycka och olycka, och slutligen har vi de interna konflikterna inom ätten Långe som inte bör avslöjas här. De har också fått en lösning som kan leda till mer spel, precis som det ska vara!

Slutligen, tack alla ni som var där för ett underbart lajv! Jag längtar redan tillbaka!


Ätterna Långe och Sköld.
Bild: Ingalill Björnsdotter (?)

Kir-drömmar

Om lite mer än en månad är det dags för Kir! Det är det första lajv jag åker på i år (och, som det ser ut nu, också det enda) och jag har lätt lajvabstinens.

I natt drömde jag om Kir. Jag drömde att jag (eller min roll Dis, rättare sagt) blev kidnappad av några med svarta och röda kläder i lite arabisk stil. De hade svarta tygstycken för ansiktena, så jag såg bara deras ögon. De skulle använda mig för att utpressa Get Långe, min farbror in-lajv. Jag lyckades dock ta mig loss, med lite hjälp från Cajz, som tillhörde någon annan arab-klan som också tyckte att Dis skulle gifta sig med en man från deras klan. Nu kan det kanske vara ett bra tillfälle att påpeka att Kir utspelar sig i Hunaland, som ligger ganska lång upp i Sverige och som i lajvvärlden är ett eget rike. Det är i början av 1100-talet, alltså brytgränsen mellan vikingatid och medeltid. Inte så mycket arabinslag. Jo, jag vet att vikingarna handlade mycket med arabvärlden, men att det skulle finnas två arabklaner under Kir är inte speciellt troligt.

Hur som helst, ungefär när Cajz och hennes kumpaner hade fått iväg mig därifrån mötte vi folk från min ätt, bland annat Get och Dis andra farbror Hjort (djurnamn är vanligt inom Långe-ätten, och både Hjort och Get kommer faktiskt på lajvet på riktigt). De tog hand om mig och jag slapp undan båda arabsläktena utan utpressning och giftermål. Givetvis frågade mina farbröder vad som hade hänt och jag berättade det för dem.

Under kvällen sen satt vi vid lägerelden inne i byn (fast i drömmen såg det inte alls ut som det ser ut i Berghemsbyn på riktigt). Det kom fram några andra och satte sig med oss och började prata med Get. Jag kände igen ögonen på den ena av männen där som en av männen som kidnappade mig. Jag blev jättearg och kastade mig över honom (väldigt o-Disaktigt) och sedan kom byvakten och undrade vad som hände. Jag förklarade att jag kände igen hans ögon och de tog honom med sig.

Sedan kom jag på att en av arrangörerna, Annika, utarbetat någon "specialintrig" till mig . Jag kom också ihåg att jag skulle gått och pratat med henne om den dagen innan lajvet började (här överensstämmer dröm och verklighet, det finns en sådan intrig, men jag vet ingenting om den mer än att den finns. Den ska tydligen hållas hemlig tills dagen innan lajvet, och jag är tokigt nyfiken!), men det hade jag glömt eftersom vi haft en massa fix att fixa med vårt läger. Jag gick och pratade med Annika och hon berättade att en av värdshusdrängarna, som hette Harald, skulle lura iväg mig till en övergiven gård en bit bort och där skulle det hända lite saker. Jag blev "iväglurad" och det hela gick ut på att Dis skulle få någon sorts "varsel" om att Hunalands kung, Ragnvald, skulle bli mördad.

Det lustiga var att vägen till den här gården gick över en ganska bred bäck, och det fanns en massa red och brädor uppspända (tänk Fångarna på Fortet) och jag visste att det var en dröm, för jag tänkte att det här skulle aldrig inträffat på ett lajv på riktigt, ingen arrangör skulle godkänna en sådan väg.

När jag fått reda på att kung Ragnvald skulle blir dränkt i en sjö vaknade jag, så jag fick inte veta vad som hände sen. Det var en mysig dröm i alla fall, jag gillar lajvdrömmar. Nu har jag bara en fråga till Annika: hur nära var min dröm din intrig? :P


Lajv i Berghemsbyn hösten 2009.

Kir-längtan

Det har gått sådär med pluggandet idag. Jag känner mig ganska rastlös, vilket jag ofta gör på måndagar. Jag har fått en del lajvabstinens nu ikväll. Det blir så när man sitter och läser gruppmejl till sommarens skoj. Jag ska åka med ätten Långe på Kir (Kampen i ringen) i år igen. Tydligen ska min karaktärs far åka med det här året också, vilket kan bli spännande. De kommer inte riktigt överens. l

Jag har suttit och läst igenom det material om vår ätt som skickats ut och igår påbörjade jag så smått projektet med lajvkläder. Jobbar bland annat på en grön mantel i vackert ylletyg till Emil och en röd klänning i lintyg till mig. Jag känner pepp! Jag längtar verkligen efter att åka på Kir. Tyvärr är det mer än en månad kvar, men den som väntar på något gott... (väntar alltid åt helvete för länge!)


Mingel efter Kir 2008.

Rollspelssvacka

Just nu är jag väldigt glad att vi inte ska spela rollspel ikväll. För det första hade jag inte hunnit göra några förberedelser, för jag har en massa annat fix att fixa med idag, och för det andra har jag ingen lust. Det blev så mycket tjafs förra gången om speltider och vem som kunde och inte kunde och varför, och det känns så jävla otacksamt att spelleda då. Sedan har jag blivit lite trött på det också för att en kille i gruppen har tjatat så himla mycket om att han vill spela, och i och med att han tjatar så mycket får det liksom motsatt effekt. Trist, men så är det.

"Jag tänkte inte klippa till honom så hårt...."

Sveroks forum finns det just nu en tråd om Eon och dess skadesystem. Signaturen wallahad har skrivit "Så fort jag ser Eon så börjar jag tänka på Jungelboken och Baloo: 'Jag tänkte inte klippa till honom så hårt...'" och signaturen MoerdarN har svarat "Det var nog den bästa användningen av det citatet nånsin".

Jag har suttit och småskrattat åt det i ungefär tjugo minuter nu och kan inte göra annat än att hålla med.

För er som inte känner till Eon (ett av de största svenska bordsrollspelen inom fantasy-genren) ska jag försöka att med några korta rader sammanfatta skadesystemet. Skadesystemet i Eon är mer omfattande än i andra rollspel jag spelat. Det täcker allt från strider till klumpigheter och klanterier som en person kan råka ut för: alltså allt från effekten av ett svärdshugg till en stukad fot.

För att avgöra hur bra eller dåligt man lyckas med någonting slår man tre stycken sexsidiga tärningar (3T6, för att använda en bra rollspelsförkortning). Man kan slå fler eller färre, beroende på vad spelledaren (SL) bedömer att svårighetsgraden för handlingen är. Den går från mycket lätt (1T6) till mycket svårt (5T6).

Det finurliga med Eon är sedan att vid färdighesslag tillämpas ob-principen. Nej, det handlar inte om tamponger utan om obegränsade slag. Ob-principen innebär att man slår om varje sexa med två tärningar. Slår du en sexa tar du alltså den tärningen och en tärning till och slår igen. Jag försöker förtydliga med ett litet exempel:

Hazela vill få sin häst att hoppa över en omkullfallen trädstam. SL bedömer att det är ett normalsvårt färdighetsslag. Hazela har färdighetsvärde 14 i rida. Hazelas spelare tar fram tre tärningar och slår 3-3-6. Sexan slås om och utfallet blir 1-6. Den nya sexan slås även den om och utfallet blir 2-2. Slaget är avklarat och det är dags att räkna ihop resultatet. Treorna från den första omgången läggs till ettan från den andra och tvåorna från den sista, alltså 3+3+1+2+2, vilket är 11, vilket är mindre än 14. Effekten blir att Hazelas häst förstår precis vad Hazela vill att den ska göra och hoppar således över trädstammen.

För att sedan göra det hela ännu skojsigare finns det något som heter perfekta slag och fummel. För perfekta slag gäller att alla tärningar utom en (innan eventuella sexor slås om) ska vara ettor och resultatet måste vara under eller lika med karaktärens färdighetsvärde i den aktuella färdigheten.

För fummel gäller (enligt relgerna i boken) att två tärningar eller fler ska vara sexor, samt att resultatet är över karaktärens färdighetsvärde. Slår man 5T6 är det alltsp ganska stor sannolikhet att man fummlar, och eftersom det är lite tråkigt har vi en husregel i min spelgrupp: samma principer som för perfekta slag gäller, alla tärningar utom en ska vara en sexa.

Fummel och perfekta slag är kryddan, tjusningen och - i vissa fall - mardrömmen för alla spelare. Ett perfekt slag gör att karaktären lyckas exceptionellt bra med det hon vill försöka göra. Ett pefekt slag i färdigheten köra vagn kan t.ex. leda till att de resande kommer fram till sin slutdestination tidigare än beräknat, dragdjuren är fortfarande pigga och ingenting har gått sönder på vägen.

Ett fumlat slag kan i sin tur leda till att vagnföraren driver djuren för hårt, eller kör på någonting på vägen så att ett av vagnshjulen går sönder och de resande kommer ingenstans förrän hjulet är lagat. Givetvis är det också så att ju högre värde man slår över över färdighetsvärdet innebär ett värre fummel. Slår man t.ex. 10 över (24 på rida-slaget i Hazelas fall) händer det en mindre allvarlig sak än om man slår 20 över.

I Eons skadesystem innebär detta att vissa skadeeffekter kan bli extrema. Som när Cleo skulle hoppa ut från ett fönster på andra våningen, fumlade både hoppa-slaget och sedan tur-slaget (tur för att se om det stod t.ex. en vagn med hö under som hon kunde landa i) och landade med nacken först ner på den stenlagda innergården... enda anledningen till att Cleo inte dog var för att SL tyckte det var lite synd att ha ihjäl en karaktär som hunnit vara i spel i ungefär två timmar.

Sedan har vi ju det tillfället när min karaktär en gång skulle slå en elak rovriddare som tänkte göra diverse otäckheter med henne. Jag slog ett lyckat svärdslag, vilket innebar att jag träffade rovriddaren. Sedan, eftersom mina tärningar har lärt sig humor ifrån mig, blev resultatet i skada typ 1-2-2. När man ska slå skada vill man slå högt. Alla karaktärer har ett "skadevärde" som avgör hur mycket de tål. En rustining lägger till till det värdet och gör det svårare att bli skadad. Fem i skada är inte mycket, i synnerhet inte på en person som bär plåtrustning.

Det min karaktär lyckades med var ungefär att sikta, träffa och göra en liten, liten rispa i rustningen...

Detta är charmen med Eon! Var annars kan man få sådan spänning? Eller tja... det skulle ju kunna vara OS förstås och inte ens där går man säker: Anja Pärson fumlade ju först sitt åka skidor-slag under störtloppet, men som tur var slog hon perfekt ("perfade") på sitt tur-slag och fick en förhållandevis lycklig landning.

Och när ni träffar en person som talar om fummel och perfekta handligar på riktigt, då vet ni att den personen är rollspelare och också säkerligen spelat Eon, eftersom inget annat system jag känner till kan skapa sådana extrema skade-effekter! Vill ni läsa mer dumheter och osannolika handlingar från Eon rekomm
enderar jag er att läsa tråden jag länkat till ovan.


Mer perfekt än såhär kan det knappast bli!

Och så var det dags igen

Återigen blir jag påminnd om varför jag inte gillar kvällstidningar.

Artikel från Aftonbladet. Citat:

"Den misstänkte 33-åringen har tidigare varit med i en förening som ägnar sig åt lajv, ett teaterliknande rollspel där deltagarna klär ut sig. På föreningens hemsida finns en bild från 2007 där han spelar rollen som en 1800-talsvampyr som senare blir pålad till döds. På bilden poserar han med ett k-pist-liknande föremål."

Åh nej, en lajvare som poserar med vapen. Så hemskt! För om man poserar med vapen på en bild måste man ju vara beredd att döda folk på riktigt.

En enkel fråga: det står i artikeln att tjejen spelade WoW och det var en massa WoW-nördar på festen. Vad har WoW med lajv att göra? De har ungefär lika mycket gemensamt som fotboll och bandy. Det är fan ett under att någon lajvare inte haft ihjäl chefredaktörerna för Aftonbladet och Expressen än i ren frustration, eftersom de ständigt lyckas dra in lajvhobbyn så fort ett "spelrelaterat mord" inträffat, oavsett hur lite lajv i sig har med det hela att göra.

Jag tycker personligen att vi borde granska alla fotbollsspelare lite extra, eftersom de är potentiella våldsmän de också: tänk bara på alla fotbollshuliganer! Fotboll måste ju bara vara en farlig sport som drar till sig sådana människor!


Åh nej, ring psyk! Jag poserar med vapen på en bild på internet! Vad hemsk och ond och farlig jag måste vara!
(Fotograf: Emil Persson)

Allvarligt, lägg ner för fan. Sluta hacka på min hobby, annars kanske jag arrangerar ett lajv om det här (och det där är ett löfte, inte ett hot).

Till Oskar

Eftersom Oskar vill se min knyttunika och msn fular sig :P


Fotograf: Emil Persson


Fotograf: David Svensson

Rollspelscitat: Drakborgen

Jag kom på att jag glömt lägga upp dumheterna från vårt senaste avslutade rollspelsäventyr, Drakborgen, som jag spelledde (just nu spelar vi nästa del i Nanbaton-kampanjen, se mer i kategorin till vänster). Rolig läsning!

DRAKBORGEN

STARRING:

Linn – Spelledare (SL)
Markus – Veddoschamanen Ujaq
Petter – kraggbarbaren Bernak
Emil – den kringresande, skönsjungande kiriya-alven Niare

 

---------------------------------------------------------------

Ujaq (som spår Niare): Du kommer att bli hyllad och omsjungen
Niare: Åh, får jag skriva sången själv?

 

Bernak (till Niare): En sån ettrig person du är!
Niare: Nej, social!

 

Bernak: Jag ska ha flest mynt, jag är dyrare i drift än ni.
Ujaq: Just därför borde du betala oss i förväg för alla problem du kommer att ställa till med.

 

Du ska sluta nu, om du inte vill bosätta dig i en fisk.
- Ujaq till thalasken som hotar honom.


Jag ser framför mig fem olika sätt detta kan sluta på. Fyra av dem slutar med våld.
- SL


SL: Det blir inget våld
Markus: Nä, trots att SL försökte
Emil: Äh, hon försökte bara bussa tiraker på oss.
Petter: Och det är inget hedersamt i att slåss mot tiraker.
Emil: Tiraker skövlar man med pennknivar.

 

Vi borde tvätta hans mun. Med en kniv.
- Niare om en välbärgad asharier som inte alltid uppskattar alver.


Niare: De där kvinnorna tar betalt för vad de håller på med , och det kostar!
Bernak: Va?! De borde snarast betala mig, vet de inte att uppskatta en riktig, välutrustad man?

 

Bernak: Du är högljudd för att vara alv.
Niare: Ja, jag är nykter.

 

Men jag var inte klar! Du sjanghajade min recap!
- Markus till Petter under återberättandefasen i början av spelmötet. Och i vanliga fall är det svårt att få dem att recappa på eget bevåg.


Kan man backstabba en dvärg ska man göra det.
- Niare, som inte tycker om dvärgar på bästa alvmanér.


Emil: Niare dör nog nu.
Markus: Ingen fara, välj en kropp!

 

Det här är en episk strid, den tar inte hänsyn till personliga behov.
- Petter


Men Bernak, jag trodde att vitsen med att sova inne i stan var att det fanns hus, så att vi inte skulle behöva bygga några.
- Ujaq till Bernak som av någon för alla andra obegriplig anledning, står och hackar sten.


Min karaktär tänker inte säga ”spring för livet”, men någon av er andra som har lite högre självbevarelsedrift kan ju göra det.
- Petter, när spelgruppen håller på att bli slarvsylta.


Emil: Vi borde hitta en fängelsehåla.
Petter: Ja, sen låser vi in våra tärningar där tills de visar bot och bättring. Några månader på vatten och bröd ska de ha, de jävlarna!

 

Men vad är det för vits med att sätta upp en hylla om man inte hare en lönndörr bakom?
- Niare avslöjar något om alvisk byggnadsstil.


Ujaq: Vi kan äta på silverfat ikväll!
Bernak: Jag vet mer som kan serveras på ett fat.
Ujaq: Typ någons huvud.
SL: Zarinas? (Zarina är en SLP som ställt till en del problem)
Bernak: Nej för fan! Inte än.

 

Niare (om ett skelett de hittar i en fängelsehåla): Vi kan släppa ut honom, även om vi är lite sena.
Bernak: Eller också kan vi stänga in någon att göra honom sällskap (tittar menande på Niare)
Niare: Det går ju inte, nu när ni har haft sönder dörren.

 

Emil: Markus får göra det, han var sist hit.
Markus (som kom sent till spelmötet): Bah, jag var först. Det är bara det att tiden inte har hunnit ifatt än.

 

Ja, vi letade igenom de övre delarna av slottet och vi stötte på nästan inget motstånd, bortsett från ett skrin och det motståndet slog vi ner ganska snabbt.
- Markus recappar. Faktum var att skrinet inte ville öppna sig, så Bernak slängde ner det för trappan och spred juveler över halva golvet.


Linn (som inte kan hålla sig till ett äventyr, utan flummar iväg till Nanbaton-kampanjen): Han kanske snubblar och har ihjäl hela Nanbatons guldåder. Fan vad bra det hade varit.
Petter: Ja, men så klantig är… hur fan har man ihjäl en guldåder?!

 


Hemma igen

Egentligen kom jag hem igår, men då var jag så trött så jag orkade inte göra så mycket. Packa upp, duscha, beställa pizza och sova, ungefär. Jag gjorde misstaget att titta på tv igår och jag var så trött att jag somnade på soffan och vaknade till igen vid halv fyra. Idag känner jag mig bara allmänt seg, och så har jag ont i halsen. Jag intalar mig själv att det bara är trötthet och att inte någon från Silfverpilarnas följe smittat mig med förkylning. Tror dock att jag ska boosta med Echinagard bara i fall att.

Lajvet var bra. Jag har varit på bättre lajv (förra Abderon t.ex) men jag har varit på betydligt sämre lajv också. Överlag var det bra. Jag är dock besviken på värdshusets mat där i princip allting var överkryddat så det bara smakade starkt. Jag är också besviken på vissa personers brist på tid och engangemang att sätta sig in i lajvvärlden och bilda sig en ordentligt uppfattning om hur rollen bör agera i olika sammanhang och att de inte tog sig tid att lägga ner lite omsorg på sin personliga utrustning, vilket gjorde att ett par personer rent ut sagt såg för jävliga ut. Ni som gjorde det inlajv är ju en sak - ni hade ju lagt tid på att faktiskt göra det. Att ha reflexer på skorna är t.ex. en sådan sak... killar som spelar tjejer och tjejer som spelar killar har jag också svårt för. Jag har hittills inte stött på någon som kunnat göra det på ett övertygande sätt, och det här lajvet var inget undantag.

Jaja, nu gnäller jag, men jag är trött och det brukar vara så då. När jag kommer hem från ett lajv gnäller jag på allt som var dåligt, men efter en vecka eller så har det försvunnit och då minns man bara de bra sakerna. Den stämmningsfulla scenen nere vid sjön sista kvällen till exempel, så jag som representant för In Ferothi undertecknade fredsfördraget (som var en del av huvudintrigen) i hemlighet tillsammans med Silfverpilarna och Törnhjärtas representanter. Stjärnklart, levande ljus och lackdoft - stämning! Tack för det!

Om några dagar ska jag skriva ett mer utförligt inlägg om vad som hände. Nu ska jag leta upp någonting att äta.

Lajv igen

Vi gör ett nytt försök att lajva. Efter mycket om och men är det snart dags för mig och Petter att åka till Alnaryd och Abderon. Vi fick tag på ett tält utan jox (vilket inte var Camillas förtjänst) och trots huvudvärken igår är Petters rock färdig och snart är diskmaskinen det också. Bara att packa och åka. Håll tummarna för att allt går vägen det här lajvet - inga skarpa skador, kvaddade bilar, sjukdomar, ösregn (för det är ju en högoddsare... inte), multum myggbett, fästingbett (jag är vaccinerad) och annat elände. Bara kul lajv! Vi håller tummarna.

Abderon ändå?

Det pendlar upp och ner, det där. Om inget annat oförutsett inträffar är det dock bestämt att jag och Petter åker i alla fall. Vi blir bara två, men vi är så sjukt lajvsugna båda två, så det blir så. Klyddklydd, men så blir det. Hoppas vi.

Tidigare inlägg
RSS 2.0