Knyttsak

• Ranger's Apprentice, book 1: The Ruins of Gorlan, John Flanagan,
  Puffin Books, 2005
  Betyg: 3/5

• Bläckdöd (Tintentod), Cornelia Funke
  Översättning: Gunilla Borén
  Opal, 2008 (2007)
  Betyg: 4/5

• The Real Witche's Year, Kate West
  Element, 2004
  Betyg: 4/5

• Through the Looking-Glass and What Alice Found There, Lewis Carroll
  Penguin Books, 1998 (1872)
  Betyg: 3/5

• Alice's Adventures Under Ground, Lewis Carroll
  Penguin Books, 1998 (1895)
  Betyg: 3/5

• Bläckmagi (Tintenblut), Cornelia Funke
  Översättning: Gunilla Borén
  Opal, 2006 (2005)
  Betyg: 4/5

• De dödas rike del 2: Havsdemonerna, Sofia Bergting
  Bonnier Carlsen, 2009
  Betyg: 2/5

• En liten hattaffär på hörnet (The Hat Shop On the Corner), Marita Conlon-McKenna
  Översättning: Cecilia Falk
  Norstedts, 2008 (2006)
  Betyg: 4/5

• De nio månarnas dotter, Robert Jordan (översättning: Jan Risheden)
  Winter's heart, andra delen, Natur & Kultur 2004 (2000)
  Betyg: 3/5

• Vattenmelonen, Marian Keyes (Översättning: Lina Erkelius)
  Watermelon, Norstedts Förlag, 1998 (1995)
  Betyg: 3/5

• Kitty och den försvunna galjonsbilden, Carolyn Keene (översättning: Ann Westborn)
  The Secret of the Wooden Lady, B Wahlströms förlag, 1966 (1950)
  Betyg: 3/5

• Övergiven värld, Sofia Bergting
  Bonnier Carlsen bokförlag, 2009
  Betyg: 2/5

• Alice's Adventures in Wonderland, Lewis Carroll
  Penguin books, 1998 (1865)
  Betyg: 4/5

Det blev bara två böcker, eftersom det har varit mycket annat på gång med flytt och så. Men Längtans rike är bra. Riktigt, riktigt bra. Jag har för avsikt att skriva en längre recnesion av den senare.

• Längtans rike, Libba Bray (översättning: Lena Jonsson)
  The Sweet Far Thing, B. Wahlströms bokförlag, 2009
  Betyg: 5/5

• Sune älskar Sophie, Sören Olsson & Anders Jacobsson
  Rabén & Sjögren, 1995
  Betyg: 3/5

Lite sent, nu när halva september har gått, men bättre sent än aldrig heter det ju. Dessutom kan jag ju inte bryta sommarens trend på den här punkten bara sådär, eller hur?

• Hoppets drakar (Draklanskrönikan, bok 4), Margaret Weis & Tracy Hickman (Dragon Lance Chronicles: Dragons of Winter Night, book 3 och Dragons of Spring Dawning, book 1,  översatt av Lena Jonsson, Wahlströms förlag 1999)

Betyg: 3

• Drakvår (Draklanskrönikan, bok 5), Margaret Weis & Tracy Hickman (Dragon Lance Chronicles: Dragons of Spring Dawning, book 2 &3, översatt av Lena Jonsson, Wahlströms förlag, 1999)

Citat från boken:
De förhörsledare vi har är inte bara skickliga på tortyr, de är ocksp oerhört hängivna sitt yrke.

Betyg: 3

• Spell me a witch, Barbara Willard (Knight Books, 1979)

Citat från boken:
Few things can be pleasanter than riding a reliable broomstick through a moony autumn night. It is best of all when home is at the end of the journey.

Betyg: 4

• Vinterns hjärta, Robert Jordan (Winter's heart, första halvan. Översättning: Jan Risheden. Natur & Kultur, 2003)

Citat från boken:
Hennes mor hade alltid sagt till henne att hon skulle förklara sina beslut så sällan som möjligt, för ju oftare man förklarade någonting, desto fler förklaringar skulle behövas, och till sist skulle man inte ha tid för någonting annat. Gareth Bryne sade att man skulle förklara när man kunde; folk gjorde bättre ifrån sig om de inte bara visste vad de skulle göra, utan också varför.

Betyg: 3

Lite senare än vanligt, men det är ju temat överlag för denna sommaren så varför bryta mönstret? Det är inte en speciellt diger lista, men det är två ganska tjocka böcker och jag har spätt ut dem med en del Kalle Ankas Pocket.

• Unexpected Magic - collected stories, Diana Wynne Jones (Greenwillow books, 2004)

Den som gillar Diana Wynne Jones kommer säkerligen att gilla den här boken. Den innehåller både ett gäng short stories och en "novella", alltså mellantinget mellan en short storie och en roman. De korta berättelserna är av blandad kvalitet: de allra flesta av dem är bra, några är riktigt bra, men en del är faktiskt ganska tråkiga. Större delen av dem är i alla fall väl värda att läsas.

Betyg: 4

• En förtjusande man, Marian Keyes (This Charming man, översatt av Katarina Jansson, Norstedts förlag 2010)

Boken handlar om Lola får plöstligt reda på att hennes pojkvän, Paddy, ska gifta sig - med någon annan! För att läka sitt brustna hjärta lånar hon en kompis stuga ute på irländska landsbyggden och flyr dit för att försöka komma över Paddy.

Boken handlar också om Grace, som är journalist och plötlsigt får anledning att gräva mera i Paddys privatliv, om Graces syster Marnie som, trots att hon är gift och har barn fortfarande har känslor för sin ungdomskärlek Paddy, och om Alicia - kvinnan som Paddy ska gifta sig med.

Den handlar också om hur charmerade en man kan verka på utsidan, men vilken hemsk typ han kan vara när ingen annan ser.

Det är en väldigt underhållande bok. "Som Bridget Jones, fast med mer djup," uttryckte sig min mamma, och jag håller med. Den tar upp ett allvarligt ämne - kvinnomisshandel - och blandar det med bisarra sidohistorier, som är underhållande för att de är bisarra och komiska och mycket väl skulle kunna inträffa på riktigt.

Citat:
"Rusade upp för trappan. Transorna hopskockade i mitt sovrum med sina små ansikten förvridna av oro.

'Vi har fått besök av polisen'.

'Nej!' började Noel stöna. 'Nej, nej, nej, nej, nej, nej, nej! Allt är slut, jag är förlorad, jag är...'

'Sluta! Han är en av oss. Av er. En crossdresser.'

Läppstiftsmålade munnar gapade. Sminkade hakor tappades.

De skyndade sig tillbaka ner i sina högklackade skor och började misstänksamt kretsa runt, runt konstapel Lyons som ett gäng hyenor med mascara."

Betyg: 4

Det blev inte så mycket läst i maj. Mycket i skolan minskar läslusten, i alla fall för böcker. Det har blivit en hel del Kalle Ankas Pocket däremot.

• Nemi del 5, Lise Myhre (Kartago förlag, 2007)

Betyg: 4

• Flow my tears, the policeman said, Philip K. Dick (Gollancz 1988, nytryck 2005)

Betyg: 4

• Babel-17, Samuel R. Delany (Gollancz, 1967, nytryck)

Betyg: 3

Följande tryckta texter läste jag i april:

• Deerskin, Robin McKinley (Ace books, 1994)

Betyg: 3

• Wild Seed, Octavia E. Butler (Warner Books 1988, nytryck 1999)

Betyg: 2

Följande tryckta texter läste jag i mars:

• Disgrace, J. M. Cotzee (Vintage 2000)

Betyg: 2

• The Fifth Child, Doris Lessing (Harper Perennial 2007)

Betyg: 3

• Tam Lin, Pamela Dean (Firebird 2006)

Betyg: 4

• A Jury of Her Peers, Susan Glaspell (1917)

Betyg: 3

• The Penguin Illustrated History of Britain and Ireland, Barry Cunliffe m.fl. (Penguin Books, 2004)

Betyg: 4

• Språkbyte och språkbevarande i internationellt perspektiv med särskilt beaktande av situationen för samiskan i Sverige, Kenneth Hyltenstam & Christopher Stroud (Statens offentliga utredningar 1990:84, Justitedepartementet 1990)

Betyg: 1

• Gud och attityd - ett perspektiv på språk och kön, Jan Einarsson (Studentlitteratur 2000)

Betyg: 3

Titel: The Snow Queen
Författare: Joan D. Vinge
Utgivningsår: 1980
Genre: Science Fiction
Betyg: 5 av 5

Handling:
Första delen av fyra. På planeten Tiamat finns det två årstider: sommar och vinter. De skiftar vart 150:e år och under vinterperioden står planeten i linje med The Black Gate, ett svart hål som binder samman Tiamat med resten av The Hegemony, vilket är en rest av ett gammalt imperium. Under vintern härskar The Snow Queen och Tiamat har en högteknologisk kultur, eftersom de står i kontakt med The Hegemony. Den nuvarande drottningen heter Arienrhod, och hon vet att när sommaren närmar sig kommer hon att avsättas under Förändringen, precis som alla drottningar före henne. Precis som alla drottningar före henne försöker hon därför också med en plan för att behålla sin makt och i och med det se till att Tiamat stannar kvar i sin högteknologi när det okunniga sommarfolket försöker ta över makten vid Förändringen. Arienrhod skapar en klon som hon planterar in i en ovetande kvinna hos sommarfolket. Klonen får namnet Moon och växer upp på en ö bland sommarfolket, lyckligt ovetande om vem hon egentligen är fram tills dess att Arienrhod bestämmer sig för att det är dags att få Moon till sitt palats i staden Carbuncle...

Omdöme:
Låter det invecklat? Det är det också. Boken är full av intriger, de flesta av dem sammanknutna med Arienrhod och Moon. Boken handlar givetvis inte bara om dessa två, utan även om Moons kusin Sparks, som har en pappa från en annan planet, om polischefen Jerusha och hennes närmaste man BZ. Alla genomgår en utveckling på sitt eget sätt och alla tvingas de inse att det inte alltid är det "rätta" sättet som är det bästa. Ibland måste man gå ifrån det man lärt sig för att göra något av större betydelse.

Ingen är riktigt god eller riktigt ond, utan helt enkelt mänskliga. De har mänskliga behov, drömmar och begär och de agerar därefter. Har man regerat i 150 år är det inte så konstigt att man inte vill släppa makten ifrån sig. Och om man har förlorat den man älskar är det kanske inte så konstigt om man letar upp klonen i tron att kunna få tillbaka det man trodde att man förlorat.

Boken handlar i grund och botten om mänskliga behov, och också om konsten att hålla samman resterna av ett försvunnet imperium. Som sagt, det är en mycket komplex bok med många lager och likväl blir det aldrig så komplicerat att det är svårt att hänga med i förvecklingarna.

Spänningen hålls också på en lagom hög nivå. Precis när ett hinder är överstökat och man tror att "nu lyckades de allt!" så vänder allting igen, ända fram till slutet. Precis som det är i verkliga livet: när en sak ordnat upp sig går nästa åt helvete ;)

Boken tar också upp en del intressanta saker som jag ibland funderat över i andra SF-verk, som till exempel det här med olika kulturer och religioner. I SF-genren är det ofta så att en planet har en viss kultur och en viss religion, men tänk bara på hur många olika religioner som det finns på vår egen lilla Jord. Hur kan då en enda planet sammanfattas med en kultur? Detta berörs på mer än ett ställe, och det är ganska underhållande att spekulera i det. Ett exempel: vilken religion har "rätt" när det finns så många olika? Lika bra då att tillbe alla gudar på en gång, för att vara på den säkra sidan.

För oss som läst lite fysik, och då i synnerhet relativitetsteorin, finns det också lite krydda. Det nämns saker som tidsdilation och tvillingparadoxen (även om den inte nämns under just det namnet så finns det ett par referenser till fenomenet), vilket blir verkligt underhållande eftersom det faktiskt verkar rimligt när man tänker på det. Vinge är trogen till sin värld (sina världar?) med andra ord.

Kort sammanfattat hör den här boken till en av de bästa jag läst och jag ser dram emot att läsa de resterande tre. Jag rekommenderar den verkligen, även till er som kanske inte läser så mycket science fiction annars, för den handlar mer om sådant som gör oss mänskliga än om olika teknologiska fenomen.

Utdrag ur boken:
"Tell me - has it been worth it?"
"Yes!" He flinched back in surprise from his own voice.
"Why did I think I heard 'no'?"
His fingers tightened over a tray of beads, his muscles tightened; she didn't see it. "I had to be Starbuck. I had to be the best, or I wouldn't be - worthy of her. I have to be the one who counts. But I thought once I won the challengem the rest would be easy, and it's not. I thought it would be everything I ever wanted."
"And it's not."
He shook his own head. "What the hell's wrong with me, anyway! Everything always goes wrong for me... everything I do."
"Then maybe you weren't meant to do it. You could still go back to Summer; nothing's stopping you."
"Back to what?" He spat the words. "No, I can't go back, I know that now; we just go on and on, and there's never any reason... I won't leave Arienrhod; I can't. But if I can't be what she wants me to be, I'll lose her anyway."

Titel: Natthimmel
Författare: Sofia Nordin
Utgivningsår: 2009
Betyg: 4 av 5

Handling:
Tilda går i åttan. Hennes bästa vän Adina har flyttat och hon känner sig ensam. Hon är ganska blyg och tänker ofta att en miljon saker kan gå fel och hon har ingen att prata med, varken i skolan eller hemma. Men så börjar Jesper i Tildas klass. Jesper, som lajvar. Jesper, som tillslut lyckas övertala Tilda att följa med på ett lajv. Resan mot att bli lajvare förändrar Tilda. Hon hittar en ny vän i Jesper, en person som hon kan prata med och plötsligt tycks inte allting vara lika skrämmande längre.

Omdöme:
Jag blev faktiskt positivt överraskad av den här boken. Det är en tonårsbok, och språk och stil är anpassat därefter. Det märks att boken är utgiven nyligen. De böcker i den här stilen som jag läste när jag var fjorton nämnde i ett fåtal tillfällen mobiltelefoner och aldrig någonsin msn. Underhållande!

I vilket fall som, Tilda har samma problem som många andra i hennes ålder (osäkerhet, rädslan att vara utanför o.s.v.) och i slutändan löser sig alla dess problem som sig bör. Inget märkvärdigt med det. Det som däremot är anmärkningsvärt med den här boken, och det som verkligen fick mig att börja läsa den från första början, är lajvinslaget.

För det första: det är den första skönlitterära bok jag ramlar över som över huvud taget har lajv med som en del av huvudintrigen.

För det andra: jag känner så igen mig i delar av det som beskrivs. Flera gånger medan jag läste tänkte jag "men det är ju precis så det är!" Jag vet inte så mycket om författaren, men jag skulle bli mycket, mycket förvånad om det visade sig att hon aldrig någonsin lajvat. Jag har svårt att tro att person som aldrig lajvat kan beskriva fenomenet lajv på ett sådant träffande sätt.

Är du intresserad av lajv, bara det minsta lilla, kan jag verkligen rekommendera den här boken!

Utdrag ur boken:
"Kort sagt, hertiginnan är en person som jag aldrig skulle vilja försvara, eller ens jobba åt, i vanliga fall. Ändå känner jag det så starkt i hela kroppen: Jag skulle kämpa för henne till sista blodsdroppen om det skulle behövas. Visserligen vet jag att det inte finns några riktiga blodsdroppar inblandade, men känslan är ändå riktig, stark och tydlig, inte en låtsaskänsla som jag hittar på för att det passar här."

Titel: Ögat över månskäran
Författare: Libba Bray
Orginalets titel: A Great and Terrible Beauty
Översättare: Lena Jonsson
Utgivningsår: (2003) 2007
Betyg: 4 av 5

Handling:
Detta är första delen av tre. Berättelsen börjar i Indien år 1895. Gemmas mamma dör under mystiska omständigheter och Gemma hamnar på flickskolan Spence i England. Där träffar hon Ann, Felicity och Penelope som också är sexton år och går i avgångsklassen.

Berättelsen handlar dels om hur det är att vara sexton (och någonstans undrar jag om det någonsin har varit annorlunda att vara tonåring, jag tror inte det) och vara på väg att bli bortgift - eller inte vara på bäg att bli bortgift. Den handlar om vänskapen mellan de fyra och också om smycket Gemma fick precis innan moderns död: ett öga över en månskära. Smycket leder in dem i en värld av mystik och magi, fylld med mörka hemligheter som alla verkar ha någonting att göra med Spence...

Omdöme:
Den börjar lite "korthugget" på något sätt, det är svårt att ta till sig och komma in i handlingen i de två första kaptilena, men när man väl kommit över det är den riktigt bra!

Boken är väldigt spännande, när man väl kommit över de två första kaptilen (som i mitt tycke är lite konstiga, men det får ju sin förklaring senare), och flertalet av kapitlen slutar med cliffhangers. Det är väldigt farligt om man borde göra något annat än att läsa, för när man väl börjat är det sjukt svårt att faktiskt lägga ifrån sig boken igen. Det går helt enkelt inte. Det är tur att kapitlena är ganska korta.

Lajv: Abderon 2009: Möten i natten
Område: Pegas lajvområde
Arrangörsgrupp: Pegas
Huvudarrangör: Ola Bengtsson
Min roll: Alatáriël av In Ferothi
Grupp: In Ferothi

----------------------------------------

Det var ju nästan en månad sedan, men jag har inte haft riktigt ork till att göra detta förrän nu. I vanlig ordning står resumén först och omdömet sist.

Onsdag:
Föreberedelsedag. Vi åkte ut till området och kom givetvis iväg senare än beräknat. Det var tänkt att vi skulle vara fyra i gruppen, men eftersom Emil skadat sin arm kunde han inte följa med och den andra tjejen som skulle iväg ville tydligen hellre prioritera en festival än lajva med oss, så det blev bara jag och Petter tillslut.

I vilket fall som, vi kom ut till området och eftersom det inte var så många som skulle sova i offen fick vi lov att ställa bilen där. Det var bra eftersom det var bättre plats där.

Tiden ägnades sedan åt allt sånt man måste göra innan lajvstart: resa tält, förmöte, incheck, intrigsnack och så vidare.

Jag måste dock tala om vad som hände när vi skulle få våra pengar efter förmötet. Vi ställde oss i kö tillsammans med resten av folket för att få inlajvpengar (bestående av gamla svenska kopparören), som huvudarrangören (Ola) delade ut från en kista. Eftersom vi spelade In Ferothi (de tuffaste och mäktigaste alverna i hela världen!) tyckte han vi skulle ha mycket pengar. Jag höll fram båda mina händer kupade och Ola fyllde dem. Sedan skojade jag med honom lite och sa "jaha, och det här var min andel då eller?". Ola funderade över det hela lite och svarade sedan "ja, det kan det väl vara" och sedan fick Petter ungefär lika mycket. De som stod bakom tittade på med stora ögon och undrade vad sjutton det var vi egentligen skulle spela. Eftersom ingen visste om att In Ferothi skulle dyka upp höll vi det så hemligt som möjligt till lajvstart. Återigen vill jag passa på att citera DMF-Johan: De hemliga rollerna är de som brukar vara roligast att spela.

Innan jag återger mer om vad som hände under lajvet ska jag dock ge er som inte känner till Abderon-kampanjen en liten inblick: Abderon är det sista mänskliga riket. Det skyddas i norr av en lång mur som ska hindra svartblod och annat pack från att ta sig in. I söder finns det en stor öken där ökenalverna bor, och söder om den ligger Taure Laiqua - skogsalverna skog. In Ferothi slåss sedan länge på muren för att hålla svartbloden under kontroll och det är tack vara dem som muren ännu inte fallit. In Ferothi är skogalvernas ledendariska bågskyttekompani, och Taure Laiquas utrikeskompani. Alla de skogsalver som slåss i Abderon tillhör In Ferothi, och In Ferothi svarar endast inför drottningen själv. Med andra ord: In Ferothi har makt. Mycket makt.

Torsdag:
Den första lajvdagen började med ganska soligt väder. Vi sminkade upp oss och gick in till byn för att äta frukost. Jag hade pratat lite med Emilia, som spelade värdshusvärdinna, och gjort en liten överenskommelse med henne om att vi säkert varit där kvällen innan och bett att få två specifika platser reserverade för oss och betalt för det. När vi nu kom in i värdshuset var det dukat med en linneduk på våra platser och det stod blommor i ett krus där. Jag blev förvånad, för jag trodde inte att de skulle ta det riktigt så allvarligt. Givetvis sa jag ingenting om det, men i alla fall.

Det har varit inbördeskrig i Abderon och för att få slut på detta har både kung Törnhjärta (den "sanna" kungen) och sjöfararkung Almger (den "andra" kungen) bestämt sig för att hålla fredsförhandlingar i den lilla byn Lind. De hade därför skickat dit representanter. Ingen av parterna visste att In Ferothi hade för avsikt att närvara, men givetvis kan vi aldrig tåla att våra soldater dör på muren med Abderons barn slåss inbördes. In Ferothi var mer än lite irriterade och bestämde sig därför för att åka dit och hjälpa människorna på traven.

Både Sverker Silfverpil (Almgers representanter) och Törnhjärtas representanter (som jag aldrig lyckades komma ihåg namnet på) var därför både misstänksamma, skeptiska och lite förvirrade när vi dök upp och krävde att få närvara. När vi sedan lugnt och fint talade om för dem att vi var där för att hjälpa dem om de körde fast i förhandlingarna verkade de lite lättade, på sätt och vis. Och givetvis fick vi vara med - ingen av dem skulle klara av att stänga ute In Ferothi från sådana möten, haha!

På det första mötet avhandlades det ingenting, utan det som hände var att dagordningen presenterades och de båda parterna kom med sina krav. Vi satt mest tysta och sa ingenting. Det fanns liksom ingenting för oss att tillägga.

Efter det tog vi en tur runt i skogen och rekade området. Tog reda på var de olika lägerna låg, undersökte stigar och dylikt. Jag hade lovat Ola att inte ha ihjäl några svartblod första dagen om jag kunde undvika det, så vi lät medvetet bli att gå för mycket längs den vägen där jag off visste att deras läger låg. Detta ändrades dock efter att några av Silfverpils soldater kom fram och bad oss om hjälp att leta upp det. Eftersom In Ferothi kan lukta sig till svartblod (bokstavligen ja) så visste vi ju givetvis åt vilket håll deras läger låg, så vi begav oss ditåt för att leta upp det. Vi hittade det, men det var tomt (Tur, tänkte jag off).

Svartbloden dök däremot upp vid Törnhjärtas läger när vi var där. De påstod att de tillhörde klanen Bashkaum som Kung Törnhjärta haft ett avtal med och att de var villiga att återupprätta det. Jag var så sugen på att skjuta dem, men lät bli och det blev lite munhuggeri istället som slutade med att de gav sig av därifrån och jag morrade lite på Törnhjärtas representanter att In Ferothi inte tänkte tillåta att någon förhandlade med svartbloden.

Fredag:
Jag vaknade och mådde dåligt. Huvudvärk. Den höll i sig större delen av dagen och kan ha berott på vätskebrist. Det ledde till att jag inte gjorde mer än jag verkligen behövde och en stor del av tiden låg jag ute och halvsov på en stor, mossig sten i skogen. Det var väldigt mysigt och jag kände mig lite bättre efteråt.

Hur som helst, förhandlingarna skulle fortsätta, och eftersom vi var lite sega i starten och de andra inte visste var de skulle hitta oss började de utan vår närvaro. Jag tjaffsade givetvis lite om det, men satte mig sedan ner och lyssnade på vad de hade att säga. Det diskuterades olika förlsag till ett fredsfördrag med olika krav från båda parterna, och eftersom de verkade komma relativt bra överens sade vi inte så mycket. Det bestämdes sedan att båda parterna skulle dra sig tillbaka och komma med varsett konkret förslag till eftermiddagen utifrån det som diskuterats.

Vi gick till värdshuset för att äta middagsmål och sedan blev jag kvar där medan Petter (Ciryon) gick iväg på egna äventyr. Jag mådde som sagt inte så bra, så jag nöjde mig med att sitta där och dricka vatten och lyssna på folk. Det mesta jag fick höra var tyvärr den dåliga trubaduren som satt på golvet och sjöng. Visst, han hade bra sångröst, men han kunde ju inte låtarna han sjöng. Kom av sig väldigt ofta och sådär. (Tips till nästa lajv: öva lite mer innan).

Medan jag satt där satt även Sverker Silfverpil och hans baron där och diskuterade fram fredsfördag. De bad mig komma fram och frågade om In Ferothi kunde tänka sig att stödja det förslag de hade, som bland annat gick ut på att Det Nya Abderon skulle styras av ett råd och att In Ferothi skulle få en av platserna i det rådet. Min hjärna arbetade snabbt. Första tanken var: och varför skulle vi vilja det?. Andra tanken var: men det är ju bra med inflytande, varför inte två platser?. Och jag föreslog det för Sverker, som såg lite misstänksam ut och undrade varför vi ville ha det. Det hade jag inte funderat över, men improvisera kan jag ju (jag lajvar!) så jag kläckte ur mig att givetvis behövdes det en representant för drottningen av Taure Laiqua, eftersom vi var allierade med Abderon, och en för de soldater som slåss på muren efter som de slåss på muren. Det här kan aldrig gå vägen, tänkte jag, men Sverker Silfverpil och hans baron gick med på det, efter en stunds fundering. jag krävde dessutom att Losseramo (förädraralverna) inte skulle få en plats i det rådet, eftersom de förhandlade med svartblod, vilket Sverker omformulerade till att de i rådet som gjorde så skulle mista sin plats.

När Ciryon kom tillbaka efter sin utlfykt nämnde jag detta för honom i korta drag och sedan kom Silfverpils soldater och ville göra en ny undersökning av svartblodens läger. I brist på annat att göra så gick vi med på det. Vi hittade en man där, tillsammans med svartbloden, och tog genast hand om honom och letade igenom lägret grundligare än tidigare. Vi talade om för svartbloden att vi skulle ha ihjäl dem nästa gång de dök upp inne i byn och sedan tog vi mannen med oss och förhörde honom. Han höll på att snärja in sig i sina egna ord när jag och en av Silfverpilssoldaterna (Sven) gick hårt åt honom, men eftersom vi inte hittade några konkreta bevis och eftersom han svor trohet till Ujin (den goda guden i Abderon-världen) släppte vi honom men talade om för honom att om vi så mycket som hörde honom viska om svartbloden igen så skulle det bli det sista han gjorde.

Förhandlingarna återupptogs och de båda parterna enades om ett fördrag. Även Törnhjärtas folk var lite skeptiska till en början (att In Ferothi skulle sitta med i rådet) men de gick med på det. Alla inblandade verkade nöjda.

Svartbloden visade sig i byn senare och tjatade återigen om avtalet med kung Törnhjärta. Eftersom de var svartblod (och In Ferothi hatar svartblod över allt annat) och eftersom de var i byn igen dödade vi dem (förlåt, ännu en gång) och sedan kom det några barbarer och bråkade och det slutade med att Ciryon blev skadad och jag var jättearg och det blev förhör med byrådet och grejer. Tillslut bestämde vi oss för att ta saken i egna händer och senare under kvällen meddelade Sven oss att den av barbaren som vi hade något otalt med var död och de andra hade gett sig av. Vi gick och lade oss ganska tidigt.

Lördag:
Jag vaknade utan huvudvärk och efter att ha tuggat i mig lite macka satte jag igång att lajva med förnyad kraft. Det började med vi satte oss kring förhandlingsbordet och fredsfördraget sammanfattades. En av skriverskorna blev dock sjuk (off, kramp i luftrören), och förhandlingarna tvingades skjutas upp. Under tiden satt vi och pratade tillsammans med adelsmännen och det kom fram att Inkvisitionen kommit med en del hotelser. Jag var inte sen att säga att jag misstänkte att det fanns mörkervänner inom inkvisitionen och att Törnhjärta borde utreda det.

När förhandlingarna väl återupptagits gick det ganska smidigt. In Ferothi gick med på att för sina två platser i rådet ha minst tusen soldater på muren (i nuläget har de fler, men det talade jag givetvis inte om för dem, eftersom de så villigt köpte det första antalet, haha!) och skicka förstärkningar vid behov. Skriverskorna gick för att skriva rent avtalet och In Fertohi kom fram till att det var bäst om vi höll oss i byn, eftersom det säkerligen skulle inträffa någonting innan avtalet var undertecknat.

Mycket riktigt dröjde det inte mer än 1½ timme innan den tredje adelsmannen i Törnhjärtas sällskap (han som inte skulle skriva på avtalet, som tur var) hittades död i deras läger. Jag började misstänka Sverkers page, som ständigt var på plats när det hände saker och jag tog upp det med hans härold (Eke), som jag kände att jag kunde lita på. Hon påstod att pagen (som var en kille, men spelades av en tjej), var pålitligt, men jag var ändå inte helt säker.

Sedan började folk bli förgiftade och Ciryon blev bitter och talade illa om människor och nämnde plan B inne på värdshuset, där vem som helst kunde lyssna. Plan B innebar att om Törnhjärtas och Almgers representanter inte kunde komma överens hade vi ett antal soldater till vårt förfogande för att gå in och med vapenmakt få slut på kriget. Givetvis skulle det vara en mindre katastrof om det kom ut, så jag blev vansinnig på Ciryon och tappade samtidigt nästan allt förtroende för honom.

Jag lyckades också med konststycket att få näsblod när jag var ute i skogen och kissade. Jag nös och det räckte. Jag fick gå in till byn med händerna för näsan och fick syn på några som stod och tryckte i vedskjulet (det regnade).
Jag: jag har näsblod, jag behöver hjälp.
Tjej: Oj, vem vågar slå ner en alv?
Jag: Nej, alltså, på riktigt, jag behöver papper eller bomull eller vad som helst nu!
Då blev det lite fart på dem och inom loppet av fem minuter hade jag fått både papper och våtservetter. Jag fick hjälp med att torka bort blod från kinden och näsan, som jag inte såg själv och vill passa på än en gång att tacka er som stod där för hjälpen!

Det kom fram misstankar om att fanns en falsk baronessa i Lind, och att hon hade samröre med underhållningsföljet Fåglarnas Hus. Jag, tillsammans med några av Silfverpils soldarer, gjorde en räd mot fåglarnas hus, förhörde folk och undersökta huset ganska grundligt. Vi hittade en intressant kista, vars nyckel den falska baronessan hade. I kistan fanns det en del papper som troddes vara skrivna av Ökenalver och misstankarna gick mot några av soldaterna i Silfverpils följe, som var från Hrrak (en stad långt söderut). Fåglarnas Hus gav sig av strax efter den händelsen.

Den falska baronessan visade sig inte vara riktigt falsk, utan bara på rymmen och i behov av skydd. Eke och jag beslutade att hon behövde hållas i förvar och i synnerhet borta från postmännen, som verkade finna henna för intressant för deras (och hennes) eget bästa. Postmännen lyckades dock få tag på henne, och påstod att en annan adelsman, Svinhjälm, satt dem på att vakta henne och det blev hårda diskussioner om vem som hade högst rang - han eller Eke. Tillslut blev jag så trött på det att jag lade mig och talade om att jag hade högre rang än alla Linds närvarande adelsmän tillsammans och tog med mig baronessan och Eke därifrån. Vi blev förföljda av postmännen, som kom gående bakom oss med höjda träpåkar. Jag drog svärd och de började skrika att en galen alv försökte anfalla dem och sedan höll jag nästan på att hamna inför byrådet igen. De kom på att jag var In Ferohti och att det inte skulle vara en smart grej att anklaga mig för någonting.

Det framkom också att en av byborna, Ebba Stålnacke, mördat sin man i sömnen, så munken som styrde kyrkan i byn hävade att Ujin krävde att hon skulle avrättas, så han såg till att hon fick halsen avskuren inne i kyrkan. Ciryon började då kritisera Ujin och Alatáriël tappade det sista förtroende hon hade för honom och började nästan tro att han var mörkervän.

Eftermiddagen gick mot kväll och det kom fram att Törnhjärtas representanter blivit mordhotade. Om de skrev under fördraget skulle de dödas. I största hemlighet smiddes det då en plan att spela upp en liten scen på värdshuset och sedan mötas i hemlighet och skriva under avtalet.

Skrivarna tog god tid på sig och jag började misstänka att de gjorde det med flit (off fick jag sen reda på att jag hade rätt, precis som jag hade rätt om Sverkers page, dumma inkvisitorer) för att sabbotera det hela. Det blev så småningom färdigskrivet och lästes upp inne på värdshuset. Törnhjärtas representanter hävdade att det inte var vad vi kommit överens om och vägrade skriva på. Jag blev förbannad och skrek att det var det visst och nu skulle de vara så goda att skriva på. De vägrade, givetvis, och jag höll ett kort tal om att In Ferothi inte tänkte tolerera något sådant, eftersom våra soldater dog på muren medan deras käbblade inbördes och stormade sedan ut ur värdshuset.

Vi tog oss sedan ner till bryggan vid sjön i hemlighet och skrev under avtalet. Jag måste säga att det nog är det mest stämningsfulla jag varit med om under ett lajv någonsin: det var stjärnklart och vindstilla och vi hade ett litet stearinljus som brann för att kunna se och för att kunna smälta lack till sigillen. Lajvet gjorde skäl för sitt namn!

När fördraget var underskrivet blev det bestämt att In Ferothi skulle leverera det till Kung Törnhjärta och sedan gav vi oss av på skilda vägar. Vi lyckades utan svårigheter ta det ut ur byn, och där slutade lajvet för vår del.

Söndag:
Söndagen var ingen lajvdag, utan tiden ägnades åt att packa ihop saker och säga hejdå till folk och sedan åkte vi hem.

Givetvis hände det mer saker under lajvet som jag inte har redogjort för här, som var väldigt stämningsfulla, men som inte får plats här helt enkelt (som när värdshuspigorna låg och sov på min rock). Det skulle bli hur långt som helst då, nästan.

-------------------------------------------------------

BETYG
Intriger: 4. Jag fick roliga intriger och de passade verkligen min karaktär. Det är sällan jag får så bra intriger till ett lajv, tack Ola! Än en gång visade Abderon-kampanjen att de kan skriva intriger! Jag fick väldigt bra intriger förra Abderon också.
Gruppen: 3. Tja, vi var ju bara två, och jag var lite besviken på den andra partens utrustning och till viss del också spelande.
Lägret: 3. Vi bodde off, så det finns egentligen inte så mycket att säga om det. Vi hade en "mötesplats" in också, men vi var nästan aldrig där så det räknas inte.
Lajvområdet: 4. Jag gillar Pegas område. Det är lite speciellt med alla stora stenblock och det är ännu vackrare på sommaren än vad det är i november. Dessutom fanns det en massa blåbär överallt, och smultron och hallon, så det var bara att småäta nyttigheter ute i skogen. Sedan kan man ju driva det in absurdum, som Petter gjorde, och kasta sig över varje blåbärsbuske. Han var mer som ett knytt än som en alv ibland. Den största nackdelen med området var dassen, och det drar ner betyget. De var klaustrofobiskt små och alldeles för höga.
Värdshuset: 4. Jag gillar värdshuset som byggnad, och personalen hade dukat väldigt fint åt oss och bjöd på roligt spel, i synnerhet när jag började gorma om några av pigorna låg och sov med min rock som huvudkudde. Dödsstraff!  ;)
Maten: 2. Det är nog den sämsta mat jag fått på ett lajv någonsin. Allting var överkryddat med smaksättning starkt eller starkare. Det enda som faktiskt var gott (taffeln räknas inte - man kan inte misslyckas med äpplen och russin) var det nybakade brödet på lördagen. Det är det som gör att det inte bir ett sämre betyg. Jag tycker också det är dåligt att det inte serveras mat på söndagen, eftersom alla ändå är kvar på området.
Arrangörerna: 4. Överlag bra bemötande. Det var dock en del gällande tjaffset off kring svartbloden och barbarerna som kunde ha löst smidigare. Bra också att de inte går in och styr själva lajvandet utan låter "historien sköta sig själv".
Spelande: 4. Bra spelande från de allra flesta och hög kvalitet på det. Mycket stämmning blev det, stundvis, i synnerhet sista kvällen/natten! Tack till er som var där nere vid sjön! Fast fy för er Silfverpilar, var ni tvungna att skicka med mig er
förkylning hem? ;)

TOTALT BETYG: 30 av 40.


Alatáriël av In Ferothi. Fotograf: Petter Avén.

Detta inlägg är flyttat från en gammal blogg. Ursprungligen publicerat 2008-10-02

-------------------------------------------------

Lajv: Skymningens Tidevarv II - Häxmästaren av Yargath
Område: Primus Vicus (Halmstads Medeltidsby)
Arrangörsgrupp: Skymningslajv
Roll: Vemma Sigurdsdotter, spanare i bygardet och rådgivare åt Kapten Brand
Grupp: Bygardet

---------------------------------------

Sådär en vecka efter ett lajv brukar det mesta vara lagom bearbetat för att jag ska orka skriva om det. Enjoy. Det här var för övrigt mitt 20:e lajv. Omdömet står i vanlig ordning längst ner, efter händelse-resumén.

Torsdag:
Lajvet drog igång redan på torsdagen, men jag var inte på området så länge. Off var det för att jag skulle till skolan dagen efter. In var det för att jag blev ivägskickad på ett litet spaningsuppdrag. Mina insatser på torsdagkvällen bestod ungefär i att äta mat, snacka lite skit och sedan gå iväg. Jag körde bilen hem och sov hemma.

Fredag:
Jag mådde dåligt på morgonen, så det blev ingen skola. Det medförde att jag inte kom ut till lajvområdet i tid heller, eftersom jag låg och sov halva eftermiddagen.

Väl ute vid byn blev det dock sminkning och pårustning vid bilen. Stackars Vemma hade ju blivit skjuten på väg tillbaka till byn, så jag hade en pil utstickandes genom bröstet, blåmärken i ansiktet och blod som rann ner från ena ögonbrynet (det är vid sådana tillfällen jag är glad åt att Oskar slängde in mig i soffbordet för många år sedan. Det finns få saker som är så bra som att utnyttja naturliga ärr och bättra på dem lite när man ska sminka skador :P ). Bilder på det hela finns på http://knyttsak.bilddagboken.se .

Sedan var det dags att ta sig inlajv på riktigt. Jag gick runt byn, eftersom jag skulle komma in genom den norr porten, och möter en kvinna och en man ungefär i min ålder komma gåendes med en hund. De tittar väldigt underligt på mig, och det tar ett par sekunder innan jag kopplar varför. Jag ler vänligt och säger: "Ingen fara, det är bara smink", varvid mannen svarar "det är ju bra att veta". Haha, han måste tycka att lajvare är bra konstiga.

I alla fall, Jag gick mot porten, eller snarare släpade mig mot den (jag var ju trots allt skadad). Vaktposten uppe i torner får syn på mig och vrålar "skadad!" varvid det blir full aktivitet innanför den stängda porten. Den öppnas väldigt fort och folk försöker hjälpa mig in. Jag faller ihop precis innanför pallisaden och folk börjar dra i mina armar för att hjälpa mig upp, varvid jag börjar skrika, eftersom det gär väldigt ont (det gör det att få en pil i bröstet), det tog ett tag för folk att förstå det, men tillslut fick jag en arm runt midjan istället. De hjälper mig till klokfruns hus, och då har redan någon omtänksam människa hämtat både henne och byprästen, så jag fick hjälp ganska omgående. De hade väldigt roligt åt att försöka få ut pilen. Den satt hårt. Väl fastsnörad i ringbrynjan. Till sist fick de ta en kniv för att skära loss repet, vilket prästen Malte gjorde med orden "den har gått igenom ringbrynjan, jag måste skära loss den. Jag höll på att kvävas för att inte börja skratta, i synnerhet när jag såg klokfruns min.

De fick ut pilen, efter lite om och men, och sedan hällde de i mig någon ättiksdryck, som skulle hjälpa mot smärtan. (Det smakade för jävligt, och jag skämtade om det dagen efter att den drycken skulle nog bota allt, av rena förskräckelsen). Sedan lade de mig till rätta i den mjuka, sköna sängen och gav mig order om att vila och sova, vilket jag gjorde, bokstavligt talat. Jag hade fortfarande huvudvärk, så jag passade på att sova en stund, vilket blev betydligt längre än vad jag trodde, för när jag vaknade var det nästan mörkt ute.

När jag vaknat fick jag stränga förhållningsorder av klokfruns lärling, Hedda. Jag fick stridsförbud och rustningsförbud och allt möjligt. Sedan kom Brand (Emil), kaptenen för bygardet, in och tittade till mig och meddelade att det snart var mat. Han hjälpte mig att bära tillbaka ringbrynja och vapen till vårt hus och sedan gick vi och åt.

När jag hade varit ute på spaningsuppdrag fick jag tag på en amulett också. Den låg på marken och jag snubblade över den (därav blåmärken, det hade inte alls med pilskadan att göra, vilket alla trodde. hade ni frågat rakt ut att ni fått reda på det, men sådant var ju för pinsamt att erkänna på egen hand ;) ). Den påstods ge beskydd, så Brand fick den ett tag, sedan gav han den till klokfrun samma kväll, vilket Vemma var en anings sur för. Senare på kvällen (eller om det var morgonen efter, jag minns inte riktigt) berättade Brand anledningen, och det var en bra sådan, så Vemma blev mindre sur.

Mitt i natten, efter att jag och Brand gått och lagt oss, blev vi väckta av att det bankar på dörren. Det är löjtnanten för gardet, lille Otto, som tycker att kaptenen ska komma upp, eftersom folk håller på att försvinna och dö i byn. Brand masar sig upp och går ut. Jag somnar om.

Någon timme senare är det dags igen. Brand har gått och lagt sig och Otto bankar på dörren och ropar att det finns två skugghundar i byn. Brand blir förbannad. Han hade fått svärdshanden skadad och egentligen fått stridsförbud han också, vilket han påpekat för löjtnanten (som uppenbarligen inte lyssnat). Brand skriker ut genom dörren precis vad han tycker och tänker, och sedan blir det lugn och ro resten av natten.

Lördag:
Jag vaknade ganska tidigt, i vanlig ordning, och eftersom det var just ute kunde jag inte somna om, i vanlig ordning. Problemet var bara att ingen annan var vaken. Inte ens värdshuspersonalen. Och jag var hungrig. Jag låg kvar i sängen tills Brand vaknade och sedan låg vi och snackade skit, både in och off, i nästan två timmar. Sedan bestämde vi oss för att gå upp.

Frukost fick vi ungefär vid halv tolv (alldeles för sent!) och sedan kunde vi sätta igång och lajva på allvar. Vi började med att piska ryggen på en av gardisterna - disciplinstraff. Och sedan lullade vi runt och pejlade in läget. Jag minns faktiskt inte så mycket av lördagsförmiddagen, för eftermiddagen och kvällen blev så otroligt intensiv, så det tog överhanden från allt annat, på något sätt.

Jag minns dock att en ung kille. Gärard, blivit besatt, troligen av Mannen i Silvermasken, och jag fick skära lite i honom, på inkvisitorns order, eftersom han inte pratade när han blev tillsagd. Det gick inget bra, så han överlämnades till utbygdsjägarna. Det hölls ett rådsmöte inne i värdshuset och jag blev satt på att vakta dörren tillsammans med två andra spolingar från gardet. Den ena blev omposterad till vakt uppe i tornet, och den andra försvann spårlöst, så det var bara jag. Skittråkigt. Rätt var det var kom häxan från Norrskog och var arg och ville in. Jag hoppade snabbt åt sidan och öppnade dörren in till värdshuset, trots att hon egentligen inte fick gå in. Det kändes säkrast så, för hon såg rusktigt arg ut. Hon skrek på inkvisitorn att han lovat att inte vara så blodtörstig, och att Gärard trots det hade krossade fingrar. Jag sade halvhögt utanför "det var konstigt, för jag bara skar i dem", men ingen reagerade.

Några timmar senare anföll några Yargath-anhängare byn, och vi slog ihjäl dem lite grann.

Brand fick också reda på att Otto och John, från bygardet, försökte få honom avsatt, så vi plottade tillbaka genom att prata med de som hade makten i byn - lagmännen, borgmästarinnan, prästen och klokfrun. Tillslut visade det sig att det varit off-skäl till att de börjat plotta. Vi tog dem utanför byn, tillsammans med klokfrun och Bobo (?) och pratade om det off.

Det hände väldigt lite under lördagsförmiddagen egentligen, och sådär runt tre-tiden var jag så uttråkad att jag funderade på att slå ner en random person på pin kiv, bara för att få något att hända. När jag nått den nivån brukar jag ta vad som helst som händer och spela på det. Lägligt nog råkade jag höra klokfrun mässa lite, och se in i framtiden. Ett mindre sällskap med silvermaskens anhäng var troligen på väg. Jag gick raka vägen och sade det till Brand och sedan pratade jag och Emil off med Bobo om möjligheterna till ännu ett spaningsuppdrag.

Nu är det ju så att Halmstad medeltidsby medför ett väldigt begränsat lajvområde. Det går inte att bara "gå ut och spana" på folk utanför byn. Därför används något som kallas för dynamiskt spelledande (som jag egentligen tillämpar på mer eller mindre alla lajv, så fort jag blir uttråkad. Abderon 2007 är ett bra exempel på det :P). Bobo (som var huvudarrangör) tyckte att det var en väldigt bra idé, och det ledde till det mest extrema jag har varit med om i lajvväg någonsin. Känslorna efteråt...de går inte att beskriva, de måste helt enkelt upplevas. Så är lajv när det är som bäst!

För att ni läsare som inte var på lajvet ska få bättre förståelse för följande händelser vill jag först ge en kort bakgrundsinformation: Det fanns åtta amuletter. Dessa skulle genom en ritual där den utvalde (en av en profetia utvald pojke från byn) kunna användas till att försvara byn. Klokfrun ville ha dem för att hjälpa den utvalde att beskydda byn. Mannen i Silvermasken ville ha dem av för så gott som alla utom han okända anledningar. Säkerligen inget bra dock. När Silvermasken fick reda på att byn inte vill ge honom amuletterna, trots att han "bevisat" att han stod byn sida genom att dräpa skuggvarelser, blev han väldigt, väldigt arg...

I vilket fall som. Vemma blev utskickad på ännu ett spaningsuppdrag. Hon stötte på mannen med silvermasken. (off stod jag och snackade skit med Bobo utanför byn :P) Han började fråga ut henne om amuletterna, och om byn och hon svarade så gott hon kunde. Hon visste ju att han inte var att lita på, men hon ville komma tillbaka i ett helt stycke, så hon låtsades spela med. Silvermasken förhäxade henne, så hon tappde minnet en stund. Nästa sak hon minns är att hon är tillbaka i byn.

Tillbaka i byn gick jag direkt till Brand och sade ungefär såhär:
 "Jo, jag stötte på Silvermasken, på vägen. Han såg mig innan jag hann undan, så jag pratade lite med honom. När han fick reda på att jag kom från Fjermshem ville han ha min hjälp att ta amuletterna från byn. Jag ville ju inte komma tillbaka i samma skick som förra gången, så jag låtsades samarbeta med honom och sade att jag skulle försöka göra honom till lags. Sedan mumlade han något och i nästa stund står jag vid porten igen....i alla fall, de är ungefär ett dussin och de är troligen här ikväll. Och jag tycker att vi ska prygla den utvalde"
Varvid Brand tar mig i kragen och ser väldigt arg ut och sade "vad sa du?!"
jag svarar "vadå?"
"Om den utvalde?"
"Ja, jag tycker att han ska pryglas"
"Varför då?"
"Äh, för att han är dum, han vill ha amuletterna".

Brand såg väldigt konfunderad ut, men sedan bestämde han sig för att släppa mig, trots allt. Just då gick Vendela Grimbalda förbi, och eftersom jag fått off-order om att gruffa lite med henne gjorde jag det. Jag sade åt henne att hon skulle sluta följa Yargath och sluta sig till Silvermasken istället. Och tryckte upp henne mot podiumet på bytorget. DÅ blev det fart på folk. Det tog kanske fem sekunder innan jag hade folk över mig som började dra mig därifrån. De började spekulera i att jag var besatt, och byprästen kom fram med sitt kors och frågade "underkastar du dig den sanna guden?". Eftersom Vemma inte ljuger och eftersom hon tillhörde den gamla tron kunde det bara finnas ett svar på den frågan, och det kunde bara lett till en sak. För enkelhetens skull svimmade jag.

Jag blev bortburen till en bänk och fastlåst med handbojor (första gången på ett lajv, tjoho!) och sedan väckte utbygdsjägarna mig och börjde förhöra mig. Jag svamlade en hel del och spelade på att jag tappat minnet. När jag sedan flyttade händerna lite grann upptäckte jag att handbojorna var för stora för mig. Jag tog mig loss ganska enkelt, och innan de han reagera reste jag mig upp för att gå. Jag blev ganska snabbt nertryck igen, började bråka och blev knockad för första gången.

När jag vaknade till liv igen sedan blev jag inslängd i kyrkan. Det var ett av de få husen i byn som gick att regla utifrån och som folk inte hade något direkt behov att gå in i (i den bemärkelse att ingen bodde där). Handbojorna passade ju inte, så något fick de ta sig till. Utbygdsjägarna stod utanför och vaktade, och min första tanke var shit! Inte inlåst! Jag brottades med tanken på att missa ett bra spel och att faktiskt be om att få bli utsläppt. Efter någon minut öppnade Hamaar (tror han heter Daniel off) och frågade lite fint om jag hade klaustrofobi. Jag svarade att jo, men om någon var där ute skulle det inte vara några problem. Det var hela tiden någon utanför som pratade, så jag kunde både se och höra dem, så det gick förvånansvärt bra. När jag suttit där en stund och bråkat (kastat mig mot dörren, skrikit "Yargath-anhängare" åt de som stod utanför o.s.v.) kom Hamaar in och satte sig hos mig. Det ledde till spel som var snäppet bättre än prästscenen sista kvällen på Makt i Sikte (och det är något av det mest känslomässiga jag varit med om inlajv!). Jag pendalde mellan att spela på "släpp ut mig, jag ska hämta amuletterna och slå ihjäl den utvalde" och "hjälp mig, han viskar saker i mitt huvud, jag vill inte lyssna!". Jag försökte utveckla det här mer, men det går helt enkelt inte att uttrycka den scenen tillräckligt väl i ord. Jag fick ett stort tack av Daniel efteråt för det, och det var ömsesidigt.

Utbygdsjägarna var tvungna att gå efter ett tag, och då satte de in mig på bevakning av Saga, värdshuspigan (Emma) i värdshuset istället. Jag fortsatte bråka, och tillslut hämtade någon Hedda, som kom med en drog. Jag påstod det var gift, och det behövdes tre personer som höll fast mig för att de skulle lyckas tvinga den i mig, haha. Jag blev knockad typ tre gånger till innan de faktiskt lyckades ^^.

Efter det höll jag mig ganska lugn, vilket var skönt eftersom det var lite intensivt där inne i kyrkan. Jag satt t.o.m och halvsov en del av tiden. Lite bråkade jag fortfarande, men inte tillnärmelsevis så mycket som innan.

Det gick några timmar. Tillslut började byn med sin ritual. Kvar i värdshuset fanns prästen, en ung tjej (lajvets yngsta deltagare) och den yngsta gardisten (som var för dålig för att vakta - han satt längst ut på bordskanten), vilken saga (eller Grimm kanske?) hade satt på att vakta mig. När sedan Silvermasken kom försvann drogernas effekt och jag hade inga som helst problem att ta mig förbi min "vakt" och ut ur värdshuset, genom folkmassan och fram till Silvermasken. Det gick mycket fortare än vad jag trott, så jag blev en aning paff.

Silvermasken kallade på mig, jag gick fram till honom och satte mig på knä. Han väser fram: "Dig känner jag, Veeeemma, mitt baaaarn, amuletterna, ta dem, ta dem till mig!" (Ruskigt bra spel Bobo, med betoning på ruskigt!) Jag reste mig upp gick mot sköldmuren som stod runt ritualen, vände mig om, gick tillbaka mot Silvermasken och höll på så en liten stund. Tillslut skrek jag till Silvermasken. "Nej! Jag vill inte!" Han kallade mig odugling, slängde omkull mig på marken och kastade en förbannelse över mig. Jag skrek. Högt. Och sedan blev jag liggande.

Kort därefter var stiden över. En kvinna från byn hittade mig och tog in mig till värdshuset. Jag kunde knappt gå, så jag föll omkull över tröskeln. Jag blev upplyft på en bänk och var döende. Brand kom dit, och klokfrun, och jag fick mer äcklig ättiksdryck och bandage, men det hjälpte inte. Mellan ryckningarna lyckades jag tillslut få fram ett "förlåt för att jag svek dig" varvid han svarade "du har inte svikit någon, du utkämpade din egen strid, och du vann!". Det blev för mycket känslor. Tårarna började rinna och jag fick höra "låt bli att dö" från Brand.

Han lyckades påkalla runhäxans uppmärksamhet, så jag blev helad, efter en halvtimme eller så. Sedan jag jag til sängs ganska snart efter det. Jag var väldigt trött, både fysiskt och mentalt. Det är känslomässigt utmattande att först spela besatt och sedan spela döende.

Söndag:
Jag vaknade runt åtta och kunde inte somna om. Det regnade ute, så det var inte frestande att gå upp heller. Brand vaknade också ganska snart efter mig, och eftersom det regnade och vi hade tråkigt så låg vi och sjöng. I nästan 2½ timme. Väldigt underhållande. Sedan blev vi för hungriga för att ligga kvar, så vi bestämde oss för att gå upp till värdshuset och se om det var frukost på gång, i annat fall sparka upp värdshuspersonalen. Det var frukost på gång, så vi satte oss därinne och väntade. Vi hamnade vid samma bord som runhäxan, som visade oss bilder som Tom Grimbaldi ritat och som ingen förstod vad det skulle föreställa. Vi började plotta lite, men hann inte så mycket, eftersom lajvet blåstes av ganska snart efter det. En aning tidigt kanske, men det var väldigt dåligt väder. Därför tog jag inte några efterlajvsbilder den här gången. Synd, på sätt och vis, men varken jag eller kameran tycker om regn.

-------------------------

BETYG:
Intiger: 3. De gick att spela på, men de kunde varit bättre baserade på bakgrunden (att Vemma skulle be en bypräst om hjälp är inte särskilt troligt...). Jag är dock glad att jag fick intriger, vilket jag inte trodde att jag skulle få.
Gruppen: 2. Allvarligt, det var ingen sammanhållning alls och ingen hade egentligen någon riktig koll på vilka som faktiskt var med i bygardet. Dessutom var Otto inte bra som löjtnant. Han var alldeles, alldeles för ung off för att klara av en sådan roll, tyvärr. Kom igen om några år.
Lägret: 4. Nu bodde vi ju i hus, men det var kanon! Det regnade inte in (förutom nere vid marken vid ena väggen, där det rann in vatten utifrån eftersom det regnade så mycket) och det var faktiskt väldigt bra och bekvämt, även om sängarna kunde varit lite längre.
Lajvområdet: 3. Helt okej. En del störande ljud (som musik från närbelägna hus och skott från militärskjutfältet), men sådant får man ta om man lajvar nästan mitt inne i en stad. Byn är kanon och att ha mindre än 15 minuter till ett lajv hemifrån är guld värt!
Värdshuset: 2. Värdhuset som byggnad var väldigt bra, men värdshuslajvandet var oexisterande. Jag tror att en bardisk inomhus hade gjort susen. Det hade varit lättare att få tag i personal då, tror jag. Vämreaggregatet var ett bra påhitt. Jag tycker dessutom att om det finns ett värdshus, där lajvmaten ingår i lajvavgiften, då ska det gå att få frukost från åtminstone klockan nio på morgonen. Så enkelt är det. Öka personalstyrkan om det behövs. Eller ta Lotta Hilding som värdshusvärdinna - då blir det ordning på torpet! Sen det här med disken - jag har inget emot att diska mina egna saker, men då tycker jag man borde se till att det finns: a) varmvatten b) en diskborste c) diskmedel och d) ett diskställ.
Mat: 2. Maten var god, men det var alldeles, alldeles för lite. Lajvare rör sig, vilket gör att de äter mer än de skulle gjort annars. Öka portionerna till nästa lajv - det är bättre att det blir över än att folk får gå och vara hungriga, vilket jag vet att folk faktiskt var det här lajvet (jag är inräknad i dem). Och som sagt - servera frukost från klockan nio!
Arrangörerna: 5. Jag har haft väldigt bra kontakt med arr både innan, under och efter lajvet. Ni har gjort ett fantastiskt jobb med den speltekniska biten. Ordna upp det här med diskning, värdshus och mat så kommer de här lajven att bli riktigt, riktigt bra!
Spelande: 3. Mycket nybörjare gjorde att spelet ine fick riktigt fart, och att det över lag var ganska låg kvalitet på spelandet, när man spelade med/mot dem. Spelet mot utbygdsjägarna och ni andra mer erfarna lajvare sista kvällen var dock det bästa jag varit med om! En femma i betyg till er (i synnerhet Hamaar, Saga, Brand och Silvermasken!) och en trea för lajvet i stort.

TOTALT BETYG: 24 av 40

Sammanfattning:
Det var mycket nybörjare på lajvet, vilket märktes i många avseenden. Emellanåt hände det för lite, men med lite arrangörsprat utanför byn löste det sig. Att spela på att ha blivit förhäxad av Silvermasken var otroligt roligt och tack alla ni som bidrog till det spelet: Hamaar, Saga, Silvermasken själv, Brand, Ulv och ni andra som gjorde den upplevelsen till något av det bästa jag upplevt på ett lajv. De minnena kommer jag att leva på länge! Sista kvällen var fantastisk, (all cred till er som gjorde den till vad den blev, ännu en gång), men bristen på mat, diskmöjligheter och den övervägande delen nybörjare drar ner betyget en aning. (Tro nu inte att jag har något emot nybörjarlajvare, men när det blir många på samma ställe tar lajvet inte riktigt den fart jag tycker att det ska ha för att verkligen passa mig).

TOTAT BETYG:

Detta inlägg är flyttat från en gammal blogg. Ursprungligen publicerat 2008-10-02

-----------------------------------------------

Titel: The Gamers: The Dorkness Rising
Regissör: Matt Vancil
Manusförfattare: Matt Vancil
Bolag: Anthem Pictures (med Epic Level Entertainment och Dead Gentlemen)
Inspelningsår: 2007/2008
Betyg: 3 av 5

Handling:
Uppföljaren till The Gamers, en hysteriskt rolig rollspelsparodifilm som florerat runt på internet ett bra tag. I The Dorkness Rising är det Kevin (han som spelade alven i förra filmen) som är spelledare för en grupp rollspelare med dåligt rykte. Deras karaktärer har en tendens att dö. Gruppen belsutar sig därför för att ta med en ny spelare, en tjej vid namn Joanne. Givetvis blir det förväxlingar och dåliga raggningsrepliker, men Joanne och hennes karaktär Daphne visar ganska snart var skåpet ska stå.

Omdöme:
Jag tror att man bör vara en sann rollspelsnörd (mer eller mindre) för att uppskatta någon av Gamers-filmerna. Med det sagt tycker jag att den här filmen spinner vidare på roliga rollspelsklichéer som power gaming och "tjejer kan inte rollspela ordentligt", och givetvis omkullkastar dem.

Den här filmen är betydligt mer påkostad än den första Gamers-filmen, och betydligt längre. Dock är den inte lika rolig. Jag blev lite besviken, men det kan ha varit på grund av mina höga förväntingar. Visst var filmen kul, men inte så vansinnigt rolig som jag föreställt mig. Och en timme och 45 minuter känns lite väl långt för en film av det här slaget.

Detta inlägg är flyttat från en gammal blogg. Ursprungligen publicerat 2008-10-02

-----------------------------------------------------

Titel: Halmstadspexet 2008: Hastings TIO66
Regissör: Daniel Ericsson m.fl.
Manusförfattare: Svante Eldholm m.fl.
Koreograf: Kommer senare
Scen: Halmstad Teater
Betyg: 2 av 5 (det är de goda sånginsatserna som gör att det inte blir ännu lägre).

Handling:
Pochahontas har åkt över havet för att leta efter en spira som kan föra turen tillbaka till hennes far. Samtidigt planerar Badwin att, tillsammans med Jeanne d'Arc, mörda sin egen bror Harald, som är kung över England. Till Hastings har också Matilda av Flandern dykt upp för att försöka gifta sig med Haralds son. Wilhelm Erövararen är givetvis också där och skryter om sitt kungadöme.

Omdöme:
Vanligtivs brukar jag gilla Halmstadspexet, men i år var det faktiskt ganska dåligt. Sångarinsatserna var väldigt bra, det ska jag villigt erkänna, men tyvärr så var det också några av de få sakerna som var bra. Kostymerna var bristfälligt gjorda och många av dem var omsydda från tidigare spex (allting ska man behöva göra själv ;) ). Manuset var väldigt klent på vissa ställen och jag är fortfarande inte säker på om det var Jeanne d'Arc eller Pocahontas som var anakronist. Så vitt jag vet levde ingen av dem på 1000-talet...

Sångarna var som sakt riktigt bra, men sångerna var ganska tråkiga. För det första tycker jag det är väldigt tråkigt att återanvända sånger från tidigare spex, i synnerhet från FÖRRA årets spex, och det var alldeles för få upptempo-låtar. Överlag var det dessutom för mycket sång. Det kändes som om de långsamma balladerna avlöste varandra, vilket gjorde att man lätt tappade tråden i vad som faktiskt hände.

Sammanfattning: om ni missat ett spex, och det var detta årets spex, så var det inte mycket ni missade. Till er nya studenter som vill se ett bra spex: försök få tag på Gustav III eller På spaning i stan på DVD istället. De är MYCKET bättre!

Detta inlägg är flyttat från en gammal blogg. Ursprunligen publicerat 2008-05-04

----------------------------------------

Titel: Guldkompassen
Engelsk titel: The Golden Compass
Regissör: Chris Weitz
Manusförfattare: Chris Weitz
Bolag: New Line Cinema
Inspelningsår: 2007
Betyg: 2 av 5

Handling:
Lyras bästa vän blir kidnappad och hon bestämmer sig för att rädda honom. Av rektorn på skolan får hon en guldkompass för att ha med som hjälp på vägen. Samtidigt tvingas hon inse att hennes farbror är i fara, då han tagit reda på fakta om Stoft som Magisteriet inte vill att han ska känna till...

Omdöme:
Filmen är väldigt luddig och väldigt osammanhängande. Det känns som att handligen stressas igenom för fort. Ingenting förklaras och jag har flera gånger under filmens gång frågat "va?" då jag inte fått ihop händelsekedjan riktigt. Delar av historien är dock ganska intressant, men jag skulle absolut föredra att läsa boken för att få reda på mer än att se filmen en gång till. Skådespelarna är på det stora hela ganska bra (Dakota som spelar Lyra faller ibland, men det blir lätt så med unga aktörer, i synnerhet i deras första film). Jag är dock glad att jag inte lade ut pengar på att se den bio, för det är den absolut inte värd.

Detta inlägg är flyttat från en gammal blogg. Ursprungligen publicerat 2008-05-04

---------------------------------------------------

Titel: Ofärd
Författare: Dick Harrisson
Uppläsare: Dick Harrisson
Förlag: HörOpp!
År: 2007
Betyg: 3 av 5

Handling:
Ulvbjörn från Götarnas land får möjlighet att delta i en resa till Frisernas land, och han ser det som stor möjlighet och ett stort äventyr att få följa i Hugleiks spår - en man som reste söderut och återvände med massvis med skatter. Dock råkar expeditionen ut för ett överfall och Ulvbjörn hamnar i Frankland, såld som slav. Där lyckas han sedan bli indragen i maktspelet mellan stormän...

Omdöme:
Tempot är en aning segt ibland, i synnerhet i början, men det finns också en hel del cliffhangers, vilket bidrar till en stundom hög spänning. Det är alltid kul att höra en författare läsa sin egen bok, och Harrissons röst är lätt att höra på. I slutet kommer Harrissons egna kommentarer till händelserna, och det är intressant att höra vad som är fakta och vad som är fiktion. På det stora hela en bra bok.

Detta inlägg är flyttat från en gammal blogg. Ursprungligen publicerat 2008-01-09

-----------------------------------

Titel: Svinvinternatt
Författare: Terry Pratchett
Orginalets titel: Hogfather
Översättare: Mats Blomqvist
År: (1996) 2007
Betyg: 4 av 5

Handling och komposition:
Susan måste rädda Grisefar från revisorerna för att det ska bli morgon igen. Under tiden tar hennes morfar, Döden, på sig rollen som Grisfear, för att få folk att tro igen. Den överblivna tron ställer annars till med både det ena och det andra, något som trollkarlarna på Osynliga universitet får erfara.

Boken saknar kapitelindelning, vilket är en liten nackdel då det är svårt att hitta ett bra ställa att avbryta läsningen.

Omdöme:
Återigen en hysteriskt rolig bok om Skivvärlden. Jag saknar kapitelindelning och översättningen är inbland lite dålig, men bortsett från det är boken mycket läsvärd,

Detta inlägg är flyttat från en gammal blogg. Ursprungligen publicerat 2008-01-09

------------------------------------------

Titel: Berättelser från Ekskogen: Sonja Skogsmus paraply
Författare & illustratör: Rene Cloke
Orginalets titel: Tales of Oaktree Wood: Mandy's umbrella
Översättare: Margaret Tellenbach
Utgiven: 1991
Betyg: 4 av 5

Handling och komposition:
Sonja Skogsmus är bjuden på middag. Det är dåligt väder, så hon tar med sitt paraply. Det blåser bort och hon tvingas ta en stor svamp istället. Svampen ställer hon utanför affären, och när hon komemr ut och ska ta den med sig är den borta. Hon upptäcker sedan att hon ätit svampen till middag. Omdöme: En gullig historia med helt underbara bilder! Språket är enkelt och fungerar bra.