Knyttsak

Hon stod högst upp i Tornet och såg ut över Tar Valon. Så här högt upp hade hon bara varit ett fåtal gånger. En gång som ung novis när hon och Eponine smugit sig upp. De andra gångerna hade hon varit Amyrlin. Det var en bra plats att tänka på. Hon såg ut över staden som badade i det grå gryningsljuset och suckade. Hon kände sig trött. Inte för bristen på sömn. Hon hade varit vaken hela natten. Hon visste vad som skulle ske nu, hon hade känt det på sig sedan hon vaknade i går morse. Hon hade vetat om det länge, men nu var det alltså dags. Och det var oundvikligt.

Så många år hade gått sedan hon först kom hit, en kall och regning höstkväll. Hon hade fått mat, husrum och hon hade återsett Erienne. Dagen efter blev hon inskriven i novisboken och hon träffade Janiara och Eponine för första gången. Inom loppet av några månader hade hon även träffat Elander, Bellona, Mira och Rosina. Och Nurise, förstås. Ytterliggare något år senare hade Collonbina anlänt till Tornet.

Hon mindes hur hon gått genom ter'angrealen, hur hon blivit upphöjd till antagen. Hur hon och Elander hade bråkat och hur Nurise hade misshandlat henne. Hon mindes alla samtalen med Leirana. Och hon mindes Therav och Jehlia. Och Virina, som varit hennes handledare och en av anledingarna till att hon slutligen blev Aes Sedai av Blåa Ajah. Med ett litet leende mindes hon sitt insläpp i Blåa Ajah. Då hade hon tyckt att det varit hemskt förnedrande, men idag såg hon tillbaka på det med ett leende.

Hon mindes tiden som sedan följde, hur hon ganska snabbt hade blivit företrädare för Blåa Ajah. Då var det något mycket ovanligt att en nyupphöjd Aes Sedai blev företrädare. Idag verkade det nästan vara en regel snarare än ett undantag, tänkte hon med ett litet leende. Hon mindes alla noviser hon undervisat. De hon testat om de hade anlag, de hon lärt omfamna saidar...och alla de som sedan blev antagna. Lycia, Ravenna, Andreiya, Lorena, Lyniora, Rania, Dovienya, Ramella, Isha, Isola, Aleyna, Keelie... Lorinia suckade och lutade sig mot räcket.

Hur många år av sitt liv hade hon inte tillbringat i salen? Hon skulle sakna det. Trodde hon. Eller kanske inte, ändå. Vem visste vad hon skulle minnas av det här? Hon log lite för sig själv och såg hur solen började leta sig upp över horisonten. Först bara de första röda och lila strimmorna, sedan började det övergå i orange och gult. Det var så vackert att hon fick tårar i ögonen. Hon kände hur de sakta började rinna ner för hennes kinder. Det var inte bara solen som berörde henne, det var allting annat. Att ta farväl. Det hade hon aldrig varit bra på. Hon mindes vad hon sagt till Alesiya. Uppenbarligen var det något hon också behövde lära sig. Men hur tog man farväl av en hel värld, det enda man kände till och visste om?

Hon höjde den handskklädda handen och torkade bort tårarna. Det hade snöat under natten och nu gnistrade den vita snön i gryningsljuset. Årets första snö. Den gjorde henne alltid lycklig. Hon vände sig om och gick tillbaka till bänken som fanns där uppe. Hon borstade bort snön med sin handsklädda hand och lade sig försiktigt ner. Hennes kropp värkte. Hon svepte den stora, blå yllemanteln om sig och känder hur trött hon var. Sedan släppte smärtan. Hon log lättad. Eleana skulle hitta henne.

Hon såg mot öster. Hon såg inte solen längre, räcket var i vägen. Än skulle det dröja många timmar innan den nådde taket, men om inte en allt för lång stund skulle den börja lysa in genom hennes fönster. Hon brukade äta frukost vid den här tiden egentligen. Solen gick upp sent såhär års. Hon slöt ögonen. En svag vind blåste över Vita Tornets tak. Den blåste bort några mörkblonda hårstrån från Lorinias ansikte. En varm vind lyfte henne uppåt, bortåt, mot solen. Saidars värme strömmade mot henne, genom henne och hon kände sig lycklig.

På skrivbordet i den Amyrlintronades arbetsrum fanns det ett brev. Det var tillägnat Eleana och kvinnan skulle se det när hon kom in i rummet en stund senare, efter att ha avslutat sin frukost. Brevet bestod av en enda mening: Jag vilar på taket. /L Skrivet med Lorinias vackra handstil.

Kvar på en bänk uppe på Vita Tornets tak låg kroppen till en en Aes Sedai, insvep i en blå mantel. Lorinia d'Archerin, Tar Valons Låga och Sigillens Väktarinna, Amyrlintronande och tidigare företrädare för Blåa Ajah, hade återförenats med Skaparen.

-------------------------------------------

Efter mer än sex år har det blivit dags för mig att sluta i VVT. Det känns en aning sorgligt, men samtidigt vet jag att det är dags.

Borde inte journalister ha samma vett och etikett som vanliga människor? Huvudsaken är väl att man fixar till problemet? Jag hatar den här typen av journalistik som Janne Josefsson representerar. Att bedriva häxjakt på ICA-handlare...gubbjävel. Att de dessutom visar kpk-kött i reportagen är dålig stil. Kpk-köttet har aldrig varit uppe på tapeten. I så fall kan de lika gärna undersöka fabriken i Västerås. Och tydligen har samma typ av "fusk" förekommit på Coop och Willys också, men DÄR bedrivs det ingen häxjakt på handlarna...

Nu ska jag sluta titta på uppdrag granskning och gå och göra julkort istället.

Det gick inte. Dumma skolbussar. Barn borde visats på särskilda områden fram tills det att de fyller femton >_<

Fast det positiva är att Susanne var ganska sur på honom, så hon skulle prata med hans chef :P

Och det här är ett sådant där kryptiskt inlägg som André inte gillar, men idag är det så.