Knyttsak

På min lista idag stod:

• Läsa doktorsavhandling i språkhistoria
• Latinföreläsning
• Lunch med bästaste Nettan
• Köpa nya latinkompendiet
• Handledarmöte i namnforskningskursen
• Läsa igenom kapitel nio till min bok

Det stod inte var hemma med huvudvärk. Suck. Ibland blir jag bara så trött. Jag tyckte jag var duktig som äntligen vari fas med latinuppgifterna efter Åre-resan, men nu gick ju det åt helvete. Jaja, det är inte så mycket att göra åt det, jag ska inte gnälla som mycket. Men det är irriterande i alla fall. Jag gillar inte att ha ont i huvudet.

Idag är inte bara dåligt. Nettan lovade mig lunchsällskap på torsdag istället, och Linnea Gustafsson (som jag hade som handledare i språkförändring i Halmstad förra våren) lovade att skicka mig ett exemplar av sin doktoravhandling. Hon tyckte det var jätteroligt att jag har den som kurslitteratur. Nur ska jag gå och värma en fryst paj åt mig och se om lite tigerbalsam och coca-cola kan få bort huvudvärken. Man vet aldrig.

Tihi, första gången jag bloggar från universitetet!

Min föreläsning börjar inte förrän tre (måndagar är så sega!) så jag sitter i SOL-biblioteket och slår ihjäl tid. (SOL står för Språk- och litteraturcentrum, för er som inte vet det). Pappa skulle in till Nova och köpa en födelsedagspresent till mamma, och eftersom han tänkte passa på att äta middag där så åkte jag med honom, så fick jag också middag. Skönt att slippa sitta och vänta på bussen.

Jag tycker ju visserligen att man ska åka kollektivt om man kan, men det är trots allt ungefär en kvart jag behöver sitta och vänta ute på motorvägen, och så roligt är det inte. När det går en bil in åker jag inte buss bara för att.

Egentligen har jag inte så mycket intressant att skriva om. I eftermiddag väntar en föreläsing i Nordisk språkhistoria. Det är en knepig kurs, jag har lite svårt att få grepp om den. Jaja, jag har en doktorsavhandling att läsa klart till nästa vecka, så det är bäst att jag sätter mig med den. Tjingeling!

Egentligen skulle jag ha gått och lagt mig för länge sedan, men vissa saker gör mig bara så förbannad. Ikväll handlar det om den här artikeln från GPs hemsida. Jag är för lat för att göra citat ikväll, så jag rekomenderar att ni läser artikeln först, innan ni läser mitt inlägg här.

Alltså, va?

Att båda föräldrarna behöver arbeta har ingenting med familjepolitk att göra, utan med arbetspolitik och lönesättning. Jag tror visst att det kan vara bra att barnen umågs mer med sina föräldrar, och jag tror att vi skulle slippa en hel del "ungdomsgängsproblem" om de gjorde det när de blev lite äldre också, men att skriva att det beror på att alla barn "förväntas bete sig som pojkar" och att modern jobbar - det köper jag bara inte.

Barn förväntas idag att bete sig som barn, och välja de intressen som passar dem bäst. Att ha en föräldrageneration som accepterar barns individuella olikheter och accepterar barnen för de de är - oavsett kön, sexuell läggning och intressen - det tror jag skapar en trygghet.

Jag var hos dagmamma när jag var riktigt liten, och när jag var lite större gick jag på dagis. Jag har lekt med dockor och jag tycker om att brodera. Men jag tycker det är minst lika roligt att vara ute i skogen och härja med boffervapen (mina roligaste lajvminnen brukar innefatta fyslajv av någon form. Eller sådana där jag spelat typiskt "okvinnliga" roller och sprungit runt och kört med folk. Som In Ferothi-alv. Det var kul!). Jag spelar både typiska tjejdatorspel, som The Sims och mer "killiga", som Mount and Blade. Jag har aldrig förväntats bete mig som en kille, tvärtom har mina föräldrar (i synnerhet pappa) då och då poängterat att jag borde mer bete mig som en tjej. Inte rakt ut, men de har hintat lite om det. Som när pappa tyckte att jag hade "grabbiga byxor". Och det är oftast min bror som blivit obedd att hjälpa till med "manliga" saker, som att lägga sten på uteplatsen.

Trots allt detta är jag ganska nöjd med hur jag är. Visst, jag hade min beskärda del av skärsår och självförakt när jag gick gymnasiet, men det berodde mer på att jag var mobbad större delen av högstadiet och att jag var ihop med en pojkvän som var en kontrollerande, egoistiskt, skitstövel - inte på att mamma inte var hemma med mig tillräckligt mycket när jag var liten.

Jag är väldigt stolt över min mamma, som vidareutbildade sig till specialpedagog och som har gått kompetenshöjande kurser via lärarlyftet. Och över min pappa, som driver eget företag och visar mig att det faktiskt går, bara man lägger ner tillräckligt mycket tid på det. För det lär mig att jag kan gå hur långt som helst, bara jag jobbar för det och har folk som stöttar mig. Och det gör mina föräldrar. Oavsett hur pestig jag var som tonåring, så vet jag att de älskar mig och att de stöttar mig, även om de inte alltid håller med mig. De accepterar mig för den jag är, och det är ta mig fan viktigare än något annat!

Dessutom tror jag det är viktigt att barn går möjlighet att gå på dagis och träffa andra barn, så att de lär sig att interagera med personer i sin egen ålder. Det blir viktiga sociala bitar som de har med sig i det sociala samspelet resten av livet.

Så, jag vill uppmuntra Annica Dahlström och Christian Sörlie Ekström till att ta sig en titt på hur det ser ut i resten av samhället: hur många unga uppmuntras att följa sina drömmar? Hur många unga får stöd när det mobbas i skolan? Att allt färre lärare får ha hand om allt större klasser. Titta på modeidealet och det normer som finns i vårt fina, svenska samhälle. Visst är män och kvinnor genetiskt olika, men våra normer och hur vi beter oss har ingenting med arvet och allt med miljön att göra. Om min generations föräldrar inte uppfostar sina barn ordentligt beror det på att er generaton inte uppfostrade min generations föräldrar ordentligt!

För er som är intresserade av att följa mitt skrivande på facebook finns det nu en öppen grupp där som heter "Linn skriver". Bara att gå med =)

Tänkte passa på att tala om för er också att jag har med en artikel om lajv och en recension (nya utgåvan av TP) i det nya numret av Fenix. Den finns att köpa på bl.a. Pressbyrån.

Artikeln handlar om hur man kan tänka när man skapar en bakgrund till en lajvkaraktär, och recensionen har ni varit med och diskuterat bilderna till i det här inlägget.

Ja, jag har varit på lite skidsemester, i Åre. Det var trevligt. Åre är alltid trevligt. Vi har haft en jättebra vecka, och det enda som är synd är att det tar ett år (ungefär) tills vi kommer dit igen.

I år har jag varit lite äventyrlig. Jag tog Hummelliften upp till Mörvikshummeln och åkte Pelikansvängen/fallet (minns aldrig vad efterledet är) ner. Det har jag aldrig gjort innan. Jag har åkt ner Svartbergsleden från Skutan och tagit både Lätta Slingan och Hummelbranten ner. Den gången jag hamnade i Hummelbranten var dock av misstag, för jag skulle egentligen åka Pelikanen ner då, men jag åkte fel, haha.

Nu låter det som om jag precis kommit hem, men riktigt så är det inte. Vi kom hem i måndags morse, och sedan bar det av direkt till skolan för min del, eftersom jag hade föreläsning både i måndags och igår, så det är först idag jag hunnit ikapp lite. Min ambition var egentligen att blogga lite där uppe, men det blev inte riktigt så. Vi hade Internet i stugan, men jag hade inte riktigt orken. Det var roligare att åka skidor tills man stupade av trötthet.

Vi hade så otroligt vackert väder också. Sol och klarblå himmel och ungefär fem minusgrader nästan hela veckan.
Helt underbart! Här får ni lite bilder:


Platåkåtan, fotograferad från Fjällgården. Platåkåtan är en backrestaurang, bokstavligt talat, för den ligger mitt i Tottbacken. Det är ett ganska trevligt ställe med förhållandevis låga priser. Fast deras viltskavsgryta var ingen större höjdare.


Worldcup-liftens toppstation, och de tre Snasahögarna i bakgrunden.


Åreskutan, med Totthummeln till vänster och Lillskutan till höger. Fotograferad från Förberget.


Åreskutan igen, också från Förberget. Känns kanske tjatigt med två skutbilder på rad, men jag tycker att det är det vackraste fjället i världen!


Lilla Tyrolen, Åres utan tvekan charmigaste restaurang, belägen på Förberget. Deras Choklad Surprise skojar man inte bort!


Mark & Erik glassar i solen på Kastrullens veranda. Kastrullen är ytterligare en backrestaurang, belägen mellan Högås- och Sadelliften. De fick ett infall av narcissim, så de ringde in mig som fotograf. Jag var en lift bort, men vad gör man inte för sin kära lillebror?


Erik tyckte det var synd att inte jag skulle vara med på en bild, när jag kört till Kastrullen bara för att fotografera dem, så han erbjöd sig att ta en bild på mig också, och det fick han. Lillebror kom också med på ena kanten.
Fotograf: Erik Nilsson


Sadelliften, med Åreskutan i bakgrunden.

Men jösses, vad är det som händer? Ytterligare ett nytt besöksrekord på bloggen (110 träffar igår), och ännu fler fina kommentarer om min prolog (tack!!!) och dessutom förfrågan om en intervju i en skoltidning. Whaaat?! Det känns helt fantastisk. Jag var väldigt nervös innan jag publicerade prologen och jag ångrade mig ett par gånger efter att jag bestämt att jag faktiskt skulle göra det, men nu känns det som ett helt rätt beslut! Återigen, tack alla för de fina kommentarerna!

Nu måste jag tyvärr meddela att jag den kommande veckan kommer att vara lite seg i mitt bloggande. Jag ska nämligen ha andra, lite mer tidskrävande saker för mig, om mitt knä står pall. Vad är det då jag ska göra? Det är lite hemligt, än så länge, men ni får veta det senare, so stay tuned!

Igår hade jag nytt besöksrekord på bloggen, med 105 träffar! Tack alla för de fina kommentarerna på prologen! En fortsättning kommer, absolut, så snart jag hunnit skriva klart den.

Idag snöar det ute. Eftersom det fortfarande inte syns några vårblommor någonstans gör det mig ingenting. Det är fint med snö :)

På dagens program står det städa, plugga och gå till biblioteket. Inte så spännande kanske, men saker som behöver göras. Det är för övrigt ocksp pluggandet som hållit mig sysselsatt på annat håll än i bloggen den senaste veckan, det och regelförändringar på land-sidan i VVT (den del jag sitter som spelledare för). Så är det ibland. Nu ska jag gå och lämna tillbaka böcker och försöka undvika att låna några nya. Önska mig lycka till.

Ni har väntat, jag vet, och det har nästan tagit pinsamt lång tid, men här är den i alla fall: prologen till min bok! Kommentera gärna, för ju fler som kommenterar desto bättre är det, då kan förlagen se att det finns ett intresse. Boken går just nu under arbetsnamnet Arvingen, om ni undrade. Ni får gärna sprida texten och bilden, men det är jag som är upphovsman, glöm inte att ange det!

I alla fall, här har ni den, enjoy!

-----------------------------------------------

En bricka i spelet

 

Han satt lugnt tillbakalutad i den bekväma fåtöljen och såg in i lågan till det stora blockljuset på bordet. Han drog ett djupt men ljudlöst andetag och andades in sommarnattsluften. En ljummen bris från havet fann sin väg in genom det öppna fönstret och fick ljuslågan att dansa fram och tillbaka. Härifrån kunde han se ut över Banrions redd. Han kunde svagt urskilja konturerna av de skepp som låg för ankar där ute. Ljusen från dem gungande upp och ner i takt med vågorna. Bakom skeppen tornade mörka moln upp sig. Himlen såg riktigt svart ut. Det verkade dra ihop sig till oväder. Han log för sig själv och vände sedan sin uppmärksamhet till personen som stod på andra sidan det lilla bordet.

 

”Ett litet problem, sade du?”

 

”Ja”, svarade den mörkklädda figuren med lugn och behärskad röst.
Han kunde ana en underton av nervositet. Förståeligt.

 

”Vadå för problem?” fortsatte han med ett nästan roat tonfall.

 

”Det gäller ärendet Nanbaton… ”

 

”Fortsätt”.

 

”Budet från Banrion, det… kom undan”. Rösten var påtagligt nervös nu.

 

”Kom undan?” Han lät fortfarande nästan road, men inom sig kände han hur vreden började bubbla någonstans i magtrakterna. När han fortsatte tala var hans ton inte lika road längre, nu hade något barskt smugit sig in i den.
”Jag trodde att ni hade tagit hand om det där!”

 

”Jag vet, men tydligen måste det ha blivit en miss i vår… kommunikationskedja!”            Besökaren lät nästan irriterad, vilket var förståeligt. De visste både två vad som stod på spel och priset de skulle få betala om någon information hamnade i orätta händer.

 

Även han kände sig irriterad, men han var så pass rutinerad vid det här laget att han klarade av att hålla huvudet kallt. Så många månaders planering kunde omöjligt gå åt skogen på grund av en liten kommunikationsmiss. Var den där missen hade uppstått skulle han givetvis ta reda på och åtgärda så snart som möjligt. Kanske kunde det finnas en förrädare ibland dem? Eller en spion? Någon som arbetade för drottning Fiorinas räkning? Hon hade visat sig vara betydligt slugare än vad han hade trott från början. När hennes make, kung Willym VII, hade dött för knappt ett år sedan och hon efter kröningen svurit eden till Draken hade Eldus präster blivit väldigt upprörda och många trodde att hennes dagar som regent var räknade. Drottningen av Dunrien hade dock visat sig vara av betydligt hårdare virke än vad gemene man först hade trott, och hon satt säkert på sin tron. Än så länge.

 

Men nej, en spion var otänkbart. De hade olika tillvägagångssätt för att hitta lämpligt material till organisationen, och fanns det en aldrig så liten misstanke om var lojaliteten låg blev personen snabbt utrensad. Troligare var att någon bestämt sig för att byta sida av en eller annan anledning. Han – eller hon – skulle i så fall inte bli långlivad. De hade effektiva metoder för att snabbt oskadliggöra om den sortens falskspelare. Det fick hur som helst hamna lite längre ner på prioriteringslistan. Innan han kunde börja utreda det var han först tvungen att ta reda på vad som faktiskt hade hänt i deras… kommunikationskedja.

 

De hade planerat det här i månader tillsammans med klienten. Det betydde att planen var välgenomtänkt och alltså var de olika momenten i den väl avvägda och genomtänkta. Det i sin tur betydde att om någonting trots allt skulle gå snett fanns det utrymme för att kunna rätta till det. Planen var stabil. Och det ledde honom tillbaka till den kvinnliga besökaren.

 

”Så vad är det vi har förbisett?”

 

”Fiorina”.

 

Naturligtvis. Drottningen, ännu en gång. Förbannade kvinnfolk. Han tänkte inte låta en ung drottnings nycker bli deras fall. Hon var tydligen lite mer nitisk än vad han hade trott. Han tittade fundersamt på besökaren och gjorde en gest åt henne att fortsätta.

 

”Hon skickade en ny budbärare. Tydligen fick hon inget svar på det förra budet.”

 

”Jag trodde ni hade skickat ett? Hur kunde ni inte göra något så löjligt enkelt som att svara på ett brev till drottningen?”

 

”Vi visste inte vad som stod på brevet, det råkade brinna upp och- ”

 

”Råka brinna upp?” avbröt han bryskt, med hånfullt tonfall. ”Hur råkade det brinna upp?”

 

”För att klantskallarna som skulle ha tag på det satte eld på skeppet innan de tog brevet därifrån. Visserligen skulle de elda upp bevisen, men inte alla bevisen”.

 

Kvinnan tittade upp på honom och han såg hur det glittrade till i de mörka ögonen. Irritationen var uppenbar, det hörde han på rösten och inombords log han. Det var lite ryggrad i den unga kvinnan. Inte många skulle våga använda den tonen mot honom, inte när de visste vad han var kapabel att göra med dem. Det var precis därför som han hade valt henne till det uppdrag som väntade.

”Den här nya budbäraren”, sade han efter att ha funderat en stund, ”har han givit sig av än?”

 

”De seglade för någon timme sedan, men jag lyckades luska ut att det ligger ett handelskepp i hamnen som avseglar mot Narana imorgon bitti. Om vi kan få med en eller två av de våra på det skeppet kan vi fortfarande hinna ikapp dem och spåra upp budet i Narana. Vi kanske inte kan hindra Hazela och hennes följe från att resa, men vi kan oskadliggöra dem när de väl kommit ut på havet.”

 

Han funderade en stund och nickade sedan. De mörka ögonen hade tur. Deras ägare hade också en skarp och kvicktänkt hjärna.

 

”Vi får göra några små ändringar i planen, men det ska inte påverka resultatet. Vi kan inte sänka skeppet ute på havet, Hazela måste ta sig till Banrion, annars blir folk misstänksamma. Men vi kan förbereda för att så snabbt som möjligt oskadliggöra henne och hennes sällskap när de väl kommit hit.”

Kvinnan nickade, med läpparna krökta till ett litet leende. Hon förstod.

 

”Jag antar att du vet vad som måste göras”, fortsatte han. ”Ordna en person som kan segla med skeppet till Narana och göra vad som måste göras där. Du vet vad som behöver utföras och av vilken betydelse det är, så jag litar på att du klarar av att välja någon med rätt kvalifikationer. När det är gjort ska du se till att vara redo för ta dig an din nya roll, och tala om för lilla Ilhedina att göra detsamma”.

 

Det ryckte lite i hans mungipor och han gjorde en grimas som kunde vara antydan till ett leende.

 

”Säg åt henne att hålla sig undan så mycket som möjligt. Om hon vistas öppet på gatorna här kommer ingen att gå på att hon är nyligen hitrest från Narana, och då är allt vårt jobb ogjort”.

 

”Jag ger mig av direkt.” Hon bugade hastigt och vände sig om för att gå, men tvekade.

 

Han såg på henne med ett höjt ögonbryn.

”Var det något mer?”

 

”Den riktiga Hazela…”

 

”Vad är det med henne?” frågade han och lät mer irriterad än han hade haft för avsikt. Frågvisa fruntimmer.

 

”Ursäkta mig”. Hon böjde på nacken för att visa sin respekt. ”Jag är bara nyfiken. Varför har ni valt att inte ta itu med henne tidigare?”

 

Han suckade inombords, men visade det inte; det var trots allt en välberättigad fråga. Deras klient hade frågat samma sak flera gånger, men med betydligt mer irritation i rösten.

 

”Om vi hade gjort oss av med henne i Narana hade det väckt uppmärksamhet. Hon känner folk där, och de vet vem hon är och varifrån hon kommit. Jag tror du förstår själv att våra planer skulle kunnat uppdagas. Dock har omständigheterna - som sagt - ändrats något, i och med Fiorinas bud”.

 

Kvinnan nickade lätt. ”Då förstår jag”. Hon bugade sig på nytt och gick mot dörren och uppslukades sedan av nattmörkret.

 

”Gott”, sade han för sig själv.

 

När man gjorde upp långtgående planer var man tvungen att göra dem stabila, annars kunde en enda liten detalj, som till exempel en oberäknelig drottning, ställa till det.

 

Han reste sig upp och gick bort till ett skåp för att ta fram flaskan med bläck, sedan återvände han till bordet och fyllde på den lilla skål som stod där, avsedd för just detta ändamål. Pergament och penna låg redan på plats. Han satte sig ner igen och doppade pennspetsen i det svarta bläcket, torkade hastigt av den på trasan bredvid skålen och satte sedan spetsen mot pappret. Hans klient skulle säkert vilja veta vad som stod på.

 

Desperata människor hade alltid roat honom. De var lätta att utnyttja. Klienten var tillräckligt desperat för att enbart kunna se det som låg direkt framför ögonen på honom, vilket passade alldeles utmärkt i det här fallet. Klienten skulle aldrig förstå vad som egentligen hände i Nanbaton, åtminstone inte innan det var för sent. Det skulle inte Fiorina heller, vilket också var ytterst roande.

 

Han hade egentligen aldrig gillat Fiorina och just därför skulle bli extra roligt att dra henne vid näsan. Han måste dock erkänna för sig själv att han var imponerad över att hon lyckats hålla ihop riket så här långt, trots de konflikter som låg och pyrde. De skulle dock snart nog ta fyr ordentlig, det tänkte han se till.

 

Ingen skulle förstå att Nanbaton bara var en bricka i spelet, ett delmål för ett högre syfte. Deras klient skulle säkert bli rasande när han väl insåg vad som var på gång, men då skulle det inte finnas något för honom att göra åt det. Hjulen skulle redan vara i rullning och om klienten skulle försöka sticka in en pinne kunde de alltid hota med att avslöja honom för drottningen. De adelsmän som straffades för högförräderi blev halshuggna och det ville han säkerligen göra allt för att undvika.

Han förseglade brevet och log för sig själv. Ibland var man tvungen att göra vissa uppoffringar för den goda sakens skull.

Jag har äntligen lyckats scanna in några bilder som jag ritat, så jag tänkte att ni skulle få se dem.


Det är är Lorena Amark, en av mina karaktärer i VVT. Målad med akvarellpennor i a5-format. Jag är faktiskt förhållandevis nöjd med näsan. Jag hatar att rita näsor, för de blir typ aldrig bra.



Det här är Lorinia d'Archerin, också en VVT-karaktär, fast hon finns
inte längre. Jag saknar henne lite, så hon får förevigas i bloggen :)
Hon är ganska tufft, för hon var den Amyrlintronande. Bilden är gjord i akvarell, a5-format, och tog nästan pinsamt lång tid att göra.Jag började med den hösten 2005, och sedan glömde jag bort den
tills i höstas, långt efter att Lorinia dött. Lägg förresten märke till den blåfransade sjalen som hänger över stolen. Den är jag nöjd med.


Den här bilden är ganska gammal (från 2005), men det är en av de
bilder jag gjort som jag tycker bäst om, så jag lade upp den. Den
heter "Moonlight coven" och extra nöjd är jag med den blå prästinnans
armar (och ärmar) och med skuggorna. Bilden är gjord i akvarell,
a4-format.

Februari var betydligt mer läsmånad än januari, fast jag kommer väl aldrig att komma upp i Gias nivå ^^

• I Söderhavet (In the South Seas), Robert Louis Stevenson
  Översättning: Suzanne Almqvist)
  Bokförlaget Korpen, 1985 (1896)
  Betyg: 5 av 5

• Midnattsbarnen (Midnight's Children), Salman Rusdie
  Översättning: Cai Melin
  Bonniers, 1993 (1980)
  Betyg: 2 av 5

• Lilla klosterapoteket (Die kleine klosterapotheke), Pater Kilian Saum
  Översättning: Mia Engvén
  Wahlström & Widstrand, 2007 (2005)
  Betyg: 4 av 5

• Latin - kulturen, historien, språket, Tore Janson
  Wahlström & Widstrand, 2009 (2002)
  Betyg: 3 av 5

Dags att bryta bloggtystnaden igen då. I helgen var jag upptagen med att vara på spa! Jag, mamma och pappa åkte till Hotell Tylösand och gottade oss en hel helg, vilket var underbart! Vi slog på stort och slängde ihop min födelsedagspresent (ett halvår i efterhand), mammas julklapp och mammas och pappas bröllopsdag. Allt i ett.

Det var jättetrevligt och vi åt god mat och badade och blev masserade och allt möjligt. Jag skulle kunna skriva mer om det, om ni är väldigt nyfikna, men det får bli i ett annat inlägg.

I söndags kväll fick jag en trevlig överraskning när jag såg att min nya novis i VVT blivit godkänd och har över 200 i styrka i saidar. Hon har 228, så det är inte sensationellt högt, men det är en bra bit över 150 (gränsen för svaga karaktärer), vilka mina karaktärer har en tendes att hamna under.

I måndags talade min lektor i språkhistoria om att vi ska få doktorsavhandlingen vi har som kurslitteratur gratis. Universitetet har inga exemplar kvar som vi kunde köpa, men han som skrivit avhandlingen hade några kvar från disputationen, och han ville bli av med dem och inte ha något betalt. Väldigt trevligt.

I dag fick jag tillbaka latintentan. 77 av 78 ger mig ett fint VG, helt underbart!

Och jag har skickat in en recension och en artikel till nästa nummer av Fenix. Håll utkik i butikerna i slutet av mars!

Just nu är det ganska bra att vara Linn.