Knyttsak

Ni har väntat, jag vet, och det har nästan tagit pinsamt lång tid, men här är den i alla fall: prologen till min bok! Kommentera gärna, för ju fler som kommenterar desto bättre är det, då kan förlagen se att det finns ett intresse. Boken går just nu under arbetsnamnet Arvingen, om ni undrade. Ni får gärna sprida texten och bilden, men det är jag som är upphovsman, glöm inte att ange det!

I alla fall, här har ni den, enjoy!

-----------------------------------------------

En bricka i spelet

 

Han satt lugnt tillbakalutad i den bekväma fåtöljen och såg in i lågan till det stora blockljuset på bordet. Han drog ett djupt men ljudlöst andetag och andades in sommarnattsluften. En ljummen bris från havet fann sin väg in genom det öppna fönstret och fick ljuslågan att dansa fram och tillbaka. Härifrån kunde han se ut över Banrions redd. Han kunde svagt urskilja konturerna av de skepp som låg för ankar där ute. Ljusen från dem gungande upp och ner i takt med vågorna. Bakom skeppen tornade mörka moln upp sig. Himlen såg riktigt svart ut. Det verkade dra ihop sig till oväder. Han log för sig själv och vände sedan sin uppmärksamhet till personen som stod på andra sidan det lilla bordet.

 

”Ett litet problem, sade du?”

 

”Ja”, svarade den mörkklädda figuren med lugn och behärskad röst.
Han kunde ana en underton av nervositet. Förståeligt.

 

”Vadå för problem?” fortsatte han med ett nästan roat tonfall.

 

”Det gäller ärendet Nanbaton… ”

 

”Fortsätt”.

 

”Budet från Banrion, det… kom undan”. Rösten var påtagligt nervös nu.

 

”Kom undan?” Han lät fortfarande nästan road, men inom sig kände han hur vreden började bubbla någonstans i magtrakterna. När han fortsatte tala var hans ton inte lika road längre, nu hade något barskt smugit sig in i den.
”Jag trodde att ni hade tagit hand om det där!”

 

”Jag vet, men tydligen måste det ha blivit en miss i vår… kommunikationskedja!”            Besökaren lät nästan irriterad, vilket var förståeligt. De visste både två vad som stod på spel och priset de skulle få betala om någon information hamnade i orätta händer.

 

Även han kände sig irriterad, men han var så pass rutinerad vid det här laget att han klarade av att hålla huvudet kallt. Så många månaders planering kunde omöjligt gå åt skogen på grund av en liten kommunikationsmiss. Var den där missen hade uppstått skulle han givetvis ta reda på och åtgärda så snart som möjligt. Kanske kunde det finnas en förrädare ibland dem? Eller en spion? Någon som arbetade för drottning Fiorinas räkning? Hon hade visat sig vara betydligt slugare än vad han hade trott från början. När hennes make, kung Willym VII, hade dött för knappt ett år sedan och hon efter kröningen svurit eden till Draken hade Eldus präster blivit väldigt upprörda och många trodde att hennes dagar som regent var räknade. Drottningen av Dunrien hade dock visat sig vara av betydligt hårdare virke än vad gemene man först hade trott, och hon satt säkert på sin tron. Än så länge.

 

Men nej, en spion var otänkbart. De hade olika tillvägagångssätt för att hitta lämpligt material till organisationen, och fanns det en aldrig så liten misstanke om var lojaliteten låg blev personen snabbt utrensad. Troligare var att någon bestämt sig för att byta sida av en eller annan anledning. Han – eller hon – skulle i så fall inte bli långlivad. De hade effektiva metoder för att snabbt oskadliggöra om den sortens falskspelare. Det fick hur som helst hamna lite längre ner på prioriteringslistan. Innan han kunde börja utreda det var han först tvungen att ta reda på vad som faktiskt hade hänt i deras… kommunikationskedja.

 

De hade planerat det här i månader tillsammans med klienten. Det betydde att planen var välgenomtänkt och alltså var de olika momenten i den väl avvägda och genomtänkta. Det i sin tur betydde att om någonting trots allt skulle gå snett fanns det utrymme för att kunna rätta till det. Planen var stabil. Och det ledde honom tillbaka till den kvinnliga besökaren.

 

”Så vad är det vi har förbisett?”

 

”Fiorina”.

 

Naturligtvis. Drottningen, ännu en gång. Förbannade kvinnfolk. Han tänkte inte låta en ung drottnings nycker bli deras fall. Hon var tydligen lite mer nitisk än vad han hade trott. Han tittade fundersamt på besökaren och gjorde en gest åt henne att fortsätta.

 

”Hon skickade en ny budbärare. Tydligen fick hon inget svar på det förra budet.”

 

”Jag trodde ni hade skickat ett? Hur kunde ni inte göra något så löjligt enkelt som att svara på ett brev till drottningen?”

 

”Vi visste inte vad som stod på brevet, det råkade brinna upp och- ”

 

”Råka brinna upp?” avbröt han bryskt, med hånfullt tonfall. ”Hur råkade det brinna upp?”

 

”För att klantskallarna som skulle ha tag på det satte eld på skeppet innan de tog brevet därifrån. Visserligen skulle de elda upp bevisen, men inte alla bevisen”.

 

Kvinnan tittade upp på honom och han såg hur det glittrade till i de mörka ögonen. Irritationen var uppenbar, det hörde han på rösten och inombords log han. Det var lite ryggrad i den unga kvinnan. Inte många skulle våga använda den tonen mot honom, inte när de visste vad han var kapabel att göra med dem. Det var precis därför som han hade valt henne till det uppdrag som väntade.

”Den här nya budbäraren”, sade han efter att ha funderat en stund, ”har han givit sig av än?”

 

”De seglade för någon timme sedan, men jag lyckades luska ut att det ligger ett handelskepp i hamnen som avseglar mot Narana imorgon bitti. Om vi kan få med en eller två av de våra på det skeppet kan vi fortfarande hinna ikapp dem och spåra upp budet i Narana. Vi kanske inte kan hindra Hazela och hennes följe från att resa, men vi kan oskadliggöra dem när de väl kommit ut på havet.”

 

Han funderade en stund och nickade sedan. De mörka ögonen hade tur. Deras ägare hade också en skarp och kvicktänkt hjärna.

 

”Vi får göra några små ändringar i planen, men det ska inte påverka resultatet. Vi kan inte sänka skeppet ute på havet, Hazela måste ta sig till Banrion, annars blir folk misstänksamma. Men vi kan förbereda för att så snabbt som möjligt oskadliggöra henne och hennes sällskap när de väl kommit hit.”

Kvinnan nickade, med läpparna krökta till ett litet leende. Hon förstod.

 

”Jag antar att du vet vad som måste göras”, fortsatte han. ”Ordna en person som kan segla med skeppet till Narana och göra vad som måste göras där. Du vet vad som behöver utföras och av vilken betydelse det är, så jag litar på att du klarar av att välja någon med rätt kvalifikationer. När det är gjort ska du se till att vara redo för ta dig an din nya roll, och tala om för lilla Ilhedina att göra detsamma”.

 

Det ryckte lite i hans mungipor och han gjorde en grimas som kunde vara antydan till ett leende.

 

”Säg åt henne att hålla sig undan så mycket som möjligt. Om hon vistas öppet på gatorna här kommer ingen att gå på att hon är nyligen hitrest från Narana, och då är allt vårt jobb ogjort”.

 

”Jag ger mig av direkt.” Hon bugade hastigt och vände sig om för att gå, men tvekade.

 

Han såg på henne med ett höjt ögonbryn.

”Var det något mer?”

 

”Den riktiga Hazela…”

 

”Vad är det med henne?” frågade han och lät mer irriterad än han hade haft för avsikt. Frågvisa fruntimmer.

 

”Ursäkta mig”. Hon böjde på nacken för att visa sin respekt. ”Jag är bara nyfiken. Varför har ni valt att inte ta itu med henne tidigare?”

 

Han suckade inombords, men visade det inte; det var trots allt en välberättigad fråga. Deras klient hade frågat samma sak flera gånger, men med betydligt mer irritation i rösten.

 

”Om vi hade gjort oss av med henne i Narana hade det väckt uppmärksamhet. Hon känner folk där, och de vet vem hon är och varifrån hon kommit. Jag tror du förstår själv att våra planer skulle kunnat uppdagas. Dock har omständigheterna - som sagt - ändrats något, i och med Fiorinas bud”.

 

Kvinnan nickade lätt. ”Då förstår jag”. Hon bugade sig på nytt och gick mot dörren och uppslukades sedan av nattmörkret.

 

”Gott”, sade han för sig själv.

 

När man gjorde upp långtgående planer var man tvungen att göra dem stabila, annars kunde en enda liten detalj, som till exempel en oberäknelig drottning, ställa till det.

 

Han reste sig upp och gick bort till ett skåp för att ta fram flaskan med bläck, sedan återvände han till bordet och fyllde på den lilla skål som stod där, avsedd för just detta ändamål. Pergament och penna låg redan på plats. Han satte sig ner igen och doppade pennspetsen i det svarta bläcket, torkade hastigt av den på trasan bredvid skålen och satte sedan spetsen mot pappret. Hans klient skulle säkert vilja veta vad som stod på.

 

Desperata människor hade alltid roat honom. De var lätta att utnyttja. Klienten var tillräckligt desperat för att enbart kunna se det som låg direkt framför ögonen på honom, vilket passade alldeles utmärkt i det här fallet. Klienten skulle aldrig förstå vad som egentligen hände i Nanbaton, åtminstone inte innan det var för sent. Det skulle inte Fiorina heller, vilket också var ytterst roande.

 

Han hade egentligen aldrig gillat Fiorina och just därför skulle bli extra roligt att dra henne vid näsan. Han måste dock erkänna för sig själv att han var imponerad över att hon lyckats hålla ihop riket så här långt, trots de konflikter som låg och pyrde. De skulle dock snart nog ta fyr ordentlig, det tänkte han se till.

 

Ingen skulle förstå att Nanbaton bara var en bricka i spelet, ett delmål för ett högre syfte. Deras klient skulle säkert bli rasande när han väl insåg vad som var på gång, men då skulle det inte finnas något för honom att göra åt det. Hjulen skulle redan vara i rullning och om klienten skulle försöka sticka in en pinne kunde de alltid hota med att avslöja honom för drottningen. De adelsmän som straffades för högförräderi blev halshuggna och det ville han säkerligen göra allt för att undvika.

Han förseglade brevet och log för sig själv. Ibland var man tvungen att göra vissa uppoffringar för den goda sakens skull.