En episk rollspelskampanj
Vi har spelat i Nanbaton sedan våren 2007. Och vi är fortfarande inte klara. Vi kommer nog inte att bli "klara" i den bemärkelsen att alla lösa trådar knutits ihop och avslutats heller, men vi jobbar på att försöka få ihop ett tillfredsställade slut. Det är ju trots allt viktigt för min bok också ;)
Hur som helst, vi har ägnat oss åt det under helger i december, januari och februari, och nu snart, snart, så får jag förhoppningsvis veta hur det slutar. Förra helgens spelande slutade med att vi fick fast skurken, men vi har inte avslöjat hans plan än, och tiden håller på att ta slut.... och det är så otroligt mycket som står på spel om vi misslyckas.
Jag funderade lite över det häromdagen (jag är sjuk, så jag har haft mer tid än vanligt att fundera de senaste två dagarna, eftersom jag inte orkat göra något mer ansträngande än att ligga i sängen och titta på tv). Insatsen har liksom höjts hela tiden, för varje äventyr vi avslutat i kamanjen har det blivit mer och mer som stått på spel och nu... det är inte episkt ur ett rädda-världen-från-undergång-perspektiv, men i alla fall att försöka rädda den lilla del av världen som är viktig för Hazela och Faradan. Det är så ett bra slut ska vara.
Den här kampanjen är dessutom episk av en annan anledning än innehållet: den är episkt svår att avsluta! Vi har gjort tre försök nu, och hela tiden slutar vi med känslan almost there.... almost there.... I alla fall slutar jag med den känslan.
Och det påminner mig om att jag ska beställa ett spel med potentiellt episka proportioner: Star Wars The Old Republic!!! Det är Petters fel alltihop, som introducerar mig för sådana beroendeframkallande spel. Aarrgh!
(och för er icke-nördar där ute som inte riktigt förstod den kopplingen: se Star Wars IV. Ellergoogla Star Wars + almost there. Då slipper alla Lukes fjanterier. Det är det braiga med SWTOR - Luke är inte med, hah!)
Nu ska jag gå och äta pannkakor. Med jordgubbar.
Hur som helst, vi har ägnat oss åt det under helger i december, januari och februari, och nu snart, snart, så får jag förhoppningsvis veta hur det slutar. Förra helgens spelande slutade med att vi fick fast skurken, men vi har inte avslöjat hans plan än, och tiden håller på att ta slut.... och det är så otroligt mycket som står på spel om vi misslyckas.
Jag funderade lite över det häromdagen (jag är sjuk, så jag har haft mer tid än vanligt att fundera de senaste två dagarna, eftersom jag inte orkat göra något mer ansträngande än att ligga i sängen och titta på tv). Insatsen har liksom höjts hela tiden, för varje äventyr vi avslutat i kamanjen har det blivit mer och mer som stått på spel och nu... det är inte episkt ur ett rädda-världen-från-undergång-perspektiv, men i alla fall att försöka rädda den lilla del av världen som är viktig för Hazela och Faradan. Det är så ett bra slut ska vara.
Den här kampanjen är dessutom episk av en annan anledning än innehållet: den är episkt svår att avsluta! Vi har gjort tre försök nu, och hela tiden slutar vi med känslan almost there.... almost there.... I alla fall slutar jag med den känslan.
Och det påminner mig om att jag ska beställa ett spel med potentiellt episka proportioner: Star Wars The Old Republic!!! Det är Petters fel alltihop, som introducerar mig för sådana beroendeframkallande spel. Aarrgh!
(och för er icke-nördar där ute som inte riktigt förstod den kopplingen: se Star Wars IV. Ellergoogla Star Wars + almost there. Då slipper alla Lukes fjanterier. Det är det braiga med SWTOR - Luke är inte med, hah!)
Nu ska jag gå och äta pannkakor. Med jordgubbar.
Kommentarer
Postat av: Petter
Det är episkt svårt att avsluta en flera år lång kampanj när alla tre huvudtrådarna vävs samman samtidigt på samma geografiska plats. Jag vet inte hur de borde interagera och jag vet inte hur mina två spelare kommer att interagera med dem. Det är 5 osäkra kort på samma gång. Ett sannskyldigt "Aaarrrrgghhh!" med andra ord.
Trackback
