Aldrig ensam

Kom på att jag skrev den här för ett tag sedan, och sedan har inget mer hänt. Tyckte att det var dags att lägga upp den nu =)
 
---------------
 

Aldrig ensam

 

Hon lade varsamt sina kalla händer på mina axlar och hennes mörka ögon mötte mina.

 

"Ellie, Jag tänker bara fråga dig en gång". Hon såg lugnt på mig. "Är du säker på att detta är vad du vill?"

 

Det fanns ingen tvekan i hennes röst, utan det var bara en fråga. En enkel fråga, från hennes sida, men med ett svar som skulle förändra hela min framtid, vad jag än svarade.

 

Jag mötte hennes blick, men jag såg den egentligen inte. Jag nästan drunknade i de mörka ögonen när jag tänkte över mina val.

 

Om jag svarade ja skulle allting förändras. Hela mitt liv, hela mitt väsen. Det var inte som ett beslut om att flytta till en ny stad, börja ett nytt jobb, påbörja en ny utbildning eller hoppa av. Sådana beslut fick man alltid möjlighet att ångra och rätta till om det skulle visa sig att det var fel. Det kunde vara jobbigt och plågsamt, absolut, men det gick ändå att rätta till. Det här, däremot... var något annat.

 

Från den sekund förändringen påbörjades skulle det vara ett oåterkalleligt beslut. Jag svalde och såg förbi hennes ögon, på en punkt långt borta. Jag skulle förändras. Allt det som gjorde mig mänsklig skulle bokstavligt talat förändras för all framtid och göra mig till något annat.

 

Jag tänkte på mina föräldrar. Hur skulle jag någonsin kunna förklara det för dem? På sätt och vis kändes det som om jag svek dem, men samtidigt.... hur skulle jag någonsin kunna få dem att förstå? Jag skulle fortfarande vara samma person.

 

En liten röst i mig ekade att jag skulle kunna skydda dem från andra monster som fanns därute, i fall det skulle behövas. Och även om jag var annorlunda fanns det ingenting som hindrade mig från att sitta i soffan framför tv:n tillsammans med dem. Men när de somnade.... skulle jag inte göra det. De skulle gå och lägga sig och jag kunde överraska dem med att laga frukost dagen efter.

 

Tanken fick mig att dra lite på munnen. Den var roande. De skulle bli ytterst förvånade, eftersom jag alltid varit känd som familjens sömntuta.

 

Bara för att hennes sort normalt inte umgicks med min sort fanns det ingenting som egentligen hindrade att vi gjorde det. Jag kunde tillbringa värdefull tid tillsammans med mina föräldrar. Jag skulle sörja när de dog, men om ingen olycka inträffade skulle jag ju i vilket fall som överleva dem och sörja deras bortgång. De var mänskliga och människor dog. Det var det oundvikliga men inte nödvändigtvis bittra slutet.

 

Och de som jag växt upp med... mina syskon, kusiner, vänner... de skulle gå samma väg. Och jag skulle stå vid sidan om och titta på. Och slutligen skulle jag vara tvungen att lämna dem. De skulle undra varför jag inte åldrades. Jag skulle inte kunna ge dem något bra svar och jag skulle vara tvungen att överge dem. Den tanken smärtade mig.

 

Men jag skulle å andra sidan få nya vänner. Av hennes sort. Och de skulle, precis som jag, inte åldras. Jag skulle inte behöva överge dem. I alla fall inte av den anledningen.

 

Vilka skulle jag sakna? Flera av de personer jag brydde mig om hade jag tappat kontakten med. De resterande som jag brydde mig så pass mycket om att jag skulle sörja dem och inte bara sakna och som inte var mina släktingar, kunde jag räkna på tio fingrar. Jag hade aldrig haft så många vänner. Jag hade ofta känt mig otillräcklig, ofullkomlig. Men drömt om att inte vara det.

 

Och tänk på all den tid jag skulle kunna få: alla språk jag skulle ha tid att lära mig, alla konster jag kunde lära mig att bemästra: piano, måleri, balett... och mitt liv hade i vilket fall som inte blivit som jag velat, som jag drömt och önskat. Varför skulle jag då inte kunna låta det här beslutet vara mitt?

 

Jag skulle sakna att sova, men jag skulle fortfarande kunna kura ihop mig i soffan med ett mysigt duntäcke. Det skulle inte ändras. Och jag skulle aldrig någonsin mer behöva vara rädd när jag gick ute på stan en sen kväll. Våldtäktsmän och rånmördare skulle ta tag i mig och ångra att de gjort det. Om de vågade sig så nära. Jag log lite. Det var också en underhållande tanke.

 

Och om jag svarade nej... skulle hon då ge sig av för alltid? Antagligen skulle hon inte det, inte än i alla fall. Men vi hade båda två varit ensamma, och vi skulle i så fall återgå till att vara ensamma, fast på ett annat sätt. Vi skulle aldrig kunna dela samma värld, inte på samma villkor, eftersom vi helt enkelt var olika. Och med den vetskapen, den skiljeväggen mellan oss, skulle någon av oss så småningom inse att vi inte kunde vara lyckliga så som vi var. Den rosa elefanten skulle alltid finnas i rummet och tvinga någon av oss vända sig om och gå därifrån, när tillsammans-ensamheten blev för svår, gjorde för ont.

 

Frågan var om jag skulle överleva en sådan ensamhet. Hon erbjöd mig en möjlighet jag aldrig hade trott att jag skulle få, inte ens i min vildaste fantasi. En verklighet som bara existerade i mina drömmar - både i de bra drömmarna och i mardrömmarna.

 

Jag kunde göra det typiskt mänskliga - det sätt som jag fram tills nu löst de flesta problem på - stanna kvar i min trygga lilla grop och leva ett liv som absolut skulle vara drägligt, men innehålla få överraskningar. Den logiska delen av min hjärna talade om för mig att det här var det val jag borde göra, det liv jag borde leva, och om jag aldrig hade fått den här möjligheten skulle jag troligen aldrig övervägt att göra något annat. Jag skulle accepterat min lott, eftersom "något annat" inte hade existerat. Det skulle vara ett drägligt liv. Men skulle det göra mig lycklig?

 

Hon höll fortfarande om mina axlar, som om hon hade all tid i världen. Och det hade hon ju också, på sätt och vis.

 

Jag såg min spegelbild reflekteras i hennes mörka ögon. Och då såg jag det framför mig: hon och jag, sida vid sida, springandes genom en mörk skog en stjärnklar natt. Hon skulle inte behöva bära mig, utan jag skulle kunna springa bredvid henne, i lika hög hastighet.

 

Orden hon sagt till mig för några veckor sedan ekade inom mig. Det kan vara ett ensamt liv, Ellie, om man inte har någon att dela det med. Det kunde även ett mänskligt liv vara. Visst, jag hade släktingar som brydde sig om mig, och ett fåtal men väldigt goda vänner. Men de bodde inte där jag var. De var alltid långt borta, de hade sina egna liv. Och jag var lite trött på att inkräkta på dem och känna att jag aldrig riktigt hörde hemma någonstans. Innan jag träffat henne hade jag varit ensam i flera månader. Jag älskade mina föräldrar, men jag saknade den sociala biten med jämnåriga.

 

Hon och jag var visserligen inte jämnåriga. Men vi kunde vara jämlikar. Och jag skulle aldrig någonsin mer behöva vara ensam, om jag inte själv valde det.

 

Jag svalde igen och nickade, en kort, nästa omärkt nickning som mest var en bekräftelse för mig själv. Jag lät min blick fokusera på hela hennes ansikte istället för bara hennes ögon, och när jag svarade fanns det inte några som helst tvivel i min röst.

 

"Ja".

 

Hon nickade, samma sort nickning som jag själv hade gjort - en bekräftelse till sig själv.

 

"Då så".

 

Hon log mot mig och drog mig intill sig. Hon betraktade mig med ett litet leende och hennes hägra hand flyttade sig neråt och tog tag om min midja. Det var ett grepp som inte tillät mig att gå iväg, men det gjorde inte ont.

 

Med sin vänstra hand strök hon mig varsamt över kinden och kylan gjorde att jag ofrivilligt rös till. Jag kände hur jag fick gåshud på armarna. Lugnt och omsorgsfullt strök hon undan mitt blonda hår och lade det bakom örat och axeln, så att halsen blottades. Återigen rös jag till. Det kittlades.

 

Hon drog sig bakåt en aning så att hon kunde se hela mitt ansikte.

 

"Jag kan göra det här på mer än ett sätt, men vad säger du om att omfamna klichén?" Hon flinade lite.

 

Jag var torr i halsen och lyckades inte hitta min röst att svara henne. Jag nöjde mig med att le lätt och nicka. Jag var mer nervös än jag ville erkänna, men jag tvingade mig att hålla andningen lugn och rytmisk, akut medveten om att hon kunde höra att mitt hjärta slog en aning fortare.

 

Hon såg på mig en kort stund, sedan hårdnade hennes grepp om min midja och hon tog ett varsamt men bestämt grepp om min nacke, lutade den lite åt vänster.

 

Alla hennes rörelser utfördes lugnt och varsamt. Inte onödigt långsamt, för att dra ut på det, utan bara lugnt... utan att stressa. Hon hade all tid i världen, och snart skulle jag också ha det.

 

Jag log för mig själv.

 

Hon sänkte huvudet mot mig och jag kände hennes svala andedräkt mot min blottade hals. Hon öppnade munnen en aning och hennes kalla läppar nuddade min varma hud. Återigen röst jag till, lika mycket av välbehag som av rädsla, men jag tänkte inte ge efter för den, inte nu. Jag hade bestämt mig.

 

Hennes grepp om mig hårdnade och jag kände något kallt och hårt mot min hals. Sedan flämtade jag till när hennes vassa tänder trängde igenom min hud och giftet i hennes saliv långsamt började blandas med mitt blod.


Varför?

För att du orkar med mig när jag själv inte gör det. För att du ger mig te vid sängen när jag är trött och bakfull. För att du lyssnar och tar mig på allvar. Och tror på mig. För att du lagar awesome american pancakes. För att du håller vad du lovar. För att du inte gör mig illa. För att du är bra på att kyssas. För att du såg alla fem Twilight-filmerna med mig. För att du köper müsli som jag tycker om. För att du inte tycker att jag är tråkig. För att du orkar lyssna när jag ringer dig mitt i natten och har panik. För att du svarar när jag ringer dig mitt i natten och har panik. För att du köper cider åt mig. För att du låter mig sova hos dig varje vecka. För att du tog en taxi från Malmö mitt i natten. För att du säger åt mig att det är okej att vara ledsen. Och rädd. För att du har sex med mig mitt i natten. Och mitt på dagen. För att du tycker om min pekannötspaj. Och min lasagne. För att du vill ha med mig att vandra. För att du låter mig sova bredvid dig i världens minsta säng när jag behöver det. Och duschar med mig i världens minsta dusch. För att du inte nedvärderar min utbildning. För att du frågar om jag vill träffa en massa läskiga militärtyper i Enköping. För att min tandborste får bo i ditt badrumsskåp. För att du inte är läskig. För att du går med på att ha delad vårdnad om din tröja (btw, det är snart min tur!) För att du är snygg. Och söt. Och stark. För att du springer fortare än jag utan att skryta om det. För att du lyssnar. För att du bryr dig. För att du orkar läsa världens längsta sms. För att du tillåter mig att lägga upp det på min blogg. Och facebook - så att jag kan förklara för resten av världen varför jag har världens bästa pojkvän. Därför.
 

Buffé

Jag tycker att ni som har fått hem Buffé nu i veckan ska ta och bläddra till sidan 38. För er som inte har det kan ni läsa den digitalt här: Buffé-länk.

Lite synd att de inte har använt mina exakt ord: bara andemeningen i det jag skrev. Och hur vet jag att det inte är mina ord? Jag skulle aldrig börja en mening med 'men'. I alla fall inte i det sammanhanget.

RSS 2.0