Knyttsak

Ja, det var ju ett tag sedan, men här kommer i alla fall nästa del. Håll till godo.

---------

Den kommande timmen förflöt till största delen under tystnad. Hazela försökte packa lite här och lite där och samtidigt leta efter väskan, men var för frånvarande för att göra någon egentlig nytta och tillslut blev Meirin så irriterad att hon talade om för Hazela att det skulle gå fortare om Hazela satte sig och läste och överlät packningen till Meirin och Nagg.

 

Hazela hämtade en bok och gick för att sätta sig i salongen på nedervåningen. När hon passerade köket hörde hon skrammel och sedan Brand som skrattade. Hon höjde förvånat ett ögonbryn. Brand hade inte meddelat att han kommit tillbaka.

 

”Nagg, den där ska du inte packa ner, den tillhör huset” sade Brand med en road röst samtidigt som Hazela dök upp i köksdörren.

Hazela såg genast det roliga i situationen och trots att hon egentligen inte alls kände för att skratta kunde hon inte låta bli när hon såg Naggs lättade min. Den stackars pagen hade försök packa ner en av de stora järnkittlarna i en koffert som inte alls var tillräckligt stor för ändamålet. Hazela skakade på huvudet med ett litet leende.

”När kom du tillbaka?” frågade hon sedan Brand.

”För en stund sedan”, svarade han med en axelryckning.

”Och vad sa de?”

”Jo, de skulle skicka hit en patrull”. Brand fortsatte roat att studera Naggs packningsteknik.

Hazela gick ut genom dörren och skakade lätt på huvudet. Brand var väldigt självgående, vilket visserligen var bra, men ofta tog han sig för allehanda saker som hon helst hade sett att han lät bli, och ibland behövde man ge honom en rejäl spark i baken för att han skulle förstå vad man ville ha gjort.

 

Hon kom ut i hallen samtidigt som Faradan kom in genom ytterdörren.

 

”Jag har pratat med Orastat. Han lovade att komma över ikväll. Har väskan dykt upp än?”

 

Adelsdamen skakade på huvudet. Hon hade letat igenom större delen av huset tillsammans med Meirin, men ingen väska hade synts till.

”Och Brand har varit hos garnisonen, han sa att de skulle skicka en patrull”.

 

Hazela hann knappt avsluta meningen innan det knackade på ytterdörren. Faradan, som fortfarande stod närmst den, sträckte ut handen och öppnade. Utanför stod en medelåldersman med mörkblont, lockigt hår och skägg.

 

”God dag, mitt namn är kapten Hassel och jag hörde att det hade hänt en del tråkigheter här i huset”. Mannen talade med en barsk, myndig röst och han betonade ordet ’tråkigheter’ på ett sätt som Hazela inte alls gillade.
Hon vände och gick ner för trappan igen medan Faradan visade in kapten Hassel och hans tre följeslagare, alla klädda i mörkblå tabarder med staden Naranas vita mås på bröstet.

 

Hazela stod tyst medan Faradan redogjorde för hur de hittat postmannen. Faradan var trots allt man, och för ovanlighetens skull tyckte hon att hon kunde hålla på seden att vara tyst och låta männen prata. Faradan var faktiskt anställd av hennes far som hennes husriddare och han kunde lika gärna göra nytta för pengarna.

 

”Jaha”, sade kapten Hassel med sin barska stämma när Faradan tystnat, ”jag vill naturligtvis undersöka huset och tala med samtliga av de som bor här”.

 

”Naturligtvis”, svarade Faradan efter att kastat en snabb blick på Hazela.

 

”Ni kan ta biblioteket i anspråk”, tillade adelsdamen efter att ha gjort ett snabbt övervägande. Om hon gjorde kapten Hassel till viljes skulle han ge sig iväg snabbare, vilket innebar att de snabbare kunde fortsätta sina förberedelser inför avresan.

Han skulle säkert vilja hålla kvar dem medan utredningen pågick, men det förändrade inte det faktum att hon själv fått en kallelse från Dunriens regent. En sådan kunde man inte ignorera hur som helst, vilket drottningen gjort mycket klart i sitt brev.

Kaptenen nickade lätt mot henne och vände sig sedan mot sina män. Han gav dem order att undersöka huset och Faradan visade dem till gästrummet där Laroks kropp fortfarande låg nedbäddad i sängen.

Hazela tog upp sin bok igen och satte sig i matsalen för att läsa. Det fanns ingenting hon kunde göra åt någonting som hände just nu, egentligen. Faradan kunde handskas med kapten Hassel bättre än vad hon själv kunde och Meirin och Nagg tog hand om packningen tillsammans med Brand.

 

När hon hade läst igenom samma stycke tre gånger utan att förstå vad det egentligen handlade om gav hon upp läsningen. Med en liten suck lade hon ifrån sig boken på matsalsbordet. Två av kapten Hassels soldater hade gått upp på övervåningen tillsammans med Faradan och hon hörde hur de diskuterade någonting, men de var för långt borta för att hon skulle uppfatta vad de sade. Hennes tankar vandrade återigen till brevet hon hade fått kvällen innan och till hennes föräldrar. Hon ville inte tro att de faktiskt hade dött och försökte intala sig själv att det bara var ett dåligt skämt. Någon som försökte få drottningen att framstå i dålig dager, kanske? Fiorina var trots allt inte omtyckt i alla läger. I synnerhet inte nere på Iennismuc, där flera av ädlingarna tyckte illa om att hon svurit trohetseden till Draken.

Samtidigt som drottningen hade vunnit Laoghs förtroende hade hon förlorat en del av Mucs, då den stora majoriteten av de som bodde på ön var Eldutroende. Mucrierna ansåg dessutom att deras ö var högst civiliserad och kultiverad, mer så än resten av Dunrien, och ju längre norrut man kom, desto värre blev det. I Laogh hade man fortfarande ett klansamhälle, och även om det fanns de som tillbad Eldu där tillhörde de flesta av laoghierna den gamla tron, vilket givetvis inte var populärt i mucriernas ögon.

 

När kung Willym kröntes hade han inte, till skillnad från regenterna före honom, svurit en trohetsed till Draken, det mäktiga väsen som tillbads i den gamla tron, utan bara till Eldu. Han hade fått ett starkt stöd av prästerna och den syddunriska adeln, men förlorat en del av stödet i Laogh. Fiorina, som hade lagohiskt blod i släkten, hade valt att svära båda ederna och på så vis ökat sitt stöd från Laogh, men fått minskat anseende hos mucrierna och Eldu-prästerna.

 

Hur mycket Hazela än vände och vred på det verkade hennes teorier dock en aning långsökta. Om någon ville få drottningen att framstå i dålig dager fanns det betydligt bättre sätt att göra det på än att skicka ett falskt brev till en förvisad adelsdam i Narana. Hazelas magkänsla talade om för henne att hon hade rätt, men hon kom inte längre i sina funderingar innan kapten Hassel kom in i rummet, följd av Meirin.

 

”Fröken Hazela, jag har ställt i ordning biblioteket”, sade kammarjungfrun.

 

Hazela nickade tacksamt åt henne och vände sig sedan mot kaptenen.

 

”Ja, jag tänkte att det kunde vara lämplig att tala med er först, fröken”, sade han med samma barska röst som tidigare.

 

”Javisst”, sade Hazela och reste sig upp. ”Vill ni ha någonting att dricka, kapten?” frågade hon sedan artigt. Mannen hade rotat runt i huset i en dryg timme nu och förhören med dem allihop skulle säkert ta minst lika lång tid.

 

Blicken i kapten Hassels ögon mildrades en aning.

”Kan Ni ordna in en kanna vatten hade det varit bra.”

 

Hazela nickade och såg på kammarjungfrun, som genast neg och försvann iväg i rikting mot köket.

 

När de väl hade kommit tillrätta inne i biblioteket började Hazela berätta om anledningen till Laroks besök.

 

”Verkade allting som vanligt när Ni gick till sängs?” undrade kaptenen.

 

”Ja”.

 

”Hörde Ni någonting under natten?”

 

Hazela skakade på huvudet. Vad Faradan hört fick han stå för själv.

 

Kapten Hassel harklade sig lätt och strök sig över det krulliga skägget. Han tog en mun vatten innan han fortsatte.

 

”Är det Ni som äger huset?”

 

”Nej, det gör Orastat Ferna. Han är kusin till min mor”.

”Ferna… ” Hassel såg fundersam ut. ”Är han dunrier eller Narana?”

”Dunrier, från början, men han har bott här i många år”, sade Hazela. ”Hur så, kapten?”

”Jag bara undrade, det spelar egentligen ingen roll.” Hassel harklade sig lätt och fortsatte förhöret. ”Hur kommer det sig att Ni bor här och inte hos era föräldrar, fröken Hazela?” frågade han artigt, men med en viss misstänksamhet.

Hazela lät bli att sucka. Hon borde ha förstått att frågan skulle komma upp. En ung adelsdam som bodde för sig själv väckte alltid en viss nyfikenhet och misstänksamhet hos folk. De flesta flickor brukade bli bortgifta när de fyllde femton, i samband med att de blev myndiga, vilket också skulle varit Hazelas lott om hon inte varit så egensinnig.

”Jag vägrade gifta mig med den man min far sett ut åt mig. Mannens far blev rasande och för att inte dra på vår familj mer vanära än den jag redan orsakat blev jag bannlyst av min far”, svarade hon och blev förvånad över hur lugn och saklig hon lyckades hålla rösten, trots alla känslor hon bar inombords.

 

Kapten Hassel tyckte tydligen att det räckte som förklaring, för han sade inget mer om det. Antagligen hade han lärt sig att hålla sig utanför adelns intriger så långt det var möjligt. I synnerhet när det gällde utländska sådana.

 

”Jag behöver se brevet ni fick för att förvisa mig om att det verkligen finns”.

 

”Självklart, jag går och hämtar det med en gång”, svarade Hazela och reste sig upp.

 

”Vänta lite fröken, ni sade att det bor en läkare här också. Var är han?”

 

Hazela satte sig ner igen.

 

”Ja, Gerreg. Han gick ut i några ärenden innan ni kom hit. Han har en del affärer runt om i stan som han ville avsluta innan vi beger oss till Banrion.”

 

”Jag förstår”, sade kapten fundersamt och strök sig över skägget. ”Nå, jag får tala med honom senare. Vill ni hämta brevet, fröken, och tala om för riddaren att jag vill tala med honom härnäst?”

Hazela visade kapten Hassel brevet och fortsatte sedan med avresebestyren medan kaptenen förhörde resten av hushållet. När han hade förhört Faradan, Meirin, Brand och Nagg i tur och ordning hade Gerreg fortfarande inte dykt upp.

 

”Nå, se till att han inställer sig nere på garnisonen omgående när han återvänder”, sade kaptenen när han stod i hallen, märkbart irriterad.

Hazela lovade att skicka ner läkaren så snart denne kom tillbaka.

 

”Då så. Jag ska tala med min överordnade om saken och sedan-” Kapten Hassel hann inte avsluta meningen innan ytterdörren öppnades. Gerreg kom in, visslandes på en glad melodi och med en säck över ena axeln. Han stannade upp och tittade förvånat på folksamlingen i hallen.

 

”Kapten, det här är Gerreg”, sade Hazela och gav läkaren en skarp blick. Den något fetlagde mannen ställde ner säcken på golvet och såg förvirrat från Hazela till kaptenen till soldaterna. Innan han hann fråga något tog kaptenen till orda.

 

”Vad har ni i säcken?” frågade Hassel skarpt.

 

”Öh…” började Gerreg och såg förlägen ut.

 

På en signal från sin kapten tog en av soldaterna tag i säcken och öppnade den. Det klirrade. Han höll upp en rektangulär, silverfärgad metallbit, luktade på den och bet sedan lätt i den.

 

”Det ser ut som silver, kapten, och det verkar inte finnas något annat i säcken”.

 

Kaptenens blick mörknade och han såg misstänksamt på Gerreg. ”Följ med mig”, sade han kort till läkaren och sedan vände han sig mot soldaten.

”Ta med säcken”.

 

När de tre männen gick i riktning mot biblioteket fångade Hazelas hasselnötsbruna ögon Faradans grå. Riddaren gjorde en snabb gest in mot matsalen och de gick in dit.

 

”Tror du att det var han som…?” började riddaren med låg röst.

 

Hazela skakade snabbt på huvudet.

 

”Nej. Varför skulle han ha gjort det?” svarade hon med samma viskande tonläge.

 

”Inte vet jag, men du måste hålla med om att det verkar lite skumt”.

 

”Jo”, svarade Hazela en aning motvilligt. Hon ville inte tro att de hade delat hus med en lejd mördare. Saker och ting var redan tillräckligt komplicerade som de var. ”Men han har en del väldigt rika klienter, och jag vet att han har spelat en del tärning…”

 

”Men en hel säck silver, Hazela? Vem spelar tärning om så mycket?”

 

Hazela öppnade munnen för att svara, men kom inte på något som verkade rimligt. Hon ryckte lätt på axlarna och såg uppgiven ut.

 

Just då kom Meirin ut från köket med ett par tallrikar. Hazela hade knappt märkt att hon var hungrig, men insåg nu att det måste vara middagsdags. Hon och Faradan stod under tystnad och såg på medan kammarjungfrun dukade bordet. När de var halvvägs genom måltiden, som bestod av rotfruktssoppa och bröd, kom Gerreg ut från biblioteket, röd i ansiktet, följd av kapten Hassel. Gerreg satte sig inte vid bordet, utan försvann iväg in i huset i riktning mot sitt rum.

 

Hazela kastade en frågande blick på kaptenen.

 

”Som jag sade tidigare så ska jag meddela min överordnade vad som hänt här, och sedan får han fatta beslut om vad som ska göras. Under tiden har ingen av er tillåtelse att lämna huset”, sade han med bestämd röst. ”Jag lämnar två av mina män utanför för att se till så att detta efterföljs”.

 

Utan några artighetsfraser tog sedan kaptenen med sig sina män och försvann ut genom dörren. Hazela noterade att de inte hade Gerregs säck med sig.

När måltiden var avslutad fortsatte packningen under tystnad. Ingen kände för att säga något och det låg en tryckt stämning över huset. Brand bestämde sig till sist för att konfrontera Gerreg, om inte annat så för att få slut på den tryckande tystnaden. Gerreg visade sig inte vara speciellt pratglad, där han stod och tömde innehållet i sin byrå ner i en koffert.

”Spelskulder”, mumlade han fram när Brand frågade om silvret i säcken.

 

”Låt mig hjälpa dig ner med sakerna, Gerreg”, sade Brand i ett försök att vara snäll och hjälpsam och lyfte upp en av de mindre kistorna från golvet.

 

Läkaren gav honom en skarp blick.

”Var försiktig med den där, unge man. Den innehåller en del av min laboratorieutrustning”.

 

”Ja, ja, jag ska vara försiktig”, sade Brand avfärdande och började bära kistan i riktning mot trappan.

 

Strax därefter ljöd en hög krasch följt av ett ljud som starkt påminde om flera glasflaskor som gick i kras samtidigt. Det tycktes komma från trappan och när husets invånare drog sig dit för att se vad som hänt såg de Brand stå i mitten av den och samla ihop korkar och utspridda glasskärvor. Vid trappans fot låg en liten mörk träkista med locket bara fästat vid ett av gångjärnen.

 

”Meirin”, sade Hazela med ett litet flin, ”om Brand vill hjälpa dig med att bära ner mina saker sedan, så be honom låta bli”.

 

Kommentaren fick Meirin att kväva en fnissning och Faradan att skrocka muntert. Gerreg såg däremot inte lika road ut.

 

Några timmar förflöt och det mesta av deras personliga tillhörigheter var nerpackade när det återigen knackade på dörren. Meirin öppnade och gick sedan för att hämta Hazela.

 

”Fröken Hazela, jag har blivit ombedd att omedelbart eskortera er ner till justitiekansler Embarans kontor”, sade den kortväxta mannen när Hazela dök upp i hallen.

 

”Nåväl”, svarade Hazela och stoppade Brand som passerade med en hink halvfylld av glasskärvor. ”Du och Meirin följer med. Meirin, meddela Faradan att vi går”.