Knyttsak

Mer än hälften av utmaningen gjord nu, yay me!



Min mobilkamera är helt okej, men inte världens bästa. Det här är i alla fall en julgran på UB. Den är jättefin och idag har jag haft min sista föreläsning innan jul. Jag har alltså officiellt jullov nu, även om det kanske inte blir ett speciellt pluggfritt sådant (i vanlig ordning - välkommen till studentvärlden!).

Det påminner mig om att jag måste svara på mitt antagningsbesked också. I vanlig ordning är jag helt awesome och har kommit in på allting jag har sökt, men det har jag inte tid att läsa, så jag måste prioritera lite.

Idag har jag också fått en ny digitalkamera. Oh yes! Det var en väldigt försenad födelsedagspresent. Den är röd och fin och nu också färdigladdad, så imorgon när jag har städat ska jag leka med den och lära mig hur den fungerar. Nu ska jag gå och lägga mig och läsa Brida av Paulo Cohelo. Tjingtjing!

Murphys åtta lagar sitter på min anslagstavla. Idag blev jag påmind om nummer fyra och åtta. Just när man trodde att saker inte kunde bli mer komplicerade än de redan är, så inträffar två händelser som lyckas trassla till den här härvan ytterligare. Grattis. Så fort jag bestämmer mig för att slappna av lite och inte bry mig så mycket.... så går det åt helvete. Tack. Tack så väldigt mycket.

Murphys lag nummer fyra och åtta förresten:
*Om du inser att det finns fyra särr som något kan gå fel på och du går runt dessa, kommer ett femte sätt, som du är helt oförberedd på att utvecklas snabbt.
*Moder Natur är en satkärring.

Jag vet, bilden är väldigt suddig, men de andra blev ännu sämre.

Idag har jag varit sjukt opepp på att plugga. Jag lyckades få gjort Horatius-texten till imorgon, but that's about it. Istället har jag ägnat mig åt att bekämpa berget med tvätt som behövde strykas. Det här är en av tröjorna som jag köpte för ett tag sedan. Jag tycker tvättråden i den är ganska underhållande. Politiskt inkorrekt - javisst, men ändå... underhållande.

Tanken var ju då att texten skulle bli lite mer läsbar än vad den är, men det är den inte, så jag får skriva ut det år er.

Först står det då storleken och vilket material tröjan är gjord av, och efter det står tvättråden:

"Machine wash warm, inside out, with similar colors. Medium hot Iron. Do not iron print. OR GIVE IT TO YOUR MOM".

Jag orkade verkligen inte blogga igår när jag kom hem, så jag lägger upp gårdagens bild idag istället (och dagens bild också, är planen, men den tar vi sen). Låtsas att det är tisdag när ni läser detta, okej?



Morgonplugg i Tengérssalen innan dagens latinföreläsning. Lund och Sveriges absolut charmigaste läsesal. Jag älskar att sitta här och plugga! Tyvärr gör många andra studenter det också, speciellt på eftermiddagen, så efter latinföreläsningarna är det inte alltid jag fått plats, de dagar jag valt att ha att pluggpass på eftermiddagarna också. Kvart över nio på morgonen är det dock lugnt och skönt. Den här läsesalen är för övrigt K-märkt. Hur många läsesalar i Sverige kan stoltsera med det? Jag skryer faktiskt inte nu (jo, lite!), jag är nyfiken. Finns det någon som vet?

Ja, det var ju ett tag sedan, men här kommer i alla fall nästa del. Håll till godo.

---------

Den kommande timmen förflöt till största delen under tystnad. Hazela försökte packa lite här och lite där och samtidigt leta efter väskan, men var för frånvarande för att göra någon egentlig nytta och tillslut blev Meirin så irriterad att hon talade om för Hazela att det skulle gå fortare om Hazela satte sig och läste och överlät packningen till Meirin och Nagg.

 

Hazela hämtade en bok och gick för att sätta sig i salongen på nedervåningen. När hon passerade köket hörde hon skrammel och sedan Brand som skrattade. Hon höjde förvånat ett ögonbryn. Brand hade inte meddelat att han kommit tillbaka.

 

”Nagg, den där ska du inte packa ner, den tillhör huset” sade Brand med en road röst samtidigt som Hazela dök upp i köksdörren.

Hazela såg genast det roliga i situationen och trots att hon egentligen inte alls kände för att skratta kunde hon inte låta bli när hon såg Naggs lättade min. Den stackars pagen hade försök packa ner en av de stora järnkittlarna i en koffert som inte alls var tillräckligt stor för ändamålet. Hazela skakade på huvudet med ett litet leende.

”När kom du tillbaka?” frågade hon sedan Brand.

”För en stund sedan”, svarade han med en axelryckning.

”Och vad sa de?”

”Jo, de skulle skicka hit en patrull”. Brand fortsatte roat att studera Naggs packningsteknik.

Hazela gick ut genom dörren och skakade lätt på huvudet. Brand var väldigt självgående, vilket visserligen var bra, men ofta tog han sig för allehanda saker som hon helst hade sett att han lät bli, och ibland behövde man ge honom en rejäl spark i baken för att han skulle förstå vad man ville ha gjort.

 

Hon kom ut i hallen samtidigt som Faradan kom in genom ytterdörren.

 

”Jag har pratat med Orastat. Han lovade att komma över ikväll. Har väskan dykt upp än?”

 

Adelsdamen skakade på huvudet. Hon hade letat igenom större delen av huset tillsammans med Meirin, men ingen väska hade synts till.

”Och Brand har varit hos garnisonen, han sa att de skulle skicka en patrull”.

 

Hazela hann knappt avsluta meningen innan det knackade på ytterdörren. Faradan, som fortfarande stod närmst den, sträckte ut handen och öppnade. Utanför stod en medelåldersman med mörkblont, lockigt hår och skägg.

 

”God dag, mitt namn är kapten Hassel och jag hörde att det hade hänt en del tråkigheter här i huset”. Mannen talade med en barsk, myndig röst och han betonade ordet ’tråkigheter’ på ett sätt som Hazela inte alls gillade.
Hon vände och gick ner för trappan igen medan Faradan visade in kapten Hassel och hans tre följeslagare, alla klädda i mörkblå tabarder med staden Naranas vita mås på bröstet.

 

Hazela stod tyst medan Faradan redogjorde för hur de hittat postmannen. Faradan var trots allt man, och för ovanlighetens skull tyckte hon att hon kunde hålla på seden att vara tyst och låta männen prata. Faradan var faktiskt anställd av hennes far som hennes husriddare och han kunde lika gärna göra nytta för pengarna.

 

”Jaha”, sade kapten Hassel med sin barska stämma när Faradan tystnat, ”jag vill naturligtvis undersöka huset och tala med samtliga av de som bor här”.

 

”Naturligtvis”, svarade Faradan efter att kastat en snabb blick på Hazela.

 

”Ni kan ta biblioteket i anspråk”, tillade adelsdamen efter att ha gjort ett snabbt övervägande. Om hon gjorde kapten Hassel till viljes skulle han ge sig iväg snabbare, vilket innebar att de snabbare kunde fortsätta sina förberedelser inför avresan.

Han skulle säkert vilja hålla kvar dem medan utredningen pågick, men det förändrade inte det faktum att hon själv fått en kallelse från Dunriens regent. En sådan kunde man inte ignorera hur som helst, vilket drottningen gjort mycket klart i sitt brev.

Kaptenen nickade lätt mot henne och vände sig sedan mot sina män. Han gav dem order att undersöka huset och Faradan visade dem till gästrummet där Laroks kropp fortfarande låg nedbäddad i sängen.

Hazela tog upp sin bok igen och satte sig i matsalen för att läsa. Det fanns ingenting hon kunde göra åt någonting som hände just nu, egentligen. Faradan kunde handskas med kapten Hassel bättre än vad hon själv kunde och Meirin och Nagg tog hand om packningen tillsammans med Brand.

 

När hon hade läst igenom samma stycke tre gånger utan att förstå vad det egentligen handlade om gav hon upp läsningen. Med en liten suck lade hon ifrån sig boken på matsalsbordet. Två av kapten Hassels soldater hade gått upp på övervåningen tillsammans med Faradan och hon hörde hur de diskuterade någonting, men de var för långt borta för att hon skulle uppfatta vad de sade. Hennes tankar vandrade återigen till brevet hon hade fått kvällen innan och till hennes föräldrar. Hon ville inte tro att de faktiskt hade dött och försökte intala sig själv att det bara var ett dåligt skämt. Någon som försökte få drottningen att framstå i dålig dager, kanske? Fiorina var trots allt inte omtyckt i alla läger. I synnerhet inte nere på Iennismuc, där flera av ädlingarna tyckte illa om att hon svurit trohetseden till Draken.

Samtidigt som drottningen hade vunnit Laoghs förtroende hade hon förlorat en del av Mucs, då den stora majoriteten av de som bodde på ön var Eldutroende. Mucrierna ansåg dessutom att deras ö var högst civiliserad och kultiverad, mer så än resten av Dunrien, och ju längre norrut man kom, desto värre blev det. I Laogh hade man fortfarande ett klansamhälle, och även om det fanns de som tillbad Eldu där tillhörde de flesta av laoghierna den gamla tron, vilket givetvis inte var populärt i mucriernas ögon.

 

När kung Willym kröntes hade han inte, till skillnad från regenterna före honom, svurit en trohetsed till Draken, det mäktiga väsen som tillbads i den gamla tron, utan bara till Eldu. Han hade fått ett starkt stöd av prästerna och den syddunriska adeln, men förlorat en del av stödet i Laogh. Fiorina, som hade lagohiskt blod i släkten, hade valt att svära båda ederna och på så vis ökat sitt stöd från Laogh, men fått minskat anseende hos mucrierna och Eldu-prästerna.

 

Hur mycket Hazela än vände och vred på det verkade hennes teorier dock en aning långsökta. Om någon ville få drottningen att framstå i dålig dager fanns det betydligt bättre sätt att göra det på än att skicka ett falskt brev till en förvisad adelsdam i Narana. Hazelas magkänsla talade om för henne att hon hade rätt, men hon kom inte längre i sina funderingar innan kapten Hassel kom in i rummet, följd av Meirin.

 

”Fröken Hazela, jag har ställt i ordning biblioteket”, sade kammarjungfrun.

 

Hazela nickade tacksamt åt henne och vände sig sedan mot kaptenen.

 

”Ja, jag tänkte att det kunde vara lämplig att tala med er först, fröken”, sade han med samma barska röst som tidigare.

 

”Javisst”, sade Hazela och reste sig upp. ”Vill ni ha någonting att dricka, kapten?” frågade hon sedan artigt. Mannen hade rotat runt i huset i en dryg timme nu och förhören med dem allihop skulle säkert ta minst lika lång tid.

 

Blicken i kapten Hassels ögon mildrades en aning.

”Kan Ni ordna in en kanna vatten hade det varit bra.”

 

Hazela nickade och såg på kammarjungfrun, som genast neg och försvann iväg i rikting mot köket.

 

När de väl hade kommit tillrätta inne i biblioteket började Hazela berätta om anledningen till Laroks besök.

 

”Verkade allting som vanligt när Ni gick till sängs?” undrade kaptenen.

 

”Ja”.

 

”Hörde Ni någonting under natten?”

 

Hazela skakade på huvudet. Vad Faradan hört fick han stå för själv.

 

Kapten Hassel harklade sig lätt och strök sig över det krulliga skägget. Han tog en mun vatten innan han fortsatte.

 

”Är det Ni som äger huset?”

 

”Nej, det gör Orastat Ferna. Han är kusin till min mor”.

”Ferna… ” Hassel såg fundersam ut. ”Är han dunrier eller Narana?”

”Dunrier, från början, men han har bott här i många år”, sade Hazela. ”Hur så, kapten?”

”Jag bara undrade, det spelar egentligen ingen roll.” Hassel harklade sig lätt och fortsatte förhöret. ”Hur kommer det sig att Ni bor här och inte hos era föräldrar, fröken Hazela?” frågade han artigt, men med en viss misstänksamhet.

Hazela lät bli att sucka. Hon borde ha förstått att frågan skulle komma upp. En ung adelsdam som bodde för sig själv väckte alltid en viss nyfikenhet och misstänksamhet hos folk. De flesta flickor brukade bli bortgifta när de fyllde femton, i samband med att de blev myndiga, vilket också skulle varit Hazelas lott om hon inte varit så egensinnig.

”Jag vägrade gifta mig med den man min far sett ut åt mig. Mannens far blev rasande och för att inte dra på vår familj mer vanära än den jag redan orsakat blev jag bannlyst av min far”, svarade hon och blev förvånad över hur lugn och saklig hon lyckades hålla rösten, trots alla känslor hon bar inombords.

 

Kapten Hassel tyckte tydligen att det räckte som förklaring, för han sade inget mer om det. Antagligen hade han lärt sig att hålla sig utanför adelns intriger så långt det var möjligt. I synnerhet när det gällde utländska sådana.

 

”Jag behöver se brevet ni fick för att förvisa mig om att det verkligen finns”.

 

”Självklart, jag går och hämtar det med en gång”, svarade Hazela och reste sig upp.

 

”Vänta lite fröken, ni sade att det bor en läkare här också. Var är han?”

 

Hazela satte sig ner igen.

 

”Ja, Gerreg. Han gick ut i några ärenden innan ni kom hit. Han har en del affärer runt om i stan som han ville avsluta innan vi beger oss till Banrion.”

 

”Jag förstår”, sade kapten fundersamt och strök sig över skägget. ”Nå, jag får tala med honom senare. Vill ni hämta brevet, fröken, och tala om för riddaren att jag vill tala med honom härnäst?”

Hazela visade kapten Hassel brevet och fortsatte sedan med avresebestyren medan kaptenen förhörde resten av hushållet. När han hade förhört Faradan, Meirin, Brand och Nagg i tur och ordning hade Gerreg fortfarande inte dykt upp.

 

”Nå, se till att han inställer sig nere på garnisonen omgående när han återvänder”, sade kaptenen när han stod i hallen, märkbart irriterad.

Hazela lovade att skicka ner läkaren så snart denne kom tillbaka.

 

”Då så. Jag ska tala med min överordnade om saken och sedan-” Kapten Hassel hann inte avsluta meningen innan ytterdörren öppnades. Gerreg kom in, visslandes på en glad melodi och med en säck över ena axeln. Han stannade upp och tittade förvånat på folksamlingen i hallen.

 

”Kapten, det här är Gerreg”, sade Hazela och gav läkaren en skarp blick. Den något fetlagde mannen ställde ner säcken på golvet och såg förvirrat från Hazela till kaptenen till soldaterna. Innan han hann fråga något tog kaptenen till orda.

 

”Vad har ni i säcken?” frågade Hassel skarpt.

 

”Öh…” började Gerreg och såg förlägen ut.

 

På en signal från sin kapten tog en av soldaterna tag i säcken och öppnade den. Det klirrade. Han höll upp en rektangulär, silverfärgad metallbit, luktade på den och bet sedan lätt i den.

 

”Det ser ut som silver, kapten, och det verkar inte finnas något annat i säcken”.

 

Kaptenens blick mörknade och han såg misstänksamt på Gerreg. ”Följ med mig”, sade han kort till läkaren och sedan vände han sig mot soldaten.

”Ta med säcken”.

 

När de tre männen gick i riktning mot biblioteket fångade Hazelas hasselnötsbruna ögon Faradans grå. Riddaren gjorde en snabb gest in mot matsalen och de gick in dit.

 

”Tror du att det var han som…?” började riddaren med låg röst.

 

Hazela skakade snabbt på huvudet.

 

”Nej. Varför skulle han ha gjort det?” svarade hon med samma viskande tonläge.

 

”Inte vet jag, men du måste hålla med om att det verkar lite skumt”.

 

”Jo”, svarade Hazela en aning motvilligt. Hon ville inte tro att de hade delat hus med en lejd mördare. Saker och ting var redan tillräckligt komplicerade som de var. ”Men han har en del väldigt rika klienter, och jag vet att han har spelat en del tärning…”

 

”Men en hel säck silver, Hazela? Vem spelar tärning om så mycket?”

 

Hazela öppnade munnen för att svara, men kom inte på något som verkade rimligt. Hon ryckte lätt på axlarna och såg uppgiven ut.

 

Just då kom Meirin ut från köket med ett par tallrikar. Hazela hade knappt märkt att hon var hungrig, men insåg nu att det måste vara middagsdags. Hon och Faradan stod under tystnad och såg på medan kammarjungfrun dukade bordet. När de var halvvägs genom måltiden, som bestod av rotfruktssoppa och bröd, kom Gerreg ut från biblioteket, röd i ansiktet, följd av kapten Hassel. Gerreg satte sig inte vid bordet, utan försvann iväg in i huset i riktning mot sitt rum.

 

Hazela kastade en frågande blick på kaptenen.

 

”Som jag sade tidigare så ska jag meddela min överordnade vad som hänt här, och sedan får han fatta beslut om vad som ska göras. Under tiden har ingen av er tillåtelse att lämna huset”, sade han med bestämd röst. ”Jag lämnar två av mina män utanför för att se till så att detta efterföljs”.

 

Utan några artighetsfraser tog sedan kaptenen med sig sina män och försvann ut genom dörren. Hazela noterade att de inte hade Gerregs säck med sig.

När måltiden var avslutad fortsatte packningen under tystnad. Ingen kände för att säga något och det låg en tryckt stämning över huset. Brand bestämde sig till sist för att konfrontera Gerreg, om inte annat så för att få slut på den tryckande tystnaden. Gerreg visade sig inte vara speciellt pratglad, där han stod och tömde innehållet i sin byrå ner i en koffert.

”Spelskulder”, mumlade han fram när Brand frågade om silvret i säcken.

 

”Låt mig hjälpa dig ner med sakerna, Gerreg”, sade Brand i ett försök att vara snäll och hjälpsam och lyfte upp en av de mindre kistorna från golvet.

 

Läkaren gav honom en skarp blick.

”Var försiktig med den där, unge man. Den innehåller en del av min laboratorieutrustning”.

 

”Ja, ja, jag ska vara försiktig”, sade Brand avfärdande och började bära kistan i riktning mot trappan.

 

Strax därefter ljöd en hög krasch följt av ett ljud som starkt påminde om flera glasflaskor som gick i kras samtidigt. Det tycktes komma från trappan och när husets invånare drog sig dit för att se vad som hänt såg de Brand stå i mitten av den och samla ihop korkar och utspridda glasskärvor. Vid trappans fot låg en liten mörk träkista med locket bara fästat vid ett av gångjärnen.

 

”Meirin”, sade Hazela med ett litet flin, ”om Brand vill hjälpa dig med att bära ner mina saker sedan, så be honom låta bli”.

 

Kommentaren fick Meirin att kväva en fnissning och Faradan att skrocka muntert. Gerreg såg däremot inte lika road ut.

 

Några timmar förflöt och det mesta av deras personliga tillhörigheter var nerpackade när det återigen knackade på dörren. Meirin öppnade och gick sedan för att hämta Hazela.

 

”Fröken Hazela, jag har blivit ombedd att omedelbart eskortera er ner till justitiekansler Embarans kontor”, sade den kortväxta mannen när Hazela dök upp i hallen.

 

”Nåväl”, svarade Hazela och stoppade Brand som passerade med en hink halvfylld av glasskärvor. ”Du och Meirin följer med. Meirin, meddela Faradan att vi går”.

Jag har för ovanlighetens skull bestämt mig för att försöka mig på en fotoutmaning. Den här känns lagom krävande: ta ett foto om dagen i en vecka och skriv om det. Först ut blir det här:



Så här kul har vi haft det på jobbet i helgen, och idag. Jag jobbar i en Ica-butik, för er som inte visste det.

Det började i lördags kväll, då jag fick ett samtal: "Hej, du måste komma upp och hjälpa till, kylarna är sönder!"

Det visade sig att en kund hört en av kompressorerna stå och slå på baksidan vid parkeringen och kommit in och sagt till. Lillebror (som också jobbar där) gick ut och tittade och då lade kompressorn av helt. En temperturmätning visade att det var kallt i kylarna, men i tre av dem var det inte så kallt som det borde vara. Så jag och en kille till fick göra en insats och gå upp och tömma dem. Det tog nästan 1 ½ timme.

Vi fick sedan besked om att en tekniker skulle komma ut på söndagen, och på söndag förmiddag var han där, men konstaterade att han inte kunde göra mer än beställa reservdelar, och kommer nog på tisdag. Så all vår försäljning av smör, sill, bacon, yoghurtbägare, färskpasta och "rullmat (bruna bönor och risgröt, t.ex) har skett nästan över disk. Väldigt spännande.

Jag blev inkallad som extrahjälp idag för att de skulle ha ett par händer till som kunde springa och leta i lagerkylarna. För givetvis har vi inte så pass mycket plats att vi kan smidigt sätta in allting på hyllor där, utan alla varorna står nu i tråg på rullvagnar, så man får leta när man ska ha tag i något.

Men det är tur i oturen, det var folk i butiken när det hände, så vi kunde plocka undan varorna. Det hade varit värre om det upptäckts söndag morgon, då hade allt antagligen fått slängas, vilket hade kostat oss tusentals kronor, som när långfrysen blev saboterad i januari. Det här verkar dock inte vara sabbotage, utan "bara" dåliga kylar.

Jaja, imorgon ska jag roa mig i Lund hela dagen, så då får de klara sig utan mig. Det blir svårt. Jag är oumbärlig.

Amor non omnia vincet, demonstrandum est. Sed amicitia omnia vincat?

Den här veckan har varit väldigt konstig. För det första varade förra helgen en dag längre än vanligt, och eftersom jag inte hade någon föreläsning i torsdags började den här helgen en dag tidigare än vanligt.

Onsdag, torsdag och fredag har varit någon sorts dimma. Jag kan inte minnas riktigt vad jag gjort (föutom att jag var och handlade julklappar igår), och jag har liksom inte varit riktigt närvarande. I går och i onsdags var mina tankar sysselsatta med helt andra saker än de borde varit sysselsatta med. Idag har de varit avstängda. I båda fallen har resultatet blivit att jag inte fått något gjort.

Varför? Tja... det finns en bra anledning, men jag vill inte skriva om den här. Dels för att det är för privat och dels för att det involverar andra personer. Jag önskar att jag hade kunnat vara lite mindre kryptisk (jag hade verkligen behövt skriva av mig!) men det går inte. Jag tar ut det på andra sätt. Jag skriver (blev väldigt inspirerad till att skriva en short story. Jag har börjat, och kanske lägger jag upp den här när den är klar), jag lyssnar på musik (mest Les Miserables), jag broderar framför tv:n och jag läser böcker och löser korsord, och hoppas att det räcker som distraktion.

(Det gör det inte, men jag har inte så mycket till val. Dagar och nätter kommer att fortsätta avlösa varandra, även om jag står på hold. Jag känner mig som sjutton år gammal igen, och jag gillar det inte. Det var ett helvete att vara sjutton och jag vill inte tillbaka dit igen. En gång var fullt tillräckligt.)

Idag har jag dessutom lyckats personifiera mig med samtliga tre huvudkaraktärer i Twilight-serien och med Eponine i Les Mis. Så roligt har jag haft det.

Och jag bara undrar... vad är det för mening med det här? För 1 ½ år sedanvar allting perfekt. Jag tog examen och jag trodde att jag skulle förlova mig. Och sedan... rasade allt. Mormor dog, jag och min dåvarande sambo flyttade isär eftersom livet drog oss åt olika håll... han gjorde slut... och nu det här ovanpå det. Jag vill gärna tro att något gott ska komma ur det i slutändan, att jag också ska leva lycklig i alla mina dagar, men när får jag lov att göra det? Alling det senaste året har känts som nödlösningar, för det är inte riktigt det jag vill, och när jag försöker få någonting jag vill så går det bara fel eller mer fel.

(Jag ångrar inte att jag sa något, för jag tyckte att du förtjänade att veta. Men det känns ändå som om jag har förstört allt.)

Och jag är skyldig Ben-Tommie, Salle och Pernilla ett jättestort tack, för att ni lyssnar när jag behöver prata av mig och distraherar mig när jag behöver tänka på annat.

• Farlig midsommar, Tove Janson
  Genre: Fantasy
  Förlag: Almqvist & Wiksell, 1980 (1954)
  Betyg: 3

 

• Den perfekta frukosten, Oscar de Hoog & Frederik Paulún
  Genre: Recept
  Förlag: Fitnessförlaget, 2005
  Betyg: 4

 

• Den hemlige kocken, Mats-Eric Nilsson
  Genre: Mat & livsmedel
  Förlag: Ordfront, 2007
  Betyg: 3

 

• Metaphors we live by, George Lakoff & Mark Johnson
  Genre: Lingvistik
  Förlag: The University of Chicago Press, 2003 (1980)
  Betyg: 4

 

• Sängkvalsterallergi - om orsaker och effektiva åtgärder, Ingegerd Larsson
  Genre: Medicin
  Förlag: Medeca Pharma, 2009
  Betyg: 4

 

• Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, Jonas Jonasson
  Genre: Humor, alternativ historia
  Förlag: Pocketförlaget 2011 (Piratförlaget, 2009)
  Betyg: 5

 

• Skriv på!, Elizabeth George
  Write Away
  Genre: Bokväsen, redigeringsteknik, skrivande
  Översättning: Ulla Danielsson
  Förlag: Månpocket, 2005 (HarperCollins, 2004)
  Betyg: 4

• Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, Jonas Jonasson
  Lättläst
  Genre: Humor, lättläst
  Bearbetning: Cecilia Danielsson
  Förlag: Lättläst-förlaget, 2011
  Betyg: 3

 

Jag kom liksom lite av mig med bloggandet ett tag. Men nu har jag en ny dator att leka med, återstår bara att flytta över alla filer till den från externhårddisken. Det kommer att ta sin lilla tid.

Så, vad har jag då pysslat med? För det första så har jag jobbat med min uppsats, och med min bok. Jag har kunnat göra en hel del av det utan datorn (fast jag har faktiskt haft datorn i nästan tre veckor nu, jag har bara inte kommit mig för att blogga från den. Jag är en rutinmänniska i många avseenden och om något försvinner från min dagliga rutin tar det tid att arbeta in det igen). Läsa forskningsmaterial och romanerna som ska analyseras till exempel. Och läsa igenom saker jag redan skrivit och omarbeta det, till exempel.

Sen har jag haft bästaste Petter på besök i ett par dagar. Vi har spelat rollspel och påbörjat försöket att knyta ihop hela kampanjen. Idag är jag sjukt peppad på att skriva på min bok, men eftersom min kära handledare vill se lite material imorgon får jag göra det sedan när jag varit duktig och gjort det jag ska. Bleh. Morot och piska, det är underskattat som motivationsmedel, faktiskt.

Jaja, c'est la vie. Eftersom jag fortfarande är sjukt opepp på att skriva uppsats tänkte jag ge er novembers lässkörd istället. I nästa inlägg.