Sista delen av kapitel 2, de andra delarna hittar ni under kategorin "Nanbaton" i menyn till vänster. Enjoy.

-----------------

Det var inte speciellt långt till Naranas justitiehus. Det låg vid Justitietorget, ett av de större torgen i staden. Hazela hade passerat förbi flera gånger, då Orastats hus inte låg långt därifrån, men hon hade aldrig varit där inne. Fram tills idag hade hon inte haft någon anledning.

 

Det var en vacker eftermiddag med blå himmel och strålande solsken. Konstigt, tänkte Hazela, att himlen fortfarande kan vara så vackert blå och solen stråla fastän det händer hemska saker nedanför. Underligt nog tycktes solen lysa lika varmt som vanligt, men hon kunde inte riktigt njuta av den. Allting kändes bara… fel.

 

De blev snabbt invisade till Embarans kontor. Rummet hade två stora fönster som vette ut mot torget och längs väggarna stod ett flertal höga bokhyllor. Det låg högar av papper överallt: i bokhyllorna, i fönsterkarmarna, på Embarans skrivbord och till och med på en liten skinnklädd fotpall.

 

Embaran själv, en äldre man med renrakade kinder och råttbrunt hår med grå inslag, satt i en högryggad stol bakom det bastanta skrivbordet och väntade på dem. När de kom fram gjorde han en gest åt dem att slå sig ner.

 

”Jag har talat med kapten Hassel”, började han så snart de satt sig och klarat av artigheterna, ”och vi kan inte se något motiv för någon i ert hushåll till att ha bragt postiljonen om livet. Det tycks snarast stå i klar strid med era intressen.”

 

Hazela nickade lätt, men sade ingenting. Embaran fortsatte.

”Vi kommer givetvis att fortsätta utredningen, och jag ska göra mitt bästa för att det ska gå så snabbt som möjligt. Det finns också politisk hänsyn att ta: ni har fått en kallelse från Dunriens drottning att omedelbart inställa er i Banrion. Såvitt jag förstod det är era planer att avsegla mot Banrion imorgon”. Hans blå ögon såg frågande på Hazela.

 

”Ja, det stämmer”.

 

”Då ska vi ha en noggrann överläggning ikväll, och imorgon bitti kommer någon att meddela er huruvida ni kan ge er av eller inte. Jag kommer också att skicka ut order om att soldaterna ska sluta bevaka ert hus”.

 

”Det låter bra”, sade Hazela och kände sig lite lättare till mods. Justitiekanslern hade inte sagt någonting om Gerreg, så var läkaren än hade fått silvret ifrån tycktes han ha fått det på laglig väg.

 

”Då önskar jag er en god eftermiddag, fröken Hazela”.

 

”Detsamma, kansler Embaran”, svarade adelsdamen och reste sig upp för att gå.

”Jag tror”, sade Hazela till Brand så snart de kommit ut på gatan igen, ”att vi bör ta oss ner till hamnen och leta upp kapten Cadian och hans skepp. Han vill nog veta att han inte får en postiljon med sig tillbaka och att han eventuellt kan behöva vänta med att segla”.

 

Brand nickade instämmande och de började gå ner mot hamnen.

 

Ett kvarter innan de kom fram talade lukten om för dem att de nästan var framme. Det luktade fisk och saltvatten, en doftkombination som Hazela aldrig hade varit speciellt förtjust i. Hon föredrog den friska luften av berg och skog, men under de fem år hon tillbringat i Narana hade hon hunnit vänja sig. Ibland när vinden låg på kändes lukten från hamnen hela vägen upp till hennes hus.

Naranas hamn bredde slutligen ut sig framför dem. Den hade blivit mer tättrafikerad i och med kriget. Det tycktes Hazela som om minst tre krigsskepp ur Dunriens flotta ständigt fanns i hamnen. Den dunriska flottans närvaro bidrog till en ökad aktivitet i hamnen, eftersom fler handelsmän från Dunrien vågade sig dit. Många skeppade också krigsbyten av olika slag från Brisland via Narana till Dunrien - främst till staden Tymwyn nere på Muc - där de sedan såldes dyrt. Flertalet av det där krigsbytena skeppades dessutom över under mindre lagliga former. Många visste om att sådant skedde, men eftersom det handlade om brisländska skatter var det ingen som egentligen brydde sig om det utom möjligen brisländarna, och deras åsikter hade varken dunrier eller narenner lust att lyssna på.

”Så”, sade Hazela vänd till sin livvakt, ”var finner vi skeppet Havsörnen?”

 

Brand såg sig omkring och gick sedan fram till två män som stod och diskuterade priset på fisk en liten bit ifrån dem.

 

”Ursäkta mig, men vet ni var skeppet Havsörnen ligger?”

 

”Kajplats åtta, tror jag”, svarade den äldre av de två. Han tittade förbi Brand på Hazela och Meirin med en blick som visade mer än vanlig nyfikenhet.

 

Brand flyttade lite på sig så att han hamnade mellan kvinnorna och de båda männen.

 

”Och åt vilket håll är det?” frågade han med ett lite hårdare tonfall.

 

”Ditåt”, muttrade den äldre och pekade neråt kajen.

 

Brand brydde sig inte om att säga tack, utan vände männen ryggen och ledde vägen nerför kajen. En liten stund senare stod de framför en trästolpe med en åtta målad på. Två unga sjömän satt på kajkanten och dinglade med fötterna över vattnet.

 

”Arbetar ni ombord på Havsörnen?” undrade Brand.

 

”Kan hända”, svarade den ena av dem, en pojke med blont hår och blå ögon. ”Hur så?”

 

”Kan du då gå och hämta din kapten? Fröken Hazela Duvvinge av Nanbaton önskar tala med honom”.

 

Pojken reste sig upp och gav ett flin till sin kamrat.

”Kan inte fröken Duvvinge själv gå ner till skeppet och tala med honom?” sade han med ett så drygt och överlägset tonfall som bara en tonåring kan ha.

 

Brand tog tag i pojkens smutsiga linneskjorta och drog honom till sig.

 

”Om inte du går och hämtar kapten Cadian med en gång så lovar jag att sparka dig hela vägen bort till stormasten”.

 

Pojkens flin bleknade och när Brand släppte taget om skjortan ilade ynglingen kvickt iväg nerför bryggan där Havsörnen låg förtöjd. Hans mörkhåriga kamrat verkade inte gilla tanken på att stå ensam tillsammans med de tre nykomlingarna, så han försvann kvickt efter.

 

”Det där var väl till att ta i”, sade Hazela till Brand med ett höjt ögonbryn.
”Kanske”, svarade Brand med en axelryckning. ”Men det fungerade”.

 

Det dröjde en stund, och just när Brand undrade om han skulle gå ner till skeppet och själv hämta kaptenen kom en man med rött hår och yvigt skägg gående mot dem.

 

”Jaha”, sade han när han kom fram till dem, ”vad vill fröken Duvvinge?” Han hade ett tonfall som avslöjade att han egentligen inte alls hade lust att ha någonting att göra med några adelsdamer.

 

”Jag har kommit för att meddela er att vår resa till Banrion eventuellt måste skjutas upp några dagar”, sade Hazela och lyckades låta bli att fnysa åt mannens nedlåtande tonfall.

 

Kapten Cadian såg upprörd ut.

 

”Vet ni hur mycket pengar jag kan förlora på att avsegla senare? Jag har handelsavtal i Banrion jag måste ta hänsyn till”.

 

”Och jag har politiska avtal jag måste ta hänsyn till. Justitiekanslern själv har bett mig att vänta med att resa. Förhoppningsvis kan vi avsegla imorgon, men jag vet inte säkert ännu. Och förresten, postiljonen ni hade med er hit kommer inte att följa med tillbaka”.

 

Kapten Cadians havsblå ögon blängde misstänksamt på Hazela.

 

”Och varför kommer inte postiljonen att följa med tillbaka?”

 

”Han har blivit kallad på annat håll”, svarade Hazela lugnt. Det var delvis sant; Eldu hade kallat tillbaka hans själ och hon hade hört tillräckligt mycket om sjömäns vidskeplighet för att veta att det var en dum idé att tala om att Larok blivit mördad. Oavsett om kapten Cadian var vidskeplig eller inte verkade han redan tycka att det innebar problem att ha med dem ombord, så hon behövde inte spä på de känslorna ytterligare.

 

”Hur som helst, jag kan skicka ner någon imorgon förmiddag för att meddela om vi kan ge oss iväg eller inte. Och tro nu inte att det är en bra idé att segla utan mig och mitt följe, kapten Cadian. Hennes majestät Fiorina av Dunrien har själv beordrat mig att resa till Banrion, vilket ni mycket väl vet, och om ni kommer till Banrion och jag inte är med blir det värst för er själv”.

Hon sträckte på sig och försökte se så bestämd ut som möjligt när hon talade med honom. Att vara envis, ständigt ha tävlat med en äldre bror och att ha bott på egen hand i Narana i fem år hade lärt henne ett och annat om hur man fick sin vilja igenom. Det dröjde inte länge innan hon såg blicken i kaptenens ögon som tydde på att han gett med sig. Att hota med att behöva stå till svars inför Dunriens drottning brukade få de flesta att ge med sig ganska fort.

”Nåväl, fröken”, sade Cadian med en röst som var barskare än blicken i hans ögon. ”Vi hörs av imorgon.”

 

”Gott”.

 

Hazela gav kaptenen ett hastigt leende och började sedan gå därifrån, åtföljd av Brand och Meirin. När de kom tillbaka till huset var det nästan dags för kvällsvard. Hazela kände ingen matlukt när hon gick in genom dörren och det gjorde henne lite förvirrad. Nagg borde ha börjar med maten för länge sedan. Faradan mötte henne innan hon hann säga något.

 

”En av Orastats tjänare var här och talade om att Havsörnen ligger förtöjd vid kajplats åtta”.

 

”Tack, men det vet jag redan. Vi tog en vända ner om hamnen på vägen tillbaka för att tala med kapten Cadian.”

 

”Vi blev också bjudna på kvällsvard där ikväll”, fortsatte riddaren, utan att bry sig om att Hazela avbröt honom. ”Hur gick det hos Embaran?”

 

”Jodå, han tycktes inte hitta något motiv till varför någon av oss skulle ha mördat Larok och de skulle diskutera saken vidare under kvällen. Han vill inte hålla kvar oss för länge, eftersom hennes majestät har skickat efter oss”. Hon gjorde en lite paus och fortsatte sedan tala med låg röst. ”Har du fått reda på var Gerreg fått silvret ifrån?”

 

”Jag pratade lite med honom om det, men han var inte benägen att säga så mycket. Jag lyckades få ur honom att en del människor varit skyldig honom pengar, dels för läkarvård och dels för spelskulder. Han hade tydligen bestämt sig för att växla in allting i silver, av någon underlig anledning”.

 

”Bra att det inte var något värre”, sade Hazela lättat och började röra sig mot dörren. ”Ska vi gå?”

 

”Vart då?” undrade Faradan en aning förvånat.

 

”Blev inte vi bjudna på kvällsvard?”

 

”Jo, men soldaterna?”

 

”De har Embaran plockat bort. Det stod inga utanför när vi kom in, så jag tvivlar på att där står några nu”.

 

Kvällsvarden, som bestod av flera olika sorters grillad fisk, smakade alldeles utmärkt. Fisken serverades tillsammans med nyskördade grönsaker och ett gott vin från Iennismuc.

 

”Säga vad man vill om mucrierna, men producera vin kan de”, sade Orastat nöjt när han tömt det sista ur sitt glas. ”Men säg mig nu Hazela, hur kommer det sig att ni ska åka hem?”

 

Hazela suckade lätt och försökte ignorera Faradans nyfikna ansiktsuttryck. Det var ingen idé att hålla det hemligt längre, i synnerhet inte som hon visste att det skulle dröja länge innan hon fick träffa Orastat igen. Han förtjänade att höra att hans kusin hade dött från Hazela muntligen och inte via ett brev från Dunrien. Hon tog en klunk vin till för att stärka sig och berättade sedan varför drottningen hade kallat henne till Banrion.

 

”Mina föräldrar har… omkommit”. Hon försökte svälja ner klumpen som plötsligt fanns i hennes hals. Att säga det högt gjorde det hela plötsligt påtagligt verkligt.”Jag vet inte vad som hände, det stod det inget om i brevet, men jag hoppas att vi kan få klarhet i det när vi kommer till Banrion”. Såvida det nu inte var ett dumt skämt. ”Eftersom jag inte har några bröder”, längre, tack vare den förbannade Jaron, ”är jag den rättmätiga arvtagaren till baroniet Nanbaton och därför har drottningen kallat mig till Banrion”.

 

Det blev tyst runt bordet när Hazela slutat prata. Faradan, Meirin och Orastat lyfte nästan simultant sina högerhänder för att teckna Eldus heliga cirkel framför sig i luften, en symbol för gudarnas beskydd.
”Jag…”, började Orastat, men orden tycktes fastna i munnen på honom.

 

”Jag vet”; svarade Hazela och tog en mun vin till, i ännu ett fruktlöst försök att skölja ner klumpen i halsen.

 

”Nå, jag ska se till att ordna fram en vagn åt er så att ni kan få sakerna ner till hamnen imorgon, om nu Embaran låter er resa”, sade Orastat för att få igång samtalet igen, men det tog inte riktigt fart och Hazela beslutade sig för att det var bäst att hon och hennes följe återvände hem tidigt för att kunna vara redo att ge sig av dagen efter.
Dagen efter vaknade Hazela av att Meirin och Nagg bar ut en koffert ur hennes rum.

 

”God morgon fröken”, sade Meirin när hon såg att Hazela var vaken, ”jag kommer och hjälper er med kläderna alldeles strax”.

 

”Det behövs inte Meirin”, sade Hazela med en röst som var trött av mer än sömn, ”jag kan göra det själv. Se till att få allting annat i ordning istället”.

 

”Det finns frukost där nere, fröken”, sade Meirin och började sedan skynda på Nagg ut ur rummet så att deras härskarinna skulle få klä sig i lugn och ro.

 

Hazela hade precis druckit det sista ur sin tekopp när det knackade på dörren. Hon var sist uppe och hade fått äta frukost själv i sällskap med sin bok, men det gjorde henne föga. Hennes ögon såg ner i boken, men öronen lyssnade ut i hallen för att höra vem besökaren var. Hon kände nästan genast igen rösten som Embarans.
Det dröjde inte länge innan Meirin kom in i matsalen.

 

”Fröken Hazela, justitiekansler Embaran är här”.

 

”Du kan visa in honom”.

”Ja, fröken”. Meirin neg och försvann ut i hallen igen.

 

”God morgon fröken Hazela”, sade Embaran när han kom in. Han såg betydligt vänligare ut idag än han hade gjort dagen innan.

 

”God morgon”, svarade Hazela artigt och lade ifrån sig boken.

 

”Jag diskuterade ert fall med kapten Hassel och överkansler Tobreis till sent i går kväll, och vi kom fram till att vi kan låta er resa idag, trots allt. Det finns starka politiska skäl för det, eftersom drottningen skickat efter er. Ingen av oss kunde dessutom finna något motiv till varför någon av er skulle ha mördat postiljon Larok”.

 

”Det var skönt att höra”. Hazela kände sig lättad.

 

”Dock vill jag be er att vid behov återvända till Narana för att stå vittne till mord om vi lyckas dra det här till en rättegång. Än så länge har vi inte hittat några andra vittnen, men vi letar fortfarande.”

 

”Givetvis. Jag hoppas att ni får fast gärningsmannen”.

 

Embaran nickade.

”Jag också, fröken Hazela. Jag också.”

 

När justitiekanslern hade gett sig av följde ett par hektiska timmar. Brand blev nerskickad till hamnen för att meddela kapten Cadian att de var redo att ge sig av och Orastat anlände tillsammans med några tjänare och en vagn för att ta ner all deras packning till skeppet, inklusive de tre hästar som tillhörde Hazela, Faradan och Brand. Det blev sedan en nästan kaosartad stämning när allting skulle packas ut och alla rum gås igenom för att ingenting skulle glömmas kvar av misstag. Eftersom de hade varit tvungna att packa ihop allting så hastigt var de noggranna när de gick igenom huset, och likväl hittade Hazela några veckor senare en sked med Orastats emblem ingraverat nerpackad i en av de mindre kistorna, medan den tunna silverlänk hon ibland bar runt handleden tycktes vara försvunnen för alltid.

 

Så småningom lyckades de i vilket fall som ta sig ner till kajplats åtta. Där blev de mötta av en lång man med mörkt, nästan svart hår som tycktes ligga åt alla håll. Han presenterade sig som Rufus, förstestyrman på skeppet Havsörnen.

 

”Ni blir tvungna att dela rum med varandra, fröken Hazela. Jag hoppas ni förstår att vi inte har hur mycket utrymme som helst på skeppet”.

 

”Självklart”, svarade Hazela. Något annat hade hon egentligen inte väntat sig.

 

”Vi har förberett en hytt åt er och er tjänarinna, och två åt männen i sällskapet”.

 

Rufus visade dem vägen till hytterna och medan Hazela och Meirin såg till att få in sina mindre väskor i den hytt de blivit tilldelade, bestämde Faradan snabbt och enkelt att han och Brand skulle dela den ena hytten och Nagg och Gerreg den andra. När Hazela återvände upp på däck såg hon Faradan stå och prata med kapten Cadian och peka på en stor lyftkran som satt monterad på kajen. Hon hörde Cadian förklara att den vid behov kunde monteras upp för att lyfta tung last från kajen rakt ner i lastutrymmet och såg hur Faradan intresserat insöp det som kaptenen berättade. Riddaren hade studerat ingenjörskonst vid universitetet i Banrion och han var mycket intresserad av stora maskiner, lyftkranar såväl som katapulter.

 

Hazela stod vid relingen för att vara ur vägen och såg på medan deras hästar och koffertar togs ombord. Till sist hörde hon kapten Cadian uttala de ord hon väntat på.

 

”Alle man ombord! Kasta loss!”

 

Hazela gick till aktern och såg på hur Havsörnen sakta men säkert började röra sig bort från Naranas hamn. Hon kände sig lättad och faktiskt också lite glad. Även om omständigheterna inte var vad hon hade önskat var hon äntligen på väg tillbaka till Dunrien, till Banrion och så småningom till Nanbaton. Även om hon hade trivts i Narana hoppades hon att det skulle dröja länge innan hon fick se staden igen.

 

”Farväl, Narana”, viskade hon tyst när Havsörnen tog sig ut mot öppet hav och staden sakta men säkert blev allt mindre mot horisonten.

Förra helgen spelade vi slutligen den sista delen av den episkt långa kampanjen i Nanbaton. Vi började typ i mars 2007, och nu, fem år senare, är vi klara. Det har varit ett flertal personer som kommit och gått under kampanjens gång, och nu, när vi spelade den sista delen var vi tre kvar av de ursprungliga fem som började en gång i tiden. Det känns.... konstigt. Lite tomt. Jag har behövt tid på mig att smälta det.

Visserligen kan vi ju, om vi vill, ta upp det igen. Det finns saker som inte helt och hållet fick sin lösning, det finns mer att göra. Om vi vill. Men för tillfället känner vi oss nöjda. Det slutade... jag vet inte om jag kan säga att det slutade lyckligt för alla inblandade (för det gjorde det inte), men det slutade bra. Tillfredsställande. Det slutade som det borde sluta och det var ett bra ställe att lämna dem på.

Fast på ett sätt tar det ju inte slut här. Jag ska ju skriva om det! Hur lång tid kommer det att ta? Fem år till? Tio? Jag vet inte. Vi får se. Det blir klart när det blir klart. Jag lär ju i vilket fall som vara sysselsatt ett tag.

Jag kommer att sakna att rollspela i Nanbaton. Det har liksom sin charm att komma tillbaka till samma ställe om och om igen, för man vet vad det är, man kan "reglerna" och slipper börja om på nytt, vilket annars är fallet när man skapar en ny rollperson. Tur då att jag inte behöver lämna Nanbaton helt och hållet. Man blir lite attached efter fem år, helt enkelt.

Jag har varit sugen på att skriva vidare ett par dagar, men jag har inte kommi till skott. Jag känner att jag behöver lite mer tid på mig att smälta det vi har spelat nu innan jag kan fortsätta med att skriva om det vi spelade för fem år sedan.

En sak är lite lustig: jag har sedan slutet av första äventyret tiggt Petter om att få kika i hans block för att se vad det står. Han har nekat och vaktat dem som en hök. I söndags lånade han generöst nog ut dem till mig, för att jag skulle få se hans anteckningar och kunna skriva av dem som en hjälp till mitt eget projekt. Dessa två block, som jag kastat lystna blickar på i fem år, har jag äntligen fått chans att bläddra i! Men jag har inte haft någon lust, på hela veckan. Ironiskt. Behovet försvann liksom. Jag bläddrade lite i dem i torsdags, men jag tror att jag behöver lite mer tid på mig att smälta allting innan jag börjar gå igenom dem på allvar.

Så är det. Nu tog orden liksom slut. Dags att lägga Nanbaton till handlingarna. För tillfället.

Ja, det var ju ett tag sedan, men här kommer i alla fall nästa del. Håll till godo.

---------

Den kommande timmen förflöt till största delen under tystnad. Hazela försökte packa lite här och lite där och samtidigt leta efter väskan, men var för frånvarande för att göra någon egentlig nytta och tillslut blev Meirin så irriterad att hon talade om för Hazela att det skulle gå fortare om Hazela satte sig och läste och överlät packningen till Meirin och Nagg.

 

Hazela hämtade en bok och gick för att sätta sig i salongen på nedervåningen. När hon passerade köket hörde hon skrammel och sedan Brand som skrattade. Hon höjde förvånat ett ögonbryn. Brand hade inte meddelat att han kommit tillbaka.

 

”Nagg, den där ska du inte packa ner, den tillhör huset” sade Brand med en road röst samtidigt som Hazela dök upp i köksdörren.

Hazela såg genast det roliga i situationen och trots att hon egentligen inte alls kände för att skratta kunde hon inte låta bli när hon såg Naggs lättade min. Den stackars pagen hade försök packa ner en av de stora järnkittlarna i en koffert som inte alls var tillräckligt stor för ändamålet. Hazela skakade på huvudet med ett litet leende.

”När kom du tillbaka?” frågade hon sedan Brand.

”För en stund sedan”, svarade han med en axelryckning.

”Och vad sa de?”

”Jo, de skulle skicka hit en patrull”. Brand fortsatte roat att studera Naggs packningsteknik.

Hazela gick ut genom dörren och skakade lätt på huvudet. Brand var väldigt självgående, vilket visserligen var bra, men ofta tog han sig för allehanda saker som hon helst hade sett att han lät bli, och ibland behövde man ge honom en rejäl spark i baken för att han skulle förstå vad man ville ha gjort.

 

Hon kom ut i hallen samtidigt som Faradan kom in genom ytterdörren.

 

”Jag har pratat med Orastat. Han lovade att komma över ikväll. Har väskan dykt upp än?”

 

Adelsdamen skakade på huvudet. Hon hade letat igenom större delen av huset tillsammans med Meirin, men ingen väska hade synts till.

”Och Brand har varit hos garnisonen, han sa att de skulle skicka en patrull”.

 

Hazela hann knappt avsluta meningen innan det knackade på ytterdörren. Faradan, som fortfarande stod närmst den, sträckte ut handen och öppnade. Utanför stod en medelåldersman med mörkblont, lockigt hår och skägg.

 

”God dag, mitt namn är kapten Hassel och jag hörde att det hade hänt en del tråkigheter här i huset”. Mannen talade med en barsk, myndig röst och han betonade ordet ’tråkigheter’ på ett sätt som Hazela inte alls gillade.
Hon vände och gick ner för trappan igen medan Faradan visade in kapten Hassel och hans tre följeslagare, alla klädda i mörkblå tabarder med staden Naranas vita mås på bröstet.

 

Hazela stod tyst medan Faradan redogjorde för hur de hittat postmannen. Faradan var trots allt man, och för ovanlighetens skull tyckte hon att hon kunde hålla på seden att vara tyst och låta männen prata. Faradan var faktiskt anställd av hennes far som hennes husriddare och han kunde lika gärna göra nytta för pengarna.

 

”Jaha”, sade kapten Hassel med sin barska stämma när Faradan tystnat, ”jag vill naturligtvis undersöka huset och tala med samtliga av de som bor här”.

 

”Naturligtvis”, svarade Faradan efter att kastat en snabb blick på Hazela.

 

”Ni kan ta biblioteket i anspråk”, tillade adelsdamen efter att ha gjort ett snabbt övervägande. Om hon gjorde kapten Hassel till viljes skulle han ge sig iväg snabbare, vilket innebar att de snabbare kunde fortsätta sina förberedelser inför avresan.

Han skulle säkert vilja hålla kvar dem medan utredningen pågick, men det förändrade inte det faktum att hon själv fått en kallelse från Dunriens regent. En sådan kunde man inte ignorera hur som helst, vilket drottningen gjort mycket klart i sitt brev.

Kaptenen nickade lätt mot henne och vände sig sedan mot sina män. Han gav dem order att undersöka huset och Faradan visade dem till gästrummet där Laroks kropp fortfarande låg nedbäddad i sängen.

Hazela tog upp sin bok igen och satte sig i matsalen för att läsa. Det fanns ingenting hon kunde göra åt någonting som hände just nu, egentligen. Faradan kunde handskas med kapten Hassel bättre än vad hon själv kunde och Meirin och Nagg tog hand om packningen tillsammans med Brand.

 

När hon hade läst igenom samma stycke tre gånger utan att förstå vad det egentligen handlade om gav hon upp läsningen. Med en liten suck lade hon ifrån sig boken på matsalsbordet. Två av kapten Hassels soldater hade gått upp på övervåningen tillsammans med Faradan och hon hörde hur de diskuterade någonting, men de var för långt borta för att hon skulle uppfatta vad de sade. Hennes tankar vandrade återigen till brevet hon hade fått kvällen innan och till hennes föräldrar. Hon ville inte tro att de faktiskt hade dött och försökte intala sig själv att det bara var ett dåligt skämt. Någon som försökte få drottningen att framstå i dålig dager, kanske? Fiorina var trots allt inte omtyckt i alla läger. I synnerhet inte nere på Iennismuc, där flera av ädlingarna tyckte illa om att hon svurit trohetseden till Draken.

Samtidigt som drottningen hade vunnit Laoghs förtroende hade hon förlorat en del av Mucs, då den stora majoriteten av de som bodde på ön var Eldutroende. Mucrierna ansåg dessutom att deras ö var högst civiliserad och kultiverad, mer så än resten av Dunrien, och ju längre norrut man kom, desto värre blev det. I Laogh hade man fortfarande ett klansamhälle, och även om det fanns de som tillbad Eldu där tillhörde de flesta av laoghierna den gamla tron, vilket givetvis inte var populärt i mucriernas ögon.

 

När kung Willym kröntes hade han inte, till skillnad från regenterna före honom, svurit en trohetsed till Draken, det mäktiga väsen som tillbads i den gamla tron, utan bara till Eldu. Han hade fått ett starkt stöd av prästerna och den syddunriska adeln, men förlorat en del av stödet i Laogh. Fiorina, som hade lagohiskt blod i släkten, hade valt att svära båda ederna och på så vis ökat sitt stöd från Laogh, men fått minskat anseende hos mucrierna och Eldu-prästerna.

 

Hur mycket Hazela än vände och vred på det verkade hennes teorier dock en aning långsökta. Om någon ville få drottningen att framstå i dålig dager fanns det betydligt bättre sätt att göra det på än att skicka ett falskt brev till en förvisad adelsdam i Narana. Hazelas magkänsla talade om för henne att hon hade rätt, men hon kom inte längre i sina funderingar innan kapten Hassel kom in i rummet, följd av Meirin.

 

”Fröken Hazela, jag har ställt i ordning biblioteket”, sade kammarjungfrun.

 

Hazela nickade tacksamt åt henne och vände sig sedan mot kaptenen.

 

”Ja, jag tänkte att det kunde vara lämplig att tala med er först, fröken”, sade han med samma barska röst som tidigare.

 

”Javisst”, sade Hazela och reste sig upp. ”Vill ni ha någonting att dricka, kapten?” frågade hon sedan artigt. Mannen hade rotat runt i huset i en dryg timme nu och förhören med dem allihop skulle säkert ta minst lika lång tid.

 

Blicken i kapten Hassels ögon mildrades en aning.

”Kan Ni ordna in en kanna vatten hade det varit bra.”

 

Hazela nickade och såg på kammarjungfrun, som genast neg och försvann iväg i rikting mot köket.

 

När de väl hade kommit tillrätta inne i biblioteket började Hazela berätta om anledningen till Laroks besök.

 

”Verkade allting som vanligt när Ni gick till sängs?” undrade kaptenen.

 

”Ja”.

 

”Hörde Ni någonting under natten?”

 

Hazela skakade på huvudet. Vad Faradan hört fick han stå för själv.

 

Kapten Hassel harklade sig lätt och strök sig över det krulliga skägget. Han tog en mun vatten innan han fortsatte.

 

”Är det Ni som äger huset?”

 

”Nej, det gör Orastat Ferna. Han är kusin till min mor”.

”Ferna… ” Hassel såg fundersam ut. ”Är han dunrier eller Narana?”

”Dunrier, från början, men han har bott här i många år”, sade Hazela. ”Hur så, kapten?”

”Jag bara undrade, det spelar egentligen ingen roll.” Hassel harklade sig lätt och fortsatte förhöret. ”Hur kommer det sig att Ni bor här och inte hos era föräldrar, fröken Hazela?” frågade han artigt, men med en viss misstänksamhet.

Hazela lät bli att sucka. Hon borde ha förstått att frågan skulle komma upp. En ung adelsdam som bodde för sig själv väckte alltid en viss nyfikenhet och misstänksamhet hos folk. De flesta flickor brukade bli bortgifta när de fyllde femton, i samband med att de blev myndiga, vilket också skulle varit Hazelas lott om hon inte varit så egensinnig.

”Jag vägrade gifta mig med den man min far sett ut åt mig. Mannens far blev rasande och för att inte dra på vår familj mer vanära än den jag redan orsakat blev jag bannlyst av min far”, svarade hon och blev förvånad över hur lugn och saklig hon lyckades hålla rösten, trots alla känslor hon bar inombords.

 

Kapten Hassel tyckte tydligen att det räckte som förklaring, för han sade inget mer om det. Antagligen hade han lärt sig att hålla sig utanför adelns intriger så långt det var möjligt. I synnerhet när det gällde utländska sådana.

 

”Jag behöver se brevet ni fick för att förvisa mig om att det verkligen finns”.

 

”Självklart, jag går och hämtar det med en gång”, svarade Hazela och reste sig upp.

 

”Vänta lite fröken, ni sade att det bor en läkare här också. Var är han?”

 

Hazela satte sig ner igen.

 

”Ja, Gerreg. Han gick ut i några ärenden innan ni kom hit. Han har en del affärer runt om i stan som han ville avsluta innan vi beger oss till Banrion.”

 

”Jag förstår”, sade kapten fundersamt och strök sig över skägget. ”Nå, jag får tala med honom senare. Vill ni hämta brevet, fröken, och tala om för riddaren att jag vill tala med honom härnäst?”

Hazela visade kapten Hassel brevet och fortsatte sedan med avresebestyren medan kaptenen förhörde resten av hushållet. När han hade förhört Faradan, Meirin, Brand och Nagg i tur och ordning hade Gerreg fortfarande inte dykt upp.

 

”Nå, se till att han inställer sig nere på garnisonen omgående när han återvänder”, sade kaptenen när han stod i hallen, märkbart irriterad.

Hazela lovade att skicka ner läkaren så snart denne kom tillbaka.

 

”Då så. Jag ska tala med min överordnade om saken och sedan-” Kapten Hassel hann inte avsluta meningen innan ytterdörren öppnades. Gerreg kom in, visslandes på en glad melodi och med en säck över ena axeln. Han stannade upp och tittade förvånat på folksamlingen i hallen.

 

”Kapten, det här är Gerreg”, sade Hazela och gav läkaren en skarp blick. Den något fetlagde mannen ställde ner säcken på golvet och såg förvirrat från Hazela till kaptenen till soldaterna. Innan han hann fråga något tog kaptenen till orda.

 

”Vad har ni i säcken?” frågade Hassel skarpt.

 

”Öh…” började Gerreg och såg förlägen ut.

 

På en signal från sin kapten tog en av soldaterna tag i säcken och öppnade den. Det klirrade. Han höll upp en rektangulär, silverfärgad metallbit, luktade på den och bet sedan lätt i den.

 

”Det ser ut som silver, kapten, och det verkar inte finnas något annat i säcken”.

 

Kaptenens blick mörknade och han såg misstänksamt på Gerreg. ”Följ med mig”, sade han kort till läkaren och sedan vände han sig mot soldaten.

”Ta med säcken”.

 

När de tre männen gick i riktning mot biblioteket fångade Hazelas hasselnötsbruna ögon Faradans grå. Riddaren gjorde en snabb gest in mot matsalen och de gick in dit.

 

”Tror du att det var han som…?” började riddaren med låg röst.

 

Hazela skakade snabbt på huvudet.

 

”Nej. Varför skulle han ha gjort det?” svarade hon med samma viskande tonläge.

 

”Inte vet jag, men du måste hålla med om att det verkar lite skumt”.

 

”Jo”, svarade Hazela en aning motvilligt. Hon ville inte tro att de hade delat hus med en lejd mördare. Saker och ting var redan tillräckligt komplicerade som de var. ”Men han har en del väldigt rika klienter, och jag vet att han har spelat en del tärning…”

 

”Men en hel säck silver, Hazela? Vem spelar tärning om så mycket?”

 

Hazela öppnade munnen för att svara, men kom inte på något som verkade rimligt. Hon ryckte lätt på axlarna och såg uppgiven ut.

 

Just då kom Meirin ut från köket med ett par tallrikar. Hazela hade knappt märkt att hon var hungrig, men insåg nu att det måste vara middagsdags. Hon och Faradan stod under tystnad och såg på medan kammarjungfrun dukade bordet. När de var halvvägs genom måltiden, som bestod av rotfruktssoppa och bröd, kom Gerreg ut från biblioteket, röd i ansiktet, följd av kapten Hassel. Gerreg satte sig inte vid bordet, utan försvann iväg in i huset i riktning mot sitt rum.

 

Hazela kastade en frågande blick på kaptenen.

 

”Som jag sade tidigare så ska jag meddela min överordnade vad som hänt här, och sedan får han fatta beslut om vad som ska göras. Under tiden har ingen av er tillåtelse att lämna huset”, sade han med bestämd röst. ”Jag lämnar två av mina män utanför för att se till så att detta efterföljs”.

 

Utan några artighetsfraser tog sedan kaptenen med sig sina män och försvann ut genom dörren. Hazela noterade att de inte hade Gerregs säck med sig.

När måltiden var avslutad fortsatte packningen under tystnad. Ingen kände för att säga något och det låg en tryckt stämning över huset. Brand bestämde sig till sist för att konfrontera Gerreg, om inte annat så för att få slut på den tryckande tystnaden. Gerreg visade sig inte vara speciellt pratglad, där han stod och tömde innehållet i sin byrå ner i en koffert.

”Spelskulder”, mumlade han fram när Brand frågade om silvret i säcken.

 

”Låt mig hjälpa dig ner med sakerna, Gerreg”, sade Brand i ett försök att vara snäll och hjälpsam och lyfte upp en av de mindre kistorna från golvet.

 

Läkaren gav honom en skarp blick.

”Var försiktig med den där, unge man. Den innehåller en del av min laboratorieutrustning”.

 

”Ja, ja, jag ska vara försiktig”, sade Brand avfärdande och började bära kistan i riktning mot trappan.

 

Strax därefter ljöd en hög krasch följt av ett ljud som starkt påminde om flera glasflaskor som gick i kras samtidigt. Det tycktes komma från trappan och när husets invånare drog sig dit för att se vad som hänt såg de Brand stå i mitten av den och samla ihop korkar och utspridda glasskärvor. Vid trappans fot låg en liten mörk träkista med locket bara fästat vid ett av gångjärnen.

 

”Meirin”, sade Hazela med ett litet flin, ”om Brand vill hjälpa dig med att bära ner mina saker sedan, så be honom låta bli”.

 

Kommentaren fick Meirin att kväva en fnissning och Faradan att skrocka muntert. Gerreg såg däremot inte lika road ut.

 

Några timmar förflöt och det mesta av deras personliga tillhörigheter var nerpackade när det återigen knackade på dörren. Meirin öppnade och gick sedan för att hämta Hazela.

 

”Fröken Hazela, jag har blivit ombedd att omedelbart eskortera er ner till justitiekansler Embarans kontor”, sade den kortväxta mannen när Hazela dök upp i hallen.

 

”Nåväl”, svarade Hazela och stoppade Brand som passerade med en hink halvfylld av glasskärvor. ”Du och Meirin följer med. Meirin, meddela Faradan att vi går”.

Jag har verkligen ingenting vettigt att skriva ikväll, så jag ger er första delen av kapitel två istället. De andra delarna hittar ni, som vanligt, i kategorin Nanbaton till vänster.

--------------------------

Kapitel 2

Krossat glas

 

Morgonen efter vaknade Hazela i vanlig ordning av att Meirin försynt först knackade på dörren och sedan ännu mer försynt öppnade den, gick in i rummet och drog ifrån de tunna, men mörka, sommardraperierna från fönstren.

 

Fönstren i Hazelas rum vätte mot öster och morgonsolen strålade nu in genom dem. Det var fortfarande ganska tidigt, men de hade ju trots allt en hel del att stå i idag. Även om möblerna precis som huset tillhörde Orastat var det ändå en hel del som skulle packas ner: böcker, kläder, musikinstrument, notpapper, anteckningar, skrivdon, skor… på fem år hann man samla på sig en del.

 

Hazela blundande. Hon hörde att Meirin var inne i rummet och visste att det var dags att stiga upp, men hon ville inte. Hon hoppades att de minnen hon hade från gårdagen bara hade varit en dröm, och när hon öppnade ögonen skulle allting vara som vanligt. Hon hade sovit tungt, men ändå oroligt och hon kände sig nästan lika trött nu som när hon gått till sängs.

 

Hon öppnade det ena ögat. De två kistorna som stod halvpackade på golvet bekräftade hennes misstankar. Det hade inte varit en dröm.

 

Meirin lade fram en av Hazels mer slitstarka klänningar över en av fåtöljerna i rummet. När hon vände sig om och såg att Hazela var vaken höll hon upp klänningen framför sig.

”Blir den här bra idag, fröken?” frågade hon vänligt.

Hazela nickade och satte sig långsamt upp i sängen. Hon gäspade och sträckte på sig. Det långa, mörka håret föll fram i mjuka lockar över hennes axlar. Hon hade inte brytt sig om att fläta det innan hon gått till sängs kvällen innan.

Under tystnad tittade hon på medan Meirin plockade fram ett par skor av mjukt läder. Kammarjungfrun höll frågande upp dem och efter ännu en nickning från Hazela ställde hon ner dem på golvet bredvid fåtöljen.

”Säg till när ni är redo att stiga upp, så hjälper jag er med påklädningen”. Meirin log vänligt.

Kommentaren var egentligen onödig, för Meirin hjälpte alltid Hazela med påklädningen, och Hazela skickade alltid efter kammarjungfrun när hon var redo. Det hade varit deras morgonrutin sedan Meirins första morgon i Hazelas tjänst.

Meirins kommentar fyllde dock en helt annan funktion än att erbjuda Hazela påklädningsassistans. Det var hennes sätt att säga att hon brydde sig om Hazela och fanns där för henne, vad det än var som hade hänt. Hazela och Meirin var mer än en adelsdam och hennes tjänarinna; de var vänner, och under årens lopp hade de båda hittat sätt att visa den vänskapen för varandra på ett sätt som var passande för deras respektive rang.

Hazela sträckte på sig en gång till och steg sedan ur sängen.

”Jag är redo nu”.

Meirin skyndade sig fram och tog emot nattsärken när Hazela dragit den över huvudet och sedan hjälpte hon Hazela på med klänningen hon nyss tagit fram. Hon började snöra den i ryggen medan Hazela lyfte fram håret så att Meirin lättare skulle komma åt hålen.

Hazela funderade på om hon skulle be Meirin leta fram ett sorgband, men hon var inte helt säker på att det fanns några i huset. Hon hade inte behövt bära något sedan hennes farfar dog, och det hade varit flera år innan flytten till Narana.

Enligt sed skulle det grå bandet bäras runt pannan så snart som möjligt efter dödsfallet och fram till två månader efter att själavandringsceremonin ägt rum. Hon visste fortfarande inte varken när hennes föräldrar hade dött eller när ceremonin hade ägt rum, och de hade annat att tänka på att springa huset runt och leta efter sorgband som eventuellt redan var nerpackade någonstans eller kanske inte ens fanns. Dessutom, om hon inte bar något band skulle hon slippa de besvärande frågor från Brand och Faradan som skulle komma så fort de såg henne. Hon bestämde sig således för att inte fråga Meirin. Det var trots allt inte lag på att bära sorgband, även om det gav dåligt anseende om man lät bli när man borde ha ett.

 

Meirins flinka fingrar satte den sista hårnålen på plats, och efter att Hazela sett sig själv i spegeln och godkänt frisyren gick de tillsammans ner till matsalen.

Faradan, Brand och Gerreg satt redan där och åt frukost.

”God morgon”, hälsade riddaren vänligt.

”God morgon”, svarade Hazela och satte sig på sin plats vid kortändan.

Nagg satte nästan genast ner en skål gröt framför henne.

Hazela tog skeden som låg framför henne på bordet och såg fundersamt på de tre männen, sedan vände hon sig till Meirin.

 

”Har inte Larok blivit väckt än?”

 

”Jag bad Nagg att göra det, ers nåd”, svarade kammarjungfrun.

 

Hazela och Meirin såg på Nagg, som rodnade från hakan och ända upp i det blonda hårfästet. Han mumlade något ursäktande samtidigt som han gjorde en klumpig bugning och skyndade sig sedan iväg ut ur matsalen.

 

Hazela tog förstrött upp en sked med gröt och förde den till sin mun medan hon hörde Naggs tunga steg försvinna iväg åt det håll där gästrummet låg. Hon suckade lätt. Nagg trivdes bäst i köket och det var också där han gjorde mest nytta. Den smårunda ynglingen var ganska tankspridd och ingen skulle någonsin anklaga honom för att vara smart. Han var däremot duktig på att laga mat, och det var också hans huvudsakliga sysselsättning i Hazelas hushåll.

 

En dörr öppnades någonstans längre in i huset och strax efter det hördes ett skrik. Hazelas hand stannade mitt i luften. Hon höll grötskeden alldeles stilla och mötte Faradans undrande blick. I samma andetag reste sig de båda ädlingarna från bordet och skyndade mot gästrummet, tätt följda av Brand och Meirin.

 

Den enda som verkade oberörd av skriket var Gerreg, som i lugn och ro satt kvar och åt sin gröt. Han var ofrälse och ingen av de två ädlingarna hade bett honom att följa med. Han var inte heller speciellt nyfiken av sig, till skillnad från Brand. Om det hänt någonting viktigt skulle de andra berätta det för honom senare och om de omgående behövde hans hjälp med någonting skulle de ropa på honom. Med den övertygelsen fortsatte han med sin frukost. Dramatiken kunde ungdomarna klara av på egen hand.

 

Hazela och Faradan nådde dörren till gästrummet ungefär samtidigt. Det första de fick syn på var Nagg, som stod på mattan mitt i rummet. När Hazela tittade förbi honom såg hon de rödfläckiga lakanen i sängen. Nerbäddad i dem låg Larok. Ett stort sår gapade i hans hals. Hon vände sig om, lätt illamående.

 

Faradan föste ut Nagg ur rummet och Brand, som också kommit in och sett allt blod, hindrade Meirin från att ta sig in.

 

”Ta hand om Nagg istället”, sade han till kammarjungfrun och när de båda tjänarna gått iväg vände han sig mot Hazela. ”Mår ni bra, fröken?”

 

Hazela öppnade munnen, men visste inte riktigt vad hon skulle svara. Hon kunde inte riktigt ta in det hon såg, precis som när hon läst brevet postiljonen hade kommit med kvällen innan.

 

”Hämta Gerreg”, svarade hon istället kort. Larok var redan död, så att be Gerreg försöka göra något åt blodet var ganska meningslöst, men mannen var läkare och således borde han var den av dem som hade bäst erfarenhet av att handskas med döda människor, resonerade Hazela.

 

När Brand försvunnit iväg började Hazela se sig om i rummet. Hon ville inte gärna se på Larok, men hon ville försöka förstå vad som hade hänt. Sådana sår uppkom inte direkt av sig själva.

Sängen stod bredvid rummets enda fönster, vilket vette ut mot gatan. Under fönstret fanns ett litet sängbord och på golvet nedanför låg ett krossat dricksglas. Fönstret var stängt och förutom glasbitarna på golvet och den döde mannen i sängen fanns det ingenting som tydde på att det hade begåtts några våldsamheter här inne under natten.

 

”Hörde du någonting i går, när ni kom tillbaka från Skatan?” frågade hon Faradan.

 

Riddaren skruvade en aning besvärat på sig.

”Inte när vi kom tillbaka, men jag vaknade mitt i natten och behövde gå upp och dricka. När jag gick ut från köket tycker jag att jag hörde ett klirrande ljud här inifrån. Jag gick hit och lyssnade vid dörren, men jag hörde ingenting mer, så jag antog att det var ett ljud från gatan…”

 

”Och du ska kalla dig riddare”, muttrade Hazela. ”Bekymrade du dig ens om att fundera över att det kanske kunde ha hänt honom något?” Hon såg först arg ut, men sedan mildrades hennes ansiktsuttryck. Faradan såg redan skuldmedveten ut, och det fanns ingen mening med att pressa honom mer.

”Hade någon brutit sig in i huset genom dörren borde vi ha hört det”, fortsatte hon istället fundersamt. ”Såvida de som gjorde de inte dyrkat upp den förstås… och hur kunde de veta vilket sovrum han sov i? Borde ingen av oss ha vaknat om de gått runt och börjat öppna dörrar?”

 

Faradan förstod vart hon ville komma och nickade eftertänksamt.

”Om de hade tagit sig in genom fönstret skulle det ha varit sönder. Det glas som ligger på golvet måste vara det vattenglas jag såg Meirin bära in här igår.”

 

”Så hur kom de in?”

 

Faradan ryckte på axlarna, men innan han hann replikera kom Gerreg in i rummet, i sällskap med Brand.

 

”Vad har hänt?”, undrade läkaren.

 

”Det hoppades jag att du skulle kunna tala om”, sade Hazela och försökte hålla rösten stabil. Hon gjorde en gest mot sängen.

 

Gerreg gick fram till Laroks kropp och böjde sig ner för att undersöka den.

 

Innan Hazela hann fråga läkaren något mer hörde hon något röra sig bakom henne. Hon vände sig om och fick syn på Faradan, som hade öppnat garderoben i det lilla rummet och nu som bäst höll på att gå igenom Laroks tillhörigheter.

 

”Han hade inte så mycket med sig”, sade Faradan förklarande när han såg Hazelas min. ”Ett ombyte kläder, en bok med dikter av den där syddunriern Kerrigen, samt ett skrivetui. Och han hade en bältesväska med sig, med postiljonsverkets emblem på, och jag såg när han öppnade den att det fanns fler brev där än det han gav till dig. Den är inte här”.

 

Hazela gick fram till garderoben hon också, och mycket riktigt fanns det ingen väska där. Hon såg sig om i rummet och Faradan böjde sig ner för att titta under sängen, men de hittade ingen väska. Hazela suckade och vände sig mot Faradan.

”Kan väskan ha hamnat någon annanstans i huset?”

 

Riddaren ryckte på axlarna.

”Det är väl inte omöjligt, men han tillhör Dunriens kungliga postiljonsverk. Jag tror inte att han skulle vara så slarvig att han lämnade väskan utan tillsyn. Vem det än var som gjorde det här måste ha varit ute efter någonting i väskan.”

 

”Jag hade på känn att du skulle säga det”, sade Hazela med en ny suck. Det var uppenbart att deras avfärd skulle behöva skjutas upp.

 

Faradan såg bort mot läkaren. ”Har du kommit fram till något?”

 

”Det verkar som om vår postiljon här vaknade död”, sade Gerreg med en axelryckning.

 

Hazela och Faradan stirrade på honom.

 

Gerreg harklade sig. ”Hrm, ja, vad jag menar är att vem som än gjorde det här gjorde det medan han sov. Det gjordes snabbt och det här såret verkar vara den enda skada han har. Med tanke på att han fortfarande ligger i sängen och lakanen ser något sånär orörda ut, så skulle jag vilja påstå att han troligen inte hann mer än vakna innan han dog, den stackaren.”

 

”Fröken Hazela, kom och titta på det här”, sade Brand plötsligt bortifrån fönstret.
Hazela gick bort till honom för att se vad det var han hade hittat. Brand pekade på ett litet runt hål i träramen, precis ovanför fönsterregeln.

 

”Jag är inte helt säker, men jag skulle gissa på att någon tog sig in i rummet från gatan genom att först göra ett hål i fönsterramen och sedan på något sätt föra in ett föremål – en dyrk eller något liknande – för att öppna regeln, och sedan stänga den igen när han tog sig ut. Det var skickligt gjort, men samtidigt klumpigt, eftersom han slog ner vattenglaset.”

 

”Det måste varit det jag hörde…” Faradan såg återigen skamsen ut.

 

Hazela nickade bara. Även om hon fortfarande var irriterad på honom för att han inte hade tittat till Larok tjänade det ingenting till att påpeka det nu. De hade viktigare saker att göra. Dessutom kunde hon inte egentligen klandra riddaren. Han hade inte hört något annat ljud, och hade således egentligen inte haft någon anledning till att undersöka saken närmare. Det var trots allt inte helt ovanligt att det hördes ljud utifrån gatan, oftast från Skatan.

 

”Fröken Hazela, jag skulle behöva uträtta några ärenden innan vi åker. Behöver ni mig mer nu eller kan jag gå? Det finns ändå inte så mycket mer jag kan göra för honom.” Gerreg gjorde en gest mot den döda postmannen.

 

”Gå du. Vi ser till att fortsätta med förberedelserna. Och någon måste gå till garnisonen. Vi har trots allt en mördad postiljon i huset”, tillade hon och såg en aning bekymrad ut.

”Jag kan göra det”, erbjöd sig Brand, och efter godkännande från Hazela lämnade han rummet tillsammans med Gerreg.

 

Adelsdamen kände sig plötsligt väldigt trött, trots att det fortfarande var tidigt på dagen. Helt klart skulle det här innebära en lång rättsprocess. Det var inte bara en man som blivit mördad, det var en kunglig postiljon och sådant betraktades som förräderi enlig Dunriens lagar. Till råga på allt hade mordet dessutom skett i Narana, inte i Dunrien, vilket givetvis skulle leda till vissa utrikespolitiska diskussioner. Utöver det hade hon brevet och dess innehåll att bekymra sig över. Hon suckade djupt.

 

”Faradan, vill du vara snäll och gå till Orastat och tala om för honom vad som hänt.”

 

Riddaren gav Hazela en vänskaplig klapp på axeln.

”Jag ger mig av direkt”.

 

Hazela nickade och de gick ut ur rummet. Faradan stängde dörren bakom dem.

Eftersom jag varit så himla flitig idag passar jag på att lägga upp sista delen av kapitel ett också. Det här är första gången ni får läsa lite från Faradans synvinkel. Ni hittar de andra delarna under kategorin Nanbaton här till vänster.

------------------

Hon avbröts i sina funderingar av att det knackade på dörren.

 

”Fröken Hazela?” hördes Meirins röst utanför. ”Är allt som det ska?”

 

Hazela svarade inte, hon visste inte riktigt vad hon skulle säga.

 

”Kan jag komma in?” fortsatte Meirin utanför, när adelsdamen inte svarade.

 

”Ja, visst” svarade Hazela med en röst som lät betydligt tjockare än vad hon hade tänkt sig. Hon vek snabbt ihop brevet och lade ner det i den översta skrivbordslådan, tillsammans med tändstickorna.

 

Meirin öppnade försiktigt dörren och gick in.

 

”De andra väntar på er där nere, fröken, de vill avsluta kvällsvarden med er.”

 

Hazela nickade lätt och reste sig upp.

 

”Inte för att det är min mening att lägga mig i, fröken Hazela, men, vad stod det i brevet? Det verkade ha gjort er upprörd” sade Meirin försiktigt.

 

”Jag vill inte prata om det just nu” svarade Hazela med ett tonfall som var lite hårade än hon egentligen menade.

 

Hon lade en hand på Meirins axel för att tacka för omtänksamheten, öppnade dörren och fortsatte ner till matsalen, där de andra nästan hade ätit färdigt. Under den tid det tog för henne att gå den korta sträckan från sitt gemak och ner till matsalen hann hon samla sig så pass mycket att hon kunde tala med en stadig röst och - åtminstone intalade hon sig det - inte se allt för upprörd ut. Hon satte sig ner och tog en mun av det mucriska vita vinet innan hon vände sig mot Larok. Maten på tallriken brydde hon sig inte om. Den hade nästan kallnat vid det här laget och hon hade hur som helst tappat aptiten.

 

”Så, Larok, drottningen bad mig att resa till Banrion med skeppet Havsörnen. Är det samma skepp som ni seglade hit med?” frågade hon för att hålla konversationen igång.

 

Larok svalde ner en bit fisk och nickade. ”Det stämmer, skeppet Havsörnen under kapten Cadian. Jag kommer att segla tillbaka med det också, och hennes majestät nämnde något om att ni skulle åka med”, sade han och såg till synes oberörd ut.

 

”Jag antar att ni förstår att vi behöver morgondagen på oss att packa. Jag tycker därför att ni i morgon bitti bör gå ner till hamnen och tala om för kapten Cadian att han kan vänta sig att avsegla i övermorgon. Givetvis får ni sova här över natten, Meirin ställer i ordning gästrummet åt er.” Hon kastade en snabb blick på Meirin som reste sig upp, neg hastigt och sedan försvann ut ur rummet.

 

”Givetvis, fröken Hazela”, svarade Larok medan han lade ner besticken på tallriken efter att ha tömt den. ”Jag går dit i morgon bitti”.

 

”Hur lång tid tänker du vara borta?” undrade Faradan nyfiket medan Hazela återtog sin övergivna måltid.

”Ursäkta?”

”Ja, om du behöver hela morgondagen på dig för att packa”, tillade riddaren försiktigt.
”Det är inte bara jag som ska packa”, förtydligade Hazela. ”Vi avseglar mot Banrion i övermorgon. Jag tror inte att vi kommer att komma tillbaka hit på mycket, mycket länge, så jag rekommenderar er att börja packa redan ikväll.” Hon kunde inte låta bli att le, även om hon kände sig sorgsen inombords. ”Vi ska åka hem, Faradan. Till Nanbaton.”

 

Faradan höll på att sätta vinet i halsen och var tvungen att hosta några gånger innan han kunde tala. ”Åka hem? Var brevet från er far? Har han lyft ert bann?” Han lät ivrig.

 

Hazela fnös lätt. ”Naturligtvis skriver inte min far brev som han sedan sätter drottningens sigill på. Men ja, bannet har lyfts och vi ska till Nanbaton efter att vi hälsat på hennes majestät Fiorina i Banrion.” Hazela vände sig sedan mot Brand och läkaren, utan att bry sig om Faradans nyfikna min. ”Brand, eftersom er far inte bor långt från Nanbaton kanske ni vill göra oss sällskap? Jag kan hyra in dig som min livvakt, och Gerreg, ni kanske också vill göra oss sällskap tillbaka till Dunrien? Ni har trots allt pratat länge om att öppna en praktik. Kanske kan ni göra det i Nanbaton? Såvitt jag vet finns där ingen.”

 

Den medelålders mannen hade från början rest från Eira till Narana för att besöka släktingar längre in i landet. Oturligt nog hade Brisländska Samväldet just vid den tiden bestämt sig för att öppna en andra krigsfront, och det var inte längre säkert att färdas ensam inåt landsbygden. Gerreg hade stannat kvar i Narana och en dag hade han blivit uppsökt av Orastat. Hazela hade skadat sig under en fäktningsövning, och för att försäkra sig om att det lilla såret inte skulle orsaka någon infektion hade Orastat sökt upp en läkare. Gerreg, som var i behov av pengar, hade sedan samtalat lite med Orastat och fått stanna kvar som Hazelas husläkare. Hazela hade fortfarande inte bestämt sig för om det var bra eller onödigt. Hon hade nöjt sig med att det var praktiskt, och att Orastat betalde.

 

”Vad stod det egentligen i det där brevet?” frågade Faradan med en misstänksam min. Han kände Hazela av Nanbaton och han hade vid det här laget förstått att det säkerligen inte var ett brev skickat enbart i all vänskaplighet och välmening.

 

”Jag vill inte diskutera den saken nu, ”svarade Hazela och undvek att se på Faradan.

 

Om hon berättade det, skulle det betyda att hennes föräldrar faktiskt var döda, och den tanken gjorde ont, för ont. Så länge hon inte sade någonting kunde hon låtsas tro att det hela bara var ett misstag som skulle redas ut så snart de kom till Banrion.

 

Faradan suckade, men under resten av måltiden sade han ingenting mer om saken.

 

Efter att Hazela försäkrat sig om att Larok var tillfreds med gästrummet drog hon sig tillbaka för att börja packa. Hon fick Nagg att bära upp koffertar och kistor från källaren och satte sedan igång med att lugnt och systematiskt tömma sina skåp och lådor. Ju noggrannare hon gjorde det, desto längre tid skulle det ta, och ju längre tid det tog, desto längre skulle hon vara sysselsatt och slippa alla tyngande och besvärliga tankar.

 

 

Under tiden hade Meirin skickats iväg tillsammans med Faradan för att meddela Orastat att de skulle ge sig av. Brand var inte ombedd att följa med, men han hade gjort dem sällskap i alla fall. Det tog inte speciellt lång tid för dem att gå till godsherre Fernas hus, och när de kom dit blev de genast invisade till den salong där han satt och samtalade tillsammans med sin familj.

 

”Ursäkta att jag stör vid den här tiden, men fröken Hazela önskar meddela er att hon reser till Banrion i övermorgon”, förklarade Meirin för Orastat.

 

”Till Banrion? Vad ska hon där att göra?” undrade Orastat och höjde förvånat på sina mörka, buskiga ögonbryn.

 

”Drottningen har skickat bud efter henne och vill att hon infinner sig där snarast möjligt, men jag vet inte vad det rör sig om”.

 

”Hm,” svarade Orastat och såg bekymrad ut. Han kastade en frågande blick på Faradan, som ryckte på axlarna till svar. ”Nåja, jag tittar över i morgon för att se om det finns någonting ni behöver hjälp med.”

 

Meirin nickade och tillsammans med Brand och Faradan började hon sedan bege sig tillbaka hem. När de kom fram till ytterdörren stannade de två männen på gatan. De tittade på varandra och utbytte blickar av samförstånd. Ett litet flin spelade i Brands mungipa när han tog till orda.

 

”Gå du in Meirin. Vi kommer hem lite senare ikväll, vi ska bort till Skatan en vända. Vem vet när vi får chansen nästa gång?”

 

Meirin skakade suckande på huvudet.
”Nåja, gör ni så, men jag tror inte att fröken Hazela blir så glad på er om ni inte kommer upp i tid i morgon.” Hon såg barskt på dem.

 

”Du är alltid så charmerande Meirin”. Brand log vänligt mot kammarjungfrun och gav henne en slängkyss.

 

Meirin rodnade och besvarade Brands kommentar genom att stänga dörren mellan dem. Brand skrattade lätt och Faradan klappade honom på axeln.

 

”Du borde inte vara så framfusig mot henne, tänk på att hon växt upp ett kloster.”

 

 

Flera timmar senare vaknade Faradan av att han var törstig. Han och Brand hade pratat, sjungit och skojat med sina vänner på den lilla kvarterskrogen Skatan. De hade ignorerat packning och plikter för en stund och tagit chansen att roa sig i Narana en sista kväll. Och vilken trevlig kväll det hade varit!

 

Lite väl trevlig kanske, tänkte Faradan när han kände hur det pulserade lätt i ena tinningen. Han bestämde sig för att gå ner till köket och tömma en karaff vatten eller två. Ölsejdlarna han och Brand hade druckit gjorde sig dessutom påminda på mer än ett sätt.

 

Han gick upp ur sängen och ut ur sovrummet. Huset var lugnt och stilla. När han och Brand kommit hem hade de hört ljud uppe från Hazels rum - antagligen hade hon varit i färd med att packa - men nu var allting tyst. Han stod en stund och njöt av tystnaden. Ingen av husets invånare, med undantag för Brand, var i vardagslag speciellt högljudda, även om en del av Hazelas väninnor hade ett fnissande som ibland gick riddaren på nerverna. Idag hade det varit ovanligt mycket spring här och på Skatan hade det varit allt annat än lugnt. Faradan drog ett djupt andetag och njöt av att i lugn och ro få lyssna till ingenting alls.

 

Han gick sedan ut på den lilla bakgården och uträttade sina behov över en, i hans tycke, väldigt törstig buske. När han var klar gick han in i köket och hällde upp ett stort stop vatten åt sig från en av karafferna. Han drack ur, ställde stopet på en av köksbänkarna och gick därefter tillbaka mot sitt sovrum.

 

När riddaren kom ut i matrummet tyckte han sig höra något som klirrade. Han rynkade pannan. Det verkade komma från gästrummet. Han gick dit och lade örat mot dörren, men hörde ingenting från rummets insida.

 

Faradan stod och lyssnade en stund, men då han inte hörde något mer ryckte han lätt på axlarna och beslöt sig för att återvända till sin säng. Ljudet hade antagligen kommit utifrån gatan, så det var säkert ingenting att bry sig om. Det fanns ingen mening med att störa en kunglig postiljon mitt i natten utan en bra anledning, och eftersom det nu var tyst inne i rumme hade han ingen sådan.

Riddaren gick tillbaka uppför trappan, in på sitt eget rum och kröp ner i sängen. Nöjt konstaterade han att en del av värmen fortfarande fanns kvar mellan lakanen. Han lade sig till rätta och det dröjde inte länge innan han hade somnat om.

Andra delen av kapitel ett. På begäran har jag gjort stycket lite kortare den här gången. (Jah håller med, det är drygt att läsa långa textstycken på skärm - jag fattar inte att jag tänkt på det tidigare!).

Titta i kategorin "Nanbaton" i menyn till vänster för att hitta tidigare delar. Håll till godo.

----

 

Ett enda svärdshugg hade gjort Hazela till arvtagare. Hon befann sig på ena sidan Brishavet, Dunrien och hennes familj befann sig på den andra. Hon hade inte ens fått åka hem för att bevista Hanayas bröllop sommaren efter, och det var nog det som hade smärtat henne mest. Hon hade skrivit ett brev till sin far och bett honom att låta henne fara och hälsa på under bröllopet. Att låta henne vara med kanske skulle ses som en benådning, men att inte låta henne vara med var ett straff för Hanaya, som egentligen bara var skyldig till att ha en fårskalle till syster.

 

Argos hade inte gett med sig och Hazela hade snällt fått vara kvar i Narana, något som fadern hade ångrat sedan när kriget brutit ut och staden blivit belägrat.

I början av solmånaden år 1412 hade Hazela flyttat till Narana. I slutet av det året hade Brislands styrkor marscherat mot den hornformade halvöns gräns i ett försök att ta den tillbaka.

 

Narana var en hamnstad, belägen på hornets spets, och många av invånarna, inklusive Hazela själv, hade inte trott att kriget skulle nå dit. På hösten år 1413 hade de brisländska styrkorna dock nått staden och belägrat den. Faradan, som vid det laget fått riddarslaget, hade blivit inkallad.

Brisländska Samväldet var, liksom Dunrien, en rest från det äldre Tamiriska imperiet, som fallit samman ungefär 300 år efter att Dunrien brutit sig loss från det och utropat sig som en självständig stat. Imperiet hade försökt att överta och kuva Symland i öster, men symerna hade satt in hårt motstånd och imperiet hade krävt fler resurser, vilka hade tagits från de ockuperade områdena på dunriska halvön. Toral den första hade då utropat sig som överhövding för klanerna i Laogh och enat dem under Drakens baner. Han hade sedan fått med sig flera av de dunriska klanerna och tillsammans hade de lyckats bryta loss hela dunriska halvön från imperiet och utropat hela halvön som en självständig stat. För att tydligt visa sitt oberoende hade man därför också inrättat en egen tideräkning där år 0 var det år man bröt sig loss och bildade en självständig stat.

 

Efter utbrytningen från imperiet hade sedan flera andra provinser, däribland Brisland, följt efter och så småningom hade imperiet inte längre varit tillräckligt starkt för att kunna hålla samman sina gränser längre.

Runt om i både Brisländska Samväldet och Dunrien fanns det vägar – de flesta fortfarande brukbara – kanaler och ruiner som minde om imperiets storhetstid. En del städer, till exempel den Brisländska huvudstaden Bressa, sades härstamma från den tiden, men av det gamla imperiets gränser fanns det idag ingenting kvar, mer än namnet på det lilla landet Tamiria söder om Dunrien, den provins där det stora imperiets huvudstad en gång legat.
Tiden gick och klanerna i Dunrien hade så småningom enats om att utse en enda hövding – som sedermera fick titeln kung - för hela landet, med lydstater under sig och så hade utveckling gått fram till det feodalsamhälle man hade idag. I Laogh var motståndet starkt mot att gå ifrån de gamla vanorna och området löd fortfarande under en överhövding, som i sin tur delvis lydde under den dunriska regenten.

 

För att kunna hålla stånd mot det allt starkare Dunrien i öster och mot barbarfolken i norr och väster hade Brisland bestämt sig för att ta till sig egna provinser och lade snabbt under sig den halvö där Narana låg, Azuröarna längs den brisländska östkusten och några andra mindre områden västerut inåt fastlandet. Kampen om ön Iennismuc hade dock Dunrien vunnit år 1014 och i samband med det hade man infört treklöverfanan – ett blad för vart och ett av de tre områden som utgjorde Dunrien.

Det politiska läget hade sedan dess varit mycket ansträngt och de två rikena hade varit i krig fler gånger än de flesta andra civiliserade riken. Det första kriget hade handlat om religionsskillnaderna, men eftersom Drakens lära fortfarande var tillåten i Dunrien – även om dunriena i brisernas ögon sågs som avfällingar från den ”rätta” tron - kom krigen senare att handla om handel och gränser. Efter en förhållandevis lång period av fred hade det blivit värre igen när kung Willym den sjunde öppet stött Naranas självständighetsförklaring, vilket var en följd av att Eludtron växt sig allt starkare där.

 

När kriget (det sjätte i ordningen) tagit slut tidigt på våren år 1417 hade Faradan anlänt till Narana  för att, på Argos inrådan, titta till Hazela. I sitt sällskap hade han haft Brand, en ofrälse vars fars uppfödning av förstklassiga batonhingstar var vida känd över Dunrien. Brands skicklighet på hästryggen och goda samarbete med Faradan hade gjort dem till nära vänner. Att de båda kom från Baton-trakten gjorde inte saken sämre.

 

Narana hade varit belägrad och det hade satt sina spår. Hazela hade på nära håll fått se vad krig kan göra med människor, både fysiskt och mentalt. Ändå trivdes hon där, hon hade tillåtits att få vara sig själv. Bland annat hade hon fått upprätthålla sina kunskaper i fäktning genom att träna tillsammans med en av Orastats söner. Någon som kunde hantera ett svärd var inte att förakta i orostider, hade Orastat resonerat, men han tyckte ändå det var bäst att inte berätta för mycket om det för Argos.

 

Hazela kunde mer eller mindre komma och gå som hon ville i huset. Orastat ägde huset, men så länge Hazela skötte sig själv och egendomen lade han sig inte i. Själv bodde han med sin familj i ett större hus några kvarter därifrån. Han var godsägare och en stor del av hans verksamhet bestod i att köpa upp hus, oftast dödsboenden arvingarna inte vill ha (eller som det saknades arvingar till), och sedan hyra ut eller sälja dem till andra. Det var han som hittat och anställt Meirin som kammarjungfru åt Hazela.

 

Meirin var en ung flicka med råttfärgat hår och grå ögon som hade vuxit upp i ett naranskt Eldu-kloster, ganska nära gränsen till Brisland. När gränserna intogs hade Meirin och hennes klostersystrar, som så många andra, flytt mot kusterna och slutligen hamnat i Narana, och där hade Orastat sprungit på henne.

 

I Narana fick Hazela ha sin frihet. Hon trivdes, och Narana var hennes hem nu. Men hon saknade Nanbatons högland och hon hade så smått börjat tro att hon aldrig skulle få återse det, inte innan hennes föräldrar dog av ålder och hon kunde återvända som arvtagare. Hon hade aldrig trott att det skulle ske på det här viset. När hennes far börjat bli gammal och skröplig skulle han skicka efter henne och låta henne komma hem. Han skulle sedan lära henne hur man styrde ett baroni, och kanske även försöka gifta bort henne med någon av lägre rang, så att hon skulle vara rustad för att ta över den styrande platsen när han väl gick bort. Den plats som Harald i egenskap av enda son från början varit uppfostrad för. Hennes föräldrar hade uppenbarligen inte dött av ålder, och hon hade varken lärt sig att styra ett baroni eller gift sig med en man som kunde styra det åt henne.

 

Som jag skrev igår har jag bestämt mig för att dela upp kapitel ett i tre delar, främst för att det inte ska bli så stor textmassa att ta sig igenom, men också för att hålla er på halster lite ;)

Om ni har missat prologen kan ni hitta den här. Det är dock inte nödvändigt att ha läst prologen för att hänga med i vad som händer i kapitel ett.

Så. Trevlig läsning.

------

Kapitel 1

Brevet

 

Det var den 22:a dagen i solmånaden år 1417 enligt den dunriska tideräkningen och således nästan exakt en månad efter sommarsolståndet. Det var dags för kvällsvard och i det hus i Narana där Hazela bodde hade invånarna precis satt sig till bords för att äta. Hazela satt vid bordets ena gavel, och längs långsidorna satt riddaren Faradan, hans vän Brand och läkaren Gerreg. De två tjänarna Meirin och Nagg höll på att duka fram maten och skulle precis sätta sig de också när det knackade på dörren. Meirin kastade en blick på Hazela.

 

”Jag öppnar, fröken Hazela”, sade hon och skyndade mot dörren.

 

Medveten om att de andra väntade på att hon skulle ta först började Hazela tar för sig av fiskgrytan medan hon lyssnade ut mot farstun. Hon kunde höra att det var en man som anlänt, men hon kunde inte höra vad han sade. Hon fortsatte med att ta för sig av grönsakerna och skulle just skicka karotten vidare till Faradan när en man klädd i svart rock kom in genom dörren. På den vänstra sidan av bröstet fanns ett posthorn broderat med guldtråd.

 

”Den här mannan har ett brev till er, fröken”, sade Meirin artigt.

 

Hazela såg på mannen med en blandning av artighet och nyfikenhet. Han tillhörde Dunriens kungliga postiljonsverk. I vanliga fall brukade postiljonerna bara lämna breven på de lokala postkontoren och sedan fick man själv se till att gå ner och hämta den, alternativt betala någon för att göra det åt en. Postiljoner delade bara ut brev personligen om det rörde sig om kungliga påbud.

 

Mannen gick fram till Hazela och bugade sig lätt.

 

”Fröken Hazela, mitt namn är Larok, och jag kommer med ett brev från hennes majestät drottning Fiorina”.

 

Larok tog upp ett brev ur läderväskan han hade hängande över axeln och räckte över det till Hazela, som tog emot det med ett höjt ögonbryn. Hon läste sitt namn på kuvertets framsida, vände sedan på det och betraktade fundersamt drottning Fiorinas sigill på baksidan. Vad kunde Dunriens regent vilja henne?
Hazela öppnade brevet.

 

 

Banrion, 18e dagen i solmånaden, år 1417

 

Till Fröken Hazela Duvvinge av Nanbaton

För en tid sedan skickades ett brev till Eder med anledning av Edera föräldrars bortgång. Då Ni är den rättmätiga arvingen till baroniet Nanbaton ombads Ni att inställa Er vid hovet i Banrion för att kunna få Eder rättmätiga titel.

Eftersom Ni ännu inte har behagat dyka upp skickar Vi här ånyo ett brev till Eder, och ber Eder att omedelbart inställa Eder vid hovet i Banrion. Det finns plats för Er och Edert följe ombord på skeppet Havsörnen. Tag kontakt med kapten Cadian.

Högaktningsfullt

Fiorina I

Drottning av Dunrien

 

 

Hazela förstod först inte vad som faktiskt stod i brevet. Hon var tvungen att läsa igenom det två gånger till innan innebörden av det sjönk in och hon bara halvt medveten om att de andra tittade på henne.

 

”Hazela, är allt väl?” hörde hon Faradans avvaktande röst någonstans i bakgrunden.

 

Hazela reste sig upp ur stolen och gick hastigt upp för trappan som fanns någon meter bakom henne. Väl upp på övervåningen tog hon sig snabbt in till sitt gemak och stängde dörren bakom sig. Hennes hjärta verkade försöka knacka sig en väg ut genom revbenen och lungorna rörde sig som om hon nyss hade avslutat en kapplöpning. Hennes tankar snurrade runt så fort att hon började känna sig illamående.

Hon gick fram och öppnade ett av fönstren i rummet, slöt ögonen och tvingade sig själv att ta några djupa andetag av den svalkande kvällsluften, samtidigt som hon försökte bringa ordning i de snurrande tankarna. Hur kunde hennes föräldrar vara döda? När hade det skett? Drottning Fiorina skrev att hon hade skickat ett annat brev tidigare. Var fanns det första brevet, varför hade det inte nått fram? Hazela hade ett vagt minne av att ett postskepp för ett tag sedan blivit kapat och uppeldat av pirater någonstans ute i Muirisundet. Kunde det första brevet kanske ha varit ombord på det skeppet? Eller kunde det här brevet vara en förfalskning? Vem skulle i så fall ha skickat det och varför? Att använda drottningens sigill på ett brev var ingenting man gjorde som ett dåligt skämt. Det klassades som högförräderi och sådant bestraffades med döden. Och om det nu – Gudarna förbjude – skulle vara sant, varför visste då inte Faradan någonting om det? Riddarens familj bodde också i Nanbaton, och de hade alltid haft goda relationer med Hazelas familj. Om någonting hänt hennes föräldrar borde väl Faradans far ha meddelat både henne och Faradan? Och hennes syster – varför hade Hanaya inte hört av sig? Borde hon inte undrat varför Hazela aldrig dök upp på begravningen? Fast kanske hade de breven också varit ombord på det kapade skeppet, det skulle förklara varför ingen av dem fått veta något.

 

Hazela tvingade sig själv till att återfå kontrollen över både sin andning och sina tankar. Hon gick bort till skrivbordet av mörkt körsbärsträ, öppnade den översta lådan och tog fram ett etui med tändstickor. Hon ville läsa igenom brevet en gång till, men i det halvmörker som rådde i rummet kunde hon inte se ordentligt. Lugnt och metodiskt tvingade hon sig att tända de två ljusen i smidesljusstaken som stod på skrivbordet. Den unga adelsdamen började sedan läsa igenom brevet mening för mening. Varje ord analyserades, varje stavelse gicks igenom. Hon ville inte förbise något.

 

Om det här brevet verkligen var från Dunriens drottning hade hennes föräldrar verkligen avlidit. Båda två. Men hur? Hade det skett en olycka? Eller hade det blivit sjuka? Det var så länge sedan hon hade sett dem sist, nästan fem år. Fem år… det kändes nästan ofattbart att det gått så lång tid. Det smärtade till inuti henne när hon tänkte på det. Deras avsked hade varit allt annat än lyckligt.

 

* * *

 

Greve Nerrig av Baton var tillsammans med sin familj på besök i Nanbaton. Det var i början av Sommarmånaden och det var vackert sommarväder. De befann sig uppe i det slott Hazela ärvt av sin farfar. Äppelträden blommade och rosorna i den rosenträdgård som Hazelas farfar hade planterat åt sin hustru hade nästan slagit ut helt. Det skulle hållas en bankett för greve Nerrig och hans familj och de andra riddarfamiljerna i närheten var inbjudna.

 

Tidigare på dagen hade de unga ädlingarna, däribland Hazelas bror Harald, herr Carnins son Faradan och greve Nerrigs båda söner, Jaron och Kerrogan, haft en hästkapplöpningstävling längs vägen mellan byn Glimma och slottet. Jaron hade vunnit, men bara nätt och jämt. Harald hade kommit god tvåa. Hazela hade surmulet stått vid ena murväggen in mot slottet och tittat ner mot vägen. Hanaya, hennes yngre syster, hade stått bredvid.

 

”Sura inte Hazela, det klär dig inte.”

 

”Äh, kom inte och påstå att du också hade velat vara med, jag såg nog ditt ansiktsuttryck.”

 

”Vi hade i alla fall inte vunnit, det vet du. Vi må vara skickliga ryttare både du och jag, men kapplöpning är väl ändå inte riktigt vår grej?”

 

Hazela hade muttrade något ohörbart till svar och sedan, när de unga ädlingarna skrattande hade kommit skrittande upp mot slottet igen, hade hon vänt sig om och gått tillbaka in.

 

När banketten nu började några timmar senare var Hazela på betydligt bättre humör. Harald hade berättat för henne att trots att Jaron skrutit med sin seger under eftermiddagen hade han själv inte varit mer än en halv hästlängd efter. Enligt Harald hade Jaron haft sin goda häst att tacka snarare än sin goda skicklighet. Det hade muntrat upp Hazela något. Även om Jaron såg bra ut (till och med riktigt bra), hade hon emellanåt (eller snarare för det mesta) svårt att tåla hans överlägsenhet och hans till synes obotligt goda självförtroende.

 

Att få håret uppsatt i en vacker och komplicerad knut med inflätade pärlband, och att ha en nyinköpt klänning av vackert lavendelblått sidentyg vävt i Feodor hade även det hjälpt till att förbättra Hazelas humör. När det så var dags för banketten att börja stod hon vid dörrarna in till festsalen tillsammans med sina föräldrar och sina syskon. Hon var äldst av de tre och ikväll tänkte hon sannerligen visa det genom att ta på sig sitt bästa uppförande.
Trots att Nanbaton inte var ett speciellt stort eller rikt baroni hade de tre syskonen Duvvinge fått en god skolning i sådant som unga ädlingar förväntades kunna, allt ifrån dunriska danser till hur man hälsade korrekt på olika personer och vilka samtalsämnen som kunde vara lämpliga vid småprat i olika sammanhang. Innan de gick in i festsalen hade Vilena dessutom väst en uppmaning till sin dotter om att tygla humöret, vilket Hazela själv hade tyckt var en aning onödigt eftersom hon redan hade bestämt sig för att ingenting skulle rubba hennes humör den här kvällen.

 

Under bankettsupén hamnade hon bredvid Jaron. Om det hade varit medvetet från hennes mors sida eller inte var inget Hazela egentligen ville spekulera i, även om hon då och då såg hur Vilena och Argos, liksom greve Nerrig och hans hustru Larissa, kastade nyfikna blickar bort mot dem.

Argos och Nerrig hade varit goda vänner i många år, och på senare tid hade det allt oftare spekulerats i ett giftermål mellan Hazela och Jaron. Många menade att det var ett tecken på männens vänskap. Få grevar skulle vilja gifta bort sin äldsta son med dottern till en baron i ett av Dunriens fattigare baronier.

 

När festmåltiden var över bröts borden för att göra plats för dansen. Det var en av de första banketterna där alla de tre syskonen av Nanbaton hade fått lov att närvara hela kvällen. Hazela, som var äldst, hade fått in rutinen vid det här laget, men för Hanaya var det bara andra gången som hon fick stanna uppe över dansen, istället för att bli omhändertagen av en kammarjungfru direkt efter maten och vänligt men bestämt bli ledd till sitt rum.

 

När dansen pågått i en ungefär en timme drog Jaron Hazela lite avsides.

 

”Harald påstår att det här är ditt slott”.

 

”Det stämmer”, svarade Hazela med en viss stolthet i rösten. Hon hade faktiskt någonting som Jaron inte hade – en egen bostad. Såvitt hon visste bodde han fortfarande hemma hos sin far i familjens slott utanför byn Batonsborg. Det var visserligen inget konstigt med det, eftersom han var den som skulle ärva det efter greve Nerrig, men ändå.

 

”Kan vi gå ut? Jag har hört att det ska finnas en vacker rosenträdgård här, och som slottsvärdinna är det kanske lämpligast om du visar mig den.” Han log ett av sina charmiga leenden mot henne, och hon kunde inte låta bli att säga ja. Hon var svag för hans leenden, även om hon givetvis aldrig skulle erkänna det.

 

”Nåväl, det kan jag. Det skulle faktiskt vara skönt att gå ut lite, det är ganska varmt här inne.”

 

Jaron gjorde en efter-dig-gest och Hazela gick mot dubbeldörrarna.

 

Utan att säga ett ord till varandra fortsatte de ut genom slottets huvudport. Hazela gick självsäkert och med högburet huvud ner längs en av trädgårdsgångarna till den del av trädgården där muren gick ihop med slottsväggen.

 

Slottet låg en liten bit in i skogen och Hazelas farfars farfar hade låtit bygga det för att ha som sommarresidens. Slottet var delvis byggt mot en bergväg, som var en del av en utlöpare till Drakbergen, vilka utgjorde Nanbatons norra gräns mot grevskapet Terion. Muren gick ihop med slottsväggen strax innan bergen och på så sätt bildade den, tillsammans med slottet, en nästan cirkelformad borggård, med två kilar där muren gick ihop med slottet. I den ena kilen fanns en kryddträdgård och i den andra hade Hazelas farfar låtit uppföra rosenträdgården.

 

”Hur kommer det sig att du har ärvt ett slott, men inte Harald?” undrade Jaron nyfiket.

 

”Därför att min farfar testamenterade det till sitt förstfödda barnbarn. Han ville inte göra något undantag, trots att jag inte var någon pojke, så när jag fyllde femton förra sommaren blev slottet mitt”. Hazela kunde inte låta bli att låta lite stolt.

 

”Och nu bor du här?” frågade Jaron med en viss underton av beundran och avundsjuka i rösten.

 

”Ja, jag flyttade hit förra sommaren”, svarade Hazela medan hon satte sig ner på en av de vackert utmejslade stenbänkarna inne i rosenträdgården.

 

”På så sätt”, sade Jaron lågmält och slog sig ner bredvid henne.

 

De satt tysta en stund utan att säga något. Solen hade nästan gått ner, men trots det var det inte speciellt mörkt. Så här års blev det sällan det. Sommarmånadens nätter blev egentligen aldrig nätter, utan uppträdde mer som dimmiga dagar – aldrig riktigt ljusa, men heller aldrig riktigt mörka, och vilande i ett sällsamt vackert, nästan magiskt ljus.

Efter en stund bröt Jaron tystnaden.

 

”Såg du tävlingen tidigare?”

 

”Jag vet att du vann”, sade Hazela och försökte låta likgiltig.

 

”Klart att jag vann, jag vinner alltid”, svarade Jaron självbelåtet. ”Jag såg dig inte där, varför tittade du inte på?” fortsatte han sedan. Hans röst lät nästan sårad, men sedan kom något retsamt över hans ansikte. ”Du kanske inte ville titta på eftersom du inte fick vara med?”

 

Hazela fnös. ”Hade jag velat vara med hade jag nog kunnat övertala far om det.”

 

Jaron skrattade till. ”Argos? Han visste inte ens om att vi hade tävlat förrän det var över. Harald tyckte det var bäst att inget säga. Men det glömde han kanske bort att tala om för dig?”

 

Hazelas mörkt bruna ögon blev ytterligare ett par nyanser mörkare när hon vred på sig för att se på Jaron. Hon hade blivit tillsagd av Harald att deras far inte tyckte att Hazela skulle vara med eftersom hon var för ung. Hazela hade inflikat att Harald fick vara med, varvid Harald hade replikerat att han i laglig mening räknades som äldre än hon, trots att han var född senare, eftersom han var man. Det var inte riktigt sant, men Hazela hade inte haft någon lust att bråka varken med sin bror eller med sin far. Inte idag när Argos förutom att diskutera affärer med greve Nerrig också hade en bankett att ta hand om.

 

Hazela hade dessutom inte haft någon lust att bli utestängd från banketten och få tillbringa kvällen uppe i sitt gemak, ifall hennes far skulle vara på det humöret när hon konfronterade honom. Att han faktiskt skulle göra det var kanske inte så troligt, även om han mycket väl kunde hota med det, men Hazela hade i vilket fall som inte vågat chansa.

 

”Vad menar du med det?” frågade hon Jaron en aning mer bitskt än hon egentligen hade haft för avsikt.

 

”Lägg av Hazela, du tror väl inte att du skulle fått vara med? Vi hade ingen lust att ta hand om en skadad kvinna, än mindre förklara hur det kom sig att hon faktiskt blivit skadad.”

 

”Vadå? Tror du inte att jag skulle ha klarat av att rida en häst i galopp utan att ramla ur sadeln?”

 

”Det handlar inte om vad jag tror, utan om vad som är passande”, svarade Jaron med en överlägsen ton värdig en bortskämd greveson. ”Kvinnor ska inte hålla på med kapplöpningar; broderier är mera passande för er”. Han flinade retsamt.

 

”Så du menar att jag inte fick vara med för att jag råkar vara kvinna?” Hazelas röst var kyligt lugn.

 

Jaron svepte en av de mörkbruna hårtestarna ur ansiktet och ryckte lätt på axlarna.

”Ungefär så. Men det spelar väl ingen roll? Du hade ju i vilket fall som aldrig vunnit.”

 

”Och hur vet du det? Du har väl ingen aning om vad jag kan prestera på en hästrygg? Dessutom hörde jag att din seger var marginell, liksom flertalet av dina andra bedrifter. Faktum är att jag har hört att de flesta av dem bara är tomt skryt.” Hazela log svalt mot honom.

 

”Jaså?” Jaron såg nästan road ut. ”Vem sade det? Harald? Eller den där fattiga riddarsonen Faradan? Du vet, de flesta ryktesspridningar av det slaget kommer från svartsjuka ädlingar som inte kan prestera bättre själva.”

 

Hazela började känna sig allt mer irriterad. Varför hade hon gått ut hit med honom? Hur hade han lyckats få henne att falla för hans charmiga leende igen? Förbannade Jaron. Allt han ville var att reta henne och det irriterade henne något enormt att han faktiskt lyckades med det, gång på gång.

 

”Min bror är inte svartsjuk av sig, och det vet du också egentligen.” Hon reste sig upp och gjorde en ansats att gå därifrån, men Jaron lade en hand på hennes arm för att stoppa henne.

 

”Släpp min arm och lämna mig ifred”, sade hon kallt.

 

”Det där sista kan blir svårt.” Jaron och log återigen retsamt mot henne.

 

”Vad menar du med det?” replikerade Hazela, slagen av en plötslig misstänksamhet.

 

”Det lär du märka”.

 

Hazela ryckte sig loss ur hans grepp och sträckte på sig.

 

”Du, Jaron av Baton, är en otrevlig, omoralisk, oförskämd tölp och jag vill aldrig mer se dig i min rosenträdgård!” sade hon med ett tonfall som var så kyligt att frosten nästan lade sig över rosorna. Sedan samlade hon ihop sin vida klänningskjol och gick med bestämda steg därifrån.

 

På väg tillbaka in i slottet mötte hon Harald.

 

”Där är du ju! Far bad mig gå ut och leta upp dig, han trodde att du och Jaron hade gått ut.”

 

”Nämn inte hans namn”, fräste Hazela.

 

”Har ni blivit ovänner igen?” sade Harald en aning förebrående. ”Hazela, det är ingen bra idé. Jag tycker att du borde be om ursäkt till Jaron innan du går tillbaka in. Far och greve Nerrig ska- ”

 

”Jag bryr mig inte om vad far och greve Nerrig ska tillkännage för handelsavtal den här gången. Jag har ingenting med det att göra, och jag tänker inte be Jaron om ursäkt för att han är en sådan oförbätterlig skitstövel. Prata med honom du, om du nu tycker att det är så viktigt.”

 

Hazela svepte förbi Harald in i slottet och tillbaka in i festsalen utan att bry sig om broderns försök att ropa tillbaka henne. I dörren höll hon nästan på att krocka med sin far.

 

”Hazela, jag skickade ut Harald för att leta efter dig och Jaron. Fick han tag på er?”

 

Innan Hazela hann svara dök Jaron och Harald upp bakom henne. Hazela gav Jaron en ilsken blick och tittade sedan demonstrativt bort. Grevesonen öppnade munnen för att tala, men talarklockan förekom honom.

 

”Mina vänner!” sade Argos när klockan tystnat, ”jag och greve Nerrig har under dagen diskuterat framtiden för vår del av vårt vackra fädernesland, och då vi önskar stärka samarbetet mellan grevskapet Baton och baroniet Nanbaton har jag beslutat att godta hans förslag. Jaron Örnklo av Baton och Hazela Duvvinge av Nanbaton ska ingå äktenskap!”

 

Bankettdeltagarna applåderade. Hazela kastade en hastig blick på Jaron, som såg otroligt självbelåten ut och i ett ögonblick av klarsynthet förstod hon. Jaron hade naturligtvis vetat om det hela. Hans självbelåtna min och kommentaren han hade kommit med i rosenträdgården när hon bett om att bli lämnad ifred avslöjade det.
Harald hade också vetat, det var därför han hade velat att hon skulle be Jaron om ursäkt innan de gick in i salen igen. Han hade försökt att tala om det för henne, men hon hade avbrutit honom. Under andra omständigheter skulle hon ha känt sig glad över att hennes bror inte gick över huvudet på henne, utan faktiskt försökte tala om vad som pågick. Harald kände uppenbarligen sin storasyster och visste att hon inte fann sig i att beslut som rörde henne fattades utan hennes vetskap. Han skulle säkerligen också ha påpekat att det inte var ett kvinnligt drag och att hon borde lägga band på sig, men inget av det spelade någon roll just nu.

 

Vilena och Argos hade i sin tur låtit bli att tala om det för henne dels eftersom hon var kvinna och egentligen inte hade så mycket att säga till om i den frågan, och dels eftersom de visste hur hon var och vad hon tyckte om Jaron och således skulle säga en hel del, vare sig det var passande eller inte.

 

Hazela kände hur raseriet kokade hett och rött någonstans i trakterna mellan hennes mage och bröstkorg, men hjärnan var förvånansvärt kall och klar. När bankettdeltagarna hade slutat applådera och innan hennes far, greve Nerrig eller Jaron hann säga någonting, tog hon själv till orda, med lugn och tydlig röst.

 

”Jag tänker aldrig gifta mig med Jaron av Baton”.

 

Det blev knäpptyst i salen. Alla stirrade på henne. Några verkade ilskna, några såg roade ut, men de allra flesta verkade inte riktigt veta hur de skulle reagera på detta högst opassande och kontroversiella uttalande.
Greve Nerrig såg rasande ut och hennes far likaså. Jarons självbelåtenhet verkade ha flugit ut genom ett av festsalens öppna fönster. Harald såg förvånad ut. Ingen kunde inte tro att hon nyss hade sagt det hon hade sagt.
Hazela vände sig om och gick ut ur salen, mot trappan. Då bröts slutligen tystnaden. Hon hörde Jarons och Nerrigs upprörda stämmor, men hon kunde inte höra vad de sade.

 

Någon timma senare hade Hanaya och Harald kommit in till henne. Systern hade förklarat att Jaron krävt upprättelse för att han blivit personligt skymfad och att Argos och Nerrig tillslut hade enats om att ett envig skulle stå dagen efter för att upprätthålla Jarons heder. Eftersom Hazela var kvinna hade hon enligt dunrisk lag rätt till en förkämpe, och Harald hade anmält sig som frivillig. Det var ingen fara, hade brodern försäkrat. De skulle inte slåss på liv och död, utan enbart till första blodsutgjutelsen. Han hade också förklarat att både Argos och Vilena var för upprörda för att ens vilja tala med Hazela. Hazela skulle vara glad om hon tilläts komma hem nästa vinter, hade Hanaya sedan avslutat lite skämtsamt.

 

Hazela kunde se att varken Harald eller Hanaya själv riktigt trodde på att det var ett skämt.

 

Dagen efter hade så Jaron och Harald mötts i envig. Hazela hade först vägrat att se på, men blivit nertvingad av Argos. Fadern hade gett henne valet att komma ner frivilligt och se konsekvenserna av sitt agerande, eller att bli nedförd under mindre värdiga omständigheter. Hazela, som hade ansett att hennes fars tålamod inte var något som borde testas mer de kommande tio åren eller så, hade gått ner frivilligt.

 

Riddar Carnin av Caernan var den som ansetts vara mest lämpad att öppna enviget och han förkunnade tydligt att det endast handlade om den första blodsdroppen, något som Jaron och Harald hade skakat hand på. Hazela hade sett raseriet i Jarons ögon och fått en olustig känsla i magen. Hon hade sett på sin bror och sett ett uttryck i hans ögon som hon inte kunde tolka och som hon inte hade sett där förut. Harald var uppenbarligen upprörd över någonting. Hazela gissade att Jaron hade förolämpat honom på något sätt innan de gick ut och bestämde sig för att fråga sin bror om det efteråt.

 

Det bästa man kunde säga om enviget var att det var kort. Harald, som var kvick och lätt på foten hade så när fått in en träff med sitt svärd på Jarons överarm innan en halv minut hunnit gå. Jaron hade insett det i sista stund, vikt undan och sedan gjort ett snabbt och hårt motanfall mot Harald.

 

Jarons svärd hade fläkt upp ett stort sår i Haralds bröstkorg. Harald hade förblött på borggården innan någon hunnit hämta förband. Efter den händelsen hade Dunriens adelsförsamling stiftat en lag om att alla måste bära rustning i ett envig, även om den bara skulle vara till första blodsutgjutelsen.

 

I ett försök att behålla familjens heder hade Argos förvisat Hazela från Nanbaton. Han hade förkunnat att hon skulle bo i Narana, huvudstaden i den lilla fristaten med samma namn, som några år tidigare hade förklarat sig självständiga och brutit sig loss från Brisländska Samväldet. Vilena hade en kusin där, godsherren Orastat Ferna, och det ordnades så att Hazela skulle bo i litet hus som ägdes av honom.

 

Den sista gången Hazela hade sett sin mor var när hon själv hade blivit eskorterad ut ur Nanbaton för att resa till hamnen i Eira och därifrån vidare med båt över Brishavet till Narana. Vilenas tårar hade tyst och stilla letat sig nerför hennes kinder när hon för sista gången hade höjt handen i ett farväl till sin dotter.

 

* * *

 

Rosorna i den rosenträdgård som Hazelas farfar hade planterat åt sin hustru hade nästan slagit ut helt.

Ja, det har varit lite tyst kring min bok ett tag, eftersom jag varit upptagen med andra saker, men det tänkte jag ändra på nu! Om allting går som det ska lägger jag upp nästa del imorgon!

Det blir första delen av kapitel ett, som heter Brevet. Jag har bestämt mig för att dela upp kapitelet i mindre delar när jag lägger upp det på bloggen, eftersom det blir så stor textmassa att läsa igenom annars. Jag personligen hade aldrig orkat med det, eftersom jag inte tycker om att läsa långa textsjok på en skärm. Jag föredrar att ha dem i en pärm ;)

Ni har väntat, jag vet, och det har nästan tagit pinsamt lång tid, men här är den i alla fall: prologen till min bok! Kommentera gärna, för ju fler som kommenterar desto bättre är det, då kan förlagen se att det finns ett intresse. Boken går just nu under arbetsnamnet Arvingen, om ni undrade. Ni får gärna sprida texten och bilden, men det är jag som är upphovsman, glöm inte att ange det!

I alla fall, här har ni den, enjoy!

-----------------------------------------------

En bricka i spelet

 

Han satt lugnt tillbakalutad i den bekväma fåtöljen och såg in i lågan till det stora blockljuset på bordet. Han drog ett djupt men ljudlöst andetag och andades in sommarnattsluften. En ljummen bris från havet fann sin väg in genom det öppna fönstret och fick ljuslågan att dansa fram och tillbaka. Härifrån kunde han se ut över Banrions redd. Han kunde svagt urskilja konturerna av de skepp som låg för ankar där ute. Ljusen från dem gungande upp och ner i takt med vågorna. Bakom skeppen tornade mörka moln upp sig. Himlen såg riktigt svart ut. Det verkade dra ihop sig till oväder. Han log för sig själv och vände sedan sin uppmärksamhet till personen som stod på andra sidan det lilla bordet.

 

”Ett litet problem, sade du?”

 

”Ja”, svarade den mörkklädda figuren med lugn och behärskad röst.
Han kunde ana en underton av nervositet. Förståeligt.

 

”Vadå för problem?” fortsatte han med ett nästan roat tonfall.

 

”Det gäller ärendet Nanbaton… ”

 

”Fortsätt”.

 

”Budet från Banrion, det… kom undan”. Rösten var påtagligt nervös nu.

 

”Kom undan?” Han lät fortfarande nästan road, men inom sig kände han hur vreden började bubbla någonstans i magtrakterna. När han fortsatte tala var hans ton inte lika road längre, nu hade något barskt smugit sig in i den.
”Jag trodde att ni hade tagit hand om det där!”

 

”Jag vet, men tydligen måste det ha blivit en miss i vår… kommunikationskedja!”            Besökaren lät nästan irriterad, vilket var förståeligt. De visste både två vad som stod på spel och priset de skulle få betala om någon information hamnade i orätta händer.

 

Även han kände sig irriterad, men han var så pass rutinerad vid det här laget att han klarade av att hålla huvudet kallt. Så många månaders planering kunde omöjligt gå åt skogen på grund av en liten kommunikationsmiss. Var den där missen hade uppstått skulle han givetvis ta reda på och åtgärda så snart som möjligt. Kanske kunde det finnas en förrädare ibland dem? Eller en spion? Någon som arbetade för drottning Fiorinas räkning? Hon hade visat sig vara betydligt slugare än vad han hade trott från början. När hennes make, kung Willym VII, hade dött för knappt ett år sedan och hon efter kröningen svurit eden till Draken hade Eldus präster blivit väldigt upprörda och många trodde att hennes dagar som regent var räknade. Drottningen av Dunrien hade dock visat sig vara av betydligt hårdare virke än vad gemene man först hade trott, och hon satt säkert på sin tron. Än så länge.

 

Men nej, en spion var otänkbart. De hade olika tillvägagångssätt för att hitta lämpligt material till organisationen, och fanns det en aldrig så liten misstanke om var lojaliteten låg blev personen snabbt utrensad. Troligare var att någon bestämt sig för att byta sida av en eller annan anledning. Han – eller hon – skulle i så fall inte bli långlivad. De hade effektiva metoder för att snabbt oskadliggöra om den sortens falskspelare. Det fick hur som helst hamna lite längre ner på prioriteringslistan. Innan han kunde börja utreda det var han först tvungen att ta reda på vad som faktiskt hade hänt i deras… kommunikationskedja.

 

De hade planerat det här i månader tillsammans med klienten. Det betydde att planen var välgenomtänkt och alltså var de olika momenten i den väl avvägda och genomtänkta. Det i sin tur betydde att om någonting trots allt skulle gå snett fanns det utrymme för att kunna rätta till det. Planen var stabil. Och det ledde honom tillbaka till den kvinnliga besökaren.

 

”Så vad är det vi har förbisett?”

 

”Fiorina”.

 

Naturligtvis. Drottningen, ännu en gång. Förbannade kvinnfolk. Han tänkte inte låta en ung drottnings nycker bli deras fall. Hon var tydligen lite mer nitisk än vad han hade trott. Han tittade fundersamt på besökaren och gjorde en gest åt henne att fortsätta.

 

”Hon skickade en ny budbärare. Tydligen fick hon inget svar på det förra budet.”

 

”Jag trodde ni hade skickat ett? Hur kunde ni inte göra något så löjligt enkelt som att svara på ett brev till drottningen?”

 

”Vi visste inte vad som stod på brevet, det råkade brinna upp och- ”

 

”Råka brinna upp?” avbröt han bryskt, med hånfullt tonfall. ”Hur råkade det brinna upp?”

 

”För att klantskallarna som skulle ha tag på det satte eld på skeppet innan de tog brevet därifrån. Visserligen skulle de elda upp bevisen, men inte alla bevisen”.

 

Kvinnan tittade upp på honom och han såg hur det glittrade till i de mörka ögonen. Irritationen var uppenbar, det hörde han på rösten och inombords log han. Det var lite ryggrad i den unga kvinnan. Inte många skulle våga använda den tonen mot honom, inte när de visste vad han var kapabel att göra med dem. Det var precis därför som han hade valt henne till det uppdrag som väntade.

”Den här nya budbäraren”, sade han efter att ha funderat en stund, ”har han givit sig av än?”

 

”De seglade för någon timme sedan, men jag lyckades luska ut att det ligger ett handelskepp i hamnen som avseglar mot Narana imorgon bitti. Om vi kan få med en eller två av de våra på det skeppet kan vi fortfarande hinna ikapp dem och spåra upp budet i Narana. Vi kanske inte kan hindra Hazela och hennes följe från att resa, men vi kan oskadliggöra dem när de väl kommit ut på havet.”

 

Han funderade en stund och nickade sedan. De mörka ögonen hade tur. Deras ägare hade också en skarp och kvicktänkt hjärna.

 

”Vi får göra några små ändringar i planen, men det ska inte påverka resultatet. Vi kan inte sänka skeppet ute på havet, Hazela måste ta sig till Banrion, annars blir folk misstänksamma. Men vi kan förbereda för att så snabbt som möjligt oskadliggöra henne och hennes sällskap när de väl kommit hit.”

Kvinnan nickade, med läpparna krökta till ett litet leende. Hon förstod.

 

”Jag antar att du vet vad som måste göras”, fortsatte han. ”Ordna en person som kan segla med skeppet till Narana och göra vad som måste göras där. Du vet vad som behöver utföras och av vilken betydelse det är, så jag litar på att du klarar av att välja någon med rätt kvalifikationer. När det är gjort ska du se till att vara redo för ta dig an din nya roll, och tala om för lilla Ilhedina att göra detsamma”.

 

Det ryckte lite i hans mungipor och han gjorde en grimas som kunde vara antydan till ett leende.

 

”Säg åt henne att hålla sig undan så mycket som möjligt. Om hon vistas öppet på gatorna här kommer ingen att gå på att hon är nyligen hitrest från Narana, och då är allt vårt jobb ogjort”.

 

”Jag ger mig av direkt.” Hon bugade hastigt och vände sig om för att gå, men tvekade.

 

Han såg på henne med ett höjt ögonbryn.

”Var det något mer?”

 

”Den riktiga Hazela…”

 

”Vad är det med henne?” frågade han och lät mer irriterad än han hade haft för avsikt. Frågvisa fruntimmer.

 

”Ursäkta mig”. Hon böjde på nacken för att visa sin respekt. ”Jag är bara nyfiken. Varför har ni valt att inte ta itu med henne tidigare?”

 

Han suckade inombords, men visade det inte; det var trots allt en välberättigad fråga. Deras klient hade frågat samma sak flera gånger, men med betydligt mer irritation i rösten.

 

”Om vi hade gjort oss av med henne i Narana hade det väckt uppmärksamhet. Hon känner folk där, och de vet vem hon är och varifrån hon kommit. Jag tror du förstår själv att våra planer skulle kunnat uppdagas. Dock har omständigheterna - som sagt - ändrats något, i och med Fiorinas bud”.

 

Kvinnan nickade lätt. ”Då förstår jag”. Hon bugade sig på nytt och gick mot dörren och uppslukades sedan av nattmörkret.

 

”Gott”, sade han för sig själv.

 

När man gjorde upp långtgående planer var man tvungen att göra dem stabila, annars kunde en enda liten detalj, som till exempel en oberäknelig drottning, ställa till det.

 

Han reste sig upp och gick bort till ett skåp för att ta fram flaskan med bläck, sedan återvände han till bordet och fyllde på den lilla skål som stod där, avsedd för just detta ändamål. Pergament och penna låg redan på plats. Han satte sig ner igen och doppade pennspetsen i det svarta bläcket, torkade hastigt av den på trasan bredvid skålen och satte sedan spetsen mot pappret. Hans klient skulle säkert vilja veta vad som stod på.

 

Desperata människor hade alltid roat honom. De var lätta att utnyttja. Klienten var tillräckligt desperat för att enbart kunna se det som låg direkt framför ögonen på honom, vilket passade alldeles utmärkt i det här fallet. Klienten skulle aldrig förstå vad som egentligen hände i Nanbaton, åtminstone inte innan det var för sent. Det skulle inte Fiorina heller, vilket också var ytterst roande.

 

Han hade egentligen aldrig gillat Fiorina och just därför skulle bli extra roligt att dra henne vid näsan. Han måste dock erkänna för sig själv att han var imponerad över att hon lyckats hålla ihop riket så här långt, trots de konflikter som låg och pyrde. De skulle dock snart nog ta fyr ordentlig, det tänkte han se till.

 

Ingen skulle förstå att Nanbaton bara var en bricka i spelet, ett delmål för ett högre syfte. Deras klient skulle säkert bli rasande när han väl insåg vad som var på gång, men då skulle det inte finnas något för honom att göra åt det. Hjulen skulle redan vara i rullning och om klienten skulle försöka sticka in en pinne kunde de alltid hota med att avslöja honom för drottningen. De adelsmän som straffades för högförräderi blev halshuggna och det ville han säkerligen göra allt för att undvika.

Han förseglade brevet och log för sig själv. Ibland var man tvungen att göra vissa uppoffringar för den goda sakens skull.

Detta inlägg tillägnas speciellt Petter, Emil, Markus, Robin, Jimmy, Hedwig, Amira Sofie och André för hjälp med nedanstående dumheter och mängder av skratt. Tack för att ni finns!

-----------------------------------------------------------------

Jag, rollspelscitatens bevarare och mästare, insåg till min stora förskräckelse att det saknas citat från Hazela-sagan (vår episkt långa rollspelkampanj, som min bok baseras på) här på bloggen. Inte bara från en del, utan från från fyra delar. Huga! Att den första delen inte finns med är kanske inte så konstigt, eftersom den avslutades några månader innan jag började blogga. Men att del fyra, fem och sex saknas är faktiskt illa! Speciellt med tanke på att det finns citat från andra rollspelsäventyr som spelats senare. Skäms på mig!

Jag har bestämt mig för lite bot och bättring, så jag har nu lagt upp de saknade delarna. Ni hittar alla sex under kategorin Nanbaton, men för att underlätta lite lägger jag upp alla länkarna i det här inlägger istället. En del citat i de senare delarna är egentligen bara roliga (eller extra roliga) om man har koll på de tidigare delarna, eftersom vi i vår rollspelsgrupp gärna refererar till tidigare begångna dumheter. Anyway:

Del 1 - Makt i Sikte
Del 2 - Höststädning
Del 3 - Stormvarning
Del 4 - Vargasång
Del 5 - Den långa vägen hem
Del 6 - En reva i väven

HAZELA DEL 6 – EN REVA I VÄVEN

STARRING:

Linn – baronessan Hazela av Nanbaton
Emil – magikern Kelin Silverräv från Salston Tor
Petter – SL
Markus – Faradan de Caernan, Hazelas husriddare

-----------------------------------------------------------------------------

Jag är hungrig, och det är dåligt när man ska spela rollspel, vi hamnar bara på ett värdshus och det händer så lite där. Fast det är klart, Hazela är med, då blir det alltid trubbel.
- Emil

SL: *säger fel* Ja, och Kelin Cederräv
Markus: *hör fel* Sedelräv? Ja visserligen är han rik men…

Linn, till Petter: Ja, men man vet ju aldrig vad som händer. Dina tärningar kan fumla, eller mina tärningar kan fumla och så dör nån. Nån ospecificerat.
Petter: Som en helt random Nerrig.

Emil: Men jag har knappt gjort nåt!
Petter: Vadå knappt? Du har bara jagat honom genom halva stan.
Emil: Nej, det var Faradan som gjorde det mesta jobbet.
Linn: Och det var bara genom hamnkvarteren.

Petter: Ni får inte använda SLs okunskap emot honom!
Markus: Vi vore inte riktiga rollspelare om vi inte gjorde det.

Faradan, till Kelin: Du kanske inte det hur det uttalas, det är tokonska.
Linn: Han vet hur det uttalas, men han säger det med en sabrisk dialekt.

SL: Men bara för att ni följde med frivilligt så betydde det inte att ni inte var gripna.
Markus: Tyst nu, det är vi som berättar!
Linn: Ja, du får inte vara med om du ska vara så opartisk!

SL: Tokons kung blev också förgiftad.
Linn: Ja just det, han också. Det är för mycket gift i det här spelet.
Markus: Ja, och nu ska du gifta dig.

Flörta med henne, förför henne och skaffa dig en avkomma. Vi kan komma att behöva den sen.
- Hazela till Faradan vid besöket hos markisinnan Jana

Kelin, till Jana: Ni är lika generös som ni är fager.
Jana: Men Herr Kelin, så säger ni bara.
Kelin: Eh, ja.

Kelin: Vi får hoppas på att Daak visar lite… vad heter det?
Faradan: Samarbetsvilja?

Som Faradan skulle ha sagt: när Consabers riktiga män rycker fram får de andra flytta på sig.
- Kelin motiverar varför det var bättre att hämta flottans män än stadsvakten.

Emil: Och Hazela är anställd som spion.
Linn: *förvånat* Är hon?
Petter: Ja, på två turturduvor.
Linn: Ja just det
Petter: Hon är fågelskådare.

Jag tror att mina tärningar slår dåligt för att jag har ont i halsen. De godkänner inte min voice authorisation.
 - Linn

HAZELA DEL 5 – DEN LÅNGA VÄGEN HEM

STARRING:

Linn – baronessan Hazela av Nanbaton
Emil – magikern Kelin från Salston Tor
Petter – SL
Markus – Faradan de Caernan, Hazelas husriddare
André – besökare och sidekick.

-------------------------------------------------------------------------------

Hazela: Men hon var ju drak-troende, det var det som var det viktiga
Kelin: Nej, det viktiga var att prästen var odräglig.

Om du talar om samma sak som jag, så vet jag precis vad du menar.
- Faradan till Kelin.

Emil: Det där är power-gejming, jag power-gejmar bara på min egen nivå.
Linn: När det gynnar dig, med andra ord?

Faradan: Jag måste tänka som en tirak, så då är det bara att gå in och döda alla jag ser.
Hazela: Ja, och ta med dig så mycket mat som möjligt
SL: Och sätta eld på allting.
Faradan: Ja, var tror du att jag ska ha honom med mig för? *pekar på Kelin*

Emil: Det finns inte fluffiga, rosa handbojor i Consaber.
Markus: Ha! Du har inte sett Hazelas källare!

Hazela: Jag vill bara poängtera att skrivbordet med lönnfacket står i mitt sovrum, i fall några lönnmördarspioner letar efter det.
Faradan: Ninjor heter det, inte lönnmördarspioner.

Markus, till Petter: Det är fel på dina kakor, de går sönder.
Petter: Ja, hur fan hade du annars tänkt att äta dem?
Markus: Men de går sönder innan de hunnit in i munnen. De självtuggas!

Emil, till kakan han håller i handen: Och vad heter du då lilla vän? *parodierar Monsters Inc*
André: Det är en nameless kaka, du kan äta den utan samvetskval

Emil: Jävla Jaron!
Linn: Men var har han gjort? Blanda inte in honom i det här.
Emil: Vadå? Jag bara citerar dig.

Markus: Här försöker jag skapa ett system som fungerar och du kallar mig tyrann!
SL: Vadå, att slå ner yttrandefriheten?
Linn: Det finns också något som kallas för hets på folkgrupp, och det slår vi ner!

Hazela: De avancerar bakåt, en välbeprövad thalaskisk taktik.
Kelin: Nej, de flyr.
Faradan: Också en välbeprövad thalaskisk taktik.

HAZELA DEL 4 – VARGASÅNG

STARRING:

Linn – baronessan Hazela av Nanbaton
Emil – magikern Kelin från Salston Tor
Petter – SL
Markus – Faradan de Caernan, Hazelas husriddare
Amira Sofie – Riddersdam Livia Ekenhjärta

-----------------------------------------------------------------

Jag har umgåtts för mycket med Faradan, det är klart att jag tänker mig ett armborst i storlek med en bazooka!
- Emil

SL: Om du går in i stridszonen kan du slåss nästa gång.
Faradan: Går?! Jag rusar!

Hazela: Jag går ut och lootar matbordet. Jag är hungrig
SL: Ett antal småfåglar har varit där innan. Storkar och sånt.

Emil: Vad heter varulven?
SL: Varför skulle den ha ett namn?
Emil: Då är det alltså en nameless NPC, och dem kan vi döda utan samvetskval.

Linn: Vi power-gejmar inte i den här gruppen, aldrig nånsin!
SL: Nädå, ni står bara redo att göra det så fort det behövs.

Lyssna på farbror Kelin, han vet vad han menar.
- SL

Kelin: Det var ingen värdshuspiga den här gången.
Hazela: Jag trodde inte att du umgicks med sådana?
Kelin: Jodå. Nån måste ju servera ölen.

Lägervakt till Hazela och Livia: Hur kom ni ut ur staden?
Hazela: Vadå? Det var väl inget svårt, vi red bara ut genom porten

Men det där är player-knowledge, inte SL-knowledge.
- Emil till Petter

SL till Faradan: Du hör det om du slår ett lyckat hörselslag.
Linn: Ha! Med dina tärningar – ingen risk!

Men näe! Jag hatar att lägga mina perfekta slag på grundfärdigheterna, jag gör alltid det.
- Amira Sofie. Värt att påpeka är också att grundfärdigheterna, till skillnad från de andra färdigheterna, inte kan höjas, oavsett hur många perfekta slag man slår.

Men faaan! Det är ju det jag säger! Jävla, perfekta skitslag!
- Amira Sofie, tio minuter senare

Gud är Daaks gåva.
- Markus

Nanbaton är så häftigt att till och med deras arkitekter är adliga.
- Markus

Kelin: Baronessan anordnar en årlig höstmarknad varje år.
Ciara: Ja, det är väl därför den kallas årlig.

SL: *visar en bild för rollspelsgruppen* Och här har vi en bild på Hazelas gullpojke.
Linn: Äh, jag har hittat en mycket bättre bild på honom.
SL: *lite stött* Vadå, var han naken eller?
Linn: Ja.

 

MAKT I SIKTE

 

STARRING:

 

Petter – SL, Ungmar

Emil – Brand, krigare

Robin – Gerreg, livmedikus

Linn – Hazela av Nanbaton, baronessa

Markus – Faradan de Caernan, riddare

 

-------------------------------------------

 

Det var skickligt gjort, men han var nog rätt klumpig
- Brand

 

Det verkade som om han vaknade död och sedan var allt frid och fröjd med det.
- Gerreg

 

Varför har du satt på ugnen? Ska du sterilisera skalpeller?
- Emil till Robin

 

Du behåller ditt lugn. Det är inte värre än att bli mördad.
- Petter/SL

 

All heil Daak, vår befriare.
- Linn

 

Det är bra att han är så stor, då är han mycket lättare att träffa.
- Hazela

 

Titta inte på mig, jag är inte där.
- Faradan

 

Dig är det väl ingen som lyssnar på, du är ju bara en simpel riddare. Jag är ju faktiskt baronessa!
- Hazela

 

Vi ska ut på stan och du ska köpa saker till mig
- Gerreg till Brand

 

Markus: Kan jag få Consaber-boken?
Emil: Kan jag få färdighetsboken?
Linn: Kan jag få en ny färdighet?

 

Det är ju en snäll katt. Jag ska få henne att bita Jaron i pungen.
- Hazela

 

Jag går dit jag tror att det finns ett alkemiställe, och eftersom jag är man så frågar jag inte om vägen.
- Faradan

 

Det är ju hennes nåd Nanbaton och inget våp vi kan råna!
- Ungmar

 

Jag är från Nanbaton, jag vet hur det uttalas. Men jag säger det med en tokonsk dialekt.
- Faradan

 

Brand: Kan man gå runt där?
Faradan: Ja, eller också kan man stå i tornet och skjuta dem.
Brand: Ja, men hur manligt är det?

 

Petter: Tja, det är troligt att han skulle vinna
Emil: Helt omöjligt – vi fuskar!

 

SL: ja, varför gjorde ni det egentligen?
Markus: Tja, det var ju ett tag sedan vi dödade något….

 

De är lite tveksamma till dig, din stil, och ditt utseende och hur du luktar och sådär
- SL till Faradan

 

Markus: Jag tar honom hårt och kraftfullt…
Linn: …bakifrån.

Jag har nästan skrivit klart kapitel fyra nu, jag är duktig! *klappa sig själv på huvudet* jag visste väl att jag kunde. Jag har suttit och lyssnat på mysmusik som passar när man skriver om Nanbaton (Poeta Magica, blandat med Feet of Flames blandat med Tjajkovskij bland annat).

Nu ska jag äta macka, sedan ska jag iväg och träna yoga. Efter det blir det Desperate Housewives och Cougar Town. Det har jag förtjänat nu tycker jag.

Nu har jag äntligen varit modig nog att skicka iväg ett mejl till Neogames för att höra om de är intresserade av min bok om Nanbaton. Bara att vänta på svar och hålla tummarna!

Eftersom det blir en del inlägg om Nanbaton-kampanjen har jag nu gett dem en helt egen kategori - Nanbaton! Jag har flyttat över de inlägg som handlar om denna kampanj från "rollspel". Nanbaton är ju så mycket mer än rollspel, förhoppningsvis blir det en bok (eller flera) så småningom! Hur som helst, ni hittar kategorin här.

Grejen med den här kampanjen (allt som rör Hazela borde snart få en egen kategori det också!) är att vi tenderar att bli väldigt involverade :P Hur som helst så har vi väldigt kul.

Igår var vi hemma hos Amira, och jag måste säga att jag tycker hennes lägenhet är väldigt trevlig. Hög mysfaktor. Sen ligger den i en stadsdel jag tycker ganska bra om också. Det finns många fina hus i lite äldre stil där (1917 står det på ett som ligger på hennes gata t.ex.).

Men nu var det inte Amiras lägenhet jag skulle skriva om, utan vårt spel. Spelmötet igår var väldigt bra. Det var en lagom blandning av våld, samtal och festande.

Först fick vi rädda Fiorina, Consabers drottning, från ett mordförsök, och sedan pratade Hazela och Kélin ut om sina problem och lyckades komma fram till en bra lösning. Därefter blev hela gänget bjudna på en bankett som hedersgäster uppe på Slottet Salston. De fick sina belöningar för det som hände i Tokon (what happened i Tokon stays in Tokon!) och för att de avvärjt mordförsöket. Heryn (miliskaptenen) fick Consabers tapperhetsmedalj, Kélin blev adlad, Livia och Faradan fick mark tilldelad i Nanbaton och byn Nanbaton fick stadsprivilegier p.g.a guldet som finns i baronatet, med Hazela som markisinna. Sedan dansade de hela natten lång. Givetvis var Jaron där, och givetvis dansade Hazela med honom. Men Faradan var snabbare och fick första dansen.

Det känns som om äventyret är slut nu. Men om man tittar på vad vi har gjort hittills tror jag inte att det är det. Det har bara varit många förväxlingar mellan oss och mellan andra, så det känns som om det hänt mer än vad det egentligen gjort. Så, Petter, hur mycket mer har du planerat? Jag är nyfiken!

Petter har varit här ikväll och vi har roat oss med att titta på Babben & Co, äta pizza och leta efter bilder på Jaron och Hazela på Deviantart. Vi hittade ett par stycken riktigt bra på Hazela, men ingen på Jaron. Jag är inte speciellt bra på att rita ansikten (men jag skulle vilja bli!) så jag funderar allvarligt på att försöka modda upp honom i The Sims 2. Vad tror ni, kan det fungera? :P

Och i det här sammanhanget är det kanske värt att påpeka att det är rollspels-Jaron jag givetvis åsyftar nu (son till greven av Baton) och inte lajv-Jaron :P

Jag tyckte lite synd om Amira-Sofie igår. Hon provspelade i vår rollspelsgrupp. Hon fick provspela en SLP, som redan spelats ett litet tag, och bara det är inte en helt lätt uppgift. Att sedan komma in som ny spelare i en kampanj som är inne på fjärde äventyret, och där det är politiska intriger på hög nivå, och där rollpersonerna i nuläget plottar mot varandra - det är sannerligen inte lätt! Hon verkade inte vara helt avskräckt i alla fall, för hon ska vara med nästa spelmöte också, och hon påstod att hon hade roligt :P

Som sagt - mycket, mycket politiska intriger. Hazela (min roll) och Kélin (Emils roll) plottar mot varandra. Fast Kélin plottar nog mer mot Hazela än vad Hazela gör mot honom. Och Faradan (Markus roll) står i mitten. Hazela är på så kallade diplomatiska förhandlingar med personer hon inte borde träffa, och eftersom Kélin rapporterar till baronessan Rafali av Salston Tor (som i sin tur rapporterar till drottningen) är han skitsur för att Hazela inte vill tala om vem hon träffar för honom. Han har lyckats lista ut vem det kan vara, och var de kan tänkas träffas, och givetvis tänker han skvallra för Rafali (men det vet ju givetvis inte Hazela).

Faradan har i sin tur lyckats övertala Hazela att ta med både Livia (Amiras roll) och Heryn (en SLP, som är kapten över Nanbatons milis), och efter lite kompromissande fick han reda på större delen av vem Hazela ska träffa och delvis också varför och Hazela tog med sig Heryn.

Utöver detta har vi det fakutm att större delen av landet Consabers adel är samlad på ett och samma ställe (på ett stort fält utanför staden Salston Tor) för att vara på plats inför den härmönstring drottning Fiorina beordrat som svar på Thalamurs (Consabers fiende nummer ett) samlade styrkor vid en av gränsstäderna. Hej och hå. Adeln är fortfarande inte helt enad. Adeln i de södra delarna av Consaber är jättesura på drottningen, eftersom hon svurit trohet till Draken (tokonernas tro) så väl som till Daak (sabriernas gud).

Vill man ställa till bekymmer i Consaber är detta alltså ett gyllene tillfälle. Bomben är riggad, och det enda som krävs är en liten, liten gnista... det är så mycket både inom vår spelgrupp och Consabers politiska läge som balanserar på en knivsegg just nu. Det är då det är som mest spännande att rollspela. Vad kommer att hända nu? Eller, frågan som vi kanske istället borde ställa oss är "var smäller det först?"

Jag längtar till tisdag. Som de säger i Sagan om Konungens återkomst - the board is set. Vi kan inte göra något ogjort, utan bara spela med och se vart det leder. Det här kommer att bli mycket intressant.