Knyttsak

Eftersom jag varit så himla flitig idag passar jag på att lägga upp sista delen av kapitel ett också. Det här är första gången ni får läsa lite från Faradans synvinkel. Ni hittar de andra delarna under kategorin Nanbaton här till vänster.

------------------

Hon avbröts i sina funderingar av att det knackade på dörren.

 

”Fröken Hazela?” hördes Meirins röst utanför. ”Är allt som det ska?”

 

Hazela svarade inte, hon visste inte riktigt vad hon skulle säga.

 

”Kan jag komma in?” fortsatte Meirin utanför, när adelsdamen inte svarade.

 

”Ja, visst” svarade Hazela med en röst som lät betydligt tjockare än vad hon hade tänkt sig. Hon vek snabbt ihop brevet och lade ner det i den översta skrivbordslådan, tillsammans med tändstickorna.

 

Meirin öppnade försiktigt dörren och gick in.

 

”De andra väntar på er där nere, fröken, de vill avsluta kvällsvarden med er.”

 

Hazela nickade lätt och reste sig upp.

 

”Inte för att det är min mening att lägga mig i, fröken Hazela, men, vad stod det i brevet? Det verkade ha gjort er upprörd” sade Meirin försiktigt.

 

”Jag vill inte prata om det just nu” svarade Hazela med ett tonfall som var lite hårade än hon egentligen menade.

 

Hon lade en hand på Meirins axel för att tacka för omtänksamheten, öppnade dörren och fortsatte ner till matsalen, där de andra nästan hade ätit färdigt. Under den tid det tog för henne att gå den korta sträckan från sitt gemak och ner till matsalen hann hon samla sig så pass mycket att hon kunde tala med en stadig röst och - åtminstone intalade hon sig det - inte se allt för upprörd ut. Hon satte sig ner och tog en mun av det mucriska vita vinet innan hon vände sig mot Larok. Maten på tallriken brydde hon sig inte om. Den hade nästan kallnat vid det här laget och hon hade hur som helst tappat aptiten.

 

”Så, Larok, drottningen bad mig att resa till Banrion med skeppet Havsörnen. Är det samma skepp som ni seglade hit med?” frågade hon för att hålla konversationen igång.

 

Larok svalde ner en bit fisk och nickade. ”Det stämmer, skeppet Havsörnen under kapten Cadian. Jag kommer att segla tillbaka med det också, och hennes majestät nämnde något om att ni skulle åka med”, sade han och såg till synes oberörd ut.

 

”Jag antar att ni förstår att vi behöver morgondagen på oss att packa. Jag tycker därför att ni i morgon bitti bör gå ner till hamnen och tala om för kapten Cadian att han kan vänta sig att avsegla i övermorgon. Givetvis får ni sova här över natten, Meirin ställer i ordning gästrummet åt er.” Hon kastade en snabb blick på Meirin som reste sig upp, neg hastigt och sedan försvann ut ur rummet.

 

”Givetvis, fröken Hazela”, svarade Larok medan han lade ner besticken på tallriken efter att ha tömt den. ”Jag går dit i morgon bitti”.

 

”Hur lång tid tänker du vara borta?” undrade Faradan nyfiket medan Hazela återtog sin övergivna måltid.

”Ursäkta?”

”Ja, om du behöver hela morgondagen på dig för att packa”, tillade riddaren försiktigt.
”Det är inte bara jag som ska packa”, förtydligade Hazela. ”Vi avseglar mot Banrion i övermorgon. Jag tror inte att vi kommer att komma tillbaka hit på mycket, mycket länge, så jag rekommenderar er att börja packa redan ikväll.” Hon kunde inte låta bli att le, även om hon kände sig sorgsen inombords. ”Vi ska åka hem, Faradan. Till Nanbaton.”

 

Faradan höll på att sätta vinet i halsen och var tvungen att hosta några gånger innan han kunde tala. ”Åka hem? Var brevet från er far? Har han lyft ert bann?” Han lät ivrig.

 

Hazela fnös lätt. ”Naturligtvis skriver inte min far brev som han sedan sätter drottningens sigill på. Men ja, bannet har lyfts och vi ska till Nanbaton efter att vi hälsat på hennes majestät Fiorina i Banrion.” Hazela vände sig sedan mot Brand och läkaren, utan att bry sig om Faradans nyfikna min. ”Brand, eftersom er far inte bor långt från Nanbaton kanske ni vill göra oss sällskap? Jag kan hyra in dig som min livvakt, och Gerreg, ni kanske också vill göra oss sällskap tillbaka till Dunrien? Ni har trots allt pratat länge om att öppna en praktik. Kanske kan ni göra det i Nanbaton? Såvitt jag vet finns där ingen.”

 

Den medelålders mannen hade från början rest från Eira till Narana för att besöka släktingar längre in i landet. Oturligt nog hade Brisländska Samväldet just vid den tiden bestämt sig för att öppna en andra krigsfront, och det var inte längre säkert att färdas ensam inåt landsbygden. Gerreg hade stannat kvar i Narana och en dag hade han blivit uppsökt av Orastat. Hazela hade skadat sig under en fäktningsövning, och för att försäkra sig om att det lilla såret inte skulle orsaka någon infektion hade Orastat sökt upp en läkare. Gerreg, som var i behov av pengar, hade sedan samtalat lite med Orastat och fått stanna kvar som Hazelas husläkare. Hazela hade fortfarande inte bestämt sig för om det var bra eller onödigt. Hon hade nöjt sig med att det var praktiskt, och att Orastat betalde.

 

”Vad stod det egentligen i det där brevet?” frågade Faradan med en misstänksam min. Han kände Hazela av Nanbaton och han hade vid det här laget förstått att det säkerligen inte var ett brev skickat enbart i all vänskaplighet och välmening.

 

”Jag vill inte diskutera den saken nu, ”svarade Hazela och undvek att se på Faradan.

 

Om hon berättade det, skulle det betyda att hennes föräldrar faktiskt var döda, och den tanken gjorde ont, för ont. Så länge hon inte sade någonting kunde hon låtsas tro att det hela bara var ett misstag som skulle redas ut så snart de kom till Banrion.

 

Faradan suckade, men under resten av måltiden sade han ingenting mer om saken.

 

Efter att Hazela försäkrat sig om att Larok var tillfreds med gästrummet drog hon sig tillbaka för att börja packa. Hon fick Nagg att bära upp koffertar och kistor från källaren och satte sedan igång med att lugnt och systematiskt tömma sina skåp och lådor. Ju noggrannare hon gjorde det, desto längre tid skulle det ta, och ju längre tid det tog, desto längre skulle hon vara sysselsatt och slippa alla tyngande och besvärliga tankar.

 

 

Under tiden hade Meirin skickats iväg tillsammans med Faradan för att meddela Orastat att de skulle ge sig av. Brand var inte ombedd att följa med, men han hade gjort dem sällskap i alla fall. Det tog inte speciellt lång tid för dem att gå till godsherre Fernas hus, och när de kom dit blev de genast invisade till den salong där han satt och samtalade tillsammans med sin familj.

 

”Ursäkta att jag stör vid den här tiden, men fröken Hazela önskar meddela er att hon reser till Banrion i övermorgon”, förklarade Meirin för Orastat.

 

”Till Banrion? Vad ska hon där att göra?” undrade Orastat och höjde förvånat på sina mörka, buskiga ögonbryn.

 

”Drottningen har skickat bud efter henne och vill att hon infinner sig där snarast möjligt, men jag vet inte vad det rör sig om”.

 

”Hm,” svarade Orastat och såg bekymrad ut. Han kastade en frågande blick på Faradan, som ryckte på axlarna till svar. ”Nåja, jag tittar över i morgon för att se om det finns någonting ni behöver hjälp med.”

 

Meirin nickade och tillsammans med Brand och Faradan började hon sedan bege sig tillbaka hem. När de kom fram till ytterdörren stannade de två männen på gatan. De tittade på varandra och utbytte blickar av samförstånd. Ett litet flin spelade i Brands mungipa när han tog till orda.

 

”Gå du in Meirin. Vi kommer hem lite senare ikväll, vi ska bort till Skatan en vända. Vem vet när vi får chansen nästa gång?”

 

Meirin skakade suckande på huvudet.
”Nåja, gör ni så, men jag tror inte att fröken Hazela blir så glad på er om ni inte kommer upp i tid i morgon.” Hon såg barskt på dem.

 

”Du är alltid så charmerande Meirin”. Brand log vänligt mot kammarjungfrun och gav henne en slängkyss.

 

Meirin rodnade och besvarade Brands kommentar genom att stänga dörren mellan dem. Brand skrattade lätt och Faradan klappade honom på axeln.

 

”Du borde inte vara så framfusig mot henne, tänk på att hon växt upp ett kloster.”

 

 

Flera timmar senare vaknade Faradan av att han var törstig. Han och Brand hade pratat, sjungit och skojat med sina vänner på den lilla kvarterskrogen Skatan. De hade ignorerat packning och plikter för en stund och tagit chansen att roa sig i Narana en sista kväll. Och vilken trevlig kväll det hade varit!

 

Lite väl trevlig kanske, tänkte Faradan när han kände hur det pulserade lätt i ena tinningen. Han bestämde sig för att gå ner till köket och tömma en karaff vatten eller två. Ölsejdlarna han och Brand hade druckit gjorde sig dessutom påminda på mer än ett sätt.

 

Han gick upp ur sängen och ut ur sovrummet. Huset var lugnt och stilla. När han och Brand kommit hem hade de hört ljud uppe från Hazels rum - antagligen hade hon varit i färd med att packa - men nu var allting tyst. Han stod en stund och njöt av tystnaden. Ingen av husets invånare, med undantag för Brand, var i vardagslag speciellt högljudda, även om en del av Hazelas väninnor hade ett fnissande som ibland gick riddaren på nerverna. Idag hade det varit ovanligt mycket spring här och på Skatan hade det varit allt annat än lugnt. Faradan drog ett djupt andetag och njöt av att i lugn och ro få lyssna till ingenting alls.

 

Han gick sedan ut på den lilla bakgården och uträttade sina behov över en, i hans tycke, väldigt törstig buske. När han var klar gick han in i köket och hällde upp ett stort stop vatten åt sig från en av karafferna. Han drack ur, ställde stopet på en av köksbänkarna och gick därefter tillbaka mot sitt sovrum.

 

När riddaren kom ut i matrummet tyckte han sig höra något som klirrade. Han rynkade pannan. Det verkade komma från gästrummet. Han gick dit och lade örat mot dörren, men hörde ingenting från rummets insida.

 

Faradan stod och lyssnade en stund, men då han inte hörde något mer ryckte han lätt på axlarna och beslöt sig för att återvända till sin säng. Ljudet hade antagligen kommit utifrån gatan, så det var säkert ingenting att bry sig om. Det fanns ingen mening med att störa en kunglig postiljon mitt i natten utan en bra anledning, och eftersom det nu var tyst inne i rumme hade han ingen sådan.

Riddaren gick tillbaka uppför trappan, in på sitt eget rum och kröp ner i sängen. Nöjt konstaterade han att en del av värmen fortfarande fanns kvar mellan lakanen. Han lade sig till rätta och det dröjde inte länge innan han hade somnat om.