Knyttsak

På Goodreads kan man delta i en läsutmaning för 2012 genom att skriva hur många böcker man ska (försöka) läsa under året. Eftersom jag inte har någon som helst aning om hur många böcker jag läser på ett år, inte har lust att räkna efter och läser allt från tunna barnböcker till tjocka, episkt långa romaner så bestämde jag mig för att inte delta i den utmaningen, utan att skapa en egen. Min läsutmaning för 2012 blir att försöka avsluta vissa serier jag har påbörjade. Jag har många serier påbörjade, och lär påbörja en drös till under det här året, och de jag tänker att jag skulle läsa ur är:

• Sagan om gudagåvorna - Gull Åkerblom (2/4 böcker)
• House of Night - P. C. Cast & Kristin Cast  (2/8 böcker)
• Ardrmore-trilogin - Nora Roberts (2/3)
• Mumindalen - Tove Jansson (8/9)
• Sagan om Valhalla - Johanne Hildebrandt (2/3)
• Arn - Jan Guillou (1/4)
• De dödas rike - Sofia Bergting (4/6)
• Vattenmelonen - Marian Keyes (2/4)
• Charmed - Constance M. Burge (1/5)
• Goddess of Partholon - P. C. Cast (1/3)
• Sookie Stackhouse - Charlaine Harris (0/12)

Sookie Stackhouse blir den sanna utmaningen, eftersom det är ganska många böcker, och jag har inte påbörjat den första än.

Nu är jag nyfiken. Vad är era läsutmaningar för det här året?

Jag behöver något att lyssna på efter Twilight. Jag känner faktiskt inte för att börja om på serien redan, så jag sitter och tittar på nedladdningsbara ljudböcker, men jag hittar inget jag gillar och som inte är jättedyrt. Hm. Ska jag behöva ladda in Om jag kunde drömma i mp3-spelaren igen? Redan? Gnnf. Jag behöver ju ha något att lyssna på på bussen imorgon.

Främlingen av Max Frei. Alltså. Jag vill väldigt gärna tycka om den boken, för av den uppfattning jag fått när jag läst om den tror jag att jag skulle kunna tycka om världen. Jag uppskattar verkligen författarens intention att skapa en spännande introduktion, i och med att de första styckena inte sker helt kronologiskt. Men problemet är att jag efter 25 sidor inte har fått någon som helst känsla varken för karaktärerna eller för världen. Jag blir inte det minsta nyfiken, det är liksom bara... ord. Efter 25 sidor tycker jag att man borde ha fått tillräckligt mycket information för att bilda sig en uppfattning om huvudpersonen, huvudintrigen eller världen, i alla fall så pass mycket så att man blir sugen på att läsa mer, att få veta mer. Men det får jag inte, och det blir jag inte, tyvärr. Det är bara en massa virrvarr utan något direkt sammanhang och jag har inte ens liiite lust att läsa resterande 575 sidor. Kanske någon gång i framtiden, men inte nu.

Totalt fick jag 11 böcker i födelsedagspresent (egentligen 13, om jag räknar med julpysselbok och kokbok) och idag kunde jag inte låta bli att köpa fyra böcker i boktältet när jag egentligen skulle sälja tre lådor med gamla böcker som jag inte kommer att läsa igen (men lite, liiiite separationsångest har jag...). Och nu är frågan: när sjutton ska jag hinna läsa alla dem?!





...men det är bra med böcker, jag gillar böcker.

För ett tag sedan beskrev en kompis till mig Twilight-serien som "världens längsta orgie i överstereotypa könsroller", angående en diskussion vi hade på facebook om bra böcker. Hon höll med om att de är underhållande, men inte bra. Så då måste jag givetvis ställa följande fråga: vad är det som gör en bra bok just bra?

Som jag ser det är en bra bok en bok som berör (jag hänvisar till mitt inlägg om fiktiva förälskelser) på ett eller annat sätt. Det behöver inte nödvändigtvis vara en bok som man blir glad av att läsa, men en bok som man på något sätt ändå känner sig tillfredsställd (i brist på ett bättre ord) av att läsa .

Jag kan väl i och för sig hålla med om att Twilight har en aning stereotypa könsroller, men spelar det egentligen någon roll? Om det gör Twilight till en "dålig" bok finns det en hel drös bra böcker som i så fall också automatiskt blir "dåliga". Några exempel: Hermione och Harry i Harry Potter, flertalet karaktärer i Sagan om Drakens återkomst (t.ex. Lan och Rand) och samtliga karaktärer i Sagan om Ringen, ... listan kan göras lång.

I en bra bok tycker jag att huvupersonerna ska ifrågasätta sig själva och tvingas ta ställning till något, på ett eller annat sätt och på så sätt utvecklas (vilket inte automatiskt betyder att de byter personlighet helt och hållet, utan att de likaväl kan bli mer övertygade och förankrade i den uppfattning de har om sig själva).

Stereotypa könsroller blir egentligen bara ett problem när vi väljer att se det som ett problem och kalla det för könsroller, istället för att tillåta karaktärer vara vad de är. Tänk Harry Potter som en tjej och Hermione Granger som en kille. Det hade säkert kunnat bli en intressant historia, men det hade ju inte alls blivit samma sak. Och tänk er om Bella och Edward hade bytt kön: återigen, säkerligen en intressant historia, men inte Twilight. Historierna är vad de är beroende på hur karaktärerna i dem är, oberoende av vilket kön de har. Andra karaktäter hade gjort andra saker och det hade inte alls blivit samma berättelse.

Ibland blir jag bara överlag så trött på att allting måste kategoriseras och analyseras, för då känns det som det inte är okej att skriva en om kille som är stor och stark och en tjej som är liten och självuppoffrande, och då måste atuomatiskt alla böcker som innehåller sådana karaktärer vara dåliga, eftersom de är en "norm" som bör bekämpas.

Varför måste allting definieras? Kan man inte bara nöja sig med att det är som det är? Eller är det helt enkelt så att vissa personer känner att de måste definiera saker och ting för att visa att de inte läser vilken billig skräplitteratur som helst? Då har vi kommit in på en helt annan diskussion, nämligen den om vad som är bra och dålig litteratur, och det är en helt annan sak. Det kan vi gå in på en annan gång.

Om man väljer att sträckläsa samtliga böcker i en serie och ivrigt väntar på att nästa del ska komma ut måste det ju finnas någonting i dem som gör dem bra, oavsett hur vi väljer att definiera dem. Kan vi inte bara nöja oss med det? För om en bok inte är bra - vad är den då? Just det. Och ingen skulle väl vara så dum så att den satt och sträckläste sju dåliga böcker, eller hur?

Vissa böcker är fantastiskt bra. Så bra att jag bara måste sträckläsa dem och inte kan lägga dem ifrån mig förrän de är slut. Sådana böcker där språket, historien och karaktärerna samspelar på ett helt enastående sätt. Några exempel: The Snow Queen av Joan D. Vinge, Prinsessa söker drake av Patricia Wrede och Ögat över månskäran av Libba Bray.

Lite då och då (ungefär vart femte år) händer det att jag snubblar över ett verk som jag inte bara tycker är fantastiskt bra, utan som berör mig på ett djupt, känslomässigt plan. Så mycket att det vägrar släppa taget om mig, känslan sitter kvar flera timmar efter att jag slutat läsa (se/lyssna/spela). Det tar sig in i mina drömmar på nätterna och hela jag vibrerar av någon slags besatthet som får mig att bli rastlöst kreativ. Så pass att jag sitter och studsar av det, mer eller mindre. Jag blir helt enkelt hopplöst förälskad. I en karaktär, i en plats, eller i historien själv.

När jag var fem blev jag förälskad i Ronja Rövardotter. Filmen, inte boken. Jag minns inte om jag fick den läst för mig (vilket inte är omöjligt), för jag var ganska liten. Men varenda gång kag sett filmen var jag tvungen att leka att jag var Ronja, att jag var i Mattisskogen. Det var inte bara det att jag ville, utan jag var tvungen.

När jag var sådär tolv-tretton fastnade jag i böckerna om Kalle Blomkvist och kriget mellan Vita och Röda rosen. Samma mönster. Den gången började jag till och med "läsa in" första boken på kassettband så att jag kunde lyssna på den i min freestyle i bilen. Jag blev aldrig klar med det projektet, men i alla fall.

När jag var femton och gick sista terminen i nian blev jag sjuk. Jag hade läst ut allt jag hade på bokhyllan hemma, och jag hade ingen lust att titta på tv. Högst motvilligt  började jag bläddra i Harry Potter. Högst motvilligt ja. Det var ju fantasy och sådant kunde man ju inte läsa. Det var ju töntigt. Dessutom var den bild jag fick av Harry Potter ganska... lam. Jag förstod inte alls grejen. Och jag hade väldigt tråkigt. Så, jag sökte igenom lillebror bokhylla i jakt på något läsbart, och tänkte att jag av ren nyfikenhet i alla fall kunde bläddra i boken. Och sedan var jag fast. Då drömde jag om Hogwarts, och när jag läste de andra delarna i serien, efterhand som de gavs ut, inträffade samma fenomen.

Hösten efter att jag fyllt sjutton hade jag en mindre crush i Eponine och studenternas frihetskamp i Les Miserables. Jag kan faktiskt inte minnas om jag drömde om det, men jag lyssnade på musiken om och om och om igen.

När jag flyttat till Halmstad och började spela rollspel där snubblade jag så småningom in i Hazelas värld (för er som är nya läsare refererar jag vidare till kategorin Nanbaton här till vänster). Då var jag ungefär 21-22 (jag orkar inte räkna exakt) och det var också en historia som bet sig fast och som vägrade släppa taget. Tacksamt nog finns det något jag kan göra åt det. Den historien har jag nämligen befogenhet att skriva ner. Lustigt nog, så varenda gång jag sätter mig och börjar skriva vaknar den där kreativiteten till liv igen. När jag väl kommer igång kan jag sitta och skriva i timmar, tills det liksom rinner av mig. Det är enormt tillfredsställande.

Och nu har det hänt igen. Det här var också en bok jag snubblade över av ren nyfikenhet. Jag ska vara helt ärlig: jag missade böckerna helt och hållet när de först gavs ut. Jag tillhör kanske inte riktigt rätt åldersgrupp för marknadsföringen och jag var mer eller mindre övertygad om att det inte riktigt var en genre jag föredrog. När filmerna kom och det blev jättediskussioner bland personer som tyckte att det var för hög åldersgräns på dem började jag ana att jag missat något. Jag gjorde ett par försök att låna första boken på biblioteket i Halmstad. De har sju exemplar av den, och den är konstant utlånade och har sjukt lång väntetid. Jag drabbades delvis Harry Potter-syndromet igen. Om det är en så stor hype kring något är den säkert överdriven, så jag glömde bort det.  Ett par dagar innan jag skulle åka till Prag bestämde jag mig för att ladda ner en ljudbok att lyssna på under flygresan. På CDON fanns den här ljudboken till rabatterat pris och jag tänkte "varför inte?". 

Att lyssna på en historia berättad av en duktig berättare har alltid lyckats trollbinda mig. Det här är en bra uppläsare, och jag blir kär. I historien och i den manliga huvudpersonen. Jag drömmer om honom på nätterna, och det lämnar mig, precis som i de tidigare fallen, med en viss tomhet när jag vaknar, men ändå känner jag mig tillfreds och lycklig, trots att det gör mig rastlöst.

Så, vad är det som fångat min uppmärksamhet den här gången, undrar ni?

Twilight. Och Edward Cullen.

Igår började jag läsa Alvklingan av Nick Perumov (fortsättningen på Sagan om Ringen, jag skrev om den för ett tag sedan). Jag har hunnit ungeför 60 sidor, men so far so good. Jag gillar stilen i den, vilken påminner ganska mycket om Tolkiens, även om det givetvis inte är exakt samma, för Perumov är inte Tolkien. Det är tillräckligt likt så att det inte "störs", om ni förstår hur jag menar. Sedan gillar jag Midgård som värld, så enkelt är det. Det som Perumov har som saknas hos Tolkien är däremot tempo. Det händer faktiskt saker i berättelsen. På 60 sidor har huvudpersonerna (hoben Folco och dvärgen Thorin) hunnit träffas, leta upp en försvunnen ponny, hitta en motvilligt informativ gnom, Folco har hunnit bråka med sin onkel och Folco och Thorin har hunnit ta sig till Bri. På 60 sidor i SoR har Bilbo hunnit lämna Hobbinge och Fordo har fått ringen. Jag ska inte säga för mycket, för boken är trots allt 500 sidor lång (eller så, jag har inte kollat exakt), så det kanske saktar ner senare, men det känns bra i alla fall =)

För ett tag sedan skickade jag ett inköpsförslag till Eslövs bibliotek. Jag tycker att de ska köpa in Alvklingan, vilket är en "fortsättning" på Sagan om Ringen. Den handlar om vad som händer i fjärde åldern, alltså efter att Aragorn blivit kung och Frodo seglat iväg med alverna. Författaren heter Nick Perumov, för er som undrar.

Jag har fått svar från inköpsansvarige på Eslövs bibliotek att de köper in boken, och inte nog med det: de reserverar den åt mig så jag blir den första som får läsa den! Dessutom skickar de ut den till min filial här ute, så jag slipper åka in till Eslöv och hämta den, yey!