Knyttsak

Den här veckan har varit väldigt konstig. För det första varade förra helgen en dag längre än vanligt, och eftersom jag inte hade någon föreläsning i torsdags började den här helgen en dag tidigare än vanligt.

Onsdag, torsdag och fredag har varit någon sorts dimma. Jag kan inte minnas riktigt vad jag gjort (föutom att jag var och handlade julklappar igår), och jag har liksom inte varit riktigt närvarande. I går och i onsdags var mina tankar sysselsatta med helt andra saker än de borde varit sysselsatta med. Idag har de varit avstängda. I båda fallen har resultatet blivit att jag inte fått något gjort.

Varför? Tja... det finns en bra anledning, men jag vill inte skriva om den här. Dels för att det är för privat och dels för att det involverar andra personer. Jag önskar att jag hade kunnat vara lite mindre kryptisk (jag hade verkligen behövt skriva av mig!) men det går inte. Jag tar ut det på andra sätt. Jag skriver (blev väldigt inspirerad till att skriva en short story. Jag har börjat, och kanske lägger jag upp den här när den är klar), jag lyssnar på musik (mest Les Miserables), jag broderar framför tv:n och jag läser böcker och löser korsord, och hoppas att det räcker som distraktion.

(Det gör det inte, men jag har inte så mycket till val. Dagar och nätter kommer att fortsätta avlösa varandra, även om jag står på hold. Jag känner mig som sjutton år gammal igen, och jag gillar det inte. Det var ett helvete att vara sjutton och jag vill inte tillbaka dit igen. En gång var fullt tillräckligt.)

Idag har jag dessutom lyckats personifiera mig med samtliga tre huvudkaraktärer i Twilight-serien och med Eponine i Les Mis. Så roligt har jag haft det.

Och jag bara undrar... vad är det för mening med det här? För 1 ½ år sedanvar allting perfekt. Jag tog examen och jag trodde att jag skulle förlova mig. Och sedan... rasade allt. Mormor dog, jag och min dåvarande sambo flyttade isär eftersom livet drog oss åt olika håll... han gjorde slut... och nu det här ovanpå det. Jag vill gärna tro att något gott ska komma ur det i slutändan, att jag också ska leva lycklig i alla mina dagar, men när får jag lov att göra det? Alling det senaste året har känts som nödlösningar, för det är inte riktigt det jag vill, och när jag försöker få någonting jag vill så går det bara fel eller mer fel.

(Jag ångrar inte att jag sa något, för jag tyckte att du förtjänade att veta. Men det känns ändå som om jag har förstört allt.)

Och jag är skyldig Ben-Tommie, Salle och Pernilla ett jättestort tack, för att ni lyssnar när jag behöver prata av mig och distraherar mig när jag behöver tänka på annat.