När jorden tvärstannar
Jag skulle kolla min skolmejl. Där fanns ett mejl skickat från en av sekreterarna på LUT. Någon hade avlidit. "Jaha, en gammal studierektor eller nåt" tänkte jag och skummade igenom mejlet. När jag läste namnet tvärstannade jorden. Gustaf Rosell. Namnet lät bekant. Sedan insåg jag vem det var - Gustaf i min klass, i min basgrupp. I måndags hade han varit i skolan och skojat med oss andra. I tisdags kväll blev han akut sjuk och dog i ambulansen på väg till sjukhuset. Han hade imunförsvarsbrist och troligtvis hade hans kropp fått en infektion den inte klarat av att ta hand om. Gustaf blev 25.
Det känns så overkligt. Tanken att komma till skolan på måndag och veta att han inte kommer att vara där...och att han aldrig mer kommer att vara där. Inte som Elin som är på Bali, utan som...som i aldrig mer...overkligt.
Men vi vänjer oss vid att inte ha honom där, även om det kommer att ta tid. Och jag är Gudinnan tacksam för att det var Gustaf och inte Marie eller Thomas, som jag gått tillsammans med i nästan tre år. Gustaf kände jag trots allt inte så väl, då vi inte gått tillsammans speciellt länge. Det kanske låter okänsligt, hålet efter honom finns ju fortfarande kvar, och det är klart att jag är ledsen - jag menar, det är ju trots allt en människa som jag aldrig mer kommer att få träffa - men hålet hade varit så mycket större om det hade varit någon av de som jag läst svenska tillsammans med.
Livet har gjort ett litet stopp den här helgen. Perspektiv. Prioiteringar. Vissa saker känns helt enkelt inte så viktiga längre. Skolarbetet är givetvis viktigt, men inte SÅ viktigt. Det känns plötligt mycket viktigare att göra roliga saker, eller snarare att jag verkligen ger mig tid till att göra roliga saker: lajva, pilla med min scrapbook, sy, måla, spela rollspel, skriva klart Frenja-historien...
Jag tänkte sätta mig ner och skriva en dikt för att hedra honom, men det kom inga ord. Istället lånar jag en av Queens texter (No one but you) för att sätta ord på mina känslor.
Gustaf, du är saknad.
A hand above the water
An angel reaching for the sky
Is it raining in heaven?
Do you want us to cry?
And everywhere the broken-hearted
On every lonely avenue
No one could reach them
No one but you
One by one
Only the good die young
They're only flying to close to the sun
And life goes on
Without you
Another tricky situation
A get to drownin' in the blues
And I find myself thinkin'
Well - what would you dp?
Yes - it was such an operation!
Forever paying every due
Hell, you made a sensation
You found a way through
One by one
Only the good die young
They're only flying to close to the sun
We'll remember
Forever
And now the party must be over
I gues we'll never understand
The sense of your leaving
Was it the way it was planned?
And so we grace another table
And raise out glasses one more time
There's a face at the window
And I ain't never, never saying goodbye
One by one
Only the good die young
They're only flying to close to the sun
Crying for nothing
Crying for no one
No one, but you
Det känns så overkligt. Tanken att komma till skolan på måndag och veta att han inte kommer att vara där...och att han aldrig mer kommer att vara där. Inte som Elin som är på Bali, utan som...som i aldrig mer...overkligt.
Men vi vänjer oss vid att inte ha honom där, även om det kommer att ta tid. Och jag är Gudinnan tacksam för att det var Gustaf och inte Marie eller Thomas, som jag gått tillsammans med i nästan tre år. Gustaf kände jag trots allt inte så väl, då vi inte gått tillsammans speciellt länge. Det kanske låter okänsligt, hålet efter honom finns ju fortfarande kvar, och det är klart att jag är ledsen - jag menar, det är ju trots allt en människa som jag aldrig mer kommer att få träffa - men hålet hade varit så mycket större om det hade varit någon av de som jag läst svenska tillsammans med.
Livet har gjort ett litet stopp den här helgen. Perspektiv. Prioiteringar. Vissa saker känns helt enkelt inte så viktiga längre. Skolarbetet är givetvis viktigt, men inte SÅ viktigt. Det känns plötligt mycket viktigare att göra roliga saker, eller snarare att jag verkligen ger mig tid till att göra roliga saker: lajva, pilla med min scrapbook, sy, måla, spela rollspel, skriva klart Frenja-historien...
Jag tänkte sätta mig ner och skriva en dikt för att hedra honom, men det kom inga ord. Istället lånar jag en av Queens texter (No one but you) för att sätta ord på mina känslor.
Gustaf, du är saknad.
A hand above the water
An angel reaching for the sky
Is it raining in heaven?
Do you want us to cry?
And everywhere the broken-hearted
On every lonely avenue
No one could reach them
No one but you
One by one
Only the good die young
They're only flying to close to the sun
And life goes on
Without you
Another tricky situation
A get to drownin' in the blues
And I find myself thinkin'
Well - what would you dp?
Yes - it was such an operation!
Forever paying every due
Hell, you made a sensation
You found a way through
One by one
Only the good die young
They're only flying to close to the sun
We'll remember
Forever
And now the party must be over
I gues we'll never understand
The sense of your leaving
Was it the way it was planned?
And so we grace another table
And raise out glasses one more time
There's a face at the window
And I ain't never, never saying goodbye
One by one
Only the good die young
They're only flying to close to the sun
Crying for nothing
Crying for no one
No one, but you
Kommentarer
Trackback
