Knyttsak

Jag har en underlig känsla. Jag kan inte förklara den. Det är som en dröm man inte kan få grepp om, ett minne som inte vill komma ut, eller som texten på en låt som du egentligen vet att du kan, men som du för ditt liv inte kan komma på.

Dagen har varit ganska bra. Jag har lite dåligt samvete för att jag övertygade Emil om köra Jimmy (hädanefter kallad orch-jimmy för att jag ska kunna hålla isär  alla :P)
och Heddan hem igår (hade jag vetat att det var så långt hade jag inte sagt något). Vi var inte hemma förrän klockan var över ett. Och sedan plockade vi undan alla glas från köksbordet och sedan hade vi sex. Jag somnade inte förräns vid två. Och klockan ringde sju i morse. Därmot har jag, till min förvåning, sovit ovanligt bra i natt. Faktiskt mycket bättre än jag har gjort på länge. Om det beror på att jag var ovanligt trött eller på att det var ovanligt skönt sex eller om det var en kombination - ja, det kan jag ju bara spekulera i.

Nåja. Upp till skolan i morse i alla fall, och trots allt är jag faktiskt glad att jag gick, för det var en ovanligt trevlig föreläsning. För att vara Ingrid Nilsson. Visst innehöll saker som var klassisk Ingrid-standard (Hej förskolebarn! Nu ska ni göra den hör uppgiften. Ni får femton minuter på er, det borde räcka va? Jag skriver upp den på tavlan så att ni inte glömmer den och sedan ska ni REFLEKTERA över vad ni kommer fram till). Att vi inte fått ut uppgiften innan vi skulle bedöma tidåtgången och att ordet "reflektera" dök upp är bara SÅ Ingrid ^^

Jag blev intervjuad idag för CampusTV. Deras pilotavsnitt ska sändas någon gång på webben i nästa vecka. Det gick ganska bra och det var kul att han som intervjuade faktiskt kände till rollspel, inte hade några Didi Örnstedt-influerade idéer och att han åtminstone verkade vara uppriktigt intresserad av vad vi höll på med. Så nu får vi hoppas att jag inte var all bad och att HUG får jättemånga nya medlemmar p.g.a det här :) Att jag är tjej hoppas jag givetvis ska locka fler tjejer til vår förening. Det behövs.

Intervjun gick betydligt fortare än jag trodde och Jimmy blev färdig med sitt pill nere på Smålands i ganska lagom tid (det var han som öppnade dörren) så sedan stod han och jag utanför och snackade skit i över en halvtimme. Mest snackade vi körskola (och på tal om det så var jag faktiskt på väg till körskolan idag, men jag vände och gick hem igen, för jag hade glömt mitt schema. jag får ta det på väg till eller från stan imorgon, jag ska ändå på det hållet eftersom jag ska till ungdomsmottagningen).

Väl hemma igen gjorde jag te och tittade på Förhäxad. Så mycket mer vettigt har jag faktiskt inte gjort idag. Jo, just det! Jag har beställt kurslitteratur till nästa delkurs. Och så har jag och Emil lagat mat tillsammans. På det stora hela mår jag ganska bra. Jag är glad, men samtidigt...det finns något bakom, något underliggande som jag inte kan få grepp om. Kanske var det p.g.a den där dokumentären om asteroider? Rymden har alltid berört mig. Som sjuåring kunde jag sitta i mormors röda skinnsoffa och bläddra i hennes bok om rymden och vara helt förtrollad över bilderna (rymden är cool!) och sysselsätta mig en god stund. Kanske är det något annat? De enda som kommer nära att beskriva den här känslan är mina barndomshjältar Astrid Lindgren och Tove Janson.

"Knyttet tog av skorna, han suckade och sa: Hur kan det kännas sorgsamt fastän allting är så bra?"