Knyttsak

Allvarligt talat, jag tycker synd om alla rävar som drabbats av rävskabb och kliar ihjäl sig, mer eller mindre, för efter den gångna veckan vet jag precis hur det känns. Jag har blodstrimmor på bröstkrogen och ryggen där jag kliat och jag har vaknat minst en gång per natt för att det kliat. Suck, säger jag bara.

Jag missade punchaftonen i torsdags, för jag var för trött för att gå (man blir seg och slö av tavegyl) och jag har inte orkat göra något som helst konstruktivt sedan i typ tisdags. Inte pluggat, inte skrivit på min bok, inte scrappat, ingenting, för jag har bara varit trött och kliat mig.

I lördags blev det dessutom sämre, så i går tog jag en ny dos kortisontabletter. Det känns lite bättre nu, så håll nu alla tummar ni har att det faktiskt blivit det också och inte går tillbaka igen när effekten avtar någon gång imorgon kväll. För då måste jag gå till doktorn igen. Och alla som händanefter har svårt att se hur jobbigt det kan vara med allergi önskar jag en vecka av konstant kliande, fula utslag och ingen sömn, så det så!

Jag har haft mycket tid att fundera också, den senaste veckan, för jag har inte orkat göra så mycket annat vettigt. Det finns en liten, liten röst i mitt huvud som börjar låta allt högre. Den säger att jag nog inte läser rätt utbildning, trots allt. Det är inte riktigt så roligt som jag trodde, och det blir allt svårare att ta sig upp på mornarna och ta sig till föreläsningarna. Det är inte tillräckligt intressant för att vara motiverande, och med tanke på hur mycket jag faktiskt är intresserad av och hur lite det krävs för att jag ska bli intresserad av någonting är det ett ganska dåligt tecken.

Det känns som om jag står vid en skiljeväg nu. Ju mer jag funderar över det, desto mer lockad är jag att läsa mer svenska. Kanske till och med forska inom det? Och ju mer jag funderar över det, desto mindre lockad är jag att läsa matte och produktutveckling. Det lät väldigt, väldigt roligt, men det är inte alls så roligt som jag trodde att det skulle vara. Nu är jag ju envis, och inte den som ger upp i första taget, men det här handlar om mig och ingen annan. Är det verkligen värt att gå vidare med en utbildning bara för att jag är för envis för att "ge upp" och göra något annat?

Jag skrev i våras att jag kunde klara av vad som helst. Jag ska försöka komma ihåg den där känslan, för på sätt och vis känns det så fortfarande. Men det här kanske inte är rätt väg att gå. Jag säger som Sparks i The Snow Queen: "I thought once I won the challenge, the rest would be easy; and it's not. I thought it would be everything I ever wanted."