Varifrån och varthän?

De senaste dagarna har jag funderat väldigt mycket över mitt liv. Vart jag egentligen är på väg, och varifrån jag kommit. I synnerhet det första. Jag har alltid haft en "plan" över vad jag skullat göra med mitt liv, vad jag har skullat plugga, bo, o.s.v. I april hade jag en jättebra plan, men den gick käpprätt åt helvete. Ingenting, absolut ingenting just nu är som jag tänkte att det skulle vara i april. Jag säger inte att det är en dålig sak, men det blev ju inte alls som jag tänkt. Det här fanns ingenstans i min plan.

Jag har försökt att skapa en ny plan, men hittills har jag inte kommit på någon som varit bra. Ingenting som känns tillfredsställande. Det enda som jag verkligen vet om att jag vill göra är att skriva klart min bok. Det är min plan. Lite mesig plan, egentligen. Eller, nä, inte mesig. Bara ofullständig. Det skrämmer mig lite. Jag vet inte riktigt vad jag vill göra "när jag blir stor".

Egentligen är det okej att inte veta. Jag menar, herre gud, jag är 25, jag har hela livet på mig att bestämma mig, och ändra mig, och ändra mig igen. Det är faktiskt okej att inte veta. Fast en sak stör mig: att så många andra verkar veta. Att så många av de jag umgåtts med en längre tid har börjat bli sådär übervuxna och blivit klara med sin utbildning och får jobb  skaffar barn och gifter sig till höger och vänster. Framför allt det där med att skaffa barn. Min kusin ska ha barn i april. En kompis ska ha barn i december. En kvinna på mitt jobb blev mormor häromdagen, och hennes dotter är ett par år yngre än jag. Idag fick jag reda på att ytterligare en kompis ska ha barn i april. Missförstå mig inte: jag är jätteglad för deras skull, och de förtjänar att vara lyckliga och så vidare. Men det som stör mig är att de alla verkar ha en bra plan. Och jag har ingen plan, och det är läskigt och skrämmande.

Och jag saknar Halmstad något fruktansvärt just nu. Det var mitt hem, min stad. Och nu är det inte det längre. Det tar tid att vänja sig och det är inte så lätt. Egentligen ville jag inte flytta. Men saker och ting blev som det blev och nu är det som det är. Det är okej att det är så, men det tar tid att vänja sig. Till sommaren ska jag i vilket fall som glädja mig åt att inte har några barn att ta hänsyn till när jag ska på lajv, så det så.

Nu tänker jag drick kaffe och fortsätta korrekturläsa min bok.


Kommentarer
Postat av: Gia

Känner igen det där, jag vill ju själv inte ha barn men på något vis blir det ändå så påtagligt hur snabbt deras liv rört sig.

2010-11-18 @ 16:01:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0