Knyttsak

The hole in my chest is smaller when I'm with Jacob. But not even Jake can keep the dreams away.

Det tog lite tid att komma på vad som var fel, men efter att ha sett om New Moon igår och legat vaken halva natten (igen) och funderat (igen) så slog det mig. Det är tomhet.

I 5 ½ år har du alltid varit där. Även när du inte varit fysiskt närvarnade så har du alltid varit där. Jag kunde blunda för det i juli och låtsas som ingenting, för att inte prata med dig var inte så stor förändring mot våra sista månader ihop. Men efter att ha flyttat ut alla mina saker från din lägenhet, en del saker som vi köpt ihop, gemensamma minnen som vi har skapat... det har blivit allt svårare att låtsas då.

Och när jag vaknar på natten, så är du inte där. Du är så otroligt, påtagligt inte där. Jag drömmer egentligen inget otäckt, inte direkt, men det slutar alltid med en känsla av tomhet och jag funderar över vad som händer nu. Vad ska jag göra nu? Vem är jag utan dig? Och för första gången förstår jag faktiskt Bella på allvar.

Jag trodde att det vi hade var en fast punkt, någonting som aldrig skulle ändras. Fastän allting stormade hade vi en klippa att stå på. Jag trodde faktiskt på allvar att vi skulle gifta oss. Den sista våren vi bodde ihop var jag beredd att göra det. Men det var inte du.

Jag trodde att de band vi hade var så starka att vi skulle klara av vad som helst. När livet tvingade oss att flytta isär var jag fortfararande övertygad om att allting skulle bli bra, för vi hade ju varandra. Jag var beredd att vänta på dig, för jag ansåg att du var värd att vänta på, att det vi hade var värt att ta hand om.

Och sedan... jag tror mitt misstag var att jag slutade prata med dig. Vi har alltid kunnat prata om allt. Men jag vågade inte tala om att jag inte ville flytta till Mölndal, eftersom Mölndal inte var Lund. Jag klarade inte av att flytta dit. Men jag var fortfarande beredd att vänta på att du skulle bestämma dig för att flytta till Skåne, för du var värd att vänta på. Och jag ville inte att du skulle veta allt jag tyckte om dig ibland: när du gjorde fel och sa fel saker till mig, för jag ville inte att du skulle bli ledsen, eftersom jag visste om att du redan mådde dåligt eftersom saker och ting inte blev som du hade tänkt, som du hade hoppats.

Men jag borde ha sagt något. Kanske saker och ting hade blivit annorlunda om jag gjort det, jag vet inte. Jag borde ha litat på att vår klippa var tillräckligt stark för att kunna tåla det. Och du borde också ha litat på det. Du borde ha litat på mig. Du borde ha litat på att jag älskade dig och inte komma med dumma påståenden om att jag inte gjorde det. Kärlek är kärlek, oavsett vad man bor. Jag älskade inte dig mindre bara för att jag valde att plugga i Lund istället för i Göteborg.

Det mest ironiska i det hela är att när jag väl började försöka rätta till det misstaget, då passade det inte. Ditt problem var att du inte såg alla problemen. Du såg inte (ville kanske inte se?) att det fanns fler problem som skapats under resans gång (kanske mest för att vi faktiskt inte pratade med varandra), coh de problemen skulle inte lösas av att vi flyttade ihop igen: de skulle bli värre. Jag hittade inget bra sätt att säga det till dig utan att göra dig ledsen, så återigen höll jag tyst, fast jag borde ha sagt något, försökt få dig att förstå.

Till slut kändes det som om det enda du ville höra var att jag skulle ta på mig hela skulden för allting som hänt, och det var den enda sak jag inte kunde göra, för det var inte bara mitt fel. Jag tog till mig det du sa att jag gjort fel, men du kunde inte ta till dig det jag sa att du gjorde fel, och så länge du inte kunde se det, så skulle det inte fungera.

Men det jag är allra mest besviken på är att du gav upp. Jag gav upp mina försök att få dig på bättre humör, för vad jag än gjorde för att försöka göra dig till viljes så hade det samma effekt: du påstod att jag alltid kritiserade dig och att jag inte älskade dig. Jag slutade att försöka och hoppades att du skulle komma över det och lugna ner dig lite. Men det gjorde du inte. Jag gav upp att försöka hjälpa dig, för jag visste inte hur jag skulle göra, och du gav mig inte direkt mycket att arbeta med. Men du gav upp om oss.

Du trodde inte att det vi hade var tillräckligt starkt, att klippan var tillräckligt solid. Jag hävdar fortfarande att den är det, för jag står kvar där och undrar vad sjutton det var som hände. Det är väldigt tomt och kallt, men jag står kvar, för en del av mig älskar dig fortfarande, trots allt som hänt.