Knyttsak

"Tiden går. Även när det känns omöjligt. Även när varje sekund tickar förbi likt pulserande blod under ett blåmärke. Tiden går ryckvis, ibland fort och ibland sakta, men den går. Till och med för mig"
(Ur När jag hör din röst, av Stephenie Meyer)

Det har hänt en hel del i mitt liv den senaste månaden. Jag har tänkt en hel del. Och sedan tänkt lite till. Jag har befunnit mig inne i min egen lilla bubbla, och det är ganska bekvämt där, men lite ensamt. Vissa dagar tar jag mig igenom timme för timme. Vissa kvällar ber jag Gudinnan att låta mig sova drömlöst, för att orka ta mig igenom dagen efter.

Ändlösa mängder tid att fylla med innehåll. Ibland är det så bekvämt att sitta och göra ingenting, för då slipper jag tänka. Jag säger åt mig själv att göra saker. Fylla tiden med innehålla (för den går ju, även när jag bara sitter och tittar på). Och så tar jag mig igenom en timme till, en förmiddag, en dag, en natt, en vecka.

En liten röst viskar tänk inte på det.
Jag vet, svarar jag. Jag försöker.
Och det går. Förhållandevis bra.
Och rösten viskar: Det blir bättre!

Jag vet det också. Och för det mesta väljer jag att inte lyssna på den andra lilla rösten, som ängsligt frågar Men när?

På den frågan har jag inget svar. Varje gång jag trott att det varit på väg att "bli bättre" kommer det ett nytt bakslag, en ny jordbävning som skakar marken där jag står, som gör att jag faller. Och jag fortsätter falla. Tills jag landar.

Jag landade i lördags förmiddag. Det gjorde vansinnigt ont. Men när man väl har landat kan man resa sig, borsta bort dammet och inspektera blåmärkena. De första stegen gör ont att gå, innan blåmärkena läkt. Men läker, det gör de.

Jag är inte på något sätt okej med det här irriterande mönstret, inte alls. Jag försöker hitta en mening i det, förstå det. Jag har misslyckats hittills. Men jag har börjat lära mig acceptera det. För livet är så. Vägarna är inte raka, i alla fall inte de där jag går. De slingrar sig över enorma berg och omkullfallna träd och över trasiga broar över djupa raviner. Men jag tar mig fram där, sakta men säkert. För jag är envis. Och har lärt mig att aldrig någonsin ge upp. Och jag har lärt mig att jag sällan ser poängen med resan innan jag kommit fram. Då kan jag stanna upp och säga "jaha, var det därför?". Det betyder inte nödvändigtvis att jag är okej med det, men att jag i alla fall förstår.

Jag väntar fortfarande på att de senaste blåmärken ska läka. Det gör inte riktigt lika ont längre. Jag orkar inte riktigt ta itu med saker och ting än, men jag har börjat titta över mina möjligheter för att se vad jag kan göra. Och framför allt: att urskilja sakerna jag faktiskt kan påverka från de jag inte kan påverka. Jag är inte redo att börja gå än. Men jag orkar resa mig.

Som sagt. Tiden går. Till och med för mig.