Knyttsak

Känner jag bara för att upprepade gånger banka huvudet i väggen av ren frustration, och sedan gå och lägga mig och sova. Klassiska symptom vid uppsatsskrivande?

Det sista avsnittet är skrivet och uppsatsen är ivägskickad till handledaren. Jag behöver inte bry mig ett skit om den förrän imorgon eftermiddag! Nu ska det ätas lunch och broderas, och sedan ska det åkas in till Lund för pojkvänsmys och faddergruppsträff. Jag känner mig 20 kilo lättar. Jag nästan svävar! Det lär ju gå över när min handledare totalsågat uppsatsen imorgon, men det tar vi då. Idag ska jag njuta av det!

För att du orkar med mig när jag själv inte gör det. För att du ger mig te vid sängen när jag är trött och bakfull. För att du lyssnar och tar mig på allvar. Och tror på mig. För att du lagar awesome american pancakes. För att du håller vad du lovar. För att du inte gör mig illa. För att du är bra på att kyssas. För att du såg alla fem Twilight-filmerna med mig. För att du köper müsli som jag tycker om. För att du inte tycker att jag är tråkig. För att du orkar lyssna när jag ringer dig mitt i natten och har panik. För att du svarar när jag ringer dig mitt i natten och har panik. För att du köper cider åt mig. För att du låter mig sova hos dig varje vecka. För att du tog en taxi från Malmö mitt i natten. För att du säger åt mig att det är okej att vara ledsen. Och rädd. För att du har sex med mig mitt i natten. Och mitt på dagen. För att du tycker om min pekannötspaj. Och min lasagne. För att du vill ha med mig att vandra. För att du låter mig sova bredvid dig i världens minsta säng när jag behöver det. Och duschar med mig i världens minsta dusch. För att du inte nedvärderar min utbildning. För att du frågar om jag vill träffa en massa läskiga militärtyper i Enköping. För att min tandborste får bo i ditt badrumsskåp. För att du inte är läskig. För att du går med på att ha delad vårdnad om din tröja (btw, det är snart min tur!) För att du är snygg. Och söt. Och stark. För att du springer fortare än jag utan att skryta om det. För att du lyssnar. För att du bryr dig. För att du orkar läsa världens längsta sms. För att du tillåter mig att lägga upp det på min blogg. Och facebook - så att jag kan förklara för resten av världen varför jag har världens bästa pojkvän. Därför.

Jag har det senaste året varit väldigt dålig på att blogga. Jag har haft noll inspiration och ingen lust. Det är ju lite tråkigt, för jag gillar ju den här bloggen, egentligen, och jag har ju haft den ett tag, så det är ju lite tråkigt att så effektivt döda akiviteten på den. Men mellan skola, pojkvän (that's right!), hästar och fotboll har det inte funnits mycket tid och ork. Det har hänt väldigt mycket intressanta saker, helt enkelt.

 

Så, vad har hänt sen min senaste halvårsuppdatering?

 

Till att börja med klarade jag av förra terminen med ganska skapliga betyg och läser nu kandidattermini engelska, med allt vad det innebär (främst en ny 15-poängsuppsats, oh joy.). Jag läste dessutom "Drama in Action" som valbar kurs förra terminen och i samband med det satte vi upp "The Winter's Tale" av Shakspeare. Det var väldigt mycket jobb, men väldigt roligt. I samma period hittade jag också en pojkvän (fyra månader nästa vecka) och det är väldigt mysigt och trevligt.

 

 

Jag har också gått  och blivit löparfrälst ("Zombies, run!" och "Zombies, Run! 5K" är väldigt bra träningsappar!). Och så rider jag ju, på helt underbara islandshästar på Kvarnbacka. Och till hösten ska jag vara Internationell Fadder, vilket innebär att jag (tillsammans med några andra faddrar) ska ta hand om ett gäng utbytesstudenter.

 

I övrigt har det säkert hänt en massa grejer som jag inte minns riktigt just nu. Undrar ni något får ni väl fråga.