Knyttsak

Ett års fängelse och 30 miljoner kronor i skadestånd blev det i Pirate Bay-domen. På sätt och vis tycker jag det är bra. Artister/konstnärer/författare och andra skapare ska få betalt för det de gör. Tyvärr är det allt för ofta deras bolag som roffar åt sig pengarna och artisterna tjänar inte så mycket som de borde.

Jag tycker upphovsrätt är jättebra, och den ska det värnas om! Folk snor allt de kan, och de hade gjort det ännu mer om upphovsrätten inte funnits. Jag har inte velat lägga ut delar av Hazela-berättelsen här, eftersom jag är rädd att någon ska sno materialet innan det är färdigt. Att någon däremot skulle ladda ner boken och läsa den när den väl blir färdig är en helt annan sak - det skulle göra mig glad. Någon tycker att det jag skrivit är tillräckligt bra för att de ska vilja läsa det. Men bara för att jag tycker att man lätt, och framför allt billigt, ska kunna få tag på t.ex. filmer och musik betyder det inte att jag tycket det är bra att det jag gjort blir plagierat.

Detta leder mig osökt in på Piratpartiet. En del av deras politik tycker jag är jättebra. Andra punkter tycker jag verkar ogenomtänkta. Jag har däremot bestämt mig för att rösta pirat i EU-parlamentsvalet i juni. Det hade varit nyttigt för de bakåtsträvande, konservativa gubbarna och tanterna i Bryssel att någon kom in och rörde om i grytan.

Nu får det vara slutfilosoferat för ikväll. Emil har lagat mat och tycker jag ska göra honom sällskap. Och det luktar jättegott =)

Jag klarade fysikprovet med marginal. Jag är godkänd i alla kurser som vi avslutat hitills det här året. Nästa torsdag skriver vi det sista mitterminsprovet. Efter det är 3/4 av det här året avklarat.

För ett år sedan började jag fundera på vad jag verkligen ville göra. Det tog ungefär en månad innan jag bestämde mig för att söka (sista anmälningsdagen!) och ytterliggare någon vecka innan jag faktiskt bestämt mig för att det var en bra idé att göra något annat ett år.

För ett år sedan var det en otrolig tanke att jag över huvud taget skulle läsa mer matte i mitt liv. Om en vecka har jag mitterminsprov i matte d.

Det har varit lite uppförsbacke, men det är bättre så. Jag anstränger mig mer då, och det känns bättre när man väl klarat av det. Jag känner mig stolt över mig själv, riktigt stolt.

Vi hade informationsmöte i dag om vilka program vi är garanterade plats till och sådär. Lotta frågade vår studierektor om man behövde vara supergeni för att klara av utbildningarna. Han svarade att det räckte med att man var ambitiös och var beredd på att lägga ner ungefär 40 timmar/vecka på studierna.

V har klarat av det såhär långt. Varför skulle vi då inte kunna klara det hela vägen till en ingenjörsexamen? Och har vi klarat det så här långt, då klarar vi nog att gå hur långt som helst. Så känns det just nu, och det känns bra. Riktigt, riktigt bra.

Dagens tema, känns det som.

Jag kände det på mig redan igår egentligen, när jag kom hem från skolan, men jag är så otroligt bra på att förtränga saker. Imorse orkade jag bara inte bry mig. Jag har tillbringat större delen av dagen i sängen och varvat Moment 22 med att sova. Det har känts lagom ansträngande. Så fort jag har rest mig upp har det känts som jag skulle kräka.

Det känns som om allting är på väg att rasa (igen) och jag kan inte göra någontign för att hindra det, utan bara stå och titta på och vänta. Men, underligt nog (eller, för er som känt mig länge, så är det egentligen inte alls speciellt underligt, vi känner igen det här), så längtar jag efter det. Jag arbetar egentligen bäst när jag ligger underläge och måste arbeta mig uppåt.

Jag drar mig till minnes något som Ilja sade för många år sedan. man kan inte bygga stabila torn på skakiga ruiner. Ibland behöver man gå tillbaka, och tänka om och göra om. Jag kanske svamlar?

Jag försöker få in alla ord som du sa
Men du vet hur de smakar
Det är nånting skumt med stan just idag
Det är nånting som knakar

Det är varning för ras
Gå så försiktigt du kan
Dina ögon kan krossa min värld
Som stenar mot glas
Varning för ras
(L. Winnerbäck)


I kväll går mina tankar även till två kompisar som har lite bekymmer. Jag tycker synd om er och håller av er och hoppas att det snart blir bättre. Det vänder, förr eller senare.

...alla andra tar bilen, som Galenskaparna sade :P

Men allvarligt, den här terminen har gått så otroligt fort. Jag och Tomas pratade om det i måndags. Det har känts som en enda lång tentavecka (och då får ni en viss uppfattning om hur mycket vi faktiskt har haft att göra i skolan den här terminen). Igår skrev vi det sista viktiga provet (biolgi räknas inte), och är jag godkänd där har jag inget att oroa mig för förrens i januari.

Vi går i skolan sista dagen på onsdag. Det är tre dagar kvar. Om elva dagar är det julafton, om arton är det nyår. Min stereo spelar julmusik, det är snöigt och vackert ute och det luktar grönsåpa i lägenheten. Sakta men säkert börjar det sjunka in och jag kan inte låta bli att få ett leende på läpparna. Ett stort sådant. Det är jul!

Den här tiden på året brukar vara den lyckligaste. Det brukar också vara den då jag funderar allra mest kring saker och ting. Mycket av det beror på de magiska sommarkvällarna och på att jag fyller år.

Saker och ting känns bra nu. Riktigt bra. CSN har godkänt min bidragsansökan. Jag har fått studiemedel beviljat för hela året, vilket egentligen inte var någon stor överaskning. Vad som däremot var en överaskning var att de inte räknas in de 240 veckorna. Med andra ord: jag kan gå en hel högskoleingenjörsutbildning utan att de kommer att börja bråka om det sista året. Nu har jag ju fortfarande inte bestämt mig, men det känns bra att ha det i bakhuvudet.

Om två veckor börjar jag skolan. Det är två veckor tidigare än jag räknat med, och det kan ställa till vissa problem med nollningen, eftersom jag inte vet hur mitt schema ser ut än (jag har sedan i mars lovat att hjälpa lärarna på deras nollning - de behöver överkursare). Jag får stuidemedel tidigare än beräknat, och således är pengarna inte ett problem just nu. Att jag dessutom - väldigt oväntat - fick lite pengar av pappa gjorde dessutom inte saken sämre.

Lägenheten börjar så sakta komma i ordning. Jag räknar inte med att den ska vara helt iordning på söndag, men som det ser ut nu kommer det i alla fall att bli acceptabelt. Det kan gå att få upp gardinerna i alla rum utom i pysselrummet. Det finns bara två bananlådor kvar och alla lådor och kassar, en undantaget, i köket är uppackade. Sovrummet har varit iordning ett bra tag redan.

Jag missade solförmörkelsen innan idag, det var lite synd. Solförmörkelse på en ritdag - det är magiskt så det förslår, haha.

Nu är det nio minuter kvar till midnatt. Det är dags att leta fram ljusen. Glad Lughnassad!

Jag blir så berörd ibland. Jag läste en gammal grej på helgon som Henrik skrev någon dag efter att jag dumpat honom. Det rörde upp en massa känslor och... jag vet inte...jag skulle vilja skriva om det, men jag kan liksom inte riktigt ta på det. Komplicerat.

Nu ska jag göra saker och ting mindre komplicerat - jag ska ner i tvättstugan och sedan ska jag handla och hämta ut mitt paket.

I går var sista föreläsningsdagen för den här kursen, den här terminen och, kanske, den sista någonsin på lärarprogrammet för min del. Och den sista föreläsningen avslutades med ett surr om huruvida det var okej att ha en tentafråga som inte har bas i den obligatoriska litteraturen (och det är det INTE, jag har kollat upp det), men eftersom lärarprogrammet är lärarprogrammet och det är snarare en regel (!) än ett undantag att bryta på reglerna under utbildningsvetenskapen, och eftersom det är sista tentan för terminen, så är det ingen som har ork, lust, tid eller energi att tjaffsa om det. Det är fjärde delkursen i rad som en diskussion om reglerna (som LÄRARNA inte följer, intressant att påpeka) hålls. Jag kommer inte att sakna lärarprogrammet.

Däremot kommer jag att sakna flera av de personer som jag läst med de senaste tre åren: Rebecka, Marie och Marie, Thomas, Carro, Ambjörn, André...sedan finns det ett par personer jag inte kommer att sakna det minsta, tillräckligt sagt om den saken. Det finns en hel drös lärare jag kommer att sakna också, främst Bertil, Birgitta och Catrine.

I sommar flyttar jag och Emil, och i höst ska jag med största sannolikhet läsa matte (jag har visserligen inte fått intagningsbeskedet än, men med tanke på vad intag har legat på de senaste åren blir jag MYCKET förvånad om jag inte kommer in). Dessutom har jag för första gången på flera år inget jobb i sommar. Det är en ny period av mitt liv som börjar nu, så fort ledarskapstentan är avklarad, och det känns lite overkligt. Overkligt, men väldigt bra.

I eftermiddag åker vi på lajv. Det känns också lite konstigt. Jag har inte hunnit ladda för det riktigt, till skillnad från förra lajvet som jag ägnade två veckors heltdisjobb åt, nästan (känns det som). Det här lajvet har jag inte haft några kläder att sy, ingen mat att planera, inget tält att bry mig om - ingenting sånt. Och det känns väldigt bra det också :)

Jag lever i någon sorts lyckorus just nu. Eller, egentligen är det snarare ett tillstånd av välbefinnande. Emil ringde och sade att han pratat med Akelius i förmiddags. Imorgon eller på torsdag kommer ett hyreskontrakt till vår brevlåda. Exakt datum för flytt är inte bestämt än, men senast den första augusti flyttar vi. Och inte speciellt långt heller - två kvarter bort till en jättefin trea på Odalvägen, så jag kommer att bli granne med Marie :P

Idag har jag inte gjort så speciellt mycket skolarbete. Istället har jag ägnat större delen av förmiddagen åt att spela TS2. Visserligen hade jag behövt plugga, men jag tyckte att jag behövde en förmiddag åt att göra saker som JAG tycker är kul. Sådant ät viktigt för det själsliga välbefinnandet. I en av mina favoritböcker, Säg något, kallar de det för att ha en pyskisk hälodag. Psykisk hälsa är underskattat i dagens samhälle.

Ibland får jag stunder då jag sitter och filosoferar över mitt liv och bara får en sådan...upplysning. Idag har det hänt. Jag insåg att även om mitt liv inte blev exakt så som jag föreställde mig att det skulle bli för tre år sedan så har det ändå blivit precis så som jag vill ha det.

Det är snart tre år sedan jag tog studenten. Jag var ihop med Henrik och visste inte riktigt vilken högskola eller vilket program jag skulle komma in på. Jag ville inte flytta ihop med Henrik eftersom jag kände att jag behövde bo själv ett tag och få lite distans till Löberöd och gymnasietiden, i synnerhet tiden på Berga. Jag visste att jag ville bo själv ett år eller så.

Nu har jag bott i den här ettan i mer än två år, och i Halmstad har jag bott i snart tre år. Först bodde jag tillsammans med Viola och Marie-Louise på Hamngatan - mer centralt boende än så får man leta efter. Sedan bodde jag tillsammans med Andreas ute på Östra Stranden. Därefter hamnade jag på Domherregatan, där jag först bodde ensam ett tag och sedan tillsammans med Anna. I januari 2006 skrev jag på ett förstahandskontrakt på den här lägenheten och i mars 2006 flyttade jag in. I juni förra året flyttade Emil in, och sedan dess har vi bott tillsammans, mer eller mindre (först jobbade jag nere i Skåne under juli-augusti, sedan jobbade han i Kiruna i november och december).

Jag vet fortfarande inte vad jag kommer att arbeta med när jag blir stor. Jag vet inte vad jag ska läsa nästa höst - om jag ska fortsätta på lärarprogrammet, om jag ska söka M eller U, eller om jag kanske ska göra något helt annat - och jag vet inte om jag har något jobb i sommar. Jag dras fortfarande med en dum förkylning sedan Nordmark-lajvet och jag kommer troligtvis inte att ta poängen till den hemska ELP-kursen.

Men jag vet att jag är på rätt väg, jag känner det, och så mycket bättre än så kan det knappast bli.

"Du förlorar ju inget på det förutom några år, och dem har vi ju massor av."

Nettans mejl fick mig att lyckas sätta fingret på det där jag funderat över i flera dagar, och äntligen lyckades jag konkretisera det och få ner det på pränt.

Det är precis så jag resonerat också. Visst är det fruktansvärt mycket enklare att bara köra vidare på lärarutbildningen och låtsas som om det regnar. Men blir jag verkligen lyckligare av det? Jag tror att jag skulle bli en jättebra lärare, det är inte det, men finns det jobb och skulle jag trivas med det i längden? Är det verkligen vad jag vill göra?

Jag kanske är mycket bättre på matte än vad jag tror att jag är, det vet jag ju inte förrens jag har provat. Jag har sökt tekniskt basår i höst. Jag har sett vad intag ligger på för förra året. Jag blir mycket, mycket förvånad om jag inte kommer in. Som Nettan säger - det enda jag förlorar på det är ett par år av mitt liv (och en drös csn-lån *himlar med ögonen*) och jag vet att om jag inte gör det här nu kommer jag att ångra mig resten av livet.

Fungerar det inte finns lärarutbildningen kvar nästa höst. Fungerar det...tja, då har jag oande möjligheter framför mig. Jag måste våga satsa.

Bara för att jag är så ambivalent googlade jag lite för att se om jag hittade några yrkestester och här är resultatet:

Gymnasiegudien

Jag gjorde deras test och på topp fem hamnade:
*Idrottsstjärna
*Ingenjör
*Vårdare
*Datanörd
*Skogsmulle

Länken till deras test är http://www.gymnasieguiden.se/templates/Test.aspx?PageID=203

AMS

AMS test är en aning mer omfattande än Gymnasiegudiens. På topp tio där hamnande:

*Teater, musik och film
*Bild och form
*Informera
*Data/IT
*Laga mat och arbeta med livsmedel
*Konstruera, mäta och rita
*Undervisa/instruera
*Bygga/anlägga
*Köpa, sälja och marknadsföra
*Utreda, planera och förhandla

Länken till deras test finns http://afi3.ams.se/Go.aspx?chFrameCenterHexURL=687474703A2F2F616669332E616D732E73652F496E747265737365746573742F64656661756C742E61737078

GP

Göteborgpostens test gav följande resultat:
*Restaurangchef
*Produktionsledare
 *IT-tekniker
*Regissör
*Projektledare

Länken är http://www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=434&a=51596

Så är det. Något att fundera över. Nu ska jag vara duktig och skriva dagordning.

Imorgon ska jag gå till studentcentrum och boka tid för studievägledning och se vad jag kan göra åt lärarutbildningen (att den blivit utsedd till Sveriges bästa lärarutbildning är helt jävla otroligt - om den är bra vill jag veta hur urusla de andra är!). Just nu lutar det åt ett sabbatsår. Jag skickade i vilket fall som in anmälan till tekniskt basår idag. Genomför jag hela året med ett G i alla ämnen är jag garanterad plats på något av ingenjörsprogrammen, och jag råkar veta att de två som jag tycker är mest lockande sällan har fullt på sina utbildningar... nåja, det blir inte aktuellt att söka det förrens nästa vår i så fall, och på ett år kan mycket hända.

Det är så typiskt mig att göra en sån här sak, att bestämma mig för och skicka in en anmälan två dagar innan sista dagen. Det var ungefär så det gick till när jag bytte till Spyken, och det har jag inte ångrat en sekund.

Morgondagens dilemma - ska jag gå till skolan och må skit för att jag har tusen andra saker jag måste ta tag i, eller stanna hemma och hinna göra några av alla de tusen sakerna, men må skit för att jag inte går till skolan?

För någon vecka sedan blev jag av med en hundralapp när jag var nere i stan. Idag när jag städade hittade jag en under sängen ^^
Jag visste att den skulle dyka upp så småningom :P

Hur kan saker och ting gå från att kännas jättebra till att bara kännas skit på ungefär 0,2 sekunder utan någon märkbar anledning?
Jag förstår inte...ibland känns det som om jag kämpar och kämpar för att allting bara ska vara bra, och sedan blir det ändå bara skit av det hela och det går inte som jag vill, trots allt. För trots allting jag strävar efter, hur hårt jag än arbetar så känns det ändå fel.

Jag har nog inte hittat vad jag verkligen vill göra ännu. Igår fick jag för mig att jag skulle bli ingenjör. Folk säger hela tiden åt mig att det inte är min grej, för det är för mycket matte. Men frågan är om jag faktiskt inte skulle klara av det, jag menar, om folk hela tiden säger åt mig att det är för mycket matte för att jag ska fixa det - gör det mig inte automatiskt dålig på matte? Om folk hade trott att jag skulle klara det så hade jag kanske gjort det?

När jag tänker efter är jag inte säker på att jag vill bli ingenjör. Men jag är inte säker på att jag vill bli lärare heller. Och saker och ting har slutat kännas roligt. Jag har ingen lust att gå och se spexen imorgon. Jag har ingen lust att göra saker ensam, men vad ska jag göra när folk inte vill göra samma saker som jag?

Jag tycker det är tråkigt att folk inte kommer hit och hälsar på utan att jag först måste be dem typ 35 gånger. Vad är det för fel? Är det fel på mig eller är det fel på resten av världen?

Jag har ingen lust att sitta här och älta längre, för då börjar jag bara gråta och jag har ingen lust att svara på frågor om varför jag gråter utan någon märkbar anledning. Jag går och lägger mig istället.