Dä ä bar å åk!
För ungefär en och en halv timme sedan blev jag lite irriterad på mig själv för att jag återigen låtit det gå en hel dag utan att jag jobbat någonting på min bok. Jag menar, jag vill ju bli klar med den någon gång och det blir den inte om jag inte sätter mig och skriver. Jag känner mig inte sådär jättekreativ klockan tio en fredagkväll, men sedan tänkte jag att va fan?! Jag har ju skrivit ner på papper vilka ändringar jag ska göra i kapitel fyra och fem, och det enda jag behöver göra är att skriva in dem. Det är inte så fruktansvärt krävande. Det som kräver hjärnverksamhet är ju liksom redan gjort. Så, jag satte mig vid datorn, öppnade dokumentet och plockade fram mina anteckningar. Och nu kan jag lägga kapitel fyra och fem till handlingarna. När alla kapitel är klara ska jag läsa igenom allting i ett svep innan jag skickar iväg det någonstans, men kapitel fyra och fem är faktiskt helt klara. Det känns fantastiskt skönt!
Recension: Blod och Choklad
Titel: Blod och Choklad
Orginalets titel: Blood and Chocolate
Författare: Anette Curtis Klause
Översättning: Lena Jonson
Utgiven: BonnierCarlsen, 2010
Ursprunligen utgiven: 1997
Betyg: 1
SPOILERVARNING!!!
Handling:
Den grundläggande handlingen i den här boken är det klassiska Romeo och Julia-konceptet; flicka träffar pojke, flickans familj tycker inte att hon ska vara tillsammans med pojken och lägger sig i för att förstöra förhållandet, typ. Eftersom huvudpersonen (flickan) sedan är en varulv kretsar berättelsen också kring det klassiska supernatural-problemet vid förhållanden: berätta sanningen för människan eller låta bli? Handlingen är egentligen inte så mycket mer invecklad än så.
Omdöme:
Som sagt, handlingen är inte mer invecklad än så. Vilken medioker författare som helst borde kunna klara av att skriva en berättelse kring det temat. Att sedan flickan är en varulv och pojken är människa gör det lite orginiellt, och jag hade önskat att det för en gångs skull var en lite nytänkande bok där pojken väljer att ändra på sig, eller där de i alla fall klarar av att leva i symbios med varandra, men nej. Pojken flippar ut när han får reda på att flickan är en varulv, och sedan försöker han döda henne och flickan blir istället tillsammans med varulvsflockens alfahanne, som egentligen inte alls är speciellt sympatiskt. Och varulvarna i den här boken är inte alls så orginella egentligen, utan beter sig som Varulvsflock Standardtyp 1A; de är med andra ord vildsinta och slafsiga.
Allt det ovan kan jag se mellan fingrarna på, och det hade kunnat vara en sån där mellanbok: inte jättebra, men inte totalt värdelös heller. Men textbindningen är så fruktansvärt dålig att jag funderar över om redaktörern var full när hon läste manuset. Och korrekturläsaren likaså. Texten hänger knappt samman. Det är en stor brist på alla typer av pronomen, men främst de reflexiva. Det hände flera gånger att jag stannade upp och tänkte någonting i stil med "men, var det inte han som gick ut ur rummet nyss?". Dessutom var det en karaktär som jag under större delen av boken trodde var en kille. Könsneutralt namn, och något genus nämndes aldrig. Karaktären i fråga har dessutom en pojkvän, vilket gjorde mig glad för jag trodde att det var lite nytänkande. Men sedan, i sista tredjedelen av boken förstod jag att det faktiskt handlade om en tjej. Ingenstans tidigare nämndes det. Det är faktiskt inte okej att skriva böcker på det sättet.
Och titeln då? Blod och Choklad låter ju som en väldigt intressant kombination. Precis i början av boken finns det ett citat som någon annan har skrivit som anspelar på en smak av blod och choklad, men det är också det enda. Det finns över huvud taget inte någonting i själva handlingen som förklarar valet av titel. Värdelöst, tycker jag.
Den här boken lever endast på Twilight-hypen. Boken kom ut första gången 1997 och jag har aldrig hört talas om den förrän nu, när svenska förlaga letar med ljus och lykta efter varulvs- och vampyrböcker. BonnierCarlsen hittade den här i någon dammig gammal vrå, och ärligt talat, de borde ha låtit den ligga kvar.
Utdrag ur boken:
Det blir inget. Det finns inget i den här boken som är tillräckligt bra för att återges.
Jag ber förresten om ursäkt för spoilern ovan, men den här boken är så usel att den inte är värd att läsa i alla fall.
Orginalets titel: Blood and Chocolate
Författare: Anette Curtis Klause
Översättning: Lena Jonson
Utgiven: BonnierCarlsen, 2010
Ursprunligen utgiven: 1997
Betyg: 1
SPOILERVARNING!!!
Handling:
Den grundläggande handlingen i den här boken är det klassiska Romeo och Julia-konceptet; flicka träffar pojke, flickans familj tycker inte att hon ska vara tillsammans med pojken och lägger sig i för att förstöra förhållandet, typ. Eftersom huvudpersonen (flickan) sedan är en varulv kretsar berättelsen också kring det klassiska supernatural-problemet vid förhållanden: berätta sanningen för människan eller låta bli? Handlingen är egentligen inte så mycket mer invecklad än så.
Omdöme:
Som sagt, handlingen är inte mer invecklad än så. Vilken medioker författare som helst borde kunna klara av att skriva en berättelse kring det temat. Att sedan flickan är en varulv och pojken är människa gör det lite orginiellt, och jag hade önskat att det för en gångs skull var en lite nytänkande bok där pojken väljer att ändra på sig, eller där de i alla fall klarar av att leva i symbios med varandra, men nej. Pojken flippar ut när han får reda på att flickan är en varulv, och sedan försöker han döda henne och flickan blir istället tillsammans med varulvsflockens alfahanne, som egentligen inte alls är speciellt sympatiskt. Och varulvarna i den här boken är inte alls så orginella egentligen, utan beter sig som Varulvsflock Standardtyp 1A; de är med andra ord vildsinta och slafsiga.
Allt det ovan kan jag se mellan fingrarna på, och det hade kunnat vara en sån där mellanbok: inte jättebra, men inte totalt värdelös heller. Men textbindningen är så fruktansvärt dålig att jag funderar över om redaktörern var full när hon läste manuset. Och korrekturläsaren likaså. Texten hänger knappt samman. Det är en stor brist på alla typer av pronomen, men främst de reflexiva. Det hände flera gånger att jag stannade upp och tänkte någonting i stil med "men, var det inte han som gick ut ur rummet nyss?". Dessutom var det en karaktär som jag under större delen av boken trodde var en kille. Könsneutralt namn, och något genus nämndes aldrig. Karaktären i fråga har dessutom en pojkvän, vilket gjorde mig glad för jag trodde att det var lite nytänkande. Men sedan, i sista tredjedelen av boken förstod jag att det faktiskt handlade om en tjej. Ingenstans tidigare nämndes det. Det är faktiskt inte okej att skriva böcker på det sättet.
Och titeln då? Blod och Choklad låter ju som en väldigt intressant kombination. Precis i början av boken finns det ett citat som någon annan har skrivit som anspelar på en smak av blod och choklad, men det är också det enda. Det finns över huvud taget inte någonting i själva handlingen som förklarar valet av titel. Värdelöst, tycker jag.
Den här boken lever endast på Twilight-hypen. Boken kom ut första gången 1997 och jag har aldrig hört talas om den förrän nu, när svenska förlaga letar med ljus och lykta efter varulvs- och vampyrböcker. BonnierCarlsen hittade den här i någon dammig gammal vrå, och ärligt talat, de borde ha låtit den ligga kvar.
Utdrag ur boken:
Det blir inget. Det finns inget i den här boken som är tillräckligt bra för att återges.
Jag ber förresten om ursäkt för spoilern ovan, men den här boken är så usel att den inte är värd att läsa i alla fall.
En paus
Den senaste tiden har jag haft väldigt mycket annat för mig, som att flytta och påbörja min magisteruppsats, och försöka komma över att jag inte har någon pojkvän längre. En av de få saker som känts roliga den senaste månaden har varit VVT, och framförallt de saker som varit på gång i länderna. Jag har inte haft tid att sitta så mycket vid datorn överlag, men VVT har ändå känts [b]roligt[/b].
Förra veckan fick jag äntligen en kväll över med ingenting inplanerat, så jag tänkte gå in och godkänna en karaktär, planera vidare på vitrocksintrigen och svara i alla trådar. Det första jag inser när jag loggar in på forumet är att det varit val, att jag totalt missat att anmäla mig till det och att jag alltså inte är SL längre. Bara sådär. All VVT-lust dog, brutalt och effektivt. Det var liksom en av de saker som fortfarande kändes [i]meningsfulla[/i], på något sätt, eftersom allting annat i mitt liv varit väldigt kaotiskt den senaste tiden.
Jag har försökt peppa mig och själv och tala om för mig själv att det är löjligt att bli sur över en sådan sak, men det funkar inte. Jag blir så sur på mig själv för att jag missade anmäla mig, att jag inte hade koll på det, vilket jag borde ha haft eftersom jag verkligen ville sitta kvar som SL. Jag hade kunnat ta att förlora ett val, absolut, men det är en helt annan sak än att inse att jag totalt missat ställa upp.
Jag skulle gärna vilja säga att jag har massor av ork och tid över för VVT, för egentligen tycker jag det är jätteroligt, men det kan jag inte, för det har jag inte. Inte just nu, och det kommer säkert att dröja tills jag får det igen. Så, tills dess har jag tagit beslutet att ta en paus.
Jag tänkte ägna tiden jag ägnat åt skriva saker åt VVT till att skriva andra saker. Min bok till exempel, så att den blir färdig någon gång ;)
Förra veckan fick jag äntligen en kväll över med ingenting inplanerat, så jag tänkte gå in och godkänna en karaktär, planera vidare på vitrocksintrigen och svara i alla trådar. Det första jag inser när jag loggar in på forumet är att det varit val, att jag totalt missat att anmäla mig till det och att jag alltså inte är SL längre. Bara sådär. All VVT-lust dog, brutalt och effektivt. Det var liksom en av de saker som fortfarande kändes [i]meningsfulla[/i], på något sätt, eftersom allting annat i mitt liv varit väldigt kaotiskt den senaste tiden.
Jag har försökt peppa mig och själv och tala om för mig själv att det är löjligt att bli sur över en sådan sak, men det funkar inte. Jag blir så sur på mig själv för att jag missade anmäla mig, att jag inte hade koll på det, vilket jag borde ha haft eftersom jag verkligen ville sitta kvar som SL. Jag hade kunnat ta att förlora ett val, absolut, men det är en helt annan sak än att inse att jag totalt missat ställa upp.
Jag skulle gärna vilja säga att jag har massor av ork och tid över för VVT, för egentligen tycker jag det är jätteroligt, men det kan jag inte, för det har jag inte. Inte just nu, och det kommer säkert att dröja tills jag får det igen. Så, tills dess har jag tagit beslutet att ta en paus.
Jag tänkte ägna tiden jag ägnat åt skriva saker åt VVT till att skriva andra saker. Min bok till exempel, så att den blir färdig någon gång ;)
Efter Twilight
Jag behöver något att lyssna på efter Twilight. Jag känner faktiskt inte för att börja om på serien redan, så jag sitter och tittar på nedladdningsbara ljudböcker, men jag hittar inget jag gillar och som inte är jättedyrt. Hm. Ska jag behöva ladda in Om jag kunde drömma i mp3-spelaren igen? Redan? Gnnf. Jag behöver ju ha något att lyssna på på bussen imorgon.
Läst i augusti
- Mosca Mye och de bannlysta böckerna, Frances Hardinge
Fly By Night
Översättning: Ylva Spångberg
BonnierCarlsen, 2007 (2005)
Betyg: 5
- Bree Tanners andra liv, Stephenie Meyer
The Short Second Life of Bree Tanner
Översättning: Carina Jansson
Porto Pocket, 2010 (2010)
Betyg: 3
- Nyckeln till mod, Nora Roberts
Key of Valor
Del 3
Översättning: Tove Janson Borglund
Albert Bonniers förlag, 2008 (2004)
Betyg: 3
- The Colour of Magic, Terry Pratchett
Discworld, bok 1
Corgi Books 2001 (1983)
Betyg: 3
- Vampyrens märke, P. C. Cast & Kristin Cast
Marked
House of Night, del 1
Översättning: Catharina Andersson
Månpocket, 2011 (2007)
Betyg: 4
- Blod och Choklad, Anette Curtis Klause
Blood and Chocolate
Översättning: Lena Jonson
BonnierCarlsen, 2010 (1997)
Betyg: 1
Tomhet
The hole in my chest is smaller when I'm with Jacob. But not even Jake can keep the dreams away.
Det tog lite tid att komma på vad som var fel, men efter att ha sett om New Moon igår och legat vaken halva natten (igen) och funderat (igen) så slog det mig. Det är tomhet.
I 5 ½ år har du alltid varit där. Även när du inte varit fysiskt närvarnade så har du alltid varit där. Jag kunde blunda för det i juli och låtsas som ingenting, för att inte prata med dig var inte så stor förändring mot våra sista månader ihop. Men efter att ha flyttat ut alla mina saker från din lägenhet, en del saker som vi köpt ihop, gemensamma minnen som vi har skapat... det har blivit allt svårare att låtsas då.
Och när jag vaknar på natten, så är du inte där. Du är så otroligt, påtagligt inte där. Jag drömmer egentligen inget otäckt, inte direkt, men det slutar alltid med en känsla av tomhet och jag funderar över vad som händer nu. Vad ska jag göra nu? Vem är jag utan dig? Och för första gången förstår jag faktiskt Bella på allvar.
Jag trodde att det vi hade var en fast punkt, någonting som aldrig skulle ändras. Fastän allting stormade hade vi en klippa att stå på. Jag trodde faktiskt på allvar att vi skulle gifta oss. Den sista våren vi bodde ihop var jag beredd att göra det. Men det var inte du.
Jag trodde att de band vi hade var så starka att vi skulle klara av vad som helst. När livet tvingade oss att flytta isär var jag fortfararande övertygad om att allting skulle bli bra, för vi hade ju varandra. Jag var beredd att vänta på dig, för jag ansåg att du var värd att vänta på, att det vi hade var värt att ta hand om.
Och sedan... jag tror mitt misstag var att jag slutade prata med dig. Vi har alltid kunnat prata om allt. Men jag vågade inte tala om att jag inte ville flytta till Mölndal, eftersom Mölndal inte var Lund. Jag klarade inte av att flytta dit. Men jag var fortfarande beredd att vänta på att du skulle bestämma dig för att flytta till Skåne, för du var värd att vänta på. Och jag ville inte att du skulle veta allt jag tyckte om dig ibland: när du gjorde fel och sa fel saker till mig, för jag ville inte att du skulle bli ledsen, eftersom jag visste om att du redan mådde dåligt eftersom saker och ting inte blev som du hade tänkt, som du hade hoppats.
Men jag borde ha sagt något. Kanske saker och ting hade blivit annorlunda om jag gjort det, jag vet inte. Jag borde ha litat på att vår klippa var tillräckligt stark för att kunna tåla det. Och du borde också ha litat på det. Du borde ha litat på mig. Du borde ha litat på att jag älskade dig och inte komma med dumma påståenden om att jag inte gjorde det. Kärlek är kärlek, oavsett vad man bor. Jag älskade inte dig mindre bara för att jag valde att plugga i Lund istället för i Göteborg.
Det mest ironiska i det hela är att när jag väl började försöka rätta till det misstaget, då passade det inte. Ditt problem var att du inte såg alla problemen. Du såg inte (ville kanske inte se?) att det fanns fler problem som skapats under resans gång (kanske mest för att vi faktiskt inte pratade med varandra), coh de problemen skulle inte lösas av att vi flyttade ihop igen: de skulle bli värre. Jag hittade inget bra sätt att säga det till dig utan att göra dig ledsen, så återigen höll jag tyst, fast jag borde ha sagt något, försökt få dig att förstå.
Till slut kändes det som om det enda du ville höra var att jag skulle ta på mig hela skulden för allting som hänt, och det var den enda sak jag inte kunde göra, för det var inte bara mitt fel. Jag tog till mig det du sa att jag gjort fel, men du kunde inte ta till dig det jag sa att du gjorde fel, och så länge du inte kunde se det, så skulle det inte fungera.
Men det jag är allra mest besviken på är att du gav upp. Jag gav upp mina försök att få dig på bättre humör, för vad jag än gjorde för att försöka göra dig till viljes så hade det samma effekt: du påstod att jag alltid kritiserade dig och att jag inte älskade dig. Jag slutade att försöka och hoppades att du skulle komma över det och lugna ner dig lite. Men det gjorde du inte. Jag gav upp att försöka hjälpa dig, för jag visste inte hur jag skulle göra, och du gav mig inte direkt mycket att arbeta med. Men du gav upp om oss.
Du trodde inte att det vi hade var tillräckligt starkt, att klippan var tillräckligt solid. Jag hävdar fortfarande att den är det, för jag står kvar där och undrar vad sjutton det var som hände. Det är väldigt tomt och kallt, men jag står kvar, för en del av mig älskar dig fortfarande, trots allt som hänt.
Det tog lite tid att komma på vad som var fel, men efter att ha sett om New Moon igår och legat vaken halva natten (igen) och funderat (igen) så slog det mig. Det är tomhet.
I 5 ½ år har du alltid varit där. Även när du inte varit fysiskt närvarnade så har du alltid varit där. Jag kunde blunda för det i juli och låtsas som ingenting, för att inte prata med dig var inte så stor förändring mot våra sista månader ihop. Men efter att ha flyttat ut alla mina saker från din lägenhet, en del saker som vi köpt ihop, gemensamma minnen som vi har skapat... det har blivit allt svårare att låtsas då.
Och när jag vaknar på natten, så är du inte där. Du är så otroligt, påtagligt inte där. Jag drömmer egentligen inget otäckt, inte direkt, men det slutar alltid med en känsla av tomhet och jag funderar över vad som händer nu. Vad ska jag göra nu? Vem är jag utan dig? Och för första gången förstår jag faktiskt Bella på allvar.
Jag trodde att det vi hade var en fast punkt, någonting som aldrig skulle ändras. Fastän allting stormade hade vi en klippa att stå på. Jag trodde faktiskt på allvar att vi skulle gifta oss. Den sista våren vi bodde ihop var jag beredd att göra det. Men det var inte du.
Jag trodde att de band vi hade var så starka att vi skulle klara av vad som helst. När livet tvingade oss att flytta isär var jag fortfararande övertygad om att allting skulle bli bra, för vi hade ju varandra. Jag var beredd att vänta på dig, för jag ansåg att du var värd att vänta på, att det vi hade var värt att ta hand om.
Och sedan... jag tror mitt misstag var att jag slutade prata med dig. Vi har alltid kunnat prata om allt. Men jag vågade inte tala om att jag inte ville flytta till Mölndal, eftersom Mölndal inte var Lund. Jag klarade inte av att flytta dit. Men jag var fortfarande beredd att vänta på att du skulle bestämma dig för att flytta till Skåne, för du var värd att vänta på. Och jag ville inte att du skulle veta allt jag tyckte om dig ibland: när du gjorde fel och sa fel saker till mig, för jag ville inte att du skulle bli ledsen, eftersom jag visste om att du redan mådde dåligt eftersom saker och ting inte blev som du hade tänkt, som du hade hoppats.
Men jag borde ha sagt något. Kanske saker och ting hade blivit annorlunda om jag gjort det, jag vet inte. Jag borde ha litat på att vår klippa var tillräckligt stark för att kunna tåla det. Och du borde också ha litat på det. Du borde ha litat på mig. Du borde ha litat på att jag älskade dig och inte komma med dumma påståenden om att jag inte gjorde det. Kärlek är kärlek, oavsett vad man bor. Jag älskade inte dig mindre bara för att jag valde att plugga i Lund istället för i Göteborg.
Det mest ironiska i det hela är att när jag väl började försöka rätta till det misstaget, då passade det inte. Ditt problem var att du inte såg alla problemen. Du såg inte (ville kanske inte se?) att det fanns fler problem som skapats under resans gång (kanske mest för att vi faktiskt inte pratade med varandra), coh de problemen skulle inte lösas av att vi flyttade ihop igen: de skulle bli värre. Jag hittade inget bra sätt att säga det till dig utan att göra dig ledsen, så återigen höll jag tyst, fast jag borde ha sagt något, försökt få dig att förstå.
Till slut kändes det som om det enda du ville höra var att jag skulle ta på mig hela skulden för allting som hänt, och det var den enda sak jag inte kunde göra, för det var inte bara mitt fel. Jag tog till mig det du sa att jag gjort fel, men du kunde inte ta till dig det jag sa att du gjorde fel, och så länge du inte kunde se det, så skulle det inte fungera.
Men det jag är allra mest besviken på är att du gav upp. Jag gav upp mina försök att få dig på bättre humör, för vad jag än gjorde för att försöka göra dig till viljes så hade det samma effekt: du påstod att jag alltid kritiserade dig och att jag inte älskade dig. Jag slutade att försöka och hoppades att du skulle komma över det och lugna ner dig lite. Men det gjorde du inte. Jag gav upp att försöka hjälpa dig, för jag visste inte hur jag skulle göra, och du gav mig inte direkt mycket att arbeta med. Men du gav upp om oss.
Du trodde inte att det vi hade var tillräckligt starkt, att klippan var tillräckligt solid. Jag hävdar fortfarande att den är det, för jag står kvar där och undrar vad sjutton det var som hände. Det är väldigt tomt och kallt, men jag står kvar, för en del av mig älskar dig fortfarande, trots allt som hänt.
...och så var det slut
När jag i början av juni lyssnat så långt på Om jag kunde drömma så att blivit fångad i berättelsen bestämde jag mig för att Twilight-serien skulle bli mitt sommarprojekt. Jag lyssnade när jag sysslade med mitt trädgårdsmästarjobb, när jag satt i bilen på väg till och från lajv, på flygplanet till Prag och Liverpool och de senaste veckorna på bussen/bilen till och från Lund.
I går lyssnade jag klart på Så länge vi båda andas. Jag antar att det betyder att det officiellt är höst nu. Det känns lite vemodigt att det är slut. Fast... jag har ju tre filmer kvar att se, och alla fyra böckerna står på min bokhylla och väntar på att bli lästa, för jag har ju trots allt bara lyssnat på dem. Och jag blir så otroligt kreativ av dem (det var det här med fiktiva förälskelser som jag skrev om i juni). Jag får en sådan lust att skapa egna saker. Inte nödvändigtvis med utgångspunkt i Meyers böcker, men jag blir inspirerad till att skriva på min egen bok. Sjukt inspirerad. Dessutom tror jag att löst mitt kapitel sex-problem (halva kapitlet är jättebra, men första halvan är skit). Det slog mig i bilen på väg från Lund igår.
Flera personer har tjatat om hur bra Så länge vi båda andas är (och för övrigt tycker jag att böckernas svenska titlar är mycket mer poetiska än de engelska), och att de varit avundsjuka på mig för att jag har den att se fram emot. Så här, efteråt, tycker jag fortfarande att den första boken är klart bäst. Mitten-delen av den sista boken gjorde mig faktisk lite besviken. Jag tyckte att det blev lite too much (mer än så säger jag inte, jag vill inte spoila), och jag hade tänkt att ge den en fyra i betyg. Men igår, i bilen, när jag lyssnade på den sista biten ändrade jag mig. För en bok som ger mig tårar i ögonen när jag kör bil kan inte få annat än en femma. Så enkelt är det.
Men allt det här lämnar ju förstås en fråga obesvarad: vad ska jag läsa nu?
Främlingen
Främlingen av Max Frei. Alltså. Jag vill väldigt gärna tycka om den boken, för av den uppfattning jag fått när jag läst om den tror jag att jag skulle kunna tycka om världen. Jag uppskattar verkligen författarens intention att skapa en spännande introduktion, i och med att de första styckena inte sker helt kronologiskt. Men problemet är att jag efter 25 sidor inte har fått någon som helst känsla varken för karaktärerna eller för världen. Jag blir inte det minsta nyfiken, det är liksom bara... ord. Efter 25 sidor tycker jag att man borde ha fått tillräckligt mycket information för att bilda sig en uppfattning om huvudpersonen, huvudintrigen eller världen, i alla fall så pass mycket så att man blir sugen på att läsa mer, att få veta mer. Men det får jag inte, och det blir jag inte, tyvärr. Det är bara en massa virrvarr utan något direkt sammanhang och jag har inte ens liiite lust att läsa resterande 575 sidor. Kanske någon gång i framtiden, men inte nu.
Filofax
Jag måste säga att jag är imponerad av Filofax. Min kalender gick sönder, efter väldigt kort tids användning, så jag skrev ett mejl och klagade lite. De svarade att jag skulle skicka in den som en reklamation, så det gjorde jag. Tre dagar senare fick jag en ny med posten. Det är bra service.
Time flies
Jag har lite svårt att fatta att det redan är september, att nästan en vecka har gått. Fast det det kanske inte är så konstigt, för den senaste veckan har jag varit väldigt upptagen med att flytta alla mina saker från mitt ex lägenhet (första gången jag skriver det, det känns underligt... ). Flyttlasset gick i lördags och jag vill passa på att tacka (mamma och pappa, så klart!) morbror som fixade släp och sötaste Jezz, som jag inte träffat på flera år men som helt plöstligt hörde av sig och frågade om jag ville ha bärhjälp. Det var guld värt!
De senaste dagarna har jag ägnat åt att flytta runt möbler och packa upp. De flesta av böckerna har hittat sina platser. Det tog bara en dag (notera sarkasmen). Enda gången det är en nackdel att vara boksamlare är när man ska flytta.
Nu ska allting bara packas upp och packas in på sina platser och sedan kan jag kanske äntligen börja fokusera på skolan på allvar. Det går lite sisådär med det just nu, eftersom jag inte kan koncentrera mig när ingenting ser ut som det ska. Men jag har i alla fall mer eller mindre bestämt uppsatsämne, alltid något.
Och jag känner inte alls för att köpa Svenska Akademiens Grammatik för nästan 1600 kronor. Är det någon som har (helst alla fyra banden) och som vill bli av med dem (jag kan betala) så får ni gärna höra av er.
