Aldrig ensam
Aldrig ensam
Hon lade varsamt sina kalla händer på mina axlar och hennes mörka ögon mötte mina.
"Ellie, Jag tänker bara fråga dig en gång". Hon såg lugnt på mig. "Är du säker på att detta är vad du vill?"
Det fanns ingen tvekan i hennes röst, utan det var bara en fråga. En enkel fråga, från hennes sida, men med ett svar som skulle förändra hela min framtid, vad jag än svarade.
Jag mötte hennes blick, men jag såg den egentligen inte. Jag nästan drunknade i de mörka ögonen när jag tänkte över mina val.
Om jag svarade ja skulle allting förändras. Hela mitt liv, hela mitt väsen. Det var inte som ett beslut om att flytta till en ny stad, börja ett nytt jobb, påbörja en ny utbildning eller hoppa av. Sådana beslut fick man alltid möjlighet att ångra och rätta till om det skulle visa sig att det var fel. Det kunde vara jobbigt och plågsamt, absolut, men det gick ändå att rätta till. Det här, däremot... var något annat.
Från den sekund förändringen påbörjades skulle det vara ett oåterkalleligt beslut. Jag svalde och såg förbi hennes ögon, på en punkt långt borta. Jag skulle förändras. Allt det som gjorde mig mänsklig skulle bokstavligt talat förändras för all framtid och göra mig till något annat.
Jag tänkte på mina föräldrar. Hur skulle jag någonsin kunna förklara det för dem? På sätt och vis kändes det som om jag svek dem, men samtidigt.... hur skulle jag någonsin kunna få dem att förstå? Jag skulle fortfarande vara samma person.
En liten röst i mig ekade att jag skulle kunna skydda dem från andra monster som fanns därute, i fall det skulle behövas. Och även om jag var annorlunda fanns det ingenting som hindrade mig från att sitta i soffan framför tv:n tillsammans med dem. Men när de somnade.... skulle jag inte göra det. De skulle gå och lägga sig och jag kunde överraska dem med att laga frukost dagen efter.
Tanken fick mig att dra lite på munnen. Den var roande. De skulle bli ytterst förvånade, eftersom jag alltid varit känd som familjens sömntuta.
Bara för att hennes sort normalt inte umgicks med min sort fanns det ingenting som egentligen hindrade att vi gjorde det. Jag kunde tillbringa värdefull tid tillsammans med mina föräldrar. Jag skulle sörja när de dog, men om ingen olycka inträffade skulle jag ju i vilket fall som överleva dem och sörja deras bortgång. De var mänskliga och människor dog. Det var det oundvikliga men inte nödvändigtvis bittra slutet.
Och de som jag växt upp med... mina syskon, kusiner, vänner... de skulle gå samma väg. Och jag skulle stå vid sidan om och titta på. Och slutligen skulle jag vara tvungen att lämna dem. De skulle undra varför jag inte åldrades. Jag skulle inte kunna ge dem något bra svar och jag skulle vara tvungen att överge dem. Den tanken smärtade mig.
Men jag skulle å andra sidan få nya vänner. Av hennes sort. Och de skulle, precis som jag, inte åldras. Jag skulle inte behöva överge dem. I alla fall inte av den anledningen.
Vilka skulle jag sakna? Flera av de personer jag brydde mig om hade jag tappat kontakten med. De resterande som jag brydde mig så pass mycket om att jag skulle sörja dem och inte bara sakna och som inte var mina släktingar, kunde jag räkna på tio fingrar. Jag hade aldrig haft så många vänner. Jag hade ofta känt mig otillräcklig, ofullkomlig. Men drömt om att inte vara det.
Och tänk på all den tid jag skulle kunna få: alla språk jag skulle ha tid att lära mig, alla konster jag kunde lära mig att bemästra: piano, måleri, balett... och mitt liv hade i vilket fall som inte blivit som jag velat, som jag drömt och önskat. Varför skulle jag då inte kunna låta det här beslutet vara mitt?
Jag skulle sakna att sova, men jag skulle fortfarande kunna kura ihop mig i soffan med ett mysigt duntäcke. Det skulle inte ändras. Och jag skulle aldrig någonsin mer behöva vara rädd när jag gick ute på stan en sen kväll. Våldtäktsmän och rånmördare skulle ta tag i mig och ångra att de gjort det. Om de vågade sig så nära. Jag log lite. Det var också en underhållande tanke.
Och om jag svarade nej... skulle hon då ge sig av för alltid? Antagligen skulle hon inte det, inte än i alla fall. Men vi hade båda två varit ensamma, och vi skulle i så fall återgå till att vara ensamma, fast på ett annat sätt. Vi skulle aldrig kunna dela samma värld, inte på samma villkor, eftersom vi helt enkelt var olika. Och med den vetskapen, den skiljeväggen mellan oss, skulle någon av oss så småningom inse att vi inte kunde vara lyckliga så som vi var. Den rosa elefanten skulle alltid finnas i rummet och tvinga någon av oss vända sig om och gå därifrån, när tillsammans-ensamheten blev för svår, gjorde för ont.
Frågan var om jag skulle överleva en sådan ensamhet. Hon erbjöd mig en möjlighet jag aldrig hade trott att jag skulle få, inte ens i min vildaste fantasi. En verklighet som bara existerade i mina drömmar - både i de bra drömmarna och i mardrömmarna.
Jag kunde göra det typiskt mänskliga - det sätt som jag fram tills nu löst de flesta problem på - stanna kvar i min trygga lilla grop och leva ett liv som absolut skulle vara drägligt, men innehålla få överraskningar. Den logiska delen av min hjärna talade om för mig att det här var det val jag borde göra, det liv jag borde leva, och om jag aldrig hade fått den här möjligheten skulle jag troligen aldrig övervägt att göra något annat. Jag skulle accepterat min lott, eftersom "något annat" inte hade existerat. Det skulle vara ett drägligt liv. Men skulle det göra mig lycklig?
Hon höll fortfarande om mina axlar, som om hon hade all tid i världen. Och det hade hon ju också, på sätt och vis.
Jag såg min spegelbild reflekteras i hennes mörka ögon. Och då såg jag det framför mig: hon och jag, sida vid sida, springandes genom en mörk skog en stjärnklar natt. Hon skulle inte behöva bära mig, utan jag skulle kunna springa bredvid henne, i lika hög hastighet.
Orden hon sagt till mig för några veckor sedan ekade inom mig. Det kan vara ett ensamt liv, Ellie, om man inte har någon att dela det med. Det kunde även ett mänskligt liv vara. Visst, jag hade släktingar som brydde sig om mig, och ett fåtal men väldigt goda vänner. Men de bodde inte där jag var. De var alltid långt borta, de hade sina egna liv. Och jag var lite trött på att inkräkta på dem och känna att jag aldrig riktigt hörde hemma någonstans. Innan jag träffat henne hade jag varit ensam i flera månader. Jag älskade mina föräldrar, men jag saknade den sociala biten med jämnåriga.
Hon och jag var visserligen inte jämnåriga. Men vi kunde vara jämlikar. Och jag skulle aldrig någonsin mer behöva vara ensam, om jag inte själv valde det.
Jag svalde igen och nickade, en kort, nästa omärkt nickning som mest var en bekräftelse för mig själv. Jag lät min blick fokusera på hela hennes ansikte istället för bara hennes ögon, och när jag svarade fanns det inte några som helst tvivel i min röst.
"Ja".
Hon nickade, samma sort nickning som jag själv hade gjort - en bekräftelse till sig själv.
"Då så".
Hon log mot mig och drog mig intill sig. Hon betraktade mig med ett litet leende och hennes hägra hand flyttade sig neråt och tog tag om min midja. Det var ett grepp som inte tillät mig att gå iväg, men det gjorde inte ont.
Med sin vänstra hand strök hon mig varsamt över kinden och kylan gjorde att jag ofrivilligt rös till. Jag kände hur jag fick gåshud på armarna. Lugnt och omsorgsfullt strök hon undan mitt blonda hår och lade det bakom örat och axeln, så att halsen blottades. Återigen rös jag till. Det kittlades.
Hon drog sig bakåt en aning så att hon kunde se hela mitt ansikte.
"Jag kan göra det här på mer än ett sätt, men vad säger du om att omfamna klichén?" Hon flinade lite.
Jag var torr i halsen och lyckades inte hitta min röst att svara henne. Jag nöjde mig med att le lätt och nicka. Jag var mer nervös än jag ville erkänna, men jag tvingade mig att hålla andningen lugn och rytmisk, akut medveten om att hon kunde höra att mitt hjärta slog en aning fortare.
Hon såg på mig en kort stund, sedan hårdnade hennes grepp om min midja och hon tog ett varsamt men bestämt grepp om min nacke, lutade den lite åt vänster.
Alla hennes rörelser utfördes lugnt och varsamt. Inte onödigt långsamt, för att dra ut på det, utan bara lugnt... utan att stressa. Hon hade all tid i världen, och snart skulle jag också ha det.
Jag log för mig själv.
Hon sänkte huvudet mot mig och jag kände hennes svala andedräkt mot min blottade hals. Hon öppnade munnen en aning och hennes kalla läppar nuddade min varma hud. Återigen röst jag till, lika mycket av välbehag som av rädsla, men jag tänkte inte ge efter för den, inte nu. Jag hade bestämt mig.
Hennes grepp om mig hårdnade och jag kände något kallt och hårt mot min hals. Sedan flämtade jag till när hennes vassa tänder trängde igenom min hud och giftet i hennes saliv långsamt började blandas med mitt blod.
Ma'm, we're calling about your windows computer...
Linn: Oh? Hello.
Man: Yes, I'm calling, we're getting some signals from you windows 7 computer.
Linn: I seriuosly doubt that.
Man: Sorry? *tyst en stund* Ma'm, you there?
Linn: Yes.
Man: Yes. Hello. I'm calling about your windows coumpter.
Linn: Yes, you told me, but see, I don't have a windows computer. I have a Mac.
Man: Your windows 7 operating system-
Linn: But Mac doesn't use windows 7. It uses OS X. At least the new ones.
Man: But we're getting some signals (man måste beundra hans envishet och oförmåga att lyssna). Are you sitting in front of you computer?
Linn: No.
Man: *är tyst en stund* Hello? M'am?
Linn: Yes?
Man: We know you have a new windows 7 computer and we have some signals from it. If you sit down in front of your computer, you'll see how many problems there is. (ja, han sa 'is')
Linn: But how can you know that? I have a Mac.
Man: We have it registered, from you IP. Are you sitting on front of your computer?
Linn: No.
Man: Ok. Go sit down in front of your computer and turn it on.
Linn: No.
Man: But I'll help you. Go sit down, you'll get IP-address.
Linn: No.
Man: Ma'm, I don't think you understand. You have severe problemes with your windows 7 computer.
Linn: But, see, I don't have a PC. I have a Mac. Mac does not use windows. You must be wrongly informed.
Man: M'am?
Linn: See, if you really work with IT, which I doubt, you should know that Mac uses OS X, not Windows. Windows are for PCs. You're not really credible.
Man: Your windows 7 computer-
Linn: But I don't have one. I have a Mac.
Man: Are you sure?
Linn: Yes. Of course I am.
Man: But we're getting signals...
Linn: Sorry dude, but you must be getting some wrong signals.
Man: Oh. Sorry. Bye.
Linn: Bye bye.
Jag fixade en EGEN bild
Men vänta nu...hur gick detta till?
Fotograf: Petter Avén
Läst i juni
- Harry Potter and The Chamber of Secrets, J. K Rowling
Harry Potter, 2
Genre: genom porten-fantasy, magisk fantasy
Förlag: Bloomsbury, 1998
Betyg: 4
- Harry Potter and The Prisoner of Azkaban, J. K. Rowling
Harry Potter, 3
Genre: genom porten-fantasy, magisk fantasy
Förlag: Bloomsbury, 1999
Betyg: 5
Saker man kan ägna en söndagmorgon åt
Boot camp dag 1
10 squats
8 lunges (4 på var sida)
10 armhävningar (med knäna i)
20 sit ups
15 superman
30 dead bugs (15 på varje sida)
10 sit ups
10 squats
10 armhävningar
20 relevéer i första position
20 fågelhundar (10 på var sida)
20 heel touches (10 på var sida, något moddade).
10 relevéer i andra position
72 squats
80 armhävningar
100 sit ups
120 relevéer
Vissa dagar...
Yey!
Varför?
6 kilometer
Is it alive?!
Hur svårt kan det va?
Julkort 2012
Material:
Röd kortbas, Panduro
Die-cut designpapers - Christmas, Panduro
Hjärta, peel-off
Knytt utklippt från mönstrat papper - Pixie Labels, Panduro
Guldfärgat glitterlim
Började med att klista fast pappret på kortbasen, därefter klippte jag ut knyttet och fäste det med 3D-kuddar. Sedan dekorerade jag med hjärta och glitterlim.
Röd kortbas, Panduro
Die-cut designpapers - Christmas, Panduro
Cirkel, gnuggis
God jul, peel-off
Mus 3D-klistermärke
Tomte-klistermärke, Panduro
Jag började med att fästa designarket på kortbasen, sedan gnuggade jag fast cirkeln och fäste "god jul" inuti den. Sist satte jag fast mus- och tomte-klistermärkena.
Brun kortbas, Panduro
Mönstrat papper med granar
Mönstrat papper med grå snöflingor - Chrismtas Carols, Panduro
Mönstrat papper med bruna snöflingor - Christmas Collection, Sense
Mönstrat papper med vita snöflinor - Winter, Panduro
Cirkel. gnuggis
Klistermärke med julgran
Jag började med att mäta ut hur stora kvadrater jag ville ha (jag gjorde dem 6x6 cm, tyckte det var lagom till det här kortet) och sedan limmade jag fast dem på kortbasen. Efter att limmet torkat gnuggade jag fast cirkeln och sedan satte jag på klistermärket.
Brun kortbas, Panduro
Stjärnor och text, peel-offs
Julkula och jultomte, 3D-klistermärken
Velvet Ribbon, självhäftande, Panduro
Jag började med att mäta upp bandet och trycka fast det. Därefter tog jag loss stjärnorna och satte fast dem. Det var väldigt pilligt, så jag tog en pincett till hjälp. Sedan fäste jag texten och klistermärkena.
Blå kortbas med fönster, Panduro
Text, gnuggis
Julkula, klistermärke
Royal Coat, dimensional magic
Hus, die-cut - Winter Collection, Sense
Vit Soufflé-penna, Sakura
Silvrig GellyRoll, Sakura
Först mätte placeradejag huset så att lagom mycket skulle synas genom fönstret. Jag markerade med en blyerstpenna och limmade fast det, sedn suddade jag bort blyertsstrecken. Därefter gnuggade jag fast texten på framsidan och satte på klistermärket. Sist målade jag både runt huset och de två ramarna runt fönstret och gjorde istappar med hjälp av royal coat.