Knyttsak

Kom på att jag skrev den här för ett tag sedan, och sedan har inget mer hänt. Tyckte att det var dags att lägga upp den nu =)

 

---------------

 

Aldrig ensam

 

Hon lade varsamt sina kalla händer på mina axlar och hennes mörka ögon mötte mina.

 

"Ellie, Jag tänker bara fråga dig en gång". Hon såg lugnt på mig. "Är du säker på att detta är vad du vill?"

 

Det fanns ingen tvekan i hennes röst, utan det var bara en fråga. En enkel fråga, från hennes sida, men med ett svar som skulle förändra hela min framtid, vad jag än svarade.

 

Jag mötte hennes blick, men jag såg den egentligen inte. Jag nästan drunknade i de mörka ögonen när jag tänkte över mina val.

 

Om jag svarade ja skulle allting förändras. Hela mitt liv, hela mitt väsen. Det var inte som ett beslut om att flytta till en ny stad, börja ett nytt jobb, påbörja en ny utbildning eller hoppa av. Sådana beslut fick man alltid möjlighet att ångra och rätta till om det skulle visa sig att det var fel. Det kunde vara jobbigt och plågsamt, absolut, men det gick ändå att rätta till. Det här, däremot... var något annat.

 

Från den sekund förändringen påbörjades skulle det vara ett oåterkalleligt beslut. Jag svalde och såg förbi hennes ögon, på en punkt långt borta. Jag skulle förändras. Allt det som gjorde mig mänsklig skulle bokstavligt talat förändras för all framtid och göra mig till något annat.

 

Jag tänkte på mina föräldrar. Hur skulle jag någonsin kunna förklara det för dem? På sätt och vis kändes det som om jag svek dem, men samtidigt.... hur skulle jag någonsin kunna få dem att förstå? Jag skulle fortfarande vara samma person.

 

En liten röst i mig ekade att jag skulle kunna skydda dem från andra monster som fanns därute, i fall det skulle behövas. Och även om jag var annorlunda fanns det ingenting som hindrade mig från att sitta i soffan framför tv:n tillsammans med dem. Men när de somnade.... skulle jag inte göra det. De skulle gå och lägga sig och jag kunde överraska dem med att laga frukost dagen efter.

 

Tanken fick mig att dra lite på munnen. Den var roande. De skulle bli ytterst förvånade, eftersom jag alltid varit känd som familjens sömntuta.

 

Bara för att hennes sort normalt inte umgicks med min sort fanns det ingenting som egentligen hindrade att vi gjorde det. Jag kunde tillbringa värdefull tid tillsammans med mina föräldrar. Jag skulle sörja när de dog, men om ingen olycka inträffade skulle jag ju i vilket fall som överleva dem och sörja deras bortgång. De var mänskliga och människor dog. Det var det oundvikliga men inte nödvändigtvis bittra slutet.

 

Och de som jag växt upp med... mina syskon, kusiner, vänner... de skulle gå samma väg. Och jag skulle stå vid sidan om och titta på. Och slutligen skulle jag vara tvungen att lämna dem. De skulle undra varför jag inte åldrades. Jag skulle inte kunna ge dem något bra svar och jag skulle vara tvungen att överge dem. Den tanken smärtade mig.

 

Men jag skulle å andra sidan få nya vänner. Av hennes sort. Och de skulle, precis som jag, inte åldras. Jag skulle inte behöva överge dem. I alla fall inte av den anledningen.

 

Vilka skulle jag sakna? Flera av de personer jag brydde mig om hade jag tappat kontakten med. De resterande som jag brydde mig så pass mycket om att jag skulle sörja dem och inte bara sakna och som inte var mina släktingar, kunde jag räkna på tio fingrar. Jag hade aldrig haft så många vänner. Jag hade ofta känt mig otillräcklig, ofullkomlig. Men drömt om att inte vara det.

 

Och tänk på all den tid jag skulle kunna få: alla språk jag skulle ha tid att lära mig, alla konster jag kunde lära mig att bemästra: piano, måleri, balett... och mitt liv hade i vilket fall som inte blivit som jag velat, som jag drömt och önskat. Varför skulle jag då inte kunna låta det här beslutet vara mitt?

 

Jag skulle sakna att sova, men jag skulle fortfarande kunna kura ihop mig i soffan med ett mysigt duntäcke. Det skulle inte ändras. Och jag skulle aldrig någonsin mer behöva vara rädd när jag gick ute på stan en sen kväll. Våldtäktsmän och rånmördare skulle ta tag i mig och ångra att de gjort det. Om de vågade sig så nära. Jag log lite. Det var också en underhållande tanke.

 

Och om jag svarade nej... skulle hon då ge sig av för alltid? Antagligen skulle hon inte det, inte än i alla fall. Men vi hade båda två varit ensamma, och vi skulle i så fall återgå till att vara ensamma, fast på ett annat sätt. Vi skulle aldrig kunna dela samma värld, inte på samma villkor, eftersom vi helt enkelt var olika. Och med den vetskapen, den skiljeväggen mellan oss, skulle någon av oss så småningom inse att vi inte kunde vara lyckliga så som vi var. Den rosa elefanten skulle alltid finnas i rummet och tvinga någon av oss vända sig om och gå därifrån, när tillsammans-ensamheten blev för svår, gjorde för ont.

 

Frågan var om jag skulle överleva en sådan ensamhet. Hon erbjöd mig en möjlighet jag aldrig hade trott att jag skulle få, inte ens i min vildaste fantasi. En verklighet som bara existerade i mina drömmar - både i de bra drömmarna och i mardrömmarna.

 

Jag kunde göra det typiskt mänskliga - det sätt som jag fram tills nu löst de flesta problem på - stanna kvar i min trygga lilla grop och leva ett liv som absolut skulle vara drägligt, men innehålla få överraskningar. Den logiska delen av min hjärna talade om för mig att det här var det val jag borde göra, det liv jag borde leva, och om jag aldrig hade fått den här möjligheten skulle jag troligen aldrig övervägt att göra något annat. Jag skulle accepterat min lott, eftersom "något annat" inte hade existerat. Det skulle vara ett drägligt liv. Men skulle det göra mig lycklig?

 

Hon höll fortfarande om mina axlar, som om hon hade all tid i världen. Och det hade hon ju också, på sätt och vis.

 

Jag såg min spegelbild reflekteras i hennes mörka ögon. Och då såg jag det framför mig: hon och jag, sida vid sida, springandes genom en mörk skog en stjärnklar natt. Hon skulle inte behöva bära mig, utan jag skulle kunna springa bredvid henne, i lika hög hastighet.

 

Orden hon sagt till mig för några veckor sedan ekade inom mig. Det kan vara ett ensamt liv, Ellie, om man inte har någon att dela det med. Det kunde även ett mänskligt liv vara. Visst, jag hade släktingar som brydde sig om mig, och ett fåtal men väldigt goda vänner. Men de bodde inte där jag var. De var alltid långt borta, de hade sina egna liv. Och jag var lite trött på att inkräkta på dem och känna att jag aldrig riktigt hörde hemma någonstans. Innan jag träffat henne hade jag varit ensam i flera månader. Jag älskade mina föräldrar, men jag saknade den sociala biten med jämnåriga.

 

Hon och jag var visserligen inte jämnåriga. Men vi kunde vara jämlikar. Och jag skulle aldrig någonsin mer behöva vara ensam, om jag inte själv valde det.

 

Jag svalde igen och nickade, en kort, nästa omärkt nickning som mest var en bekräftelse för mig själv. Jag lät min blick fokusera på hela hennes ansikte istället för bara hennes ögon, och när jag svarade fanns det inte några som helst tvivel i min röst.

 

"Ja".

 

Hon nickade, samma sort nickning som jag själv hade gjort - en bekräftelse till sig själv.

 

"Då så".

 

Hon log mot mig och drog mig intill sig. Hon betraktade mig med ett litet leende och hennes hägra hand flyttade sig neråt och tog tag om min midja. Det var ett grepp som inte tillät mig att gå iväg, men det gjorde inte ont.

 

Med sin vänstra hand strök hon mig varsamt över kinden och kylan gjorde att jag ofrivilligt rös till. Jag kände hur jag fick gåshud på armarna. Lugnt och omsorgsfullt strök hon undan mitt blonda hår och lade det bakom örat och axeln, så att halsen blottades. Återigen rös jag till. Det kittlades.

 

Hon drog sig bakåt en aning så att hon kunde se hela mitt ansikte.

 

"Jag kan göra det här på mer än ett sätt, men vad säger du om att omfamna klichén?" Hon flinade lite.

 

Jag var torr i halsen och lyckades inte hitta min röst att svara henne. Jag nöjde mig med att le lätt och nicka. Jag var mer nervös än jag ville erkänna, men jag tvingade mig att hålla andningen lugn och rytmisk, akut medveten om att hon kunde höra att mitt hjärta slog en aning fortare.

 

Hon såg på mig en kort stund, sedan hårdnade hennes grepp om min midja och hon tog ett varsamt men bestämt grepp om min nacke, lutade den lite åt vänster.

 

Alla hennes rörelser utfördes lugnt och varsamt. Inte onödigt långsamt, för att dra ut på det, utan bara lugnt... utan att stressa. Hon hade all tid i världen, och snart skulle jag också ha det.

 

Jag log för mig själv.

 

Hon sänkte huvudet mot mig och jag kände hennes svala andedräkt mot min blottade hals. Hon öppnade munnen en aning och hennes kalla läppar nuddade min varma hud. Återigen röst jag till, lika mycket av välbehag som av rädsla, men jag tänkte inte ge efter för den, inte nu. Jag hade bestämt mig.

 

Hennes grepp om mig hårdnade och jag kände något kallt och hårt mot min hals. Sedan flämtade jag till när hennes vassa tänder trängde igenom min hud och giftet i hennes saliv långsamt började blandas med mitt blod.

Alltså, jag kan inte låta bli att skoja med dem. Det roligaste av allt är att de är så sjukt korkade (fast väldigt bra på  att lära sig repliker). Det här var inte alls lika underhållande som den gången jag försökte få reda på hur många centimeter det går på en fot, men ändå.

 

Man: Hello, I', calling about you windows computer.
Linn: Oh? Hello.
Man: Yes, I'm calling, we're getting some signals from you windows 7 computer.
Linn: I seriuosly doubt that.
Man: Sorry? *tyst en stund* Ma'm, you there?
Linn: Yes.
Man: Yes. Hello. I'm calling about your windows coumpter.
Linn: Yes, you told me, but see, I don't have a windows computer. I have a Mac.
Man: Your windows 7 operating system-
Linn: But Mac doesn't use windows 7. It uses OS X. At least the new ones.
Man: But we're getting some signals (man måste beundra hans envishet och oförmåga att lyssna). Are you sitting in front of you computer?
Linn: No.
Man: *är tyst en stund* Hello? M'am?
Linn: Yes?
Man: We know you have a new windows 7 computer and we have some signals from it. If you sit down in front of your computer, you'll see how many problems there is. (ja, han sa 'is')
Linn: But how can you know that? I have a Mac.
Man: We  have it registered, from you IP. Are you sitting on front of your computer?
Linn: No.
Man: Ok. Go sit down in front of your computer and turn it on.
Linn: No.
Man: But I'll help you. Go sit down, you'll get IP-address.
Linn: No.
Man: Ma'm, I don't think you understand. You have severe problemes with your windows 7 computer.
Linn: But, see, I don't have a PC. I have a Mac. Mac does not use windows. You must be wrongly informed.
Man: M'am?
Linn: See, if you really work with IT, which I doubt, you should know that Mac uses OS X, not Windows. Windows are for PCs. You're not really credible.
Man: Your windows 7 computer-
Linn: But I don't have one. I have a Mac.
Man: Are you sure?
Linn: Yes. Of course I am.
Man: But we're getting signals...
Linn: Sorry dude, but you must be getting some wrong signals.
Man: Oh. Sorry. Bye.
Linn: Bye bye.

Och extra roligt blir det, eftersom alla som känner mig vet att jag inte kan använda Apple, eftersom jag inte är kompatibel med deras produkter ^^

Efter nollningen 2006 hade jag bestämt mig för att inte syssla med sånt igen i en organisatorisk roll. Det gick ju åt helvete redan 2007, då jag var ÖK, då jag förutom att hålla Campusrundvandringen första dagen fick ta hand om en grupp nollor själva under stadsvandringen, samt ha en hand med i Ior-överlämningen. Och 2008, då jag återigen var inblandad i Campusrundvandringen.

 

När jag sedan flyttade till Lund hade jag egentligen bestämt mig för att jag var klar med allt sånt - att jag skulle klara av att gå från "student" till "studerande" (vilket är en stor skillnad). Det gick ju hyfsat bra. Fram tills i år. En stor del av dagen idag har jag ägnat åt att ta fram förslag på aktiviteter, datum till faddergruppsträffar, skapa en facebookgrupp, lägga upp länkar till scheman och i största allmänhet koordinera den faddergrupp jag är inblandad under hösten. Och nu sitter jag här och undrar - hur sjutton gick detta till??? Helt ärligt skyller jag allt på min kära pojkvän, för om han inte varit iblandad i LTHs nollning hade jag inte blivit inspirerad att bli fadder heller. Men jag ska inte klaga, för det känns faktiskt helt okej. Det känns mer än helt okej - det känns väldigt roligt! Jag kommer dock att sakna att ha min gröna overall. Det är nackdelen med att plugga på SOL....

 

 

Jag försöker så smått komma igång med bloggandet igen (jag vet - ni har hört den förr!) och tänkte nu försöka återstarta en gammak tradition - månadens lästa böcker! Det var ju ett tag sen det var juni, but here goes =)

Det är visserligen bara två böcker - men i alla fall. Mitt sommarprojekt är att streckläsa alla Harry Potter-böckerna, och det tar lite tid, men det får ta tid. Jag vill inte stressa mig igenom dem.

 

• Harry Potter and The Chamber of Secrets, J. K Rowling
  Harry Potter, 2
  Genre: genom porten-fantasy, magisk fantasy
  Förlag: Bloomsbury, 1998
  Betyg: 4
  
  

När det gäller träning sätter jag aldrig upp mål som "gå ner i vikt", "få en snyggare kropp" o.s.v. för det fungerar inte: uppnår man inte de målen blir man besviken och tappar lusten att träna. Istället utmanar jag mig själv hela tiden: hur mycket orkar jag? Kan jag göra det här lite snabbare, kan jag springa lite längre? Små, små utmaningar, hela tiden. Det fungerar för mig, för om jag kan se de där pyttesmå framstegen blir jag peppad att fortsätta. Så, därför bestämde jag mig för att köra en liten egen boot camp, mest för att se om jag klarar av att träna 14 dagar i sträck. Och det är givetvis bara under förutsättning att kroppen orkar, och att jag äter och sover ordentligt. Jag tränar ju bara för min egen skull, och inte för någon annans.

 

Dag ett är alltså idag. Jag använde appen "Gorilla" som inspiration (så jag har ingen aning om de svenska namnet på vissa av övningarna nedan - upplys mig gärna!). Övningarna på level ett är lite mesiga, så jag slog ihop dem och lade till några egna, bland annat de sit ups som min pojkvän påstår att Försvaret har med i sina antagningsprov. Träningsschemat ser ut så här:

 

Etapp 1:  (4 rundor)
10 squats
8 lunges (4 på var sida)
10 armhävningar (med knäna i)
20 sit ups

Etapp 2: (2 rundor)
15 superman
30 dead bugs (15 på varje sida)
10 sit ups

 

Etapp 3: (4 rundor)
10 squats
10 armhävningar
20 relevéer i första position

Etapp 4: (4 rundor)
20 fågelhundar (10 på var sida)
20 heel touches (10 på var sida, något moddade).
10 relevéer i andra position

 

Totalt:
72 squats
80 armhävningar
100 sit ups
120 relevéer

 

Sedan en avslutande stretch, så klart. Inte så dåligt för en måndagsförmiddag. Imorgon blir det ett längre löppass. Hur hårt beror på träningsvärken som med största sannolikhet borde dyka upp i låren och magen (annars har ridningen och baletten gjort mig starkare än jag tror, haha. Man kan ju alltid hoppas!)

 

 

 

 

 

Känner jag bara för att upprepade gånger banka huvudet i väggen av ren frustration, och sedan gå och lägga mig och sova. Klassiska symptom vid uppsatsskrivande?

Det sista avsnittet är skrivet och uppsatsen är ivägskickad till handledaren. Jag behöver inte bry mig ett skit om den förrän imorgon eftermiddag! Nu ska det ätas lunch och broderas, och sedan ska det åkas in till Lund för pojkvänsmys och faddergruppsträff. Jag känner mig 20 kilo lättar. Jag nästan svävar! Det lär ju gå över när min handledare totalsågat uppsatsen imorgon, men det tar vi då. Idag ska jag njuta av det!

För att du orkar med mig när jag själv inte gör det. För att du ger mig te vid sängen när jag är trött och bakfull. För att du lyssnar och tar mig på allvar. Och tror på mig. För att du lagar awesome american pancakes. För att du håller vad du lovar. För att du inte gör mig illa. För att du är bra på att kyssas. För att du såg alla fem Twilight-filmerna med mig. För att du köper müsli som jag tycker om. För att du inte tycker att jag är tråkig. För att du orkar lyssna när jag ringer dig mitt i natten och har panik. För att du svarar när jag ringer dig mitt i natten och har panik. För att du köper cider åt mig. För att du låter mig sova hos dig varje vecka. För att du tog en taxi från Malmö mitt i natten. För att du säger åt mig att det är okej att vara ledsen. Och rädd. För att du har sex med mig mitt i natten. Och mitt på dagen. För att du tycker om min pekannötspaj. Och min lasagne. För att du vill ha med mig att vandra. För att du låter mig sova bredvid dig i världens minsta säng när jag behöver det. Och duschar med mig i världens minsta dusch. För att du inte nedvärderar min utbildning. För att du frågar om jag vill träffa en massa läskiga militärtyper i Enköping. För att min tandborste får bo i ditt badrumsskåp. För att du inte är läskig. För att du går med på att ha delad vårdnad om din tröja (btw, det är snart min tur!) För att du är snygg. Och söt. Och stark. För att du springer fortare än jag utan att skryta om det. För att du lyssnar. För att du bryr dig. För att du orkar läsa världens längsta sms. För att du tillåter mig att lägga upp det på min blogg. Och facebook - så att jag kan förklara för resten av världen varför jag har världens bästa pojkvän. Därför.

Jag har det senaste året varit väldigt dålig på att blogga. Jag har haft noll inspiration och ingen lust. Det är ju lite tråkigt, för jag gillar ju den här bloggen, egentligen, och jag har ju haft den ett tag, så det är ju lite tråkigt att så effektivt döda akiviteten på den. Men mellan skola, pojkvän (that's right!), hästar och fotboll har det inte funnits mycket tid och ork. Det har hänt väldigt mycket intressanta saker, helt enkelt.

 

Så, vad har hänt sen min senaste halvårsuppdatering?

 

Till att börja med klarade jag av förra terminen med ganska skapliga betyg och läser nu kandidattermini engelska, med allt vad det innebär (främst en ny 15-poängsuppsats, oh joy.). Jag läste dessutom "Drama in Action" som valbar kurs förra terminen och i samband med det satte vi upp "The Winter's Tale" av Shakspeare. Det var väldigt mycket jobb, men väldigt roligt. I samma period hittade jag också en pojkvän (fyra månader nästa vecka) och det är väldigt mysigt och trevligt.

 

 

Jag har också gått  och blivit löparfrälst ("Zombies, run!" och "Zombies, Run! 5K" är väldigt bra träningsappar!). Och så rider jag ju, på helt underbara islandshästar på Kvarnbacka. Och till hösten ska jag vara Internationell Fadder, vilket innebär att jag (tillsammans med några andra faddrar) ska ta hand om ett gäng utbytesstudenter.

 

I övrigt har det säkert hänt en massa grejer som jag inte minns riktigt just nu. Undrar ni något får ni väl fråga.

"Hur svårt kan det va" är en fras som då och då återkommer i mitt liv, i både bra och dåliga sammanhang (den gången då jag skar upp fingret när jag skulle öppna en cremé fraiche-burk får nog ses som ett typiskt dåligt sammanhang...).

 

Igår lyckades jag med konststycket att... tja, jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska kalla det. En sträckning, kanske? Jag låg i sängen och skulle vända mig om för att ta vattenflaskan som stod på golvet precis bredvid. Då hugger det till och gör vansinnigt ont från rumpan och en bit ner på låret. I flera minuter låg jag stilla och vågade knappt röra benet för jag visste att det skulle göra ont att röra det. Efter en del övertalning från pojkvännen lyckades jag dock börja röra på benet för att kunna konstatera mer exakt var det gjorde ont. Liksom, vänd dig om och ta vattenflaskan - hur svårt kan det vara?

 

Jag har fortfarande ont, så det blir ingen fotboll ikväll, tyvärr, men jag överlever.

Jag ägnade den lediga dagen åt att göra julkort. Kortskapande för mig handlar mycket om att försöka använda rester av papper och klippark, istället för att köpa nya, och bortsett från designarken jag använt i de två röda korten är det precis vad jag gjort. I de fall där jag minns vem tillverkaren är har jag skrivit det.

 

 

Jag sa i november att om jag fick VG på tentan i litteraturhistoria, så skulle jag bli blodgivare. Idag kom tentaresultatet in, så nu ska jag bli blodgivare. Nu har jag slut på ursäkter och kan inte dra mig ur längre. Fan :P